Solsting

Har varit nästipp knappt över ytan veckan som varit. Sometimes a man has to much to do. Då blir det baisse på bloggen.

Och i går, Kristi flygare. Men blev inte mycket till kristligt flygande. För mycket isländsk aska i luften … (höhö)

I alla fall, veckan som varit, för alla som vill veta (hej mor, hej bror):

I morse, nosen definitivt under ytan. 1800 m kråål, i Eriksdalsbadet. Delade bana med en jättelik man, mer val än människa. Varje gång vi möttes fick jag lägga mig på sidan. Han forsade fram i rätt fin fart. I vatten väger tungviktare lätt. Och löparkroppar tungt. Fick veva på bra för att inte sjunka till botten.

I går, 20 km i limousintempo runt Brunnsviken. Sega ben, sög i backarna genom Stora Skuggan. Spanade in Vikkans och Dannes nya lya i Hagaparken. Aningens avis. Här har staten satt ordentlig sprätt på skattepengar. En siffra som nämndes var 40 mille. Väl motsvarande 60 heltidstjänster under ett år på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men nu ska vi  inte vara så där … tråkig. Männschan behöver flärd. Behöver drömmar. Kan en gymdirektör från Ockelbo bli Hertig av Västergötland (tror jag det var), så kan väl en redaktör på Runners i alla fall bli Kunglig Hofleverantör av … tja, blogg? Livin´da dream!

Och stiligt har det blivit. Nytt järnstaket och videokameror. Ny väg längs strandlinjen. Inte så tokig. Ser ut att klara översvämningarna på våren. Vinkade lite, stramade upp steget. Tänkte Vikkan kanske satt där och spanade genom kamerorna. Satt där och bubblade champagne. Värmandes upp inför möhippan. Impad av en löpande undersåte. Med ett, åtminstone i 100 meter, nästan kungligt steg.

I förrgår, 9 km (på ett ungefär) Kungsholmen runt, 36.50, pigga ben.

I förrförrgår, 17 km Djurgården runt, Blockhusudden, sega ben.

I förrförrförrgår, 15 km rullband, 2 km 4.50, 11 km 4.30, 2 km 4.15. Småsega ben, tuggummihjärna, tråkigt. Svettigt. Ett en dag på jobbet pass, typ.

I förrförrförrförrgår, 12 km terräng i Liljanskogen. Kul med skogslöpning, vitsippor överallt, men hallå benen, har ni aldrig sprungit i en backe förut? Inte i år ….

Vad jag håller på med? Mängdar lite, har varit en hackig vår. Försöker få in lite mil i kroppen. Ungefär som min gamla Volvo behöver köra vintern ur sig, för att bli bil igen. Startsträckan blir allt längre med åren.

Å andra sidan, får man allt mindre bråttom ….

Liten fasa. Äta rå fasan.

Stor fasa. Äta rå kyckling. Ingen fjäder i hatten för en civiliserad man.  Kan man inte dö av sådant? Få fågelinfluensa, eller nåt …. få pippi?

Är dock inte den som dömer. Var och en kyckling på sin fasan …

Oxfile ok (fast inte priset).  Lätt brynt, dock. Rått ser så … rått ut.

Kosackerna red med rått kött under sadeln. Mörade till det i galopp och trav. Kanske något för stenålderstriatleter? Lite extra kött i cykelbrallan. Rumpstek (tack Ann), när kroppen så kräver.

Apropå köttig prolog i etern.

Själv då, gårdagen? Tankade på MacDonalds. Hade bråttom, bråttom. Big Mac meny. En sentida variant på Flintstones brontoburgare (för dom som minns
…). Doppade frittarna i ketchup. Lite Walking On The Wild Side. Transfett-trans.

Senare på kvällen, sex ostron. Klassiskt stenålderskäk. Lite öl till det. Var vernissagekväll. Klara Kristalova, på Galleri Magnus Carlsson på Fredsgatan. Fantastiska skulpturer. Kick för själen = kick för löpningen.

I morgon, lugnt och långt. Sen massor av pasta. La dolce vita!

Onsdagslöpning. Dags för årets första intervallpass. Bara lekt lite fartlekar på rullband, sedan slutet januari. Efter knäskadan.

Men vart tog våren vägen? Isvindare längs Valhallavägen. Cruisade iväg mot Djurgårdsbrunnskanalen. Inte så mycket tid att spela med. Hinna dagis. Jobba kväll.

Tänkte 6×1000, tänkte hoppas proppskåpet håller. Tänkte, det är du som bestämmer. Här är du i allsmäktigt. Det vill säga, du bestämmer hur långsamt du vill springa. Fick du bestämma hur fort du skulle springa, skulle tusingarna ligga på typ 2.15. Så man kunde typ grilla Gebrselassie i Berlin i höst.

Inte riktigt där. Än.

Den är vacker, Djurgårdsbrunnskanalen. Böjer så där lagom fint på mitten så man inte ser slutet på tusingen. Bra böj för det mentala. Man vill inte se slutet, redan i början.

Kör på gruset, på höger sida.

