Kravlös löpning


God kväll! Goda nyheter. Bloggen kommer att leva vidare trots att Team Asics projektet är över. Förhoppningsvis är det inte bara de närmast sörjande som kommer fortsätta läsa den. Vi är ju många hobbylöpare som av nån märklig anledning tycker om att ta i och känna blodsmak helt frivilligt så förhoppningsvis kan jag inspirera nån med mina tankar kring löpning. Håller som bäst på att försöka planera vilka tävlingar jag ska springa nästa år och mest troligt blir det en mara utomlands tidigt i början av 2016 i ett försök att persa så fortsätt gärna följa mig här inför det. I skrivande stund är det lite oklart vilken mara det blir. De tre senaste åren har jag sprungit Rotterdam och Paris, båda i april, men den här gången är jag sugen att testa ett lopp som ligger lite tidigare än så för att kunna vara fräschare till Stockholm Marathon jämfört med tidigare år. Tips på förslag? Barcelona, Sevilla, Kiel, Malta, Monaco….det finns ju några att välja på.

Kroppen tog ingen skada av lördagens brutna lopp. Jag visste att det var lite av ett långskott att försöka prestera med tanke på alla problem jag haft nu i höst. Jag drog en rövare och det höll inte. Friskt vågat, hälften vunnet. Jag var helt enkelt inte tillräckligt tränad. Sen kände jag nog efter lite för mycket under loppet, orolig för att gå sönder ännu mer. Fel nummer ett. Misstog smärtan mot slutet för en ny potentiell skada och glömde bort att sista kilometrarna på ett marathon faktiskt gör ganska ont oavsett hur tränad man är. Så jag är faktiskt inte så besviken trots allt. Sprang 15km mellanmjölk tidigare idag utan känningar så kroppen verkar hålla ihop.

Nu tänker jag ta nån vecka med lugn kravlös löpning för att ladda batterierna och bestämma vilket lopp jag ska sikta in mig på efter nyår innan jag skruvar upp träningen igen. Säsongsvila kanske man skulle kunna kalla det för. Att sluta springa helt är inte aktuellt, för mig räcker det att under en period få springa utan krav och för att det är skönt uppblandat med några fler vilodagar än vanligt. Att vila helt från löpning i ett par veckor har bara motsatt effekt. Det brukar räcka med ett par veckor av mellanmjölks-löpning för att få tillbaka suget att träna hårt. Kanske även bestämmer mig för att lämna klockan hemma nån gång men förmodligen inte allt för ofta, vill ju kunna registrera träningen. Räknar med sätta igång med nån form av grundträning om ett par veckor. Under tiden ska jag ta tag i ett annat projekt som jag funderat på länge, nämligen att sälja av alla mina skivor och digitalisera dom. Det är nästintill ett heltidsjobb. Att sälja ett par tusen skivor tar ett tag. Har in i det längsta försökt att stå emot det digitala musiklyssnandet och krampaktigt kravlat mig fast vid mina skivor men nu kapitulerar jag och säljer skiten. Igår upptäckte jag att en skiva jag lagt ut till försäljning för en femtiolapp som mest går för 576 US dollar på Amazon. Läge att börja göra lite mer research på vad skivorna är värda med andra ord, så säsongsvilan kommer ganska lägligt med tanke på all tid som helt plötsligt frigörs.   

Största bekymret just nu är annars underlaget utomhus, som vanligt i november. Att springa ute i mörker, snö eller piskande regn är sällan ett problem, däremot är kombinationen blöt asfalt och minusgrader på backen det. Idag halkade jag omkring som Bambi på hal is. Bråddar eller dubb hade inte hjälpt ett dugg mot den tunna hinnan av is ovanpå asfalten. Men så länge det inte kommer snö är jag glad. Avskyr vintern i allmänhet och snön i synnerhet. Löpband finns ju alltid som back up. Jag tillhör den kategori löpare som inte har några större bekymmer med att springa på löpband. Självklart föredrar jag ”riktig” löpning utomhus men bor man i Norrland så får man räkna med att vintern ibland kan vara brutal och tvinga in en på löpbandet. I vintras körde jag alla fartpass på band vilket funkade bra. Uppjogg utomhus och sen splits och lätta skor inne på band. Perfekt kombo. 2,5h långpanna är såklart ingen höjdare inomhus men ibland har man inget val. Det bygger om inte annat bra pannben. I år ska jag dock investera i ett par dubbade skor. Har envisats med att dubba mina egna de senaste vintrarna men har lessnat på att tappa dubb, skruva sönder sulorna och att få dom upp i fotsulan. Tar tacksamt emot tips på vettiga alternativ.

