Happy birthdays


 

Klockan på ringning. Upp med tuppen. Nej, klockan. Sovande stad, utom jag. En banan. Vatten. Morgonbön. Gode gud gör ryggen bra, amen! Klocka eller inte klocka. Liten klocka. En sån som bara visar tiden. Långa eller korta tights? Långa. Än får man heller inte springa utan strumpor och skor. Och så ut. Äger Valhallavägen. Ensam, förutom dam med bajsande hund. Påsen fram, sådärja. Östermalm är bättre än sitt rykte. Ut över Gärdet. Hästar i hage blänger. Arma människa, bara två ben att springa med. Vida rymd. Horisontspel. Lungorna svällande segel.

Efter Borgen, upp i skogen och in på elljusspåret. Fjädrande stig. Kolla, vitsipporna har sprängt sig upp genom fjolårslöven. Niger och säger att nu är det vår. På riktigt. Viker av från elljusspåret, till vänster om Djurgårdens träningsplan. Fotboll. Förbi hundkyrkogården. Vem vet vad som händer där om nätterna. Stephen King?

Ryggen ok, fötterna flyter fint., hjärtat klämtar för mig. Det är här och nu på ett  klot på väg genom rymden som snurrar runt sig själv i 800 km timmen och runt Vintergatans centrum med 900 000 km timmen och sen snurrar förstås Vintergatan runt någonting i ruskig fart … och 4.30 fart på kilometern ter sig ganska blekt i jämförelse. Det är … lite märkligt, alltsammans. Det gör inget. Skulle man få veta allt skulle man nog inte bli människa igen. Viktigast att ryggen håller.

Det gjorde den. Den kändes, men den höll. Hela vägen hem. Hem där det ska bli kalas idag. 126-årskalas. Moder, 75, broder, 50, dotter, 1. Inte riktigt på en och samma dag, men nästan. Aprilbarn. Vädurar. Väldigt bestämda åsikter om allt.

En av brorsans bestämda åsikter är att han inte är 50. Egentligen. Det har blivit något fel någonstans. Själv tycker jag han ska bli vän med sin ålder. Tänka positivt. Det vet ju alla, 50 är det nya 40.

Fast 40åringar ska inte tro att 40 är det nya 30. Det är det inte. 30åringar är medelålderns fjortisar. 40åringar är vad de är. 40åringar. Ett slags ofärdiga 50åringar. Låter det här knepigt? Man måste nog ha fyllt 50 för att förstå det.

Sen kunde det förstås ha varit mycket värre. Brorsan kunde ju ha fyllt 60.

Brorsans present? Se nedan. Chansen för att brorsan tar den på sig? Den är nog fifty, fifty!

 

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Jojje Borssén


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Långsamhetens lov


 

Så smått tillbaka till livet. Ryggen har börjat räta ut sig, ögonen slutat rinna. Bara en snuva kvar. Blev i alla fall lite träning i veckan. Cykel i 30 min, och en mil löpning på det. Lugnt och stilla. Tror mer på att springa bort ett ryggskott, än att ligga stilla. När ryggen blir varm, släpper det. Återkommer när den blir kall igen, men i aningens mindre skala. Inbillar jag mig.

Och ett simpass. Vattnet är löparens bästa vän. Neoprenmössa och simglasögon. Liten kuvös i glittrande blåljus. Så bara paddla på med armarna. Kroppen utan tyngd, flyter, följer med som ett släp bakom armtagen. 1000 m, 2000 m, 3000 m, det går inte fort, men här är en som inte har bråttom. Här är en som bubblar långsamhetens lov.

Kakelbotten, och mera kakelbotten. Något forsar fram på höger sida. Therese Ahlshammar? Nä, men säkert en kusin. Rör inte ens på benen. En flytgrej mellan knäna. Ändå i fyrtio knop. Nästan. Hur är det möjligt? Men vad spelar det för roll. Det är vägen som är målet. Tur man är filosof. Bobbel, bobbel. Mera kakelbotten. Och mera.

Otroligt svårt, simning. Det är flytläge, det är armföring, det är bensparkar, det är huvudet inte alltför djupt under ytan. Det är talang.

