Life goes on
Mitt i all Corona-hets har jag alltså blivit mamma till en liten Erik. Eftersom vi bor på landet, ca 3 mil utanför Ludvika så märks inte det av så värst mycket att samhället isolerar sig, bunkrar toapapper och är livrädda för flunsan. Vi tar det med ro och jag är mer oroad över att mini ska drabbas av RS-virus än att vi ska få Corona. Vi är ju inte i riskgruppen, även om jag både har astma och allergi, det känns väldigt avlägset och vi håller oss borta från riskgruppen med sjuka och äldre. Positivt för mig är ju att många triathlon- och löptävlingar ställs in i vår så då behöver jag åtminstone inte vara stressad över det och att jag missar en hel hög med roliga lopp. Både jag och Simon är ju anmälda till Stockholm Marathon (hur jag nu tänkte där för det känns inte aktuellt i vilket fall för egen del) och det loppet väntar vi besked om i dagarna. Det hade ju såklart varit kul att åka dit och supporta Simon med Erik i vagn som ett första sportarrangemang hela familjen.
Hur lever livet då? Jodå, det är både upp och ned. Jag har nog inte förberett mig mentalt på den här omställningen, utan tänkt att jag ska vara på benen och träna ganska snabbt efter förlossningen. Dagarna på neo-avdelningen var tuffa men alldeles säkert bra för mig och Simon att varva ned, ställa om och ge kroppen tid att läka.
Nu har det gått 16 dagar och det går upp och det går ned i min inställning till det här. Ena stunden glad och positiv att allt går framåt och lilleman äter upp sig (väger nu 2820 g!) och andra stunden nere för att jag inte kan träna och bli svettig, eller för den skull flänga runt som jag brukar mellan jobb, resor och möten. Det gör ont lite överallt på mig och det känns som att mini växer oerhört långsamt. 16 dagar i ett slags vacuum och det kommer krävas så mkt längre tid för att läka. Om förlossningen gjorde ont så var det åtminstone bara för en begränsad tid. Nu har man helt andra smärtor och ovissheten i hur länge det ska vara såhär gör mig oerhört frustrerad. Det gör ont i det klipp jag fick i samband med sugklockan, stygnen kliar, stretar och smärtar. Det blöder fortfarande en del från både sår och livmoder, vilket jag inte var beredd på att det skulle fortgå så länge. Brösten svullnar, stelnar och det gör ont, det läcker mjölk och man känner sig som en enda stor mjölkbehållare. Lilleman kräker ner en stup i ett och man får svettningar av att vätska ska ut ur kroppen. Sömnen är upp och ned, ett par nätter har mini sovit i 2-3 timmar i ett sjok (HURRA!) men oftast vaknar han en gång i timmen eller vaknar efter 3 timmar och är sedan vaken 1-2 timmar i ett svep. Det är ett ständigt flöde av amning, kissning, bajsning och kräkning. Han är perfekt, vår lilla bebis, och finast i hela världen, men helsikke vilket jobb det är att ha en liten!
Jag tar mig upp i tid varje morgon, duschar och fixar i ordning mig. Gör mina mamma-mage-övningar och lite till för att aktivera den platta rumpan och den trötta ryggen. Går en timmes promenad varje dag och försöker komma ut någon gång till på dagen, tex en kortare promenad runt gården och titta till mina höns. Men det känns liksom inte tillräckligt. Att inte få det dagliga endorfinpåslaget av att bli riktigt svettig och trött från träning är tufft, tuffare än jag någonsin kunnat ana. Att promenera är fan inte kul heller, det tar tid och man kommer ingen vart. Man blir ju inte heller svettig!
Jag ska såklart inte forcera träningen så att läkprocessen tar ännu längre tid. Det är jag väl medveten om, vill inte ha några större bakslag nu. Ett led i det är att jag i måndags (en vecka efter förlossningen) kollade upp bäcken och magmusklernas eventuella delning samt om jag gör mina mamma-mage-övningar rätt. Och jodå, magmusklerna sitter där de ska. Det nedre, inre, är lite svåra att känna ännu då magen fortfarande är lite svullen men jag har hittat anspänningen och fått tips på hur jag ska träna fortsatt. Rumpan och höfter behöver stärkas upp liksom ryggen så nu gör jag lite fler övningar med kroppen och gummiband som enda motstånd/vikt. Rumpan har blivit märkligt platt och obefintlig av den här graviditeten.
Skynda långsamt, ha tålamod, var avslappnad. Tre saker jag har oerhört svårt att genomföra!
Jag är ju inte ensam i världen med att ha fött barn och vilja komma tillbaka till träning så nu har jag en fråga till er läsare: hur lång tid tog det för er att komma tillbaka till löpning? Cykling? Simning? Styrketräning?
Dela med er, behöver era tips! Hur kommer jag tillbaka snabbare?
mammamage-övningar, min bästa vän just nu!