Långlunchlöpning

Natten till söndagen tänkte jag att i morgon ska jag upp sjujäkla tidigt och springa. Späckad söndag, så enda chansen var att stiga upp med fåglarna. Kändes som en bra ide då. Kändes som en mindre bra idé när klockan ringde 06.00 (ja, jag vet, då hade fåglarna redan varit uppe ett tag …). Tänkte, det här går inte. Lägg nu kudden över huvudet och somna om. Tänkte, nä kom igen nu. Lägg kudden under huvudet så blodet rinner neråt så blir huvudet lite lättare, och tankarna. Kudden under huvudet. Låg där och blinkade. Fem minuter. Tio minuter. Och kom till slut upp på fötter. Och dår låg ju allt framlagt. Tights, långärmad T-shirt, keps. En man i min ålder bär alltid keps. Känns naket annars.

En halv banan, ett glas vatten. Och ut. Det var rätt kallt. Det var rätt coolt. Inte en människa syntes till. Inte ens en skitande hund. Annars rätt vanliga på Ö-malm, till långt in på nätterna.

Finns ju en orsak förstås att det är så folktomt på gatorna klockan 06.20 en söndagsmorgon. Normalt folk sover då. Men de missar något. Eller rättare sagt, om alla steg upp 06.20 söndagsmorgnar, skulle de inte missa något. Då skulle det vara som vanligt.

Man ägde Djurgården. Solen på väg upp, slog genom ljusgrönt lövverk, där blev en slags gulgrön transparens som fick hjärtat att göra dubbelslag. Det är kanske så där som det ser ut … på andra sidan? En ständig söndagsmorgon (solig) på Djurgården, i slutet av maj. 

En lätt morgonbris över Saltsjön, små krusningar. Ekarna fulla av skogsduvor. Krokrooo, krokroooooo. Och hjärtat dunkade lugnt i kroppen, pumpade blod. Att löpa är att leva.

Frukost en timme senare. Ut med barnen genom Valhallavägens allé. Och där kom förstås team Stockholm Marathon dundrade. Måste ha varit sub 3 timmarsgruppen. Anders Szalkai vinkade glatt, Jas Steele något mer behärskat. Alla såg mycket svettiga ut. Långtights och en och annan vindjacka. Var runt 10 C tidigt i morse, men nu var tempen runt 20 C. Kanske en slags förövning inför barbequen? Stockholm Barbeque. För det vet ju alla numera, när det blir dags för Stockholm Marathon, då drar kvicksilvret alltid upp mot 30 C.

Barnen röjde i Tessinparken. Sen hem. Sen till Husby. För stort reportage om Husby Marathon. Som inte är ett marathon, utan en organisation som försöker göra llöpning till en  ungdomsrörelse i Husby, Kista, Tensta.  Ett alternativ till att bara hänga runt och ingenting göra. Och om ett nytt millopp, Kistaloppet. I höst. Mer om detta i Runners World, no 6. Missa inte det!

Tisdagen den 25 maj. Nådens år 2010. Gick upp i ottan, skramlade i köket, drog fram en tårta ur kylskåpet. En dotter fyllde 16 år. Heliga guds moder, tänk om man sprang lika fort som tiden går.

Tårta till frukost. Kanske inte primalt? Eller kanske just det det är. Det är primalt att äta allt. Hade Flintstone fått en tårta, nog f-n hade han smällt i sig den.

Iväg till jobbet. Jobba, jobba, jobba. Snabbt ner i källaren och på med löpardojorna en kvart innan lunch.  Ett par gamla Asics, vet inte riktigt vad för modell, gula och vita, har haft dom i ett par år. Jobbdojorna. Har aldrig kommit mig för att byta dem. Sköna. Som en halvsnabb Volvo. Ja ni vet. Eller kanske inte.

Det var rätt svalt. Friskt liksom. Bra syre mitt i stan. For iväg längs Karlbergskanalen, mot det gamla sandtaget. Inget sandtag där längre. En helt ny stadsdel. Kan man säga till barnbarnen om några år, med knarrande stämma, ”jo, det ska ni veta barn, en gång låg där bara ett sandtag. Och biran kostade bara sextio spänn”. Barnbarnen garvar, förstås, tror en inte. Vadå spänn, någon slags pärlor gubben handlade med i forntiden. Nu kostade ju en bira femtio kinesiska dollar.