Du sjunker inte i alla fall. Tänker man. Positivt. Du rör dig framåt. Och ryggen sträcker ut, milt och varsamt. Du simmar, och snart kommer du kravla dig upp på land, upp på alla fyra, upp på två, hej och hå, sedan gå. Sedan springa.

Och kolla. Där ute är det sol …

Antal kommentarer: 1

Jojje Borssén


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Claes med klös


 

C Run stiger in i rutan, och Djurgården vinner sitt första sudden mot HV71. Med FEM SEKUNDER kvar av period fyra. Bra jobbat Claes!!!

Hälsningar från RW:s Djurgårdsektion (fast layouten från Jönköping hotar med strejk …)

Nu undrar vi bara alla: vad gör Hardy på milen?

 

 

Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Hockey är en överskattad sport …
Tacka vet jag löpning!


Victor Emilson

Groop: Underbart att man fortsatte och lida några minuter till efter 0-3 målet och inte bytte kanal som jag var nära att göra. Ska vi korka upp skumpan i morgon då förhoppningsvis?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Paris Marathon


 

Har inte lagt ner bloggandet. Nej, nej. Bara brutalt busy ….

 

Parisresan började i alla fall såhär:

 

 

… fortsatte såhär:

 

 

… ja alltså, ett franskt brudpar …

och så vidare till Tuillerierna, där man kan löpa i kung Sols anda …

 

 

… och så marathondag:

 

 

.. och brorsan, lite längre bak …

 

… och sen hemåt:

Au revoir, Paris!!

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Colting vann Superfrog

Colting vann Superfrog


Jonas Colting vann under söndagen världens äldsta årligt återkommande triathlon; Superfrog Half-Ironman, som hålls på Coronado Island utanför San Diego.

Tävlingen genomfördes för 32:a gången och namnet på tävlingen kommer ifrån Navy SEAL och Navy FROG som har sina stora anläggningar på ön. Tävlingen och området är klassiskt ur triathlonhänseende då triathlonsporten såg sin födelse i just San Diego under 70-talet och några av de första tävlingarna kördes av militärer och på Coronado.

– Jag är hur nöjd som helst! De senaste veckorna har varit hårda med mycket träning men jag var både inspirerad och motiverad att testa mig själv på riktigt och är positivt överraskad, säger Jonas.

Superfrog bjuder på en tuff havssimning på 1.9 km genom stor surf, en flack men blåsig 90 km cykling på vändbana över ön och en spektakulär löpning med merparten av de 21 kilometerna i sanden längs stranden.

Jonas ledde simningen knappt men blev under cyklingen ikappåkt av USA´s Lars Finanger som kunde växla till löpningen ca 20 sekunder innan Jonas Colting.

– Det var första gången i år som jag kände mig riktigt stark på cykeln, säger Jonas efter att ha avverkat de 90 km på 2.10.

Under löpningen så behöll Finanger ledningen under det första varvet men efter 11 kilometer var Colting ikapp och förbi och kunde sätta ytterliggare tre minuter under den sista milen.

– Jag hade långsamma ben under den första halvmilen vilket inte var så konstigt i den ganska lösa sanden men sedan lyckades jag öka farten successivt för att sedan springa riktigt riktigt bra totalt sett!

Jonas vann på 4.03 vilket är en av hans bästa tider på en halv-IM.

Nästa vecka avslutas USA-vistelsen med en ny halv-IM, denna gång i 70.3-serien i New Orleans.

Antal kommentarer: 6

Micke

2,10 på 9 mil, och 3min på sista milen? Han måste fan va min bror?


dogge

Härligt colting!


JM

Tycker att Colting imponerar!


Mr Admin

Anonym


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skottskadad


 

Det var One Of Those Mornings. Upp med tuppen för att hinna med en massa grejer. Rusade till bilen för att åka iväg och göra ETT VIKTIGT ÄRENDE. Innan kontoret. Innan röja massa jobb. Innan lunchlöpning. Innan åka till Paris och heja på brorsan i Paris Marathon. Bråttom, bråttom, bråttom.