Återkommer med vilken mara det blir till vintern/våren så fort det är spikat och ska också börja fundera kring träningsupplägg. Nu ska jag hetsäta lite pepparkakor som belöning efter dagens mellanmjölkspass. 

/Hörs

Dagens låt: det positiva med att sälja av skivsamlingen är att jag på nytt återupptäcker sånt som fallit i glömska. Precis som med löpningen förde jag tidigare noggrannt register över alla mina skivor men nu är det bara en enda röra och jag har ingen koll alls på vad jag har. Det här är ett sånt guldkorn som jag hade glömt bort att jag hade fram tills igår då jag återupptäckte den.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tjena Joakim! Vi har tyvärr ingen inomhushall för löpning, många springer i sjukhuskulverten på vintern men det är inte riktigt min påse, då kör jag hellre band. Fast allra helst utomhus så länge väglaget tillåter det. Brukar försöka spana in din och några av dom andra i den gamla gruppens träning med jämna mellanrum. Det känns som en evighet sen vi maradebuterade även fast det inte är så länge sen 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träna med världens mest vältränade


Idag har jag blivit coachad genom ett pass av Camille Leblanc-Bazinet som vann Crossfit Games 2014. Hon är störtcool och jätteliten. Det var ett pressevent för Rehband som gör knäskydd och annat liknande (som många har nerhasade vid fötterna, som benvärmare, liksom) och de hade bjudit in Camille att köra ett pass med oss. Jag och Jessica Clarén högg tag i varandra när det avslöjades att det vankades parträning. Vi skulle först värma upp med en massa bollkast till varandra. Jessica gjorde misstaget att titta bort ett par gånger och då lyckades jag plantera bollen mitt i pallet på henne. Så går det om man tappar fokus!

Parträningen innebar 90 thrusters med stång och 90 burpees på tid. Tillsammans alltså. Innan träningen drog igång kom Coach Jenny Jacobsen fram till mig och väste ”Nu har du Nordic-linne på dig – skäm inte ut oss!” Hon försökte få det att verka vara på skämt, men hörrni tro mig – det var inte på skämt. Nu var det dags att prestera!

3, 2, 1 GO! Jessica och jag delade upp thrustersarna i 5:or och matade på. Skitbra kändes det och vi var klara snabbt. Och burpees kan vi ju, så det var ju bara att bränna av dem. När vi ropade ”90!” var vi först klara! På 08:02. Rätt bra jobbat, tycker jag nog.


Det är vi som heter Jessica & Anna. När man säger att man heter Anna-Lena till någon utrikesspråkig drabbas de nämligen av panik.

Eventet var jätteroligt, även om jag kan tycka att det var lite saftigt att slänga in thursters med stång, och många sådana, i ett pass där flera aldrig hade provat crossfit förut och kanske aldrig gjort en thruster. Men men, det var väldigt roligt i alla fall. Och riktigt kul att träna med Jessica som bara köttade på. Det är också från henne jag har fått alla fina bilder i inlägget.

På vägen till redaktionen kände jag hur all kraft rann ur mig. Morgonpasset och, som grädde på moset, passet med Jessica tog ut sin rätt. Till slut kunde jag knappt läsa och blev alldeles darrig. Men det är ju inget som en riktigt arbetarportion med raggmunk och fläsk med tillihörande lingondricka inte kan ta hand om. Så nu är jag mig själv igen.

Vad har ni tränat idag?


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Rampen” eller ”Den halva permobilen”


Kära läsare, det här är min nya älskling Trapbar. Trapbar, det här är mina kära läsare.

Redskapet jag håller i heter alltså trapbar och om jag inte tar helt fel så kommer den att revolutionera min träning. Min rygg (alltså min skolios) gör att jag har fått förbub mot att lägga tunga vikter på axlarna. Det gör att jag har svårt att träna benen som de andra barnen gör. Front- och backsquat går bort. Länge har jag letat efter ett enkelt och bra alternativ, men det var inte förrän för ett par veckor sedan som Coach Calvin visade mig trapbar. Det är helt enkelt en stång som man står inuti, som en ram (eller en liten bur, om du så vill), men handtag på sidorna. Den gör att man kan göra som en blandning av marklyft och vanliga knäböj och gör att jag kan få kötta på rejält med vikt! Helt underbart!