Snurrade upp på Fredhäll. Vidare över Västerbron. Hej blåst. Lite kaxigt med kortärmat. La in tummarna i handflatorna, men det blev ju inte lillfingarna gladare av. Men sen ner mot Bergsundstrand, och där mer i lä. Tog sen Årstaviken och upp på Söder och sen ner mot Slussen och gick i mål på 1.18, kanske 17 km, kanske lite mindre. Aldrig mätt upp ordentligt här. Lite casual så där. Så noga är det ju inte med metrarna. Är ju vägen som är målet. I alla fall när man känner att man sprungit långsamt.

Blev ju en rätt lång lunch. Men käka på tio minuter. Och tänkte jobba mer i kväll.

På bussen hem läste jag lite i Lars Gustafssons, Berättelser om lyckliga människor. Gustafsson är en favorit. Mästare i vemod och en slags torr upsaliensisk humor med filosofisk udd. Dessutom löpare.

Sid 102, ”Det fanns alltid höjdpunkter. Ögonblick när han alldeles tydligt kunde se att det är i meningslösheten som Det Stora börjar, att varje god plan bär sin egen död inom sig och att vi föds och förnyas i varje ögonblick där vi förmår att överge oss själva. Det märkliga är, naturligtvis, att en sådan där serie löpningar, tre eller fyra morgnar i rad, nästan alltid handlar om samma sak. Man tänker det, man nästan drömmer det, medan man springer. Sedan glömmer man det hela dagen. Och nästa morgon är det där, tillbaka igen”.

Sug på den, ni. Och majoriteten av löpare, tror jag bestämt, kan införlivas i kategorin ”lyckliga människor”. Åtminstone när de löper …

Det var visst vackert väder när jag var borta. Det brukar det vara. Och så är man hemma igen. Och allt som vanligt.

10 C, och lätt strilregn. Grejen är att jag gillar det. Korta tights, långärmat, vindväst. Och en keps (!) med långt brätte. När man springer droppar det nerför brättets kant, och där kan man springa och inbilla sig att man befinner sig bakom ett vattenfall. Lite som Fantomen. Och att man springer som Fantomen (när Fantomen springer, står blixten stilla …. fritt ur minnet ….)

Var lite orolig för formen. All massage i Portugal i all ära, där var ju en del långluncher också. Och portugiserna är bra på vin (och väldigt generösa). Både rött och vitt. Och grönt. Som Vino Verde. Iskallt, lätt bubblande, under ett parasoll, en lätt bris från havet, 30 C. Väldigt trevligt. Men kanske inte optimalt för att toppa formen.

Så lite orolig var man. Men alldeles i  onödan. Synd lönar sig.

Eller var det kanske all massage som gett effekt? Spaeffekten? Eller kanelbullen från Thelins hemma hos kära mor på förmiddagen? En sådan där jättelik en, gjord mer på smör än mjöl. Benen kändes i alla fall riktigt sprittande.

Valhallavägen ner, sen mot Frihamnen, och uppför backen och förbi Djurgårdens träningsplan, och förbi Hundkyrkogården och runda Hundudden med Måsholmen till vänster, sen över promenadbron över Djurgårdsbrunnskanalen, sen åt vänster och ut mot Blockhusudden. Vidare längs Saltsjön, sväng till höger strax innan kafét, och över ängen längs vägen (vad den nu heter, glömmer det alltid), och så den rejäla backen upp mot Rosendal och ner mot Djurgårdsbrunnsviken. Där till höger och de andra backarna upp mot Rosendal, sen vidare mot Djurgårdsbrunnsbron och ut längs Djurgårdsbrunnskanalen. Framme vid gångbron igen, och över, och tillbaka längs Djurgårdsbrunnskanalen, förbi Djurgårdsbron och vidare upp i backen där Benny Andersson bor i Villa Lido (brukar vråla , ”Benny, Benny, Benny, give me a penny” … melodi Money, money, money, … men han är aldrig hemma) och framåt längs vattnet förbi Sjöfartsmuseet och ända fram till Djurgårdsbron. Där upp för Narvavägen  i ungefär 800 m mot Karlaplan, suger rätt bra, sen vänster längs Karlavägens alle´. Och strax hemma. 17 km, snitt 4.30. Än finns det hopp …

Banan, en av världens vackraste. Tveklöst. Inte minst nu. Allt det ljusa gröna. Galna fåglar i träden. Luften koncentrerat syre.

