Jag har blivit en mamma (eller ”Livets träningspass”)!

Jag har blivit en mamma (eller ”Livets träningspass”)!


Lyssnade på en pod med Motionsklubben (systrarna Sanna och Jenny Kallur) idag och de snackade om ”Livets träningspass”. Jag kände igen mig så himla mycket i deras snack och de ursäktade sig att deras uppsnack blev lite som i en föräldragrupp. Man måste ju få snacka av sig! Därav ett inlägg från min sida om mitt livs träningspass. Håll tillgodo (och sluta läs här om du inte vill ha förlossningsstorys;)). Givetvis har jag undanhållit en hel del smaskiga detaljer som jag tror jag behåller för mig själv…

Det gick snabbt! Från att ha sett fram emot en lugn, ledig vecka utan jobb och med bara mig själv att rå om och kunna träna några sista lugna pass till att plötsligt vara mamma åt en liten. Vilken omvälvande vecka det har varit!

Jag arbetade min sista dag i torsdags, stressigt som vanligt när man ska gå på ledighet men allt kändes jättebra och jag var nästan lite nostalgisk och ville knappt sluta jobba. Tänkte att jag nog skulle åka in även på fredagen och jobba ett par timmar. Hade bokat in en löpdejt med Elin kl 17 så blev brådis att komma från kontoret. Vi fick ihop 5 stabila kilometrar och allt kändes fantastiskt. Var knappt ens svettig! Åkte hem, åt middag med Simon och lade mig för att dö-kolla lite på TV när jag plötsligt började känna molande värkar, inte alls som de sammandragningar jag haft under graviditeten! Vad är det som händer! Värkarna var regelbundna med 4-6 min mellanrum och det gjorde ondare och ondare, var det dags nu? Efter samtal med förlossningen i Falun så stannade vi hemma och jag hade en sömnlös natt. Dagen efter fortsatte värkarna, starkare men mer sällan. På kvällen mer intensivt igen och samtal nr 2 till förlossningen, nä nu var de för sällan för att åka in. Lördagen kände jag knappt någonting på och vi tog promenader och var aktiva. Men till natten började det igen. Attans! Jag som verkligen, verkligen ville se vasaloppsstarten! Håll ut! Men jag hann både se vasaloppsstarten och målgången innan vi tillslut ringde förlossningen och bad om att få komma in. Eftersom vi har ca en timme i bil till Falun kändes det säkrast. När vi kom fram kändes det som att vi skulle få åka hem igen, men tji fick vi! Lille bebis i magen var medtagen, hade inte växt som han skulle de sista veckorna och hade det tufft varenda värk och positionsbyte som jag gjorde. Nu var det dags! Blev igångsatt men det gick väldigt fort så det hela var nog på gång på naturlig väg ändå. Vid kl 21 kom vi in på förlossningen och 8.33 kom lilla Erik till världen efter många om och men tillslut med sugklocka. Cool upplevelse! Men jag är inte sugen på att göra det igen kan jag säga och det är MYCKET lättare att springa ett marathon och köra en ironman, än att föda barn. Den liknelsen är inte rättvis. Herregud ett marathon eller en ironman är man ju maximalt förberedd till, man vet vad kroppen ska göra och man vet hur lång TID ungefär allt ska ta. Det här med bebis är en helt annan grej. Olidlig smärta i okänt antal timmar. Inte kul!

Nu har det gått över en vecka sedan lilla Erik kom tillvärlden och vi fick komma hem från neonatalavdelningen i lördags. Det var hemskt att vara inlåst på ett sjukhus men bebisen krävde det då blodsockret var lågt och instabilt och hans startvikt var alltför låg för att klara sig utan sondmatning och dropp. Jag är så glad för svensk sjukvård. Den är faktiskt toppen! Både förlossningen och neo är helt underbara och så kompetenta!

För att inte klättra på väggarna totalt så började jag med promenader dag ett efter förlossningen. Först korta promenader i sjukhuskorridoren, dagen efter det en utflykt till apoteket och runt parkeringen i Falun. Därefter lite längre promenader med Erik i bärsjal. Sedan har jag ökat på promenaderna sedan jag kom hem. Till en början promenad på 30 min och igår var jag uppe i 1 timme och 20 min med bärsjal. Idag testade vi barnvagnen nere i Sunnansjö och det var otroligt skönt för ryggen att inte behöva bära, även om han bara väger 2 kg. Smärtan efter stygn och klipp böjar bli bättre och är nästan borta nu efter 1 v och 3 dgr. Kändes ett tag som att det aldrig skulle sluta blöda och göra svinont men nu verkar det gå åt rätt håll. Det underlättar ju inte direkt att man sitter på sin röv hela dagarna om man säger så!

