Att ha coach


Befinner mig just nu i vintriga Östersund för lite vintersport och umgänge. Inledde med att glömma mobilen hemma i Stockholm när vi for i arla morgon, trots att Calle varnat mig att jag måste komma ihåg mobilen där den låg och slarvade mitt bland packning, skidor och träningsskor.

Ganska skönt ändå, att vara utan mobil. Veckan har erbjudit stress, jobb både natt och dag och träningen har fått komma ikläm lite. Börjar tycka att det är ett mysterium att vissa bara behöver sova 5 timmar per natt för att fungera. För mig funkar det inte! Trots det har jag genomfört alla pass jag ska och de har gått hyffsat.

Jag har ju fått tummen ur röven och skaffat en tränare nu. Och inte vem som helst, utan den bästa tränaren i Norden, om ni nu ska tro mig. Han heter Jens Lunekilde och jag fick tipset från min bäste vän och grymma triathlet Åsa Lundström som tränas av Jens. Jävligt framgångsrikt dessutom. Eller vad sägs om en andra plats på Challange Copenhagen och ett danskt mästerskapsguld på långdistans. Efter 2 år som aktiv!!! Flickan kunde ju inte ens simma för tre och ett halvt år sedan!

 Han har även tränat danska landslaget, Tove Wiklund, Camilla Lindhom, Michelle Vesterby, Ted Ås, Pontus Lindberg etc etc och nu lilla mig! Jag har med andra ord bra skit i ryggen och nu är det bara upp till mig att följa upp och prestera. Något jag inte ska kompromissa med en sekund!

Jag måste verkligen rekommendera ALLA som tränar på hyffad nivå, att skaffa en tränare. Det är så otroligt skönt att slippa tänka på vad man ska och inte ska.  Allt man behöver är att titta i sitt träningsschema och är det något man är osäker på finns svaret bara ett telefonsamtal/SMS eller mail bort.  

Jag tränar varken mer eller hårdare nu är tidigare (snarare tvärt om) men jag tränar smartare och syftet är nu att bygga upp och inte bryta ner kroppen.

Att vara bäst i februari månad för att sedan crasha är inget vidare. Nu ska jag och min tränare råda bot på det. Jag ska bli bäst när det gäller och jag ska försöka strunta i om det går lite sämre på träningen. Om jag inte springer förbi de jag brukar eller hänger på de fötter jag brukar i simningen eller för den delen om jag inte producerar lika mycket watt som mina konkurrenter under trainertimmarna. Nej, nu ska det finnas en tanke bakom varje minut av träning och jag litar fullständigt på min coach. Även om det till en början var svårt och jag var tvungen att lägga band på min egna vilja.

Jag vet att jag i sinom tid kommer träna både hårt och många timmar och att det kommer göra mig grym. Allt jag behöver göra är att följa schema och göra mitt bästa. Det ska jag försöka göra också.

Kära dagbok hoppas, hoppas att jag en dag kommer bli superduktig!

 

Mitt första SM. Sprint i Hallstahammar 2009.

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Om mountainbike och varför jag är naken i skogen


Fick frågan varifrån jag kommer under söndagen på Bosön. Jag är ju från Dalametropolen Ludvika så följdfrågan blev om jag kör mountainbike.

Frågan var givetvis befogad. Ludvika anordnar nämligen en av Sveriges största mountainbikelopp genom Ludvikaskogarna (ja jag vet, cykelvasan har helt tagit över).

Loppet heter Finnmarksturen och har tidigare bestått av 12 mil tuff terräng i djupaste finnmarksskogarna. Faktiskt så går loppet delvis över de Graaf/Falk-ska ägorna. Givetvis är loppet årets happening i bygden. Hela släkten har år efter år hejjat fram Svenska eliten i Mountainbike från det ”vanliga” stället vid det tekniskt knepiga Gräftåbroa. Eller bro och bro, det är mest bara en spång över ån.

Runt 2000 kläckte min gamle morfar att det borde finnas ett skogsrå i skogarna omkring Saxen. Jajjemän, sagt och gjort. Nog skulle Norhyttan ha sitt eget skogsrå. Året därpå satt hon där, naken i skogen och vinkade på en mossbeklädd sten. Succe!

Dunder och brak, fick vara med i foldern för loppet och man blev ju lite av en rikskändis, iallfall i Ludvika. Utan att någon egentligen visste vem man var… för nog blev han förvånad, killen på Bosön, när jag berättade att Skogsrået, det var ju jag!