Mina träningskompisar tyckte att det var ett riktigt special needs-redskap och kallade den för ”Rampen” och ”En halv permobil”, men det kommer de ju få svälja när jag struttar runt med mina nya lår och min nya stenhårda rumpa. Ha! Då skrattar de inte längre!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vintermaran DNF


Årets sista tävling är avslutad. Tyvärr fick jag inte avsluta säsongen med flaggan i topp. Det slutade med en DNF, min andra i mara sammanhang. 35,5km, så långt kom jag innan jag tog beslutet att kliva av lagom till sista varvet. Men jag är faktiskt inte så besviken som jag kanske borde vara, faktum är att jag är riktigt nöjd med mitt lopp fram till strax efter 30km. Jag bestämde mig ganska tidigt i loppet att gå för PB, tyvärr höll det inte hela vägen. Bristen på kontinuitet, mängd och alla skavanker nu i höst visade sig bli avgörande. Visste redan när jag ställde mig på startlinjen imorse att jag inte var tillräckligt maratränad för att kunna prestera på topp. 1.25.19 halvvägs blev till slut 2.27 vid 35,5km med ett varv kvar. Ironiskt nog höll både vaden och löparknät ihop finfint, istället var det kramp i framsida lår som till slut gjorde att varje steg blev smärtsamt och farten långsammare och långsammare i kombination med att det blev jobbigare och jobbigare. Hade nog kunnat pina mig igenom sista varvet på ren vilja och ändå kanske kunnat komma in på strax under 3h men där och då så kändes det inte värt det, jag var inställd på PB och när jag insåg att det inte skulle gå så kändes det som en befrielse att ta beslutet att kliva av för att inte gå sönder ännu mer.

Åkte från Svallet igår efter jobbet tillsammans med Robert som också sprang idag och grejade nytt PB, stort grattis! Hade lyckats få tid hos sjukgymnasten på förmiddagen för att kolla upp känningarna på utsida knät och höften som jag känt hela veckan. Var lite orolig att det var ett begynnande löparknä på gång och ville ha en professionell bedömning för att överhuvudtaget starta. Han trodde det skulle vara OK att springa, att känningarna inte var nåt att oroa sig för och för första gången fick jag ett vettigt svar på varför jag har så mycket problem med min högersida. Förstod inte allt han sa men i alla fall att det beror på lårbenets utformning vilket gör att jag inte använder höger höftböjare tillräckligt mycket och att utsidan av låret och rumpan får ta den belastningen istället. Det är nåt jag får lära mig att leva med, därav känningarna på utsidan.

Väderraporterna såg på förhand ganska tråkiga ut. Smhi sa att det skulle blåsa 10m/s och regna en hel del. Vaknade till ett gråmulet och trist Stockholm. Velade lite kring klädval. Till slut blev det t-shirt, armvärmare och korta tights. Vid niotiden lämnade vi Solna, brorsan skulle springa milen och hans sambo Karro maran. Vi parkerade vid universitetet och satt kvar en stund i bilen. Det regnade en hel del och det kändes inte jättelockande att kliva ur. Till slut var det i alla fall dags att börja bege sig. Joggade ett par kilometrar i regnet som uppvärmning och fick plötsligt en ganska bra känsla. Ställde mig ganska långt fram i startgruppen tillsammans med Robert, träffade på Peter Svenson och snackade lite med honom och Jakob Zander från jogg.se kom och önskade lycka till. Fick en rätt bra start och kom iväg bra. Klockade första kilometern på 3.53, regnet och blåsten störde inte nämnvärt. Hamnade solo ganska tidigt men hade en bra känsla och låg kvar i min fart som kändes bekvämt. Första varvet kändes lätt och kontrollerat, blev lite förvånad över att banan kändes så pass lätt som den gjorde, var inställd på att den skulle vara betydligt jobbigare än vad den var. Premiärmilsbacken var lite dryg men annars tyckte jag att motluten var överkomliga.

