Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig…

Det är dags för hård vecka i Emma Graafs liv. Träningen ska skruvas upp en aning för att stressa kroppen och belastningen ska succesivt öka tills jag är ett träningsmonster.

Men mitt arbetsliv och mitt träningsliv går inte riktigt ihop just nu. Har blivit ivägskickad till Askersund på en tuff fältvecka med avslut nästa onsdag, sedan vidare till Dalarna för fältdagar där. Idag kom vi till hotellet kl 19 och det var bara att svida om och leta upp gymmet och en testcykel och börja trampa. Man ångrar sig dock aldrig efteråt. Träna är alltid gött, efteråt. Min kollega tyckte jag var sinnesjuk när jag förklarade vad en triathlon går ut på, i synnerhet Ironman tyckte han lät bedrövligt. Men det är kul, svarade jag:).

Hård vecka, jo jag tackar ja. Jag som annars har ett ganska stillasittande jobb får en smärre chock varje gång jag kommer  ut. Pulsa i snö, isborra, släpa grejer hit och dit. Man blir trött vill jag lova. Men på ett skönt sätt. Jag älskar att vara ute i friska luften och arbeta med kroppem. Jag ska ju bli bonde när jag blir stor…

Nu blir det pang, bom, läggning i sängen för tidig uppstigning för att fira min födelsedag ute i skogarna och sedan avsluta dagen med 2 km trösklar löpning. Najs, jag längtar faktiskt:).

Sov gott!

---

Det har blivit många turer med lilla Polon de senaste helgerna. Denna helgen var jag och sur-jämten jag är sambo med upp till Östersund så att han fick vittra lite hemmamark. Riktigt skön vinterstad, Östersund, gillar den skarpt.

Blev en riktigt fin löptur på Frösön under lördagen. Strålande sol, långa backar och gnistrande snö. Underbart både för sinnet och låren:)!

Väl hemma i stugan igen var det high-life med världens sötaste och roligaste 3-åring Emma (inte jag, en annan) som har helt outtömmlig energi. Jag försökte ändå leka med henne så hon skulle bli trött…men ICKE! Till er småbarnsföräldrar OCH triathleter därute. Jag avgudar er, hur orkar ni? Sover jag fem timmar blir jag trasig och en helg med småbarn runtomkring mig gör mig livlös! Är stolt över att jag kunde sjunga hela ”Änglamarken”  utan att staka mig som godnattvisa. Emma tyckte dock den var för lång.

Söndagens trainerpass blev utbytt till skejt på fina ÖSK och jag försökte förgäves kändisspotta längdskidåkare. Inte en jävel såg jag. Men fin fina spår var det och jag fick ihop 22 km och var inte ett dugg trött i benen tyckte jag. Körde därför 5*2 min backe och helvette, den satt där den skulle! Det är jobbigt med fristilvilljag lova!

Ett simpass med Johan hanns med, trots sviktande armstyrka efter skidpasset. Kul var det iallafall och när jag sedan lämnade Östersund i den lilla Polon, var det med sorg i hjärtat. För inte är det kul att sitta i en bil i 7 timmar när man hellre vill vara ute och leka i snön.

Verkar för övrigt som de flesta har det stressigt på jobbet just nu. Inklusive jag. Ska det inte vara lugnt och skönt att arbeta i februari månad? Rönneshytta is the place to be en vecka framöver. Hör av er om ni har vägarna förbi så kanske vi kan träna ihop. Jag vet inte vart man tränar i Askersund, vet ni???? Finns tex morderna faciliteter som simhall? Löpbana?

En jättestor näsa som är ute och springer med Storsjön i bakgrunden…

En glad Emma på löptur

Fina Frösön

ÖSK

---

Befinner mig just nu i vintriga Östersund för lite vintersport och umgänge. Inledde med att glömma mobilen hemma i Stockholm när vi for i arla morgon, trots att Calle varnat mig att jag måste komma ihåg mobilen där den låg och slarvade mitt bland packning, skidor och träningsskor.

Ganska skönt ändå, att vara utan mobil. Veckan har erbjudit stress, jobb både natt och dag och träningen har fått komma ikläm lite. Börjar tycka att det är ett mysterium att vissa bara behöver sova 5 timmar per natt för att fungera. För mig funkar det inte! Trots det har jag genomfört alla pass jag ska och de har gått hyffsat.

Jag har ju fått tummen ur röven och skaffat en tränare nu. Och inte vem som helst, utan den bästa tränaren i Norden, om ni nu ska tro mig. Han heter Jens Lunekilde och jag fick tipset från min bäste vän och grymma triathlet Åsa Lundström som tränas av Jens. Jävligt framgångsrikt dessutom. Eller vad sägs om en andra plats på Challange Copenhagen och ett danskt mästerskapsguld på långdistans. Efter 2 år som aktiv!!! Flickan kunde ju inte ens simma för tre och ett halvt år sedan!