Bra fart första 200. 3.45. Men visste det inte skulle gå i längden. Gammal och klok. Pendlade sedan hit och dit och bak och fram, och det var medvind och det var motvind, och benen kändes aningens alienerade. Vad är det egentligen vi håller på med?

Men huvudet gillade läget. Är ju så med intervall. Det är jobbigt. Men bara ett tag. Och det ger mycket tillbaka. Man känner sig så jä-la duktigt när man sprungit intervall. Och hänger man i blir man snabbare  … till slut.

6×1000 m, 90 sek joggvila, ett snitt runt 4. Inte så tokigt. Kändes lite som dag noll. Det är nu det börjar.

Man kanske skulle göra som Claes? Sikta mot OS 2012. Fast inte 100 m. Med ålderns rätt, får det nog bli 800 m. Lite längre, lite långsammare.

Natten till i går. Vaknade av hostattacker. Egna. Mystiskt. Hade inte känt mig sjuk när jag dunsa i säng och knoppa in. Men mycket mystiskt i tillvaron nu. Många virus som surrar runt och sabbar. Släpade mig upp ur sängen, ryggen bättre, kommer upp i stående sub 1 minut, mot köket och kylskåpet, vi har en gammal hostmedicin där, receptbelagt. Heter Cocillana nånting, glömmer alltid namnet, glömmer dock aldrig en ingrediens: opium.

Drog ett shot, var ganska mörkt, ville inte tända lampa, såg inte riktigt hur mycket jag hällde upp, men inget problem svälja i alla fall.

Somna sen snabbt, hostan putz weck, drömde underliga drömmar, vaknade upp, seg som en zoombie. Satt och blinkade på jobbet. Tänkte den där hostmedicinen måste man nog vara försiktig med.

Hem tidigt, tänkte nu springer jag skiten ur kroppen. Hosta, hostmedicin, slumrande virus, sömnsjuka, bara ut och dra på. T-shirt och långtights. BaaaWrooom på Djurgården. Befrielse. Lättnad. Luft. Stora fält av vita sippor. Våryra fågelsångare. En mil. Två mil. Och en kilometer. Fartlek mellan 4.15, 4.50, snitta 4.39. Mer sluggerben, än flytfart. Löpning på ren ilska. Sen snabbt till dagis. Och Vivo. Frukt och grönsaker. Och en påse mandelkubb.
Snålvatten. Två innan middag. Stoppas in hela i munnen. Ahhh … det finns en framtid. Och den är Vår!

Klockan på ringning. Upp med tuppen. Nej, klockan. Sovande stad, utom jag. En banan. Vatten. Morgonbön. Gode gud gör ryggen bra, amen! Klocka eller inte klocka. Liten klocka. En sån som bara visar tiden. Långa eller korta tights? Långa. Än får man heller inte springa utan strumpor och skor. Och så ut. Äger Valhallavägen. Ensam, förutom dam med bajsande hund. Påsen fram, sådärja. Östermalm är bättre än sitt rykte. Ut över Gärdet. Hästar i hage blänger. Arma människa, bara två ben att springa med. Vida rymd. Horisontspel. Lungorna svällande segel.

Efter Borgen, upp i skogen och in på elljusspåret. Fjädrande stig. Kolla, vitsipporna har sprängt sig upp genom fjolårslöven. Niger och säger att nu är det vår. På riktigt. Viker av från elljusspåret, till vänster om Djurgårdens träningsplan. Fotboll. Förbi hundkyrkogården. Vem vet vad som händer där om nätterna. Stephen King?

Ryggen ok, fötterna flyter fint., hjärtat klämtar för mig. Det är här och nu på ett  klot på väg genom rymden som snurrar runt sig själv i 800 km timmen och runt Vintergatans centrum med 900 000 km timmen och sen snurrar förstås Vintergatan runt någonting i ruskig fart … och 4.30 fart på kilometern ter sig ganska blekt i jämförelse. Det är … lite märkligt, alltsammans. Det gör inget. Skulle man få veta allt skulle man nog inte bli människa igen. Viktigast att ryggen håller.

Det gjorde den. Den kändes, men den höll. Hela vägen hem. Hem där det ska bli kalas idag. 126-årskalas. Moder, 75, broder, 50, dotter, 1. Inte riktigt på en och samma dag, men nästan. Aprilbarn. Vädurar. Väldigt bestämda åsikter om allt.

En av brorsans bestämda åsikter är att han inte är 50. Egentligen. Det har blivit något fel någonstans. Själv tycker jag han ska bli vän med sin ålder. Tänka positivt. Det vet ju alla, 50 är det nya 40.

Fast 40åringar ska inte tro att 40 är det nya 30. Det är det inte. 30åringar är medelålderns fjortisar. 40åringar är vad de är. 40åringar. Ett slags ofärdiga 50åringar. Låter det här knepigt? Man måste nog ha fyllt 50 för att förstå det.

Sen kunde det förstås ha varit mycket värre. Brorsan kunde ju ha fyllt 60.

Brorsans present? Se nedan. Chansen för att brorsan tar den på sig? Den är nog fifty, fifty!