Såklart har jag börjat med bäckenbottenträning och övningar för inre magmusklerna också. Det var en märklig upplevelse att ALL stabilitet i core plötsligt var borta. Jag kunde inte ens sätta mig upp ur sängen! Kör hårt med Katarina Woxneruds koncept med Mamma mage-appen. Försöker köra övningarna 1-2 ggr per dag och jag tror jag hittat anspänningen igen. Men det återstår förstås att bli starkare i övningarna. Dessutom kör jag lite för ryggen (hur fasen kan ryggen ta så mkt stryk????) och höfter så att jag inte ska förtvina helt.

Jag hoppas att alla övningar kommer hjälpa mig bli starkare igen så att jag bygger upp kroppen rejält innan jag börjar träna på riktigt. Jag får helt enkelt nöja mig med promenader och mamma mage-styrka tills jag får godkänt av fysio och barnmorska. Känns otroligt långt bort med 6 månader innan jag skulle få springa som jag ser att vissa rekommenderar. Vi får se hur det känns, förmodligen kommer jag att börja prova löpningen igen tidigare än så.

Nyförlöst och lättad att det hela var över!

Ute på tur med lill-Erik i bärsjal i spöregnet

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Proffsfredag is back!


Så var äntligen profredagen i mitt liv igen! Jag är nu i v 37 och sprang 7 km igår. Det går fortfarande bra!

Något lugnare och egentligen för att jag ska varva ned lite extra inför bebisens nedkomst. Men mår man som bäst av att träna är det svårt att lägga av!

Idag var jag spinningledare på ett 45 min intervallpass på Gymmet i Ludvika. Det sparkade igång 6:30 & sedan gick jag direkt in till Swedbanks företagsträning som dagen till ära var 30 min cirkulera med blandade övningar av planka, kettlebellswing, benböj och armhävningar. Allt funkade finfint med bulan! Efter frukost nr 2 med gänget drog jag till simhallen och simmade ur mig lite stelhet. 2 km senare kände jag mig rätt nöjd.

Var hemma vid lunchtid och kunde både sova middag och fika alla <3 dag fika med Simon.  Nu ska vi fira alla hjärtans dag på vårt vis med utflykt, mörkerpromenad i skogen till lilla stugan Lupp, grilla korv och mysa.

Det är vad jag kallar en perfekt profredag! 3 fredagar kvar nu!

 

(mer…)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Löpning i vecka 36


Sådär då, då var det ynka 4 veckor kvar av den här graviditeten tills den där lilla parveln dyker upp i våra liv. Känns overkligt men väldigt spännande och kul! Jag planerar för fullt vilka träningspass som går att genomföra med bebis i springvagn, på bana, på gymmet etc etc. Kanske fungerar det till och med att simma med bebisen i babyskyddet på kanten? Förutsatt att det är en lugn unge som gillar att sova….vilket kanske inte är så troligt med tanke på både min och pappa Simons rastlöshet.

Var hos barnmorskan idag och kontrollerade tillväxten, det har blivit X antal kontroller pga att varken jag eller bevisen är särskilt stor. Rätt skönt det ändå, tycker jag. Borde ju bli en bra löpare av den här bebisen om han är liten och lätt. Att han har starka och kvicka ben, det kan jag intyga, aj vilka sparkar!

Jag har mått himla bra hela hösten och kan fortfarande träna allt jag vill. Allt jag varit rädd för med att bli gravid har varit helt i onödan! Kroppen är stark, jag är smärtfri  och relativt pigg. Inga krämpor alls som är värda att nämnda.

Jag varvar simning, styrka, cykling (både spinning, wattbike och mtb ut) med löpning. Vissa dagar funkar inte alls att springa, då får det blir jogg/promenad men andra dagar bara flyter jag fram!

Idag blev det 5-km slingan runt ett av elljusspåren i Ludvika, Biskopsnäset. Det ligger ett stenkast från sjukhuset och har sådär lagom kupering och skönt underlag med bred barrstig.

