Bloggvila


 

 

Inget springa, inget skriva.

Har varit snorigt ett tag. Förfärligt mycket jobb. Snörvla och skriva.
Skriva och snörvla. Men snart skriver jag igen. Mer än såhär. Snart springer jag igen. Ska bara snyta mig. Igen. Och igen.

Prosit!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årsmesta


 

Träningsvärk idag. Knöliga vader. Skyller på rullbandsben.

Men det började med en storhandling!

Lördag morgon. Gick till den kära gamla Volvon (modell -83). Nu skulle det ske. Startprovning. Senast var det strax efter nyår. Då gick den igång med ett vrål. Ett halvmeter snötäcke hade förmodligen fått batteriet att hålla värmen hyfsat.

Den gick igång på första nu också. Brummade som en vårväckt björn, och några tryck på spolarvätskan och några varv med vindrutetorkarna och en halv centimeter stadsskit försvann från framrutan. Och sommardäcken redan på. Bara lägga i backen och backa ut.

Som det är skrivet. Volvo. Jag rullar.

Och sen Prisextra. En nervpåfrestning. Hem med fylld takbox och bil. Åtta kassar, blöjpaket, vällingpaket. Massa andra paket. Pensionärsparet i samma uppgång tittade storögt på när det lastades ur. Såg blänket i deras ögon. Glädjen över att barnen flyttat ut för tjugo år sedan. Pensionärsfrun slog händerna för munnen när en flaska ättiksvinäger trillade ur en kapsejsad kasse och krossades mot trottoaren. Tyckte väl det var oartigt att skratta rakt ut. Men skrattar bäst som skrattar sist. Kommer kriget, har vi proviant för en årslång belägring. Både havregryn och linfrön och allt annat en löparfamilj kan behöva.

Plockade glasskärvor. Vinägersfingrar. Doftade gammal vinalkis. Men man ska inte skräpa ner uti naturen. Eller på gatan.

Det kändes som absolut läge för löpning. Lufta skallbasen från övertryck. Rensa blodet från stresshormoner. Djupandas i ett par timmar.

Och det var sol, och det var åtta grader varmt. Och ännu mer i solen.

Tänkte ultratankar. Tänkte, bara rulla på in i evigheten, amen. Aldrig mera storhandla. Bara springa, andas djupt, bli ett med världsalltet.

Sprang Valhallavägen ner. Gruset som mjuk tartan, genomfuktigt. Men ner mot Frihamnen, torr asfalt. Ack ljuva fäste. La in en växel, och en till. Kände mig som en Porsche. Såg förmodligen ut som en (våryr) Volvo 245:a. Men det är ju känslan som är viktigast.

Svängde ut mot Hundudden. Fin slingrande asfaltsväg, förbi den gamla skjutbanan. Vidare, rundade Blockhusudden. Blött. Asfalt igen, förbi Bonniers Manilla. Där brukar manliga författare stå och pissa bland det rikliga beståndet av rhododendrons, på den årliga förlagsfesten. Har väl hänt att en kombinerad bok och löparredaktör gjort dem sällskap. Toaköerna kan blii väldigt långa på de där festerna.

Förbi italienska ambassaden. Skansen, där det var tjockt med folk. Vidare mot Djurgårdsbron. Radiohuset.

Det blåste bra. Flaggorna vid Etnografiska museet stod som nystärkta postanvisningar i vinden.

Men benen ville mer. Ett varv till. Och ett halvt till. Solen började gå ner. Började bli kyligt.

Klockade in på 29 km. Årsmesta. Garmin visade snitt på 4.50. Inte så tokigt så tidigt på säsongen (relativt sett, allt är relativt sett inom löpningen). Benen tröga mot slutet. Första långlöpan utomhus sedan The French Riviera Marathon i november. Då knät tappade sugen veckan efter. Och det blev rehab i 10 veckor. Och därefter mest rullband.

Rullbandsben = välfärdsben. Ben med fötter som glömt trycka ifrån själva. Det blir lite smärta på vägen, innan man kommer igång igen utomhus. Men den är väl värd att ta.

Löpare, vår bästa tid är nu!

