Ironman blues

Sitter hemma i lägenheten i Stockholm och kroppen känns som i ett vakuum. Vad göra härnäst? Tar ett glas vin och och en chokladbit och njuter av livet. Känner mig nöjd med den prestation jag gjorde i Kalmar i helgen.

Jag skulle bara vilja klargöra (dvs. klaga lite) på hur det egentligen fungerar i triathlon-Sverige. Det är varken glamoröst eller ger inkomst. Det kostar bara pengar och svett (även om det är jätteroligt att svettas).

Vad jag inte är nöjd med är att det på hemsidan till Kalmar Ironman utlovades pengasumma till de 8 första atleterna i damklassen. resp herrklassen. Jag kom 6:a totalt. Under prisutdelningen blev jag dock varse om att det bara var PRO-athleterna som fick prispeng. Jag blev riktigt förbannad faktiskt. Speciellt eftersom jag hade mkt bättre sluttid än hälften av de tjejer som fick peng. Stegade ut ur lokalen och sket fullständigt i att jag ställde mig upp och gick när herrarnas namn ropades upp (respektlöst, jag vet, men nu var jag riktigt arg). Asdumt att jag inte ställde upp i PRO. Mitt fel, jag vet.

Vaskade Hawaiisloten för att jag helt enkelt varken har råd eller semester att ta till. Sedan tror jag inte heller att jag kunna göra mitt allra bästa där. Jag vet att jag kan ännu bättre än vad jag gjorde i helgen, men jag behöver mer tid för att plocka fram det och hinna utvecklas. Jag är ju trots allt i början av min triathlon-karriär.  Nästa år är det jag som banne mig tar mig i kragen och ger mig iväg ut i världen och ställer upp som proffs.

Känns sunkigt att jag tagit ett guld på halvironmandistansen och ett silver på SM i långdistans men inte fått ett korvöre för det. Lite plast i form av pokaler har jag dock. Och en låda chips förstås.

Sponsorer sponsrar sällan individuella atleter med pengar, speciellt inte i en doldissport som triathlon. Trots att det blir mer och mer populärt avspeglas inte detta i medial uppmärksamhet. Synd, tycker jag.

Ironman Kalmar var en stor tävling. Med både svenska och utländska deltagare och en publik på över 30 000 (om jag ska tro på rykten). För detta fick vi 18 sekunder i SVT:s sportprogram. Ursäkta, jag menar HERRARNA fick 18 sekunder medial uppmärksamhet i SVT. Hoppas att vi kan ändra på detta i framtiden och göra triathlon till en sport som både är ansedd och medialt populär.

Nä, hörnini. Man blir inte rik på triathlon. Vaken materiellt eller med guldpengar. Jag betalar varenda startavgift, varenda träningskort och varenda träningsplagg och pryl för eget förärvda pengar. Utom tävlingsdräkten från Fusion! Precis som alla andra. Så är det för de flesta andra också, skulle jag påstå.

Nä, jag fick inte heller en krona för att ställa upp på tidningsomslag och dyl, jag tycker bara det är kul. Det är därför jag håller på. Men lite bitter det är jag allt… och framförallt PANK!

I nästa inlägg har jag skärpt mig igen och kommer då att visa lite pigga, glada och fräscha bilder på mig själv från tävlingen. Tills dess: Far åt helvete!

 

---

Det är dagen efter race day. Magen är paj, benen är helt stela och huden över hela kroppen är öm. Men jag är sjukt glad!

Jag har genomfört min andra långdistanstriathlon över distansen 3,86 km simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning och jag gjorde det bra, med mina förutsättningar.

Förra gången jag körde i Kalmar, 2010, gick det inte så jättebra. Jag genomförde, vilket egentligen var målet men mer än så var det inte. Tiden DÅ blev 10:59:59 med en spurt sista 2 kilometrarna för att komma under 11.

I år var jag förberedd. Förberedd av bästa slag. Tror jag inte skulle kunna varit mer förberedd. Nervös, det var jag inte ett dugg. Jag litade helt på att min coach Jens Lunekilde lärt mig det jag behövde veta.

Min akilleshäl, cyklingen var egentligen det största orosmomentet. Och magen givetvis, som alltid tycks vilja strula.