Har haft tankarna på att börja köra mountainbike ett flertal tillfällen. Bror David var aktiv i tidiga år i Ludvika CK och klubben sprutade ut talanger under ett par år (brosan min var ingen talang och slutade ganska snabbt). Själv fick jag följa med och titta på träningar och tävlingar och tyckte det hela var urtrist. Cykla i skogen?! Det går ju varken fort eller är det minsta trivsamt. Hoppigt, stuttigt och svårt att gasa över stenar och stubbar. Nä, det var nog inget för mig…

Senare, när jag väl började få upp intresset för cykling, var jag ju fast i skogen, vinkandes på en mossbeklädd stubbe…

Nu är jag ganska nöjd med att köra landsväg bara, men vem vet. Kanske ska jag köra det där jäkla loppet någongång.

Nu har banan i Finnmarksturen lagts om och många väljer att cykla cykelvasan istället (synd). I och med det har Skogsråt fått pension från ”jobbet” i Norhytteskogen. Och med min egen satsning krockar mina egna tävlingar med Finnmarksturen och därför har jag lagt ner. Är bara naken i skogen på fritiden när jag är hemma i Norhyttan och har man tur kan man få syn på Skogsrået där på stenen om man tar en träningstur längs gamla banan….

Här bjuder jag på några foton…vad gör man inte för att få fler läsare! Nakenchock! 

Broa

Del av hejjaklacken. Mamma, hundar och lillesyster.

 

Här sitter ho o skrämmer livet ur alla karlar som kommer till skogen, lockar med dem till fördärvet…

Å en en bit nedströms sitter Näcken och gnider på sin fiol…

Ut och spring!!!


Det är månklart, kallt, vintrigt och kärvt. Kylan gör att det bara knorrar under skorna och det är inte det minsta halt. Lämna pannlampan, pulsbandet, klockan och mobilen hemma och bara stick ut i skogen och njut. Månen lyser upp som den bästa Silvalampan.

Helt underbart!

Bosösöndag


Igår hade min klubb Stockholm City Triathlon testdag på Bosön. Villiga athleter fick springa coopertest och räkna ut sitt VO2max och därmed milfart respektive marathonfart, köra styrketräning, äta mat och lyssna på en tjej som varit på Hawaii och tävlat.

Jag var inte så villig. Eller jo egentligen var jag villig men min tränare sa att jag slapp göra coopertestet så jag gick upp i arla morgon och satte mig på trainern istället. När jag var på väg upp och ut på balkongen så hör jag Calle inifrån sängkammaren. Emma, du får sitta i hallen idag om du vill. Det är -18 grader ute. OJ, man tackar! Satte mig ändå i skrubben för säkerhets skull. Där luktar det ändå rök och andra otrevligheter som våra grannar släpper ut i ventilationssystemet. Bättre än rysskyla iallafall?

Lagom till Bosögänget var klara med coopertestet trillade jag in.

Körde core/styrka/stretch i en yogainspirerad klass av Marika Török. Det var ganska kul åtminstone var det väldigt nyttigt. Gillade yoga väldigt mycket förr och körde många pass i veckan. Nu är jag så stel att det knappast är någon trevlig upplevelse att utföra yoga. Och det går ju såååå långsamt allting! Jag vill att det ska gå undan! Tjoff tjoff, klart liksom. Träningsvärken idag säger dock att borde ta tag i det där med stelhet och stabilitetsträning på allvar.

Helena Lindahl höll inspirationsföreläsning och jag fick tårar i ögonen. Vilket tjej! Så jävla duktig och sen är hon både snygg och rolig också. Och dalkulla! Kan inte bli bättre. Men Hawaii…njäää. Det verkar himla drygt att köra den där tävlingen där. Har nog hellre semester på Hawaiii och tävlar i regn och kyla istället:)!.

När jag kom hem var det bara att svida om och dra på söndagssimning med obligatorisk tvagning, Usch. Ibland vill man bara inte…men väl där var det riktigt kul! Tur att man har så många sköna människor att träna och prata med!

Nattjobb på E4 en februarinatt i Stockholm , efter att man tränat skiten ur sig hela söndagen är inte att rekommendera för fryslortar. Jag klarade det men det var med nöd och näppe! Fötterna har fortfarande inte tinat! Nu ska jag ta mig en liten löprunda sedan blir det slapp hela eftermiddagen. PUH!