Jag var lite nervös innan för de senaste passen har gått katastrofdåligt. Skulle det vara sista köpsteget jag tog på flera månader? Nä, det gick så bra! Visserligen är farten nere på långsamma 6:30 min per kilometer men skitsamma, jag springer ju iallafall! Stilen ska vi heller inte prata om, det är något slags svävande steg där jag knappt nuddar markytan, allt för att undvika stötar. Med mina numer 74 kg (+11 kg) känns det ändå rätt lätt att forcera kroppen framåt. Jag känner mig stark i musklerna och foglossningar vet jag som tur inte vad det är ännu. Men känslan är att allt när som helst kan gå sönder i kroppen så jag fortsätter med min svävande löparstil och undviker stötar och att ta i allt för mkt. Det får jag göra på spinningcykeln och i bassängen istället .

Nedräkningen har börjat inför förlossningsdatumet 9 mars. Hur länge tror ni jag kan träna såhär?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag tröttnar aldrig på att träna!


Jag springer fortfarande, vilket jag är superglad för. I måndags joggade jag 4 km i ett svep och i onsdags sprang jag 5*1 km med 1 min gåvila mellan. Det känns knappt att jag tränat efteråt, men det är det som bulan mäktar med just nu.

I går simmade jag och Simon ett pass på ca 3000 meter tillsammans. Det slog mig då att jag aldrig tröttnar på att träna! Det är en del av min vardag och jag kommer aldrig någonsin sluta med det! Innan jag blev gravid var jag rätt trött på att elitsatsa (med allt vad det innebär) och trodde någonstans i bakhuvudet att det här med att baka en bebis och att inte kunna träna som ”vanligt”, skulle ta knäcken på min motivation. Jag trodde heller inte att jag skulle orka träna alls utan målsättningar i form av tävlingar. Men det hade jag inte behövt oroa mig för! Motivationen till att träna finns fortfarande kvar! Däremot är flexibiliteten i VAD och HUR jag tränar väldigt stor. Jag är nöjd för det lilla! Simpasset gick i alla fall superbra så när som på att fjärilsimmet börjar blir lite för påfrestande för bulan. Kanske måste lugna mig lite med det….

Efter simträningen skulle vi på tillväxtkontroll hos en läkare eftersom min mage är mindre än medelsvenssonmagen. Det har såklart skapat lite oro för mig. Men det visade sig att det inte vara någon fara med varken mig eller bebisen, och att han är en liten krabat kan mycket väl vara så enkelt som att varken jag eller Simon är några bjässar i kroppstypen. Mina magmuskler har ju heller inte delat sig än (vad jag kan känna) så det måste ju vara en del motstånd till bulan att puta ut! Nu är jag i v. 33 så det börjar närma sig!

Som jag skrev i det tidigare blogginlägget så går det lite fram och tillbaka med träningen just nu. Vissa dagar är jag Superwoman och orkar precis allt jag har på agendan och i träningsväg, andra dagar är jag bara supertrött och vilar mig igenom. Börjar inse att det faktiskt är min kropp som försöker säga åt mig att vila, så jag får väl göra det! Mitt mål med träningen just nu är bara att hålla mig grundtränad och alert fram till förlossningen. Jag tror att en god kondition och bra basstyrka gör hela graviditeten, förlossningen och tiden efter BF mycket lättare. Min Ironman är beräknad 9 mars och jag tänker banne mig komma i så bra skick jag bara kan till det är dags!

Jag har faktiskt inga mål med träningen efter förlossningen. Jag är sugen på att tävla men den största utmaningen blir nog bara att komma igång och vara hel efter BF. Jag kommer inte att anmäla mig till några tävlingar men någonstans i bakhuvudet hoppas jag på att jag kommer kunna köra ett par race triathlon och löptävlingar i sommar.

Jag hoppas att ni står ut med att läsa mina bryderier kring att vara gravid och att träna under tiden. Vad skulle ni vilja läsa om i övrigt?

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Knaggligt med träningen nu…


Jag har haft 4 veckor ledigt över jul och nyår. Det har varit välbehövt men tiden har gått supersnabbt. Det har varit julfirande hemma i Norhyttan, en vända upp till Östersund med finfin skidåkning, sedan kom tövädret, nyårsafton i Abborrberg och sedan dess har det varit öken.