Låg fortfarande solo inför andra varvet men kände att jag hade en löpare precis bakom mig som höll samma fart vilket kändes skönt, inte helt ensam. Som tur var började man varva löpare ganska tidigt så det var aldrig så att man blev helt själv. Kände att det gick lite för fort på andra varvet men det kändes så pass bra att jag bestämde mig för att ligga kvar. Började drömma om PB. Hade flera km på 3.50, 3.53 och 3.58. Inför tredje varvet så insåg jag till slut att det gick lite för fort ändå och tog beslutet att dra ner lite på farten. Släppte killen bakom mig och la mig istället strax över 4.05-fart. Passerade halvan på strax över 1.25 och kände mig fräsch, tänkte att om jag bara håller ihop det här så blir det PB trots skitväder och inte helt optimala föreberedelser. 

På 4:e varvet blev det bitvis lite tyngre, framförallt där motvinden var som starkast och varje motlut kändes nu. Regnet hade dock börjat avta mer och mer men nu hamnade jag i några rejäla svackor mentalt, lyckades trots det hålla ihop farten bra och låg fortfarande kring 4.05. Inför femte varvet hade jag positiva tankar, bara två varv kvar, men kände att framsida lår hade fått ta en hel del smällar. Brukar aldrig ha problem med låren, kanske försökte jag omedvetet försöka avlasta höften i rädsla för ett nytt löparknä, jag vet inte, men efter ett tag blev det påtagligt att höger lår inte kändes hundra. Halvvägs på femte varvet kände jag hur det krampade mer och mer för varje steg, övervägde att stanna till för att stretcha ut det. Till slut påverkade det farten så pass mycket att den sjönk markant och för varje försök till fartökning så krampade låret till. Det började nu även bli mentalt jobbigt och tröttheten kom smygandes mer och mer. Började räkna på att jag skulle kunna fixa 3 timmar även om jag höll strax under 5-fart sista varvet, men när klockan sa 4.27 och 4.34 började jag mer och mer överväga att kliva av. Vid sista varvningen med 6,5km kvar så fick det vara nog. Huvudet var inte med, låret gjorde så pass ont att varje steg kändes och farten sjönk. Klev av och kände en lättnad över att ha tagit det beslutet. Stannade kvar vid målet och såg alla löpare komma in en efter en och för en kort stund ångrade jag bittert att jag inte pinade mig igenom sista varvet.

Nu ett par timmar senare känns det ändå okej, jag fick till 3,5mil i bra fart och både vaden och knät höll, det absolut viktigaste. Har lite problem med att räta ut låret, det är stelt som kevlar och gör lite ont när jag försöker stretcha det men det känns inte som att nåt är trasigt, det är väl helt enkelt så att jag sprungit för lite nu i höst och haft för mycket skavanker och springer man en mara utan att vara tränad för det så kommer det att kosta. Formen lurar ändå nånstans runt hörnet. 1.25 på halvvägs var bättre än vad jag hade på Stockholm Halvmarathon tidigare i höstas. Några bra träningsveckor på det här med kontuinuitet så skulle det nog kunna bli riktigt bra. Fast nu är ju säsongen slut. Det känns lite vemodigt. Eller finns det nån halvmara innan jul? Stänger inga dörrar. 

Vintermaran var ett trevligt lopp. För oss som sprang maran funkade det smärtfritt, hade dock kunnat önska att funktionärerna stått och hållt ut vatten- och sportdrycksmuggarna när man kom till vätskestationerna. Nu gjorde inte alla det vilket innebar att man fick stanna till vid borden för att själv ta en mugg, ett irritationsmoment som lätt skulle kunna åtgärdas. Hyffsat med publik också längs med banan som trotsade skitvädret och valde att heja på alla löpare istället för att sitta hemma i soffan. För millöparna var det dock inte lika munternt eftersom en funktionärsmiss gjorde att de sprang fel och tappade många dyrbara sekundrar. Inte okej. Avslutar med att gratulera Karro som persade med 4min och kom in på strax över 4h.

 

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Våga vara dålig!


Idag körde jag ett av mina pass från Coach Jakob. Det är väldigt blandade känslor. Det är lite som att kliva in på slakteriet varje gång. Jaha, här kommer jag och ska vara dålig. Han programmerar ju saker åt mig som jag vet att jag är dålig på – för annars gör jag de inte. Och det är klart att det är roligare att gå på andra pass nu när jag faktiskt inte får kallsvettningar och ångest om det står pullups på tavlan. Eller dips. Ja, ni fattar. Det gäller att våga vara dålig, för då kommer allt annat att bli roligare. Du kommer inte bli bättre på saker du suger på om du bara sitter och hoppas på att du ska bli bättre. Tro mig, jag har provat. Det tar tid och svett och en ansenlig mängd ilska och tårar. Men sen blir det bättre. I alla fall lite, för nu när jag kan göra pullups får Jakob mig att göra viktade pullups istället.