Alex var duktig och körde coopertest på en kropp som härdat 7000 träningsminuter i januari. Respect.

Pål berättar hur man räknar ut sin snittfart på maran.

Helena Lindahl, en cool tjej med fantastiska prestationer i bagaget.

Simanalyserat


Efter att ha vändit och vridit, analyserat och funderat, har jag nu fått min simsätt studerat och nedprintat på papper av Mr Swimming Himself Micke Rosén (dalmas, rumpmas och jävligt vass). Så här blev domen:

1. Slappna av i nacke och huvud

2. Jobba på greppet i catch-fasen, dvs (i mitt fall) jobba bredare och försök att vinkla upp armbågen och få tag i vattnet snabbare

3. Gliiid

Jävlar vad det ska övas vecka nio. Jag kommer bli så grym!

Har precis sagt blankt nej till AW på jobbet och sitter nu hemma och pimplar rödtjut. Mina arbetskamrater tror att jag är någon slags renlevnads människa. Det är jag alltså inte. Imorgon blir det långlöp (som jag har längtat efter att springa runt i vinterlandskapet och bara andas!), vem vill följa?

 

Framifrån (ner med blicken).

 

Från sidan (kolla in greppet).

Och för er nybörjare. Såhär ska det alltså INTE se ut. Carl ”jag-ger-fan-i-tekniken-just-nu”demonstrerar:

 

Vill ni göra en simanalys så kontakta Micke och det fixas på ett kick! REKOMMENDERAS!

Glad fredagsmys!

 

 

Tröttheten


En oändlig trötthet har smygit sig på ju längre veckan har gått. Om man bara kunde jobba mindre, sova mer och träna hårdare…hmmm…

Efter utlovad simdejt torsdag morgon med Linafina, en racerblondin från Hedemora, kunde jag bara inte sova på natten. Var exalterad som ett litet barn på julafton och kom inte till ro. Inte alla dagar man får simma med en tjej som gjort 4:43 på 400 fritt.

När morgonen kom var jag tröttare än någonsin, men tröttast av alla var Lina som ställde in pga halsont. Typiskt. Drog iväg till Eriksdalsbadet ändå för ett tufft pass på en högre växel. Nja, växellådan hade visst gått sönder så maklig fart var den enda växeln som fanns. Inte ens med paddlor lyckades jag hålla undan för Robertsson, Marre och Olle. Resterande personer i gänget hade sedan länge bangat och gått upp och satt sig i bastun. Hade allvarliga planer på att ge upp redan efter insimmet men eftersom det var så många som klev upp kunde jag bara inte ge upp. En fika på Lisas sedan var jag pigg igen.

Men samma visa på eftermiddagen. Kändes oändligt svårt att ta sig ut och springa 3*2 km progressivt när det var -15 grader och snö. Jag ville bara dö. Så jag lade mig och sov en stund. För att dra ut på det ytterligare provade jag allt jag hade i träningsväg i garderoben. Valde löparskor omsorgsfullt, lagade lite mat (som vanligt blev det helt misslyckat). MEN tillslut var jag jag ute! Och guuuu vad härligt det var! Snö! Hej mitt vinterland, nu är jag här. Första intervallen: astma, kräkningar, slem. Andra intervallen: astma, kräkningar, slem, hög puls. Tredje intervallen: astma, kräkningar, slem, hög puls. Kom igen nu…NEJ JAG VILL HEEEEEM!

Sådär kan det vara ibland. Man är trött, seg och man tycker mest att träningen är vidrig. Brukar då tänka på om jag hade varit pigg, alert och glad om jag inte hade hållt på med triathlon. Svaret är enklet. Näj. Livet hade varit trist och jag hade förmodligen varit rastlösare än rastlösast! Träning och tävling är livet, även om det är tungt ibland.

Tror iallafall att en vilodag kommer på sin plats idag. Ska njuta sinneslöst av ett glas rött och en god bit mat:)!

Hmmm vilka ska jag ta. Saukony kinvara (snyggast), Asics Sky speed (stabila och matchar jacka och mössa), Nike Pegasus trail (bra grepp), Brooks racer (mina sprintskor)…hmmm

Provade allt i träningsgarderoben. Dagens outfit: Blev tillslut jacka från Salomon, mössa från dakine, pannband från Björn Dälie, Vintertights från Briko och en skyhelvettes många underställ för att hålla värmen.

Simning. Enda blondinen på banan.