London 2012

 

Natten till i går. Vaknade av hostattacker. Egna. Mystiskt. Hade inte känt mig sjuk när jag dunsa i säng och knoppa in. Men mycket mystiskt i tillvaron nu. Många virus som surrar runt och sabbar. Släpade mig upp ur sängen, ryggen bättre, kommer upp i stående sub 1 minut, mot köket och kylskåpet, vi har en gammal hostmedicin där, receptbelagt. Heter Cocillana nånting, glömmer alltid namnet, glömmer dock aldrig en ingrediens: opium.

Drog ett shot, var ganska mörkt, ville inte tända lampa, såg inte riktigt hur mycket jag hällde upp, men inget problem svälja i alla fall.

Somna sen snabbt, hostan putz weck, drömde underliga drömmar, vaknade upp, seg som en zoombie. Satt och blinkade på jobbet. Tänkte den där hostmedicinen måste man nog vara försiktig med.

Hem tidigt, tänkte nu springer jag skiten ur kroppen. Hosta, hostmedicin, slumrande virus, sömnsjuka, bara ut och dra på. T-shirt och långtights. BaaaWrooom på Djurgården. Befrielse. Lättnad. Luft. Stora fält av vita sippor. Våryra fågelsångare. En mil. Två mil. Och en kilometer. Fartlek mellan 4.15, 4.50, snitta 4.39. Mer sluggerben, än flytfart. Löpning på ren ilska. Sen snabbt till dagis. Och Vivo. Frukt och grönsaker. Och en påse mandelkubb.
Snålvatten. Två innan middag. Stoppas in hela i munnen. Ahhh … det finns en framtid. Och den är Vår!

---

 

Klockan på ringning. Upp med tuppen. Nej, klockan. Sovande stad, utom jag. En banan. Vatten. Morgonbön. Gode gud gör ryggen bra, amen! Klocka eller inte klocka. Liten klocka. En sån som bara visar tiden. Långa eller korta tights? Långa. Än får man heller inte springa utan strumpor och skor. Och så ut. Äger Valhallavägen. Ensam, förutom dam med bajsande hund. Påsen fram, sådärja. Östermalm är bättre än sitt rykte. Ut över Gärdet. Hästar i hage blänger. Arma människa, bara två ben att springa med. Vida rymd. Horisontspel. Lungorna svällande segel.

Efter Borgen, upp i skogen och in på elljusspåret. Fjädrande stig. Kolla, vitsipporna har sprängt sig upp genom fjolårslöven. Niger och säger att nu är det vår. På riktigt. Viker av från elljusspåret, till vänster om Djurgårdens träningsplan. Fotboll. Förbi hundkyrkogården. Vem vet vad som händer där om nätterna. Stephen King?

Ryggen ok, fötterna flyter fint., hjärtat klämtar för mig. Det är här och nu på ett  klot på väg genom rymden som snurrar runt sig själv i 800 km timmen och runt Vintergatans centrum med 900 000 km timmen och sen snurrar förstås Vintergatan runt någonting i ruskig fart … och 4.30 fart på kilometern ter sig ganska blekt i jämförelse. Det är … lite märkligt, alltsammans. Det gör inget. Skulle man få veta allt skulle man nog inte bli människa igen. Viktigast att ryggen håller.

Det gjorde den. Den kändes, men den höll. Hela vägen hem. Hem där det ska bli kalas idag. 126-årskalas. Moder, 75, broder, 50, dotter, 1. Inte riktigt på en och samma dag, men nästan. Aprilbarn. Vädurar. Väldigt bestämda åsikter om allt.

En av brorsans bestämda åsikter är att han inte är 50. Egentligen. Det har blivit något fel någonstans. Själv tycker jag han ska bli vän med sin ålder. Tänka positivt. Det vet ju alla, 50 är det nya 40.

Fast 40åringar ska inte tro att 40 är det nya 30. Det är det inte. 30åringar är medelålderns fjortisar. 40åringar är vad de är. 40åringar. Ett slags ofärdiga 50åringar. Låter det här knepigt? Man måste nog ha fyllt 50 för att förstå det.

Sen kunde det förstås ha varit mycket värre. Brorsan kunde ju ha fyllt 60.

Brorsans present? Se nedan. Chansen för att brorsan tar den på sig? Den är nog fifty, fifty!

 

---

 

Så smått tillbaka till livet. Ryggen har börjat räta ut sig, ögonen slutat rinna. Bara en snuva kvar. Blev i alla fall lite träning i veckan. Cykel i 30 min, och en mil löpning på det. Lugnt och stilla. Tror mer på att springa bort ett ryggskott, än att ligga stilla. När ryggen blir varm, släpper det. Återkommer när den blir kall igen, men i aningens mindre skala. Inbillar jag mig.

Och ett simpass. Vattnet är löparens bästa vän. Neoprenmössa och simglasögon. Liten kuvös i glittrande blåljus. Så bara paddla på med armarna. Kroppen utan tyngd, flyter, följer med som ett släp bakom armtagen. 1000 m, 2000 m, 3000 m, det går inte fort, men här är en som inte har bråttom. Här är en som bubblar långsamhetens lov.

Kakelbotten, och mera kakelbotten. Något forsar fram på höger sida. Therese Ahlshammar? Nä, men säkert en kusin. Rör inte ens på benen. En flytgrej mellan knäna. Ändå i fyrtio knop. Nästan. Hur är det möjligt? Men vad spelar det för roll. Det är vägen som är målet. Tur man är filosof. Bobbel, bobbel. Mera kakelbotten. Och mera.

Otroligt svårt, simning. Det är flytläge, det är armföring, det är bensparkar, det är huvudet inte alltför djupt under ytan. Det är talang.

Du sjunker inte i alla fall. Tänker man. Positivt. Du rör dig framåt. Och ryggen sträcker ut, milt och varsamt. Du simmar, och snart kommer du kravla dig upp på land, upp på alla fyra, upp på två, hej och hå, sedan gå. Sedan springa.

Och kolla. Där ute är det sol …

---

 

C Run stiger in i rutan, och Djurgården vinner sitt första sudden mot HV71. Med FEM SEKUNDER kvar av period fyra. Bra jobbat Claes!!!

Hälsningar från RW:s Djurgårdsektion (fast layouten från Jönköping hotar med strejk …)

Nu undrar vi bara alla: vad gör Hardy på milen?

 

 

---

 

Har inte lagt ner bloggandet. Nej, nej. Bara brutalt busy ….

 

Parisresan började i alla fall såhär:

 

 

… fortsatte såhär:

 

 

… ja alltså, ett franskt brudpar …

och så vidare till Tuillerierna, där man kan löpa i kung Sols anda …

 

 

… och så marathondag:

 

 

.. och brorsan, lite längre bak …

 

… och sen hemåt:

Au revoir, Paris!!

 

---