Jag tröttnar aldrig på att träna!


Jag springer fortfarande, vilket jag är superglad för. I måndags joggade jag 4 km i ett svep och i onsdags sprang jag 5*1 km med 1 min gåvila mellan. Det känns knappt att jag tränat efteråt, men det är det som bulan mäktar med just nu.

I går simmade jag och Simon ett pass på ca 3000 meter tillsammans. Det slog mig då att jag aldrig tröttnar på att träna! Det är en del av min vardag och jag kommer aldrig någonsin sluta med det! Innan jag blev gravid var jag rätt trött på att elitsatsa (med allt vad det innebär) och trodde någonstans i bakhuvudet att det här med att baka en bebis och att inte kunna träna som ”vanligt”, skulle ta knäcken på min motivation. Jag trodde heller inte att jag skulle orka träna alls utan målsättningar i form av tävlingar. Men det hade jag inte behövt oroa mig för! Motivationen till att träna finns fortfarande kvar! Däremot är flexibiliteten i VAD och HUR jag tränar väldigt stor. Jag är nöjd för det lilla! Simpasset gick i alla fall superbra så när som på att fjärilsimmet börjar blir lite för påfrestande för bulan. Kanske måste lugna mig lite med det….

Efter simträningen skulle vi på tillväxtkontroll hos en läkare eftersom min mage är mindre än medelsvenssonmagen. Det har såklart skapat lite oro för mig. Men det visade sig att det inte vara någon fara med varken mig eller bebisen, och att han är en liten krabat kan mycket väl vara så enkelt som att varken jag eller Simon är några bjässar i kroppstypen. Mina magmuskler har ju heller inte delat sig än (vad jag kan känna) så det måste ju vara en del motstånd till bulan att puta ut! Nu är jag i v. 33 så det börjar närma sig!

Som jag skrev i det tidigare blogginlägget så går det lite fram och tillbaka med träningen just nu. Vissa dagar är jag Superwoman och orkar precis allt jag har på agendan och i träningsväg, andra dagar är jag bara supertrött och vilar mig igenom. Börjar inse att det faktiskt är min kropp som försöker säga åt mig att vila, så jag får väl göra det! Mitt mål med träningen just nu är bara att hålla mig grundtränad och alert fram till förlossningen. Jag tror att en god kondition och bra basstyrka gör hela graviditeten, förlossningen och tiden efter BF mycket lättare. Min Ironman är beräknad 9 mars och jag tänker banne mig komma i så bra skick jag bara kan till det är dags!

Jag har faktiskt inga mål med träningen efter förlossningen. Jag är sugen på att tävla men den största utmaningen blir nog bara att komma igång och vara hel efter BF. Jag kommer inte att anmäla mig till några tävlingar men någonstans i bakhuvudet hoppas jag på att jag kommer kunna köra ett par race triathlon och löptävlingar i sommar.

Jag hoppas att ni står ut med att läsa mina bryderier kring att vara gravid och att träna under tiden. Vad skulle ni vilja läsa om i övrigt?

 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Knaggligt med träningen nu…


Jag har haft 4 veckor ledigt över jul och nyår. Det har varit välbehövt men tiden har gått supersnabbt. Det har varit julfirande hemma i Norhyttan, en vända upp till Östersund med finfin skidåkning, sedan kom tövädret, nyårsafton i Abborrberg och sedan dess har det varit öken.

Värmebölja, ingen snö, simhallen har varit stängd och en energinivå som bara dyker nedåt. Jag blir bara trött av att vara ledig!

Sjön ligger helt öppen utanför och jag känner att öppetvattenpremiären ligger närmare tillhands än mer skidåkning. Träningen går rätt dåligt den med. Ena dagen mår jag bra och kan köra på med alla möjliga pass, för att nästa dag inte ens orka ta mig utanför dörren (något överdrivet men typ). Jag får håll på samma ställe under magen efter X antal minuter på alla konditionspass, det är bara styrketräning som går helt smärtfritt. Jag tränar fortfarande magen och bålen på gymmet, jag kan till och med göra sit-ups och indrag i redcord. Det verkar inte finnas någon större separation av magmusklerna (diastas) än, vilket jag är superglad för.