För att ta det från början.

Simningen: tung med många som simmade om mig och många fötter som tappades. Mitt sår på ankeln, rejält infekterat sådant fick sig några saftiga smällar som väckte ursinnet i mig. Kanske därför jag kom upp på 57:45, min bästa simning med ett snitt på cirkus 1:28.

Växlingen blev lite snurrig men ok.

Ut på cyklingen och märkte att min ramväska skavde som fan på knät varje gång jag trampade runt. Jag hade även förlorat chipet, vilket också ställde till det lite och därav fick jag inga splittar. Tog det jättelugnt i början och försökte komma ner i puls. Det gick i inte. Men den blev stabil åtminstone. Kollade aldrig på hastigheten utan fokuserade på puls och kadens och att köra jämnt, fokuserat och energisnålt. Och mitt eget rejs. Inte låta mig stressas av de horder av klugor som susade förbi (ursäkta men är inte draftign förbjuden på Ironmantävlingar?). Det funkade och jag fick en behaglig cykling! Efter 5 mil med sprängfylld blåsa, lyckades jag även kissa på cykeln. Hurra, första gången! Sista milen var extremt tung. Soppatorsk och ont i huvudet. Körde på ren enivshet. 5:16 blev tiden tillslut.

Andra växlingen blev snurrigare än snurr. Fattade inte riktigt vad jag höll på med.

Ut på löpningen. Benen fungerade. Det gick lätt. Iaf 2 km, sedan vart det toastopp. Satsade på 5:00 min/ km men råkade springa lite snabbare vilket resulterade i bånk på sista varvet och kraschad mage. Fan. 3:33 blev tiden.

Krigade i mål på 9:51 och var superglad. Glädjetårar!

Det blev ett SM silver, 1:a plats i min Åldersklass (25-29 år) och en 6:e plats totalt.

Tusen tack för all support efter banan. Helt underbart! Jag njöt verkligen av uppmärksamheten. Tack för att ni tror på mig!

Den gröna grodan Kermit går i mål, helsnurrig i huvudet och hade inte ens rättat till kläderna, trots Marres beordning från publiken.

---

Jag gjorde det! Mitt huvudmål för året är uppfyllt!

Ett SM silver på IM och ett personbästa som slogs med 1 timme och 8 minuter!

Jag gick i mål på 9:51:50 efter en simning på 57:45 (3:e dam!), cykling på 5:16:25 och en miserabelt disponerad mara på 3:33:17.

Stort grattis till Åsa Lundström som igår blev historisk genom att som andra svensk, segra på en Ironman tävling. Tidigare är det bara Lena Wahlkvist (LeWa sport) som lyckats med bedriften.

Stort tack till arrangörer, funktionärer, publik och tävlande som gjorde ett fantastiskt jobb under tävlingen. Och TACK för all support!!!!

Det roligaste jag gjort, helt klart!

Gröngölingen under cyklingen efter ca 110 km, under personliga langningen (därav väskan fylld med vattenflaskor). Mer bilder kommer…om det finns några?! Skicka gärna om du har ett litet kort!

---

Är i full färd med förberedelserna inför Kalmar IM på lördag. Imorgon åker vi den sita biten till Kalmar. Sen får det fanimig räcka med bilresande för ett tag framöver (bortsett hemresan såklart!).

Tävlingsoutfiten från Fusion är prövad. Den är barnleksaksgrön i den mest högljuddaste kulör som jag skådat. Jag kommer definitivt att sticka ut och synas likt en liten fartblind snorkråka under tävlingen.

Dygnet läggs om från sena kvällar och sena morgonar till tidiga kvällar (kl åtta på en måndag är väl normal läggdagstid?) och tidiga morgonar (njaaa jag tycker ändå att 7:30 är sjukt tidigt).

Kosten läggs om till en lite mer skonsam för min stackars känsliga mage med mer fisk och grönsaker och mindre rött kött.

Träningen dras ned rejält. Körde mitt sista cykelpass idag i Alingsås. Många åsar finns det här och det blev några tuffa stigningar på vägen till Hindås (där förresten Göteborg triathlon utspelar sig) och tillbaka. Underbar tur i SOL för en gångs skull! Kan nog inte bli nöjdare. Känns bra.

