Paris Marathon


 

Har inte lagt ner bloggandet. Nej, nej. Bara brutalt busy ….

 

Parisresan började i alla fall såhär:

 

 

… fortsatte såhär:

 

 

… ja alltså, ett franskt brudpar …

och så vidare till Tuillerierna, där man kan löpa i kung Sols anda …

 

 

… och så marathondag:

 

 

.. och brorsan, lite längre bak …

 

… och sen hemåt:

Au revoir, Paris!!

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Colting vann Superfrog

Colting vann Superfrog


Jonas Colting vann under söndagen världens äldsta årligt återkommande triathlon; Superfrog Half-Ironman, som hålls på Coronado Island utanför San Diego.

Tävlingen genomfördes för 32:a gången och namnet på tävlingen kommer ifrån Navy SEAL och Navy FROG som har sina stora anläggningar på ön. Tävlingen och området är klassiskt ur triathlonhänseende då triathlonsporten såg sin födelse i just San Diego under 70-talet och några av de första tävlingarna kördes av militärer och på Coronado.

– Jag är hur nöjd som helst! De senaste veckorna har varit hårda med mycket träning men jag var både inspirerad och motiverad att testa mig själv på riktigt och är positivt överraskad, säger Jonas.

Superfrog bjuder på en tuff havssimning på 1.9 km genom stor surf, en flack men blåsig 90 km cykling på vändbana över ön och en spektakulär löpning med merparten av de 21 kilometerna i sanden längs stranden.

Jonas ledde simningen knappt men blev under cyklingen ikappåkt av USA´s Lars Finanger som kunde växla till löpningen ca 20 sekunder innan Jonas Colting.

– Det var första gången i år som jag kände mig riktigt stark på cykeln, säger Jonas efter att ha avverkat de 90 km på 2.10.

Under löpningen så behöll Finanger ledningen under det första varvet men efter 11 kilometer var Colting ikapp och förbi och kunde sätta ytterliggare tre minuter under den sista milen.

– Jag hade långsamma ben under den första halvmilen vilket inte var så konstigt i den ganska lösa sanden men sedan lyckades jag öka farten successivt för att sedan springa riktigt riktigt bra totalt sett!

Jonas vann på 4.03 vilket är en av hans bästa tider på en halv-IM.

Nästa vecka avslutas USA-vistelsen med en ny halv-IM, denna gång i 70.3-serien i New Orleans.

Skottskadad


 

Det var One Of Those Mornings. Upp med tuppen för att hinna med en massa grejer. Rusade till bilen för att åka iväg och göra ETT VIKTIGT ÄRENDE. Innan kontoret. Innan röja massa jobb. Innan lunchlöpning. Innan åka till Paris och heja på brorsan i Paris Marathon. Bråttom, bråttom, bråttom.

Så när man skulle backa ut bilen (skriver ”man”, känns lite mer allmängiltigt, mindre ”jag”, och skämsfaktorn mer … universell) tänkte man att man skulle ta en liten genväg, backa ut direkt på Artillerigatan/korsningen Valhallavägen, dit det bara var tjugo meter, i stället för att köra runt en sväng på tvåhundra meter, så då gjorde man det.

Och det sa BADONK!! (ungefär). Det var oerhört märkligt. Fanns ingen stolpe bakom bilen. Men när man öppnade dörren och blängde bakåt såg man att vänstra bakhjulet förlorat markkontakten. Då gick man ut och tittade under bilen. Där såg man en stor jädra stenbumling. Man trodde inte sina ögon. Man ville snabbt zappa till en annan kanal. Men insåg att det inte gick. Att det som skett var den grymma verkligheten. Bilen hade gått på grund. På landbacken. Helt overkligt.

Jaha, tänkte man, man får väl försöka putta. Bilen rörde sig inte ur fläcken. Jaha, tänkte man, man får väl försöka lyfta och putta samtidigt. Åhejochå. Och så drog det till i ryggen. Man visste exakt vad det var. Man hade varit med om det förut. Man hade legat tre dagar i en soffa och fått hjälp med att ta på strumporna. Man stod där och tog sig för ryggen. Bilen stod där den stod. Bilar for förbi, med flinande bilförare. Ingen steg ut för att erbjuda hjälp. Det är slut med solidariteten i det här samhället. Bara skadeglädje över andras olycka. Må de flinande brinna i helvetet, i fat med gammal spillolja.

Så man satte sig i bilen för att begrunda sitt öde. Man hittade en påse Polly i ett dörrfack. Man slängde in en grabbnäve i munnen. Man tänkte att socker tänker man bättre med. Man tog fram mobilen, slog en signal till Hamid, en bilmek som skruvat mycket på Volvon. Han har ett garage en dryg kilometer från där man grundstött med bilen. Hamid svarade på femte signalen. Undrade var man var. Berättade. Jag ser dig, sa Hamid, och man hörde Hamid tuta femtio meter bort.

