Life goes on

Så var äntligen profredagen i mitt liv igen! Jag är nu i v 37 och sprang 7 km igår. Det går fortfarande bra!

Något lugnare och egentligen för att jag ska varva ned lite extra inför bebisens nedkomst. Men mår man som bäst av att träna är det svårt att lägga av!

Idag var jag spinningledare på ett 45 min intervallpass på Gymmet i Ludvika. Det sparkade igång 6:30 & sedan gick jag direkt in till Swedbanks företagsträning som dagen till ära var 30 min cirkulera med blandade övningar av planka, kettlebellswing, benböj och armhävningar. Allt funkade finfint med bulan! Efter frukost nr 2 med gänget drog jag till simhallen och simmade ur mig lite stelhet. 2 km senare kände jag mig rätt nöjd.

Var hemma vid lunchtid och kunde både sova middag och fika alla <3 dag fika med Simon.  Nu ska vi fira alla hjärtans dag på vårt vis med utflykt, mörkerpromenad i skogen till lilla stugan Lupp, grilla korv och mysa.

Det är vad jag kallar en perfekt profredag! 3 fredagar kvar nu!

(mer…)

Sådär då, då var det ynka 4 veckor kvar av den här graviditeten tills den där lilla parveln dyker upp i våra liv. Känns overkligt men väldigt spännande och kul! Jag planerar för fullt vilka träningspass som går att genomföra med bebis i springvagn, på bana, på gymmet etc etc. Kanske fungerar det till och med att simma med bebisen i babyskyddet på kanten? Förutsatt att det är en lugn unge som gillar att sova….vilket kanske inte är så troligt med tanke på både min och pappa Simons rastlöshet.

Var hos barnmorskan idag och kontrollerade tillväxten, det har blivit X antal kontroller pga att varken jag eller bevisen är särskilt stor. Rätt skönt det ändå, tycker jag. Borde ju bli en bra löpare av den här bebisen om han är liten och lätt. Att han har starka och kvicka ben, det kan jag intyga, aj vilka sparkar!

Jag har mått himla bra hela hösten och kan fortfarande träna allt jag vill. Allt jag varit rädd för med att bli gravid har varit helt i onödan! Kroppen är stark, jag är smärtfri  och relativt pigg. Inga krämpor alls som är värda att nämnda.

Jag varvar simning, styrka, cykling (både spinning, wattbike och mtb ut) med löpning. Vissa dagar funkar inte alls att springa, då får det blir jogg/promenad men andra dagar bara flyter jag fram!

Idag blev det 5-km slingan runt ett av elljusspåren i Ludvika, Biskopsnäset. Det ligger ett stenkast från sjukhuset och har sådär lagom kupering och skönt underlag med bred barrstig.

Jag var lite nervös innan för de senaste passen har gått katastrofdåligt. Skulle det vara sista köpsteget jag tog på flera månader? Nä, det gick så bra! Visserligen är farten nere på långsamma 6:30 min per kilometer men skitsamma, jag springer ju iallafall! Stilen ska vi heller inte prata om, det är något slags svävande steg där jag knappt nuddar markytan, allt för att undvika stötar. Med mina numer 74 kg (+11 kg) känns det ändå rätt lätt att forcera kroppen framåt. Jag känner mig stark i musklerna och foglossningar vet jag som tur inte vad det är ännu. Men känslan är att allt när som helst kan gå sönder i kroppen så jag fortsätter med min svävande löparstil och undviker stötar och att ta i allt för mkt. Det får jag göra på spinningcykeln och i bassängen istället .

Nedräkningen har börjat inför förlossningsdatumet 9 mars. Hur länge tror ni jag kan träna såhär?

Jag springer fortfarande, vilket jag är superglad för. I måndags joggade jag 4 km i ett svep och i onsdags sprang jag 5*1 km med 1 min gåvila mellan. Det känns knappt att jag tränat efteråt, men det är det som bulan mäktar med just nu.

I går simmade jag och Simon ett pass på ca 3000 meter tillsammans. Det slog mig då att jag aldrig tröttnar på att träna! Det är en del av min vardag och jag kommer aldrig någonsin sluta med det! Innan jag blev gravid var jag rätt trött på att elitsatsa (med allt vad det innebär) och trodde någonstans i bakhuvudet att det här med att baka en bebis och att inte kunna träna som ”vanligt”, skulle ta knäcken på min motivation. Jag trodde heller inte att jag skulle orka träna alls utan målsättningar i form av tävlingar. Men det hade jag inte behövt oroa mig för! Motivationen till att träna finns fortfarande kvar! Däremot är flexibiliteten i VAD och HUR jag tränar väldigt stor. Jag är nöjd för det lilla! Simpasset gick i alla fall superbra så när som på att fjärilsimmet börjar blir lite för påfrestande för bulan. Kanske måste lugna mig lite med det….

Efter simträningen skulle vi på tillväxtkontroll hos en läkare eftersom min mage är mindre än medelsvenssonmagen. Det har såklart skapat lite oro för mig. Men det visade sig att det inte vara någon fara med varken mig eller bebisen, och att han är en liten krabat kan mycket väl vara så enkelt som att varken jag eller Simon är några bjässar i kroppstypen. Mina magmuskler har ju heller inte delat sig än (vad jag kan känna) så det måste ju vara en del motstånd till bulan att puta ut! Nu är jag i v. 33 så det börjar närma sig!

Som jag skrev i det tidigare blogginlägget så går det lite fram och tillbaka med träningen just nu. Vissa dagar är jag Superwoman och orkar precis allt jag har på agendan och i träningsväg, andra dagar är jag bara supertrött och vilar mig igenom. Börjar inse att det faktiskt är min kropp som försöker säga åt mig att vila, så jag får väl göra det! Mitt mål med träningen just nu är bara att hålla mig grundtränad och alert fram till förlossningen. Jag tror att en god kondition och bra basstyrka gör hela graviditeten, förlossningen och tiden efter BF mycket lättare. Min Ironman är beräknad 9 mars och jag tänker banne mig komma i så bra skick jag bara kan till det är dags!

Jag har faktiskt inga mål med träningen efter förlossningen. Jag är sugen på att tävla men den största utmaningen blir nog bara att komma igång och vara hel efter BF. Jag kommer inte att anmäla mig till några tävlingar men någonstans i bakhuvudet hoppas jag på att jag kommer kunna köra ett par race triathlon och löptävlingar i sommar.

Jag hoppas att ni står ut med att läsa mina bryderier kring att vara gravid och att träna under tiden. Vad skulle ni vilja läsa om i övrigt?

Jag har haft 4 veckor ledigt över jul och nyår. Det har varit välbehövt men tiden har gått supersnabbt. Det har varit julfirande hemma i Norhyttan, en vända upp till Östersund med finfin skidåkning, sedan kom tövädret, nyårsafton i Abborrberg och sedan dess har det varit öken.

Värmebölja, ingen snö, simhallen har varit stängd och en energinivå som bara dyker nedåt. Jag blir bara trött av att vara ledig!

Sjön ligger helt öppen utanför och jag känner att öppetvattenpremiären ligger närmare tillhands än mer skidåkning. Träningen går rätt dåligt den med. Ena dagen mår jag bra och kan köra på med alla möjliga pass, för att nästa dag inte ens orka ta mig utanför dörren (något överdrivet men typ). Jag får håll på samma ställe under magen efter X antal minuter på alla konditionspass, det är bara styrketräning som går helt smärtfritt. Jag tränar fortfarande magen och bålen på gymmet, jag kan till och med göra sit-ups och indrag i redcord. Det verkar inte finnas någon större separation av magmusklerna (diastas) än, vilket jag är superglad för.

I lördags lufs-sprang jag 10 km på en timme men de sista kilometrarna knäppte det till i ländryggen och efter passet kändes det inte bra i varken bulan eller ryggen. Ska vecka 31 bli den sista veckan jag springer i?! Hoppas inte, men säkert är det att jag inte klarar att springa varken långt eller snabbt längre. Kring 5 km verkar vara smärtgränsen, så kan jag hålla passen kring 20-30 min borde jag kunna fortsätta. Jag ska försöka i alla fall.

Det som verkar fungera när det tjorvar som mest med bulan är att springa 1 km, kissa och sedan gå 1 minut emellan. Det jobbiga är att bulan verkligen sparkar och lever rövare så fort jag är stilla! Det lilla livet verkar mest nöjd när det skumpar runt ordentligt. Det kommer att bli en sportig grabb med myror i brallan, det där.

Trots att jag själv tycker att jag har blivit gigantisk, så ligger min mage under kurvan och jag har blivit kallad till extra tillväxtkontroller hos läkare. Jag hoppas att det inte är någon fara, varken jag eller Simon är ju jättestora så det borde inte vara så konstigt att magen då är lite mindre.

Nu går jag in i vecka 32 och sista ledighetsveckan, sedan börjar jag jobba 75% och hoppas på att balansera vila, träning och jobb lite bättre de sista veckorna fram till BF 9 mars.