Så, jobba dig genom dina brister!

Kom ihåg det peeps!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Marathonvecka


Först å främst måste jag börja med att få gratulera Josefine som höll för trycket och kammade hem resan till New York! Stort grattis! Du var min favorit till att vinna från första början, förhoppningsvis gav vi andra dig en match i alla fall (tack till alla som röstade på mig). Jag är glad för din skull för jag vet vilken otroligt mäktig upplevelse det är att springa marathon i staden som aldrig sover. Det är svårt att inte falla för New York som stad, det är kärlek vid första ögonkastet. Jag har ju sprungit NY både 2013 och 2014 så det var kanske inte mer än rättvist att nån annan nu får chansen att bli sådär upp över öronen förälskad i New York Marathon på samma sätt som jag blev första gången. 2013 var det ren och skär magi att springa genom de fem stadsdelarna. På nåt sätt lyckades jag kapa 17min från Stockholm ett halvår tidigare tack vare euforin och publiken. Hade inte ens tänkt tanken att springa sub3 och helt plötsligt hade jag fixat den där magiska drömgränsen för första gången i världens häftigaste lopp utan att riktigt förstå hur det gick till. Det kommer du göra också! 

För egen del väntar Vintermaran på lördag. Jag har ingen aning om kroppen kommer att hålla eller vilken tid som är rimlig att sikta på. Det jag vet är i alla fall att vaden verkar hålla ihop för tillfället. Peppar peppar. Löpning fyra dagar på rad förra veckan med 20km progressiv distans i söndags ner till tävlingsfart som kändes kontrollerat och nu ikväll 15km varav 5km i tänkt tävlingsfart på strax under 20min, också det med en lätt och fin känsla. Men det här är inte mitt år uppenbarligen. En kliande känsla på utsidan av knät har börjat smyga sig på, oroväckande nog på ungefär samma ställe som löparknät i somras. Ingen smärta, inga känningar, inget löparknä, bara en olustig känsla som jag gärna hade vart utan såhär ett par dagar innan. På lördag står jag i alla fall på startlinjen i Stockholm och gör ett försök. Tänker öppna i 4-fart och se hur länge det håller. Går det så går det. Just nu är känslan att det kan bli allt mellan PB och ett nytt löparknä. Ovisst med andra ord.

Det ska i alla fall bli riktigt kul att springa ändå på lördag. Ser fram emot att bli trött i ben och lungor. Vädret ser okej ut och formen känns bra, det gäller som sagt bara att kroppen håller ihop. Har inga förväntningar eller ambitioner mer än att kunna springa på bra. Saknar kontinuiteten och hårdheten för att ha det där riktiga självförtroendet. Det talar för att det kommer bli riktigt jobbigt på lördag. Bävar lite för att vägga ordentligt. Å andra sidan känns farten mycket bekvämare nu än tidigare, i vintras var det jobbigt att springa i tänkt tävlingsfart på träning, det är det inte nu. Känslan är lite som inför Asics Grand 10. Bra form men högst osäker på hur hårt kroppen går att pressa. Men där blev det ju oväntat PB. Kanske går det att överraska på maran också. Nu återstår bara nåt kortare pass, sen blir det till att frossa i kolhydrater. Skallen är med, jag hoppas att kroppen också är det.

Dagens låt: den här gången skiter jag i Joe Espositos You’re the best. Det gick inför Rotterdam och Stockholm men inte Berlin. Den här gången prövar jag nåt annorlunda. Dixie Chicks. Det är ett gäng coola katter. Dom har visat den kristna högern i Texas att man inte behöver vara en redneck med konservativa åsikter för att få spela country. Det är coolt. Kolla in dokumentären Shut up and sing om deras beef med George W Bush, Nashville och halva amerikanska befolkningen. Girl power på riktigt.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Anna, kul att du också ska springa på lördag, du får hojta till och heja om du ser mig. Martha Wainwright är cool, riktigt bra folk rock. Kanadensarna vet hur man gör bra musik. Hennes brorsa Rufus är ju inte så tokig han heller.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in