Ofta har man tvivlat på guds existens, men nu började man undra om gud inte fanns trots allt. Hamid hoppade ut, fäste lina i fronten, och drog den gamla Volvon av grundet. Och än mer under över alla under, bilen var oskadad.

Man kom sen till kontoret med hållning som en vinkelhake. Gick med underlig krabbgång. Gick i alla fall att jobba. Men skulle det gå att springa? Man frågade Kalle på Kadens om möjligheten att springa bort ryggskott. Kanske var det dumt fråga Kalle. Han är en sådan där som åker cykel nerför Åreskutan i 200 knyck (på ett ungefär), och brukar roa sig med tjugofyratimmarslopp i terräng med mountainbike. En man som är vän med smärtan.

Spring sa Kalle. Så man sprang. När man väl fått på sig dojorna. Det tog ett tag.

Det var inte helt bekvämt i början. Men man tänkte att bara kroppen blir varm så blir man bättre. Och det blev det. Lite bättre. Efter sex kilometer kändes det riktigt bra. Upp över Västerbron, och det var en stilig dag. Blåste rätt bra. Blås bort, smärta, blås bort. Tänkte man. Och rullade på. Och man fick ihop tolv km, innan nya VIKTIGA ärenden.

Fast i morse var en annan dag. Man vaknade och man tänkte att så här måste det vara att vara etthundrafem år. Man kunde inte röra sig. Högg till i höger rygghalva för varje försök till rörelse.

Man fick hjälp med strumporna (än en gång). Man tänkte att det är kanske så här kungen har det, blir påklädd varje dag. Rätt trevligt. Aningens pinligt. Man fick hjälp med att komma i upprätt stående. Ajajajaj. Man fick hjälp med ett par Ipren. Och kunde påbörja dagen med gång meddelst hasning.

Det var kanske dumt att springa. Kanske inte. Man är ändå rätt nöjd med de 12 km inför resan till Paris. Där man bara ska sitta i solen och smärtlindra ryggskottet med något bubblande och vinka till brorsan när han passerar vid 28 km. Det är dags för den yngre generationen att ta över. Åtminstone för ett tag.

A bien tout!!

 

 

Påskhare


 

Fick man vara själv. Iväg runt åtta i morse, då minusgrader i skuggan. Gärdet glimrade av nysmält frost. Kalldimma mellan träden vid Kaknäs. Solen på gång uppåt, en och annan hundägare vaken. Och så jag.

Grusgångar och nyborstad asfalt. Varv på varv på varv. Lätta fötter, lätta lungor. Färjan från Estland i långsamt glid genom Saltsjö i bleke. Ljuset ljusare än ljust. Närkontakt av tredje graden. Korsvägar.

28 km, varierande tempo, höjder och dalar. Hem till det slaktade lammet. Arma fä.

 

Glad påsk!

Magnetiskt


 

Lite besvärligt det här. Känns inte helt friskt. Var ju så nöjd förra året. Mer än nöjd. Tänkte att nu var det färdigt. Nu har jag gått i mål här. En gång Järnman, alltid Järnman. Vila i frid. Rosta i frid.

Men det är något magnetiskt med Järnmannen. Det drar, obevekligt, från Kalmar, allt mer allt eftersom månaderna går från målgång … och minnet bleknar. Plötsligt kommer man bara ihåg morgonen på Kattrumpan i Kalmar, hur solen gick upp över Kalmar sund, den otroliga spänningen, förväntan på stranden. Kön där man stod och väntade för att få startnumret ritat på kinden. Det var Det Stora Äventyret som väntade.

Så, anmäld igen. Vete f-n om jag kommer till start. Jag vill egentligen inte. Men här verkar tydligen krafter, starkare än mig själv …..

 

Järnmannen vs Hjärna (min) ….

 

 

VAB


 

VAB – Very Active Baby.

Young Milly drar runt i hallen. Äter på mina Mizuno Elixir. Det ska börjas i tid. Snart kan hon gå. Snart kan hon springa.

Sprang själv igår. Första gången på en vecka. Fortfarande lite rassel i luftrören, men ingen fara. En snabbis på gymmet. Efter dagishämtning. Har ni problem med fritiden. Svårt att fylla ut tiden. Skaffa barn. Det är kul. Det är fantastiskt. Och du slipper fritidsproblem för all framtid.

Körde trappa. 2 km i femfart, 2 km i fyratrettiofart, två km i fyrafart, lite andhämtning i femfart i femhundra, sen 1 km trefyrtiofemfart, mera andhämtning i femfart, sen 1 km i fyrafart, andhämtning i femfart, och 500 m i tretrettiofart, pust pust i femhundra femfart, 500 i tretrettio, och så plana ut i ett par km fyratrettio, totalt 16 km.

Alldeles eget upplägg, rubricerat som ”Gysings tidseffektiva”, klarar precis 90 min på minisats för miniMax. Ger fin lungskjuts och lagom drägel (3.30fart).

Nu dags rädda sko ….