Borta bra, men hemma bäst!

– Jag har provat
löpning, sa Tik Tok. Men jag blev alldeles trött i lungorna.

Tik Tok. Expert på thaimassage på Elements Spa By Banyan Tree i Vilamoura, Algarve. Armar av stål. Armbågar av järn. Knän av titan. Jag hamnade här i stället för i Göteborg. Alla kan la ente åka te Götelabörg, då blirela förela trångtela. Men känns ändå som om hela Göteborgsvarvet sprungit över min rygg.

Tik Tok hade just gjort ett varv över ryggen med knäna. Och sedan borrat armbågar genom muskelfibrer, ner mot själens mörkaste
skrymslen. Kroppen hade knirrat och knarrat som en gammal skuta i hård storm.
Tyckte jag hörde ett och annat tåg smälla av, en och annan planka släppa i
mellanryggen. Det handlade om totalrenovering av stela löparmuskler. Behandlingen hette Lomi Lomi. Nästan lite götebörgska.

– Tik Tok, ett lätt namn
att komma ihåg, sa Tik Tok.

– Yes, sa jag. Like the
clock.

– Yes, tik tok, sa Tik
Tok.

Tik Tok hade varit i
Portugal i ett år. Mamma och pappa och tre bröder bodde i ett stort hus i
Phuket. Tik Tok skickade pengar hem.

– Det var bara jag som
måste resa iväg, suckade Tik Tok.

Hon sa hon längtade hem.
I Portugal var det bara jobba och sova. Och portugisiska var ruggigt svårt. Tik
Tok sa hon var ledsen i hjärtat. Hon sa hon var trettio år, och inte hade några
barn. Hon sa det var en katastrof i Thailand.

I Sverige brukar man
inte få barn förrän man fyllt fyrtio, tröstade jag.

– Fyrtio, sa Tik Tok,
såg ut som om jag sagt sjuttio. Hon skakade på huvudet.

– Very different
cultures … 

Snart skulle hon ändå få
åka hem. I en månad. Och bara sova. Eller kanske inte.

– Jag kanske skulle
pröva springa igen, sa hon.

Då hade jag förklarat
grunderna för hur man bygger upp ett långt och lyckligt löparliv. Man springer
och går och springer och går. Man springer och går och springer och springer.
Man springer och springer och springer och springer. Och vips är man en löpare.

Det tyckte Tik Tok lät
bra.

Och Tik Tok hade
övertygat mig om att thaimassage var mycket bra för löpare. När kroppsdelarna
väl fallit på plats igen. Ett par dagar senare.

Plötsligt kändes kroppen
spänstigare, bordläggningen oljad, leder och ligament stadigt surrade.

Man gick åter för fulla
segel.

Det är löparboom i Portugal. Och cykelboom. Det säger i alla fall Luis som guidar oss runt. Själv var han uppe och sprang en timme i morse. Han bor i Faro, springer längs stranden. Tycker livet är toppen i Faro. Varför ska man bo någon annanstans? Där finns havet, och en halvtimme bort med bil, bergen. Vindlande tracks mellan grymma kullar.

För några veckor sedan arrangerade en liten ort en mountainbiketävling, berättar Luis. De hade hoppats på ett par hundra deltagare. Men pang boom, så stod där 3000 pers på startllnjen. Blev lite kaos. Men det fixade sig.

Och Claudia, som lindade in mig i en balineisk wrap, var också löpare. Och cyklist. Och skidåkare. Men hon hade trillat i vintras, och skadat ett knä, så hon körde mest rehablöpning på rullband. Berättade hon samtidigt som hon knådade en stel gammal löparrygg till mandelmassa. Kändes det som. Sen blev man skrubbad med en kokosnöt och indränkt i kokosnötsolja och invirad i ett plastskynke samtidigt som värmen höjdes i bänken man låg på. Tro mig, nu vet jag hur potatis känner sig när den blir till pommes frites.

Låg alltså där och puttrade och funderade över om en sådan här behandling skulle kunna förbättra min tid på milen. Om man kanske skulle kunna springa som en oljad blixt. Det började bli väldigt varmt. Okey, undrade Claudia. Sure, sa man förstås. Man är ju ingen mes. Har man klarat Järnmannen, ska man väl klara en balinesisk wrap. Helst då med betyget: Well done. Fast när Claudia wrappade upp mig var jag bara Medium rare.

Gott nog!

To be continued ….