Värmebölja, ingen snö, simhallen har varit stängd och en energinivå som bara dyker nedåt. Jag blir bara trött av att vara ledig!

Sjön ligger helt öppen utanför och jag känner att öppetvattenpremiären ligger närmare tillhands än mer skidåkning. Träningen går rätt dåligt den med. Ena dagen mår jag bra och kan köra på med alla möjliga pass, för att nästa dag inte ens orka ta mig utanför dörren (något överdrivet men typ). Jag får håll på samma ställe under magen efter X antal minuter på alla konditionspass, det är bara styrketräning som går helt smärtfritt. Jag tränar fortfarande magen och bålen på gymmet, jag kan till och med göra sit-ups och indrag i redcord. Det verkar inte finnas någon större separation av magmusklerna (diastas) än, vilket jag är superglad för.

I lördags lufs-sprang jag 10 km på en timme men de sista kilometrarna knäppte det till i ländryggen och efter passet kändes det inte bra i varken bulan eller ryggen. Ska vecka 31 bli den sista veckan jag springer i?! Hoppas inte, men säkert är det att jag inte klarar att springa varken långt eller snabbt längre. Kring 5 km verkar vara smärtgränsen, så kan jag hålla passen kring 20-30 min borde jag kunna fortsätta. Jag ska försöka i alla fall.

Det som verkar fungera när det tjorvar som mest med bulan är att springa 1 km, kissa och sedan gå 1 minut emellan. Det jobbiga är att bulan verkligen sparkar och lever rövare så fort jag är stilla! Det lilla livet verkar mest nöjd när det skumpar runt ordentligt. Det kommer att bli en sportig grabb med myror i brallan, det där.

Trots att jag själv tycker att jag har blivit gigantisk, så ligger min mage under kurvan och jag har blivit kallad till extra tillväxtkontroller hos läkare. Jag hoppas att det inte är någon fara, varken jag eller Simon är ju jättestora så det borde inte vara så konstigt att magen då är lite mindre.

Nu går jag in i vecka 32 och sista ledighetsveckan, sedan börjar jag jobba 75% och hoppas på att balansera vila, träning och jobb lite bättre de sista veckorna fram till BF 9 mars.

Årssummering 2019


En något sen årssummering för året 2019 som gått men här kommer mina high-lights från året som gått!

Året började med firande i Abborrberg och goda vänner i vårt middagsgäng: ”halvåtta-glesbygd”. Vi är tre par som turas om att laga middag i våra hem ute på landet. Lotten har fallit så att vi har firat in nästan alla högtider tillsammans också; nyår och påsk i Abborrberg, midsommar i Norrbo/Fjällmusberg och allhelgona i Norhyttan. Middagarna är alltid avslappnade och något jag alltid ser fram emot. Enkelt men ändå så lyxigt! Det slår mig allt oftare att goda vänner betyder så mycket.

Vintersäsongen 2019 bjöd på magnifik skidåkning och både jag och Simon åkte en hel del lagg i grannbyn Säfsen. Vi fick till några fina pass på isen i Norhyttan också men isen var i dåligt skick så det blev inte många tillfällen där det fanns spår att åka i (vi i byn har egen spårsläde). Vi får kanske tänka om och göra en slinga på våra skogsbilvägar till nästkommande, snörika år.

Harvade på riktigt bra med min träning i början av året och kände att formen var på uppåtgående. Fick även en ny tjänst som sektionschef i slutet på 2018 och det innebar en hel del resor, mer ansvar och många övertidstimmar. Valde i april att gå upp till 100% arbetstid då jag inte fick tiden att gå ihop på 4 dagars arbetsvecka. Jag, som jobbar 80% sedan 2013, fick en rejäl reality check och käftsmäll. Fattar nu innebörden av fredagsmys där man däckar i soffan med migrän kl 20:30!

Drog även iväg på det årliga träningslägret i april, denna gång med min goda vän Kerry McGawely. En lite annorlunda träningsresa med en hel del road tripping och upplevelser utöver det vanliga träningslägren. Förutom att träna hårt körde vi runt i hela Sardinien och hittade nya träningsställen hela tiden. För egen del blev väl inte kvaliteten på träningen den allra bästa med en fot som var på väg att läka från en stressfraktur och ett ständigt jagande efter ställen att simma på (alla simhallar var ”not possible” att simma i). Cyklingen, maten och vinet var dock magnifikt!