Försöker vila. Det är svårt. Läste hela 1,5 kapitel i min bok Gregorius av Bengt Ohlsson som jag läst i sedan Head Camp lägret i februari. Ja, ni fattar. Har inte speciellt mkt ro till att läsa bok. Twittrar dock som en tok. Min nya drog, efter fejjan.

Cykeln pillas på och försöker få bort den värsta smutsen från den vita och ljusblåa ramen.

Försöker förbereda mig mentalt.

En Ironman är alltid en Ironman. Det är sjukt långt. Man ska alltså simma nästan 4 km, cykla 18 mil och springa ett marathon. Det är fantastiskt långt! Man ska inte glömma det. Det kan hända otroligt mycket på de höga 9 (?!) timmar man är ute.

Jag är trygg i att jag simmar bra. Givetvis betyder det att jag kommer att bli omcyklad av väldigt många starka cyklister under tävlingens gång. Det gäller då för mig att hålla humöret uppe och inte på något vis tro att hoppet är ute. För sedan kommer löpningen och där känner jag mig trygg igen. Vet vilken pace jag ska ligga på. Tänker inte stressa, utan kommer att köra mitt eget progessiva (förhoppningsvis) race och knappa in på mina konkurrenter. Jag ska försöka hålla humöret på topp hela cyklingen så vet jag att jag kommer springa i mål med ett leende på läpparna. Jag är ju ett stort fan av sällskap av andra människor. Min tränare, Jens Lunekilde, kallar mig sällskaps papegoja och visst har han rätt i det.

Så snälla läsare, ser ni en snorgrön liten pjäs på banan, heja för allt vad ni är värda så lovar jag att mina bär mig hur långt som helst!!!

 

Efter sista cykelpasset idag. Peppa, peppa, peppa!

 Förresten. Kom ihåg, kära ni, att det är rötmånad. Det hade jag tydligen glömt bort. Innan jag gav mig iväg på cyklingen skulle jag blanda sportdryck och fasen i mig så det hade växt till sig på botten av flaskorna och i sugröret på min profile design aeroflaska. Helt svart! Undrar hur länge det varit så? Antaglien sedan i Jönköping så ingen skada skedd men fy bubblan vad vidrigt! Egen bakteriehärd är guld värd, eller hur var det?

---

Jaha. Det behövdes alltså en vilodag och en lite lugnare dag, nu är jag superpigg igen.

Prövningen för mig väntar. Att kunna trappa ner, ta det lugnt och inte stressa.

Carl håller redan på att bli galen på mig och nog är det tur att jag har honom. Annars skulle jag stressfylla varenda semesterdag med maximalt antal aktiviteter, både sport, lek, turism, shopping, hästar och övrigt.

Nu befinner vi oss, efter en romantisk natt på Åkerblads hotell i ett regnigt men vacker Tällberg, på min hemmaplan. Ludvika. Eller rättare sagt i Sunnansjö i fam Graaf/ Falks sommarstuga. Himmelriket på jorden, enligt mig. Trots att det regnar. ’

Här ligger sim-, cykel- och löpträningen runt knuten. Här går man naken så fort solen tittar fram, har aldrig skor och fryser man lite när man måste bada i det kalla vattnet så tänder man bara bastun och värmer upp sig efteråt.

Vi är helt ensamma, så när som på några kvittrande fåglar, hästarna i hagen och grannen som puttrar runt i traktorn. Det är tyst och skönt.

Kroppen svarar äntligen utmärkt under träningspassen och jag får till och med hålla tillbaka lite. Lugnet infinner sig så småningom…

Stannar här till fredag eller lördag morgon. Sedan går Volvon ned till syster Virres stad Jönköping för att heja på alla som ska köra sprint SM. Speciellt Lisa.

Själv skiter jag i tävlingen. Vill inte bränna ut mig mentalt veckan innan Kalmar. Nu ligger fokuseringen där.

Sedan har jag blivit besatt av twitter. Det är skitkul. Mitt Facebookberoende har lindrats rejält på så vis. Ett beroende lindras med ett annat.

Följ mig gärna @EmmaGraaf.

---