Så när man skulle backa ut bilen (skriver ”man”, känns lite mer allmängiltigt, mindre ”jag”, och skämsfaktorn mer … universell) tänkte man att man skulle ta en liten genväg, backa ut direkt på Artillerigatan/korsningen Valhallavägen, dit det bara var tjugo meter, i stället för att köra runt en sväng på tvåhundra meter, så då gjorde man det.

Och det sa BADONK!! (ungefär). Det var oerhört märkligt. Fanns ingen stolpe bakom bilen. Men när man öppnade dörren och blängde bakåt såg man att vänstra bakhjulet förlorat markkontakten. Då gick man ut och tittade under bilen. Där såg man en stor jädra stenbumling. Man trodde inte sina ögon. Man ville snabbt zappa till en annan kanal. Men insåg att det inte gick. Att det som skett var den grymma verkligheten. Bilen hade gått på grund. På landbacken. Helt overkligt.

Jaha, tänkte man, man får väl försöka putta. Bilen rörde sig inte ur fläcken. Jaha, tänkte man, man får väl försöka lyfta och putta samtidigt. Åhejochå. Och så drog det till i ryggen. Man visste exakt vad det var. Man hade varit med om det förut. Man hade legat tre dagar i en soffa och fått hjälp med att ta på strumporna. Man stod där och tog sig för ryggen. Bilen stod där den stod. Bilar for förbi, med flinande bilförare. Ingen steg ut för att erbjuda hjälp. Det är slut med solidariteten i det här samhället. Bara skadeglädje över andras olycka. Må de flinande brinna i helvetet, i fat med gammal spillolja.

Så man satte sig i bilen för att begrunda sitt öde. Man hittade en påse Polly i ett dörrfack. Man slängde in en grabbnäve i munnen. Man tänkte att socker tänker man bättre med. Man tog fram mobilen, slog en signal till Hamid, en bilmek som skruvat mycket på Volvon. Han har ett garage en dryg kilometer från där man grundstött med bilen. Hamid svarade på femte signalen. Undrade var man var. Berättade. Jag ser dig, sa Hamid, och man hörde Hamid tuta femtio meter bort.

Ofta har man tvivlat på guds existens, men nu började man undra om gud inte fanns trots allt. Hamid hoppade ut, fäste lina i fronten, och drog den gamla Volvon av grundet. Och än mer under över alla under, bilen var oskadad.

Man kom sen till kontoret med hållning som en vinkelhake. Gick med underlig krabbgång. Gick i alla fall att jobba. Men skulle det gå att springa? Man frågade Kalle på Kadens om möjligheten att springa bort ryggskott. Kanske var det dumt fråga Kalle. Han är en sådan där som åker cykel nerför Åreskutan i 200 knyck (på ett ungefär), och brukar roa sig med tjugofyratimmarslopp i terräng med mountainbike. En man som är vän med smärtan.

Spring sa Kalle. Så man sprang. När man väl fått på sig dojorna. Det tog ett tag.

Det var inte helt bekvämt i början. Men man tänkte att bara kroppen blir varm så blir man bättre. Och det blev det. Lite bättre. Efter sex kilometer kändes det riktigt bra. Upp över Västerbron, och det var en stilig dag. Blåste rätt bra. Blås bort, smärta, blås bort. Tänkte man. Och rullade på. Och man fick ihop tolv km, innan nya VIKTIGA ärenden.

Fast i morse var en annan dag. Man vaknade och man tänkte att så här måste det vara att vara etthundrafem år. Man kunde inte röra sig. Högg till i höger rygghalva för varje försök till rörelse.

Man fick hjälp med strumporna (än en gång). Man tänkte att det är kanske så här kungen har det, blir påklädd varje dag. Rätt trevligt. Aningens pinligt. Man fick hjälp med att komma i upprätt stående. Ajajajaj. Man fick hjälp med ett par Ipren. Och kunde påbörja dagen med gång meddelst hasning.

Det var kanske dumt att springa. Kanske inte. Man är ändå rätt nöjd med de 12 km inför resan till Paris. Där man bara ska sitta i solen och smärtlindra ryggskottet med något bubblande och vinka till brorsan när han passerar vid 28 km. Det är dags för den yngre generationen att ta över. Åtminstone för ett tag.

A bien tout!!

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in