 Han har även tränat danska landslaget, Tove Wiklund, Camilla Lindhom, Michelle Vesterby, Ted Ås, Pontus Lindberg etc etc och nu lilla mig! Jag har med andra ord bra skit i ryggen och nu är det bara upp till mig att följa upp och prestera. Något jag inte ska kompromissa med en sekund!

Jag måste verkligen rekommendera ALLA som tränar på hyffad nivå, att skaffa en tränare. Det är så otroligt skönt att slippa tänka på vad man ska och inte ska.  Allt man behöver är att titta i sitt träningsschema och är det något man är osäker på finns svaret bara ett telefonsamtal/SMS eller mail bort.  

Jag tränar varken mer eller hårdare nu är tidigare (snarare tvärt om) men jag tränar smartare och syftet är nu att bygga upp och inte bryta ner kroppen.

Att vara bäst i februari månad för att sedan crasha är inget vidare. Nu ska jag och min tränare råda bot på det. Jag ska bli bäst när det gäller och jag ska försöka strunta i om det går lite sämre på träningen. Om jag inte springer förbi de jag brukar eller hänger på de fötter jag brukar i simningen eller för den delen om jag inte producerar lika mycket watt som mina konkurrenter under trainertimmarna. Nej, nu ska det finnas en tanke bakom varje minut av träning och jag litar fullständigt på min coach. Även om det till en början var svårt och jag var tvungen att lägga band på min egna vilja.

Jag vet att jag i sinom tid kommer träna både hårt och många timmar och att det kommer göra mig grym. Allt jag behöver göra är att följa schema och göra mitt bästa. Det ska jag försöka göra också.

Kära dagbok hoppas, hoppas att jag en dag kommer bli superduktig!

 

Mitt första SM. Sprint i Hallstahammar 2009.

---

Fick frågan varifrån jag kommer under söndagen på Bosön. Jag är ju från Dalametropolen Ludvika så följdfrågan blev om jag kör mountainbike.

Frågan var givetvis befogad. Ludvika anordnar nämligen en av Sveriges största mountainbikelopp genom Ludvikaskogarna (ja jag vet, cykelvasan har helt tagit över).

Loppet heter Finnmarksturen och har tidigare bestått av 12 mil tuff terräng i djupaste finnmarksskogarna. Faktiskt så går loppet delvis över de Graaf/Falk-ska ägorna. Givetvis är loppet årets happening i bygden. Hela släkten har år efter år hejjat fram Svenska eliten i Mountainbike från det ”vanliga” stället vid det tekniskt knepiga Gräftåbroa. Eller bro och bro, det är mest bara en spång över ån.

Runt 2000 kläckte min gamle morfar att det borde finnas ett skogsrå i skogarna omkring Saxen. Jajjemän, sagt och gjort. Nog skulle Norhyttan ha sitt eget skogsrå. Året därpå satt hon där, naken i skogen och vinkade på en mossbeklädd sten. Succe!

Dunder och brak, fick vara med i foldern för loppet och man blev ju lite av en rikskändis, iallfall i Ludvika. Utan att någon egentligen visste vem man var… för nog blev han förvånad, killen på Bosön, när jag berättade att Skogsrået, det var ju jag!

Har haft tankarna på att börja köra mountainbike ett flertal tillfällen. Bror David var aktiv i tidiga år i Ludvika CK och klubben sprutade ut talanger under ett par år (brosan min var ingen talang och slutade ganska snabbt). Själv fick jag följa med och titta på träningar och tävlingar och tyckte det hela var urtrist. Cykla i skogen?! Det går ju varken fort eller är det minsta trivsamt. Hoppigt, stuttigt och svårt att gasa över stenar och stubbar. Nä, det var nog inget för mig…

Senare, när jag väl började få upp intresset för cykling, var jag ju fast i skogen, vinkandes på en mossbeklädd stubbe…

Nu är jag ganska nöjd med att köra landsväg bara, men vem vet. Kanske ska jag köra det där jäkla loppet någongång.

Nu har banan i Finnmarksturen lagts om och många väljer att cykla cykelvasan istället (synd). I och med det har Skogsråt fått pension från ”jobbet” i Norhytteskogen. Och med min egen satsning krockar mina egna tävlingar med Finnmarksturen och därför har jag lagt ner. Är bara naken i skogen på fritiden när jag är hemma i Norhyttan och har man tur kan man få syn på Skogsrået där på stenen om man tar en träningstur längs gamla banan….

Här bjuder jag på några foton…vad gör man inte för att få fler läsare! Nakenchock! 

Broa

Del av hejjaklacken. Mamma, hundar och lillesyster.

 

Här sitter ho o skrämmer livet ur alla karlar som kommer till skogen, lockar med dem till fördärvet…

Å en en bit nedströms sitter Näcken och gnider på sin fiol…

---

Det är månklart, kallt, vintrigt och kärvt. Kylan gör att det bara knorrar under skorna och det är inte det minsta halt. Lämna pannlampan, pulsbandet, klockan och mobilen hemma och bara stick ut i skogen och njut. Månen lyser upp som den bästa Silvalampan.

Helt underbart!

---