 

Lågintensiv träning


Alltså hade bilen töat fram och visat sommardäcken,  tänkte kanske, kanske Nordostpassagen öppen igen. D v s grusvägen runt Blockhusudden. Ingen match vintertid för en löpare, men för ett lågintensivt pass med barnvagn, ingen lek. Hjul och snö trivs bättre som jul och snö. Men jag tittade på Milly. Milly tittade på mig. Den som icke vågar, vinner intet. Milly såg laddad ut. Sög frenetiskt på nappen med glöd i blick. Just do it.

Först ett depåstopp vid Kampementbadets grill. En Hawaiiburgare. 150 g malet kött av okänd härkomst, med ananas på. Och extra allt (ni vill inte veta).  Något för en lunchvägrande chefredaktör att bita i. Milly spottade ut nappen och började dregla. Men där visade fadern stark karaktär. Åt upp hela burgaren själv. Små barn ska äta nyttigt. En cola på det, och hjärtat började slå dubbelslag. Mot Djurgården.

Fri asfalt hela vägen till Djurgårdsbrunnsbron. Bra fäste även längs Djurgårdsbrunnskanalen. Där kom en kvinna löpande. I orangesvart jacka. Och som hon löpte. Grym fart, full attack med energiskt drag i armarna. Sulorna rev i asfalten. 4.10, 4.15, däromkring. Började rycka i de egna benen. Småsprang med vagnen. Men det blev lite guppigt. Isfläckar här och där. Snöklumpar. Sansade mig. Den orangea försvann som en prick i fjärran, dök sedan upp på andra sidan kanalen. Wrooom …

 

 

Vi rundade till slut Blockhusudden, Milly och jag. Här och där fick vi vada, med vatten upp till hjulaxlarna. Det var kamp mot elementen. Men strumporna torra. Gud ske pris för Gore-Tex.

Det var mycket blötare än såhär, här och där:

 

Nedanför Wallenbergarnas palats var det torrt. På den (ekonomiska) nivån är grabbarna  förmodligen bättre dränerade än gemene man.

Gångstig av hög klass:

 

Mycket vatten, ändå torr i mun. Kommunens vatten var avstängt.

 

 

Vägen mot Waldemarsudde var vågad. Lätt sluttande glansis på osandad stig. Bråddjupa vatten till vänster. Skuggor av stora fiskar under ytan. Det berörde dock inte Milly. Hon hade slockat totalt. För mycket frisk luft. Stadsbrudar klarar inte hur mycket rent syre som helst.

Men vi klarade oss. Vi rullade inte ner i vattnet. Vi överlevde. Hemma 2 tim 10 minuter senare. Semlor i skyltfönstret till Tösses cafe och bageri. Prissänkta! Gled motståndslöst över tröskeln. Hann både svälja och torka bort grädden från hakan innan Milly vaknade. Där hade man tur. Och Milly otur.

I morgon samma vända. Men utan vagn.

 

 

Väder


 

Mycket väder på bloggarna.

Det är som det ska vara. Vad vore människan utan väder? Helt insnöad.

Så, ännu mera väder.

Snart är det sommar. Då tar man bilen ut till Ljusterö. Där finns det fina småvägar mellan hagar och ängar som fötterna flyger över med öronen tunade till humlesurr och lovsjungande svalor och i bröstkorgen dundrar levande lungor laddade med koncentrerad kloryfyll och blicken full av små lätta pugh rogefeldska moln.

Och när man sprungit klart, då hoppar man i havet. Fast det är så kallt så man kliver upp igen och tar på sig en våtdräkt. Sen hoppar man i igen, och simsalabim har havet (det här är förmodligen i juni, strax innan midsommar), den gamla Östersjön, förvandlats till ett medelhav. Med en schysst våtdräkt är alla vatten ljumma.

Bilen ska bara smälta först.

 

Doktor Kallur


 

Sanna Kallur berättade nyligen i en intervju att hon funderar på att utbilda sig till läkare för att försöka förstå vad det egentligen är som har hänt med hennes ben. Trots flera operationer och en massa tvärsäkra diagnoser från olika håll är hon fortfarande inte helt ok.

Man tycker lite synd om henne. Idrottsskador tycks vara ett av de knepigare områdena för läkarvetenskapen.

Men jag tror hon kommer igen. Att hon gör en Christian Olsson. Sanna har en vilja av stål.

Blir hon sen doktor, är hon förstås det optimala valet – för problem med häcken!