När jag kom hem från lägret kände jag att det var dags för 2.0 i livet. Skaffade ett gäng kycklingar och åkte med mamma ner till Mullsjö och hämtade den sötaste men vildaste valp du kan tänka dig. Började rida på de gamla travhästarna i grannbyn igen. Total lycka (jag ÄLSKAR djur)! Men det räckte inte riktigt.

Jag har inte varit sugen på något annat än att elitsatsa och gå in 100% på att bli så bra som möjligt i triathlon men redan under förra året kände jag att intresset att träna riktigt hårt hade svalnat. Jag kände att det var dags att satsa på något annat. Men först lite mer jobb, fixa överraskningsfest till mamma som fyllde 60 år och rehaba foten som fortfarande gjorde ont. Fixade nätt och jämt Göteborgsvarvet, trots att jag inte sprungit några långpass eller knappt ens tröskelpass på hela våren men sen kände jag att det var dags! Vi skulle bli med barn! Och det blev vi!

Körde SM i sprint i Linköping med riktigt dålig form men kände ändå att det var riktigt kul att tävla kort igen! Tyckte redan då att kroppen började ändra form… kände mig tjock och svullen och var inte alls tävlingsredo egentligen, men det sket jag i och köttade på ändå!

Några veckor senare körde jag Ironman 70.3 Jönköping, precis tillfrisknad från sommarinfluensan från helvete och med en kropp som bara ville vila och tänka på den där lilla grodden i magen. Men det gick bra det med! Det var faktiskt oväntat roligt att köra en halv ironman med inställningen att bara köra och ta sig igenom tävlingen, inte att satsa på tider eller placeringar.

Sedan kan man väl säga att det gick utför med tränings och tävlingsmotivationen. Det blev lite småtävlingar och våra egna triathlonrejs ”triathlon mitt i veckan” i Ludvika men det var tungt. Jag var trött, trött, trött och lite illamående om vartannat.

Min systers bröllop i augusti inledde min semester och det var ett riktigt drömbröllop med utmärkta träningsmöjligheter :). Jag och Simon fick feeling på att testa så många mountainbikepärlor som möjligt under vår semester och det blev turer till Snöåbruk, Säfsen, Rörbäcksnäs, Hjulsjö och såklart hemma i Finnmarken! Simon körde Finnmarksturen och vi fick besök av gamla tritahlonvännerna Cissi och Jens, samt Amanda och Micke. Det var en riktig höjdpunkt från i somras! Det kanske är MTB man ska satsa på?

September fortsatte med en hög löptävlingar och nu började det gå rätt tungt med löpningen, och helsikke vad kissnödigt det var hela tiden!

Träningsresa nr 2 gick till Franska gränsen till Spanien och en härlig träningsresa med Filip och Åsa (som också ska ha bebis under 2020!). En riktig ljusglimt under den mörka hösten och en rejäl energiboost!

Sista löploppet för 2019 var på självaste Nyårsafton: Sylvesterloppet 6 km i Ludvika, som jag dammade av på 29:44 med sammandragningar och fullt sjå att få luft i lungorna. Men det gick och det var riktigt kul! Glömde bort att jag var gravid den första kilometern och satte av i 4:20-fart, sedan kom kissnödigheten ifatt mig.

Nu har jag kämpat på hela hösten och börjar bli extremt gravid. Den 9 mars kommer det en liten pojke till världens och det är det som är fullt fokus på under 2020.

Men sanningen är att jag börjar bli extremt sugen på en comeback snabbt. Jag vill tävla! Jag har ju också tydligen anmält mig till Stockholm Marathon 2020, vi får väl se hur det går med det!

Bild 1: Sprint SM 2019 i Linköping

Bild 2: Sprint SM 2016 i Uppsala

Bild 3: Göteborgsvarvet 2019

Bild 4: Snack med Jenny Nilsson innan start på Sprint SM

Bild 5: Jag och Simon

Bild 6: Internationella kvinnodagen

Bild 7: Peppig bild från SM i långdistans 2013 när jag vann!

Bild 8: Skifsenleden 23 km löpning på fina stigar och smala spångar

Bild 9: Jag och Simon på ett av passen vi sprungit på Playitas