Det var One Of Those Mornings. Upp med tuppen för att hinna med en massa grejer. Rusade till bilen för att åka iväg och göra ETT VIKTIGT ÄRENDE. Innan kontoret. Innan röja massa jobb. Innan lunchlöpning. Innan åka till Paris och heja på brorsan i Paris Marathon. Bråttom, bråttom, bråttom.
Så när man skulle backa ut bilen (skriver ”man”, känns lite mer allmängiltigt, mindre ”jag”, och skämsfaktorn mer … universell) tänkte man att man skulle ta en liten genväg, backa ut direkt på Artillerigatan/korsningen Valhallavägen, dit det bara var tjugo meter, i stället för att köra runt en sväng på tvåhundra meter, så då gjorde man det.
Och det sa BADONK!! (ungefär). Det var oerhört märkligt. Fanns ingen stolpe bakom bilen. Men när man öppnade dörren och blängde bakåt såg man att vänstra bakhjulet förlorat markkontakten. Då gick man ut och tittade under bilen. Där såg man en stor jädra stenbumling. Man trodde inte sina ögon. Man ville snabbt zappa till en annan kanal. Men insåg att det inte gick. Att det som skett var den grymma verkligheten. Bilen hade gått på grund. På landbacken. Helt overkligt.
Jaha, tänkte man, man får väl försöka putta. Bilen rörde sig inte ur fläcken. Jaha, tänkte man, man får väl försöka lyfta och putta samtidigt. Åhejochå. Och så drog det till i ryggen. Man visste exakt vad det var. Man hade varit med om det förut. Man hade legat tre dagar i en soffa och fått hjälp med att ta på strumporna. Man stod där och tog sig för ryggen. Bilen stod där den stod. Bilar for förbi, med flinande bilförare. Ingen steg ut för att erbjuda hjälp. Det är slut med solidariteten i det här samhället. Bara skadeglädje över andras olycka. Må de flinande brinna i helvetet, i fat med gammal spillolja.
Så man satte sig i bilen för att begrunda sitt öde. Man hittade en påse Polly i ett dörrfack. Man slängde in en grabbnäve i munnen. Man tänkte att socker tänker man bättre med. Man tog fram mobilen, slog en signal till Hamid, en bilmek som skruvat mycket på Volvon. Han har ett garage en dryg kilometer från där man grundstött med bilen. Hamid svarade på femte signalen. Undrade var man var. Berättade. Jag ser dig, sa Hamid, och man hörde Hamid tuta femtio meter bort.
Ofta har man tvivlat på guds existens, men nu började man undra om gud inte fanns trots allt. Hamid hoppade ut, fäste lina i fronten, och drog den gamla Volvon av grundet. Och än mer under över alla under, bilen var oskadad.
Man kom sen till kontoret med hållning som en vinkelhake. Gick med underlig krabbgång. Gick i alla fall att jobba. Men skulle det gå att springa? Man frågade Kalle på Kadens om möjligheten att springa bort ryggskott. Kanske var det dumt fråga Kalle. Han är en sådan där som åker cykel nerför Åreskutan i 200 knyck (på ett ungefär), och brukar roa sig med tjugofyratimmarslopp i terräng med mountainbike. En man som är vän med smärtan.
Spring sa Kalle. Så man sprang. När man väl fått på sig dojorna. Det tog ett tag.
Det var inte helt bekvämt i början. Men man tänkte att bara kroppen blir varm så blir man bättre. Och det blev det. Lite bättre. Efter sex kilometer kändes det riktigt bra. Upp över Västerbron, och det var en stilig dag. Blåste rätt bra. Blås bort, smärta, blås bort. Tänkte man. Och rullade på. Och man fick ihop tolv km, innan nya VIKTIGA ärenden.
Fast i morse var en annan dag. Man vaknade och man tänkte att så här måste det vara att vara etthundrafem år. Man kunde inte röra sig. Högg till i höger rygghalva för varje försök till rörelse.
Man fick hjälp med strumporna (än en gång). Man tänkte att det är kanske så här kungen har det, blir påklädd varje dag. Rätt trevligt. Aningens pinligt. Man fick hjälp med att komma i upprätt stående. Ajajajaj. Man fick hjälp med ett par Ipren. Och kunde påbörja dagen med gång meddelst hasning.
Det var kanske dumt att springa. Kanske inte. Man är ändå rätt nöjd med de 12 km inför resan till Paris. Där man bara ska sitta i solen och smärtlindra ryggskottet med något bubblande och vinka till brorsan när han passerar vid 28 km. Det är dags för den yngre generationen att ta över. Åtminstone för ett tag.
A bien tout!!
Antal kommentarer: 1
Jojje Borssén