I lördags lufs-sprang jag 10 km på en timme men de sista kilometrarna knäppte det till i ländryggen och efter passet kändes det inte bra i varken bulan eller ryggen. Ska vecka 31 bli den sista veckan jag springer i?! Hoppas inte, men säkert är det att jag inte klarar att springa varken långt eller snabbt längre. Kring 5 km verkar vara smärtgränsen, så kan jag hålla passen kring 20-30 min borde jag kunna fortsätta. Jag ska försöka i alla fall.

Det som verkar fungera när det tjorvar som mest med bulan är att springa 1 km, kissa och sedan gå 1 minut emellan. Det jobbiga är att bulan verkligen sparkar och lever rövare så fort jag är stilla! Det lilla livet verkar mest nöjd när det skumpar runt ordentligt. Det kommer att bli en sportig grabb med myror i brallan, det där.

Trots att jag själv tycker att jag har blivit gigantisk, så ligger min mage under kurvan och jag har blivit kallad till extra tillväxtkontroller hos läkare. Jag hoppas att det inte är någon fara, varken jag eller Simon är ju jättestora så det borde inte vara så konstigt att magen då är lite mindre.

Nu går jag in i vecka 32 och sista ledighetsveckan, sedan börjar jag jobba 75% och hoppas på att balansera vila, träning och jobb lite bättre de sista veckorna fram till BF 9 mars.

Årssummering 2019


En något sen årssummering för året 2019 som gått men här kommer mina high-lights från året som gått!

Året började med firande i Abborrberg och goda vänner i vårt middagsgäng: ”halvåtta-glesbygd”. Vi är tre par som turas om att laga middag i våra hem ute på landet. Lotten har fallit så att vi har firat in nästan alla högtider tillsammans också; nyår och påsk i Abborrberg, midsommar i Norrbo/Fjällmusberg och allhelgona i Norhyttan. Middagarna är alltid avslappnade och något jag alltid ser fram emot. Enkelt men ändå så lyxigt! Det slår mig allt oftare att goda vänner betyder så mycket.

Vintersäsongen 2019 bjöd på magnifik skidåkning och både jag och Simon åkte en hel del lagg i grannbyn Säfsen. Vi fick till några fina pass på isen i Norhyttan också men isen var i dåligt skick så det blev inte många tillfällen där det fanns spår att åka i (vi i byn har egen spårsläde). Vi får kanske tänka om och göra en slinga på våra skogsbilvägar till nästkommande, snörika år.

Harvade på riktigt bra med min träning i början av året och kände att formen var på uppåtgående. Fick även en ny tjänst som sektionschef i slutet på 2018 och det innebar en hel del resor, mer ansvar och många övertidstimmar. Valde i april att gå upp till 100% arbetstid då jag inte fick tiden att gå ihop på 4 dagars arbetsvecka. Jag, som jobbar 80% sedan 2013, fick en rejäl reality check och käftsmäll. Fattar nu innebörden av fredagsmys där man däckar i soffan med migrän kl 20:30!

Drog även iväg på det årliga träningslägret i april, denna gång med min goda vän Kerry McGawely. En lite annorlunda träningsresa med en hel del road tripping och upplevelser utöver det vanliga träningslägren. Förutom att träna hårt körde vi runt i hela Sardinien och hittade nya träningsställen hela tiden. För egen del blev väl inte kvaliteten på träningen den allra bästa med en fot som var på väg att läka från en stressfraktur och ett ständigt jagande efter ställen att simma på (alla simhallar var ”not possible” att simma i). Cyklingen, maten och vinet var dock magnifikt!

När jag kom hem från lägret kände jag att det var dags för 2.0 i livet. Skaffade ett gäng kycklingar och åkte med mamma ner till Mullsjö och hämtade den sötaste men vildaste valp du kan tänka dig. Började rida på de gamla travhästarna i grannbyn igen. Total lycka (jag ÄLSKAR djur)! Men det räckte inte riktigt.

Jag har inte varit sugen på något annat än att elitsatsa och gå in 100% på att bli så bra som möjligt i triathlon men redan under förra året kände jag att intresset att träna riktigt hårt hade svalnat. Jag kände att det var dags att satsa på något annat. Men först lite mer jobb, fixa överraskningsfest till mamma som fyllde 60 år och rehaba foten som fortfarande gjorde ont. Fixade nätt och jämt Göteborgsvarvet, trots att jag inte sprungit några långpass eller knappt ens tröskelpass på hela våren men sen kände jag att det var dags! Vi skulle bli med barn! Och det blev vi!

Körde SM i sprint i Linköping med riktigt dålig form men kände ändå att det var riktigt kul att tävla kort igen! Tyckte redan då att kroppen började ändra form… kände mig tjock och svullen och var inte alls tävlingsredo egentligen, men det sket jag i och köttade på ändå!

Några veckor senare körde jag Ironman 70.3 Jönköping, precis tillfrisknad från sommarinfluensan från helvete och med en kropp som bara ville vila och tänka på den där lilla grodden i magen. Men det gick bra det med! Det var faktiskt oväntat roligt att köra en halv ironman med inställningen att bara köra och ta sig igenom tävlingen, inte att satsa på tider eller placeringar.

Sedan kan man väl säga att det gick utför med tränings och tävlingsmotivationen. Det blev lite småtävlingar och våra egna triathlonrejs ”triathlon mitt i veckan” i Ludvika men det var tungt. Jag var trött, trött, trött och lite illamående om vartannat.

Min systers bröllop i augusti inledde min semester och det var ett riktigt drömbröllop med utmärkta träningsmöjligheter :). Jag och Simon fick feeling på att testa så många mountainbikepärlor som möjligt under vår semester och det blev turer till Snöåbruk, Säfsen, Rörbäcksnäs, Hjulsjö och såklart hemma i Finnmarken! Simon körde Finnmarksturen och vi fick besök av gamla tritahlonvännerna Cissi och Jens, samt Amanda och Micke. Det var en riktig höjdpunkt från i somras! Det kanske är MTB man ska satsa på?

September fortsatte med en hög löptävlingar och nu började det gå rätt tungt med löpningen, och helsikke vad kissnödigt det var hela tiden!

Träningsresa nr 2 gick till Franska gränsen till Spanien och en härlig träningsresa med Filip och Åsa (som också ska ha bebis under 2020!). En riktig ljusglimt under den mörka hösten och en rejäl energiboost!

Sista löploppet för 2019 var på självaste Nyårsafton: Sylvesterloppet 6 km i Ludvika, som jag dammade av på 29:44 med sammandragningar och fullt sjå att få luft i lungorna. Men det gick och det var riktigt kul! Glömde bort att jag var gravid den första kilometern och satte av i 4:20-fart, sedan kom kissnödigheten ifatt mig.

Nu har jag kämpat på hela hösten och börjar bli extremt gravid. Den 9 mars kommer det en liten pojke till världens och det är det som är fullt fokus på under 2020.

Men sanningen är att jag börjar bli extremt sugen på en comeback snabbt. Jag vill tävla! Jag har ju också tydligen anmält mig till Stockholm Marathon 2020, vi får väl se hur det går med det!

Bild 1: Sprint SM 2019 i Linköping

Bild 2: Sprint SM 2016 i Uppsala

Bild 3: Göteborgsvarvet 2019

Bild 4: Snack med Jenny Nilsson innan start på Sprint SM

Bild 5: Jag och Simon

Bild 6: Internationella kvinnodagen

Bild 7: Peppig bild från SM i långdistans 2013 när jag vann!

Bild 8: Skifsenleden 23 km löpning på fina stigar och smala spångar

Bild 9: Jag och Simon på ett av passen vi sprungit på Playitas

 

Mer gravidlöpning!


Jag är nu i vecka 29 och jag lubbar på i mitt tempo med löparskorna på. Normalt har jag försökt springa ungefär 3 mil i veckan fördelat på 3-4 pass, de senaste två månaderna. Har inte forcerat, utan jag har bara sprungit i det tempo kroppen har tillåtit. Till det har jag varit noga med mina styrkepass så att jag ska behålla muskulatur och stabilitet i kroppen.

Den här veckan kom jag upp i 36 km och det känns riktigt njutbart att springa! Mitt tempo på distanspassen går ungefär en minut långsammare än tidigare men jag försöker att bara att fokusera på att ta mig framåt och att ta mig ut på passen. Jag gillar ju inte att promenera, så jag tar mina löpträningar som en chans att komma ut och röra på mig i friska luften. Promenader ger mig bara ont i knäna, gör mig trött, seg och jag vill bara somna efter. Löpningen gör mig istället piggare, produktivare och jag känner mig stark efteråt!

Jag har fortsatt med intervaller ungefär en dag i veckan men det har varit lite olika sorter. Korta backintervaller mellan 40-60 s har fungerat bra och i torsdags körde jag en serie på 4-3-2-1 min i tröskeltempo. Jag blir förvånad varje gång att det faktiskt går att ta i och komma upp i lite fart, trots att det inte känns så innan. Pulsen går i topp och det går tungt att andas men känslan efteråt är oslagbar. Långa intervaller på en kilometer eller längre har jag sedan länge övergett, och den typen av pass känns inte alls kul eller givande att köra längre. Faktum är att både kropp och knopp är väldigt motsträvig till att köra intervaller just nu och det gäller både i poolen och löpning. På spinningcykeln går det fortfarande bra att köra lite mer högintensivt i intervallerna.

Den tunga andningen och känslan av att få astma för minsta lilla har blivit bättre med järntabletter av skonsam sort för magen. Jag äter någon slags mamma-tablett från Apoteket som ska täcka det dagliga intaget för mamma och bebis i magen, men min barnmorska rekommenderade mig att testa ytterligare tillskott av järn eftersom mitt järnvärde gått ner ganska mycket sedan i somras. Jag har ju tydligt känt av att syresättningen i blodet inte riktigt räcker till när jag tränar. Det har varit en mjöksyraexplosion i benen direkt oavsett vad jag kört. Men  nu har det faktiskt blivit bättre! Även mina nattliga sendrag kunde botas med lite mer tillskott av magnesium. Märkligt det där att kroppen kräver så mycket mer på grund av lite träning!

Det har varit lite svajigt med löpningen pga en förkylning senaste veckorna som sedan satte sig i bihålorna och gjorde mig ofantligt trött. Det är tydligen riktigt vanligt att slemhinnor och bihålor blir täppta när man är gravid och många upplever problem till följd av det. Använde nässpray en vecka och fick sedan veta av en bekant att man inte fick använda vilket nässpray när man har bebis i magen. Efter att ha rådfrågat min barnmorska, kan jag dock lugnt fortsätta med min nässpray som får näsans slemhinnor att svullna av och jag kan återigen andas! Det var tur det för jag höll mig vaken på nätterna på grund av trycket i bihålorna och Simon höll sig vaken pga mina snarkningar och snytningar :).

Jag mår faktiskt riktigt bra och jag glömmer stundtals bort att jag är gravid. När jag ser mig i spegeln tänker jag ofta: OJ, vad tjock jag har blivit! Sedan kommer jag på att det ju är bulan och en liten bebis som ligger och göttar sig där inne.

Nu väntar julfirande i Norhyttan och sedan en vecka i Östersund där jag hoppas på mycket skidåkning istället för löpning. Eller varför inte både och?!

 

Löpning i vecka 29 och riktigt slaskigt väder.

Vad är Grönsak egentligen?

Vad är Grönsak egentligen?


Hallå alla läsare därute! Idag är första dagen på en fyra veckor lång julledighet för egen del (bortsett från ett par timmar arbete i nästa vecka). Jag ska ta tiden att njuta i fulla drag. Varva ned i vardagstempot men varva upp med mer träning. Det ser jag mycket fram emot! Har börjat ledigheten med ett 14 km ”långpass” löpning i 6:20-fart på glashala vägar (obra). Kollade pulsen när jag kom hem och med en medelpuls på 168 bpm och en maxpuls under passet på 188 (trots 4 kiss-stopp) så säger det ju en hel del om hur det är att springa som gravid?

Ni som följer mig på instagram har sett att jag ibland lagt ut simpass som jag kört. Åtminstone ett pass i veckan brukar jag lägga in några 25:or ”Grönsak” och det väcker alltid frågor. Vad är Grönsak egentligen?

Det visste inte jag heller förrän jag 2014 flyttade upp till Östersund och började simma med simklubben SK Ägir. Nästan varenda pass i uppvärmningen körde vi ”Grönsak” och det tog rätt lång tid innan jag fattade grejen, vad det var och varför det kallades Grönsak. Men sedan blev det snabbt en favorit.

När jag och Simon började hålla i simträningar nere i Ludvika tog vi med oss begreppet och serien och de som har simmat med oss känner till vad det är.

Det här är receptet:

25 m 1/2 max, 1/2 lös

25 m 1/2 lös, 1/2 max

25 m hela max

25 m hela lös

Upprepa!

När jag körde med @humanambition aka Micke Rosén i Stockholm körde vi en variant på denna men då kördes den som:

25 m max

25 m acc

25 m relax

25 m halva max

Upprepa!

Jag tycker dock Grönsaken är roligare och det går rätt snabbt att banka av 16 st, man har alltid något att tänka på och distansen är perfekt.

Varför det kallas Grönsak? Jo, för efter ett par varv kommer du att känna dig som en riktig grönsak!

DCIM100GOPROGOPR0738.

Obs! gammal bild, numer har jag en mage som innebär lite mer motstånd i vattnet;)

Reflexlöpning Ludvika!

Reflexlöpning Ludvika!


I ”Lubbvika” springer vi tillsammans. Alla som gillar att springa träffas mån, tors, fre morgon, lördag förmiddag för att kuta snabbdistans, lugn distans, intervaller och långpass. Man kan alltid få sällskap på sitt löppass, bara man tar sig till Mötesplats Löpning i Ludvika på mötesplatstiderna. Det är suveränt nu när det blivit mörkt och kallt och motivationen för att ge sig ut kanske inte alltid är jättestor.

Just nu kör vi pannlampslöpning i skogen med reflexer uppsatta efter en uppstyrd bana. Vi har hunnit med ”Milbanan” på Knutsbo, ”Gunnars runda” på Hammarbacken/Ickorbotten och på måndag dammar vi av Källbottens reflexbana. Det är lokalt ordnade event som finns över hela landet: Lumonite Reflect Run från Trail Running Sweden. Ett riktigt kul initiativ och när jag bodde i Falun deltog jag där. Måste ändå säga att för att vara en kommun med knappt 27 000 invånare är det rätt coolt att vi legat i topp på deltagarlistorna för det här eventet!

Första turen tog vi på den så kallade milbanan uppe på Knutsbo. Den är i själva verket ca 9 km men med jogg både dit och hem fick de flesta ihop 13-14 km. Det fanns såklart andra, kortare alternativ och många körde 6-km-slingan. Jag och Elin vi tog det säkra före det osäkra och körde 3 kilometraren. Hon 3 mån efter barnafödande och jag 4 månader till barnafödande, ett dreamteam! Den här måndagen i november var det inte bara bäcksvart ute, det var också ett rejält snötäcke ute och i skogen blev det till att pulsa och sladda runt på stigarna. Men sååå mysigt! Jag längtar verkligen tills man kan börja åka skidor.

Måndagen den 18 november var det dags igen, men denna gång var det något lerigare och blötare. Temperaturmätaren stod på 4-5 grader plus och det småregnade ute. Jag, min virrpanna, hade i morgonhetsen glömt löpartightsen och fick istället springa i mina bomullsleggings från HM. Funkade faktiskt lika bra det med! Faktum var att det var så fuktigt i luften att det knappt gick att se någonting framför sig med pannlampan. Vi skulle ha haft en dimljusfunktion på pannlamporna! Det blev lite mer grusväg och fina breda stigar. Jag och Elin sprang 6:an som blev 9 km tillslut och resten av gänget sprang 12,5 som blev 14 km när de väl kom hem. En riktigt fin tur det med, trots helt andra förhållanden än vad det var måndagen före.

På måndag kör vi igen och det är Källbottens 9 km-spår som står på agendan. Vissa snackar om att springa både dit och hem vilket blir en liten nätt runda på minst 25 km. Jag tror jag tar bilen dit, annars lär jag aldrig komma tillbaka hem. Mitt tempo just nu är närmare 6 min/km och det känns verkligen som gravitationen gör sitt med min kropp. 7 kilo har jag lagt på mig, men det känns som 70 kg!

Så om du är i närheten av Ludvika den 25 november, tveka inte på att vara med. KOM! Det blir kul! 17:30 på Garvarns torg i centrala Ludvika är tiden och platsen. Mötesplats löpning finns på Fejjan och Instagram.

    

Foton: Anders Olausson MPLs grundare och ledare.