Life goes on

Life goes on


Mitt i all Corona-hets har jag alltså blivit mamma till en liten Erik. Eftersom vi bor på landet, ca 3 mil utanför Ludvika så märks inte det av så värst mycket att samhället isolerar sig, bunkrar toapapper och är livrädda för flunsan. Vi tar det med ro och jag är mer oroad över att mini ska drabbas av RS-virus än att vi ska få Corona. Vi är ju inte i riskgruppen, även om jag både har astma och allergi, det känns väldigt avlägset och vi håller oss borta från riskgruppen med sjuka och äldre. Positivt för mig är ju att många triathlon- och löptävlingar ställs in i vår så då behöver jag åtminstone inte vara stressad över det och att jag missar en hel hög med roliga lopp. Både jag och Simon är ju anmälda till Stockholm Marathon (hur jag nu tänkte där för det känns inte aktuellt i vilket fall för egen del) och det loppet väntar vi besked om i dagarna.  Det hade ju såklart varit kul att åka dit och supporta Simon med Erik i vagn som ett första sportarrangemang hela familjen.

Hur lever livet då? Jodå, det är både upp och ned. Jag har nog inte förberett mig mentalt på den här omställningen, utan tänkt att jag ska vara på benen och träna ganska snabbt efter förlossningen. Dagarna på neo-avdelningen var tuffa men alldeles säkert bra för mig och Simon att varva ned, ställa om och ge kroppen tid att läka.

Nu har det gått 16 dagar och det går upp och det går ned i min inställning till det här. Ena stunden glad och positiv att allt går framåt och lilleman äter upp sig (väger nu 2820 g!) och andra stunden nere för att jag inte kan träna och bli svettig, eller för den skull flänga runt som jag brukar mellan jobb, resor och möten. Det gör ont lite överallt på mig och det känns som att mini växer oerhört långsamt. 16 dagar i ett slags vacuum och det kommer krävas så mkt längre tid för att läka.  Om förlossningen gjorde ont så var det åtminstone bara för en begränsad tid. Nu har man helt andra smärtor och ovissheten i hur länge det ska vara såhär gör mig oerhört frustrerad. Det gör ont i det klipp jag fick i samband med sugklockan, stygnen kliar, stretar och smärtar. Det blöder fortfarande en del från både sår och livmoder, vilket jag inte var beredd på att det skulle fortgå så länge. Brösten svullnar, stelnar och det gör ont, det läcker mjölk och man känner sig som en enda stor mjölkbehållare. Lilleman kräker ner en stup i ett och man får svettningar av att vätska ska ut ur kroppen. Sömnen är upp och ned, ett par nätter har mini sovit i 2-3 timmar i ett sjok (HURRA!) men oftast vaknar han en gång i timmen eller vaknar efter 3 timmar och är sedan vaken 1-2 timmar i ett svep. Det är ett ständigt flöde av amning, kissning, bajsning och kräkning. Han är perfekt, vår lilla bebis, och finast i hela världen, men helsikke vilket jobb det är att ha en liten!

Jag tar mig upp i tid varje morgon, duschar och fixar i ordning mig. Gör mina mamma-mage-övningar och lite till för att aktivera den platta rumpan och den trötta ryggen. Går en timmes promenad varje dag och försöker komma ut någon gång till på dagen, tex en kortare promenad runt gården och titta till mina höns. Men det känns liksom inte tillräckligt. Att inte få det dagliga endorfinpåslaget av att bli riktigt svettig och trött från träning är tufft, tuffare än jag någonsin kunnat ana. Att promenera är fan inte kul heller, det tar tid och man kommer ingen vart. Man blir ju inte heller svettig!

Jag ska såklart inte forcera träningen så att läkprocessen tar ännu längre tid. Det är jag väl medveten om,  vill inte ha några större bakslag nu. Ett led i det är att jag i måndags (en vecka efter förlossningen) kollade upp bäcken och magmusklernas eventuella delning samt om jag gör mina mamma-mage-övningar rätt. Och jodå, magmusklerna sitter där de ska. Det nedre, inre, är lite svåra att känna ännu då magen fortfarande är lite svullen men jag har hittat anspänningen och fått tips på hur jag ska träna fortsatt. Rumpan och höfter behöver stärkas upp liksom ryggen så nu gör jag lite fler övningar med kroppen och gummiband som enda motstånd/vikt. Rumpan har blivit märkligt platt och obefintlig av den här graviditeten.

Skynda långsamt, ha tålamod, var avslappnad. Tre saker jag har oerhört svårt att genomföra!

Jag är ju inte ensam i världen med att ha fött barn och vilja komma tillbaka till träning så nu har jag en fråga till er läsare: hur lång tid tog det för er att komma tillbaka till löpning? Cykling? Simning? Styrketräning?

Dela med er, behöver era tips! Hur kommer jag tillbaka snabbare?

mammamage-övningar, min bästa vän just nu!

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag har blivit en mamma (eller ”Livets träningspass”)!

Jag har blivit en mamma (eller ”Livets träningspass”)!


Lyssnade på en pod med Motionsklubben (systrarna Sanna och Jenny Kallur) idag och de snackade om ”Livets träningspass”. Jag kände igen mig så himla mycket i deras snack och de ursäktade sig att deras uppsnack blev lite som i en föräldragrupp. Man måste ju få snacka av sig! Därav ett inlägg från min sida om mitt livs träningspass. Håll tillgodo (och sluta läs här om du inte vill ha förlossningsstorys;)). Givetvis har jag undanhållit en hel del smaskiga detaljer som jag tror jag behåller för mig själv…

Det gick snabbt! Från att ha sett fram emot en lugn, ledig vecka utan jobb och med bara mig själv att rå om och kunna träna några sista lugna pass till att plötsligt vara mamma åt en liten. Vilken omvälvande vecka det har varit!

Jag arbetade min sista dag i torsdags, stressigt som vanligt när man ska gå på ledighet men allt kändes jättebra och jag var nästan lite nostalgisk och ville knappt sluta jobba. Tänkte att jag nog skulle åka in även på fredagen och jobba ett par timmar. Hade bokat in en löpdejt med Elin kl 17 så blev brådis att komma från kontoret. Vi fick ihop 5 stabila kilometrar och allt kändes fantastiskt. Var knappt ens svettig! Åkte hem, åt middag med Simon och lade mig för att dö-kolla lite på TV när jag plötsligt började känna molande värkar, inte alls som de sammandragningar jag haft under graviditeten! Vad är det som händer! Värkarna var regelbundna med 4-6 min mellanrum och det gjorde ondare och ondare, var det dags nu? Efter samtal med förlossningen i Falun så stannade vi hemma och jag hade en sömnlös natt. Dagen efter fortsatte värkarna, starkare men mer sällan. På kvällen mer intensivt igen och samtal nr 2 till förlossningen, nä nu var de för sällan för att åka in. Lördagen kände jag knappt någonting på och vi tog promenader och var aktiva. Men till natten började det igen. Attans! Jag som verkligen, verkligen ville se vasaloppsstarten! Håll ut! Men jag hann både se vasaloppsstarten och målgången innan vi tillslut ringde förlossningen och bad om att få komma in. Eftersom vi har ca en timme i bil till Falun kändes det säkrast. När vi kom fram kändes det som att vi skulle få åka hem igen, men tji fick vi! Lille bebis i magen var medtagen, hade inte växt som han skulle de sista veckorna och hade det tufft varenda värk och positionsbyte som jag gjorde. Nu var det dags! Blev igångsatt men det gick väldigt fort så det hela var nog på gång på naturlig väg ändå. Vid kl 21 kom vi in på förlossningen och 8.33 kom lilla Erik till världen efter många om och men tillslut med sugklocka. Cool upplevelse! Men jag är inte sugen på att göra det igen kan jag säga och det är MYCKET lättare att springa ett marathon och köra en ironman, än att föda barn. Den liknelsen är inte rättvis. Herregud ett marathon eller en ironman är man ju maximalt förberedd till, man vet vad kroppen ska göra och man vet hur lång TID ungefär allt ska ta. Det här med bebis är en helt annan grej. Olidlig smärta i okänt antal timmar. Inte kul!

Nu har det gått över en vecka sedan lilla Erik kom tillvärlden och vi fick komma hem från neonatalavdelningen i lördags. Det var hemskt att vara inlåst på ett sjukhus men bebisen krävde det då blodsockret var lågt och instabilt och hans startvikt var alltför låg för att klara sig utan sondmatning och dropp. Jag är så glad för svensk sjukvård. Den är faktiskt toppen! Både förlossