Hård vecka

Det har blivit många turer med lilla Polon de senaste helgerna. Denna helgen var jag och sur-jämten jag är sambo med upp till Östersund så att han fick vittra lite hemmamark. Riktigt skön vinterstad, Östersund, gillar den skarpt.

Blev en riktigt fin löptur på Frösön under lördagen. Strålande sol, långa backar och gnistrande snö. Underbart både för sinnet och låren:)!

Väl hemma i stugan igen var det high-life med världens sötaste och roligaste 3-åring Emma (inte jag, en annan) som har helt outtömmlig energi. Jag försökte ändå leka med henne så hon skulle bli trött…men ICKE! Till er småbarnsföräldrar OCH triathleter därute. Jag avgudar er, hur orkar ni? Sover jag fem timmar blir jag trasig och en helg med småbarn runtomkring mig gör mig livlös! Är stolt över att jag kunde sjunga hela ”Änglamarken”  utan att staka mig som godnattvisa. Emma tyckte dock den var för lång.

Söndagens trainerpass blev utbytt till skejt på fina ÖSK och jag försökte förgäves kändisspotta längdskidåkare. Inte en jävel såg jag. Men fin fina spår var det och jag fick ihop 22 km och var inte ett dugg trött i benen tyckte jag. Körde därför 5*2 min backe och helvette, den satt där den skulle! Det är jobbigt med fristilvilljag lova!

Ett simpass med Johan hanns med, trots sviktande armstyrka efter skidpasset. Kul var det iallafall och när jag sedan lämnade Östersund i den lilla Polon, var det med sorg i hjärtat. För inte är det kul att sitta i en bil i 7 timmar när man hellre vill vara ute och leka i snön.

Verkar för övrigt som de flesta har det stressigt på jobbet just nu. Inklusive jag. Ska det inte vara lugnt och skönt att arbeta i februari månad? Rönneshytta is the place to be en vecka framöver. Hör av er om ni har vägarna förbi så kanske vi kan träna ihop. Jag vet inte vart man tränar i Askersund, vet ni???? Finns tex morderna faciliteter som simhall? Löpbana?

En jättestor näsa som är ute och springer med Storsjön i bakgrunden…

En glad Emma på löptur

Fina Frösön

ÖSK

Befinner mig just nu i vintriga Östersund för lite vintersport och umgänge. Inledde med att glömma mobilen hemma i Stockholm när vi for i arla morgon, trots att Calle varnat mig att jag måste komma ihåg mobilen där den låg och slarvade mitt bland packning, skidor och träningsskor.

Ganska skönt ändå, att vara utan mobil. Veckan har erbjudit stress, jobb både natt och dag och träningen har fått komma ikläm lite. Börjar tycka att det är ett mysterium att vissa bara behöver sova 5 timmar per natt för att fungera. För mig funkar det inte! Trots det har jag genomfört alla pass jag ska och de har gått hyffsat.

Jag har ju fått tummen ur röven och skaffat en tränare nu. Och inte vem som helst, utan den bästa tränaren i Norden, om ni nu ska tro mig. Han heter Jens Lunekilde och jag fick tipset från min bäste vän och grymma triathlet Åsa Lundström som tränas av Jens. Jävligt framgångsrikt dessutom. Eller vad sägs om en andra plats på Challange Copenhagen och ett danskt mästerskapsguld på långdistans. Efter 2 år som aktiv!!! Flickan kunde ju inte ens simma för tre och ett halvt år sedan!

 Han har även tränat danska landslaget, Tove Wiklund, Camilla Lindhom, Michelle Vesterby, Ted Ås, Pontus Lindberg etc etc och nu lilla mig! Jag har med andra ord bra skit i ryggen och nu är det bara upp till mig att följa upp och prestera. Något jag inte ska kompromissa med en sekund!

Jag måste verkligen rekommendera ALLA som tränar på hyffad nivå, att skaffa en tränare. Det är så otroligt skönt att slippa tänka på vad man ska och inte ska.  Allt man behöver är att titta i sitt träningsschema och är det något man är osäker på finns svaret bara ett telefonsamtal/SMS eller mail bort.  

Jag tränar varken mer eller hårdare nu är tidigare (snarare tvärt om) men jag tränar smartare och syftet är nu att bygga upp och inte bryta ner kroppen.

Att vara bäst i februari månad för att sedan crasha är inget vidare. Nu ska jag och min tränare råda bot på det. Jag ska bli bäst när det gäller och jag ska försöka strunta i om det går lite sämre på träningen. Om jag inte springer förbi de jag brukar eller hänger på de fötter jag brukar i simningen eller för den delen om jag inte producerar lika mycket watt som mina konkurrenter under trainertimmarna. Nej, nu ska det finnas en tanke bakom varje minut av träning och jag litar fullständigt på min coach. Även om det till en början var svårt och jag var tvungen att lägga band på min egna vilja.

Jag vet att jag i sinom tid kommer träna både hårt och många timmar och att det kommer göra mig grym. Allt jag behöver göra är att följa schema och göra mitt bästa. Det ska jag försöka göra också.

Kära dagbok hoppas, hoppas att jag en dag kommer bli superduktig!

Mitt första SM. Sprint i Hallstahammar 2009.

Fick frågan varifrån jag kommer under söndagen på Bosön. Jag är ju från Dalametropolen Ludvika så följdfrågan blev om jag kör mountainbike.

Frågan var givetvis befogad. Ludvika anordnar nämligen en av Sveriges största mountainbikelopp genom Ludvikaskogarna (ja jag vet, cykelvasan har helt tagit över).

Loppet heter Finnmarksturen och har tidigare bestått av 12 mil tuff terräng i djupaste finnmarksskogarna. Faktiskt så går loppet delvis över de Graaf/Falk-ska ägorna. Givetvis är loppet årets happening i bygden. Hela släkten har år efter år hejjat fram Svenska eliten i Mountainbike från det ”vanliga” stället vid det tekniskt knepiga Gräftåbroa. Eller bro och bro, det är mest bara en spång över ån.

Runt 2000 kläckte min gamle morfar att det borde finnas ett skogsrå i skogarna omkring Saxen. Jajjemän, sagt och gjort. Nog skulle Norhyttan ha sitt eget skogsrå. Året därpå satt hon där, naken i skogen och vinkade på en mossbeklädd sten. Succe!

Dunder och brak, fick vara med i foldern för loppet och man blev ju lite av en rikskändis, iallfall i Ludvika. Utan att någon egentligen visste vem man var… för nog blev han förvånad, killen på Bosön, när jag berättade att Skogsrået, det var ju jag!

Har haft tankarna på att börja köra mountainbike ett flertal tillfällen. Bror David var aktiv i tidiga år i Ludvika CK och klubben sprutade ut talanger under ett par år (brosan min var ingen talang och slutade ganska snabbt). Själv fick jag följa med och titta på träningar och tävlingar och tyckte det hela var urtrist. Cykla i skogen?! Det går ju varken fort eller är det minsta trivsamt. Hoppigt, stuttigt och svårt att gasa över stenar och stubbar. Nä, det var nog inget för mig…

Senare, när jag väl började få upp intresset för cykling, var jag ju fast i skogen, vinkandes på en mossbeklädd stubbe…

Nu är jag ganska nöjd med att köra landsväg bara, men vem vet. Kanske ska jag köra det där jäkla loppet någongång.

Nu har banan i Finnmarksturen lagts om och många väljer att cykla cykelvasan istället (synd). I och med det har Skogsråt fått pension från ”jobbet” i Norhytteskogen. Och med min egen satsning krockar mina egna tävlingar med Finnmarksturen och därför har jag lagt ner. Är bara naken i skogen på fritiden när jag är hemma i Norhyttan och har man tur kan man få syn på Skogsrået där på stenen om man tar en träningstur längs gamla banan….

Här bjuder jag på några foton…vad gör man inte för att få fler läsare! Nakenchock! 

Broa

Del av hejjaklacken. Mamma, hundar och lillesyster.

Här sitter ho o skrämmer livet ur alla karlar som kommer till skogen, lockar med dem till fördärvet…

Å en en bit nedströms sitter Näcken och gnider på sin fiol…

Det är månklart, kallt, vintrigt och kärvt. Kylan gör att det bara knorrar under skorna och det är inte det minsta halt. Lämna pannlampan, pulsbandet, klockan och mobilen hemma och bara stick ut i skogen och njut. Månen lyser upp som den bästa Silvalampan.

Helt underbart!

Igår hade min klubb Stockholm City Triathlon testdag på Bosön. Villiga athleter fick springa coopertest och räkna ut sitt VO2max och därmed milfart respektive marathonfart, köra styrketräning, äta mat och lyssna på en tjej som varit på Hawaii och tävlat.

Jag var inte så villig. Eller jo egentligen var jag villig men min tränare sa att jag slapp göra coopertestet så jag gick upp i arla morgon och satte mig på trainern istället. När jag var på väg upp och ut på balkongen så hör jag Calle inifrån sängkammaren. Emma, du får sitta i hallen idag om du vill. Det är -18 grader ute. OJ, man tackar! Satte mig ändå i skrubben för säkerhets skull. Där luktar det ändå rök och andra otrevligheter som våra grannar släpper ut i ventilationssystemet. Bättre än rysskyla iallafall?

Lagom till Bosögänget var klara med coopertestet trillade jag in.

Körde core/styrka/stretch i en yogainspirerad klass av Marika Török. Det var ganska kul åtminstone var det väldigt nyttigt. Gillade yoga väldigt mycket förr och körde många pass i veckan. Nu är jag så stel att det knappast är någon trevlig upplevelse att utföra yoga. Och det går ju såååå långsamt allting! Jag vill att det ska gå undan! Tjoff tjoff, klart liksom. Träningsvärken idag säger dock att borde ta tag i det där med stelhet och stabilitetsträning på allvar.

Helena Lindahl höll inspirationsföreläsning och jag fick tårar i ögonen. Vilket tjej! Så jävla duktig och sen är hon både snygg och rolig också. Och dalkulla! Kan inte bli bättre. Men Hawaii…njäää. Det verkar himla drygt att köra den där tävlingen där. Har nog hellre semester på Hawaiii och tävlar i regn och kyla istället:)!.

När jag kom hem var det bara att svida om och dra på söndagssimning med obligatorisk tvagning, Usch. Ibland vill man bara inte…men väl där var det riktigt kul! Tur att man har så många sköna människor att träna och prata med!

Nattjobb på E4 en februarinatt i Stockholm , efter att man tränat skiten ur sig hela söndagen är inte att rekommendera för fryslortar. Jag klarade det men det var med nöd och näppe! Fötterna har fortfarande inte tinat! Nu ska jag ta mig en liten löprunda sedan blir det slapp hela eftermiddagen. PUH!

Alex var duktig och körde coopertest på en kropp som härdat 7000 träningsminuter i januari. Respect.

Pål berättar hur man räknar ut sin snittfart på maran.

Helena Lindahl, en cool tjej med fantastiska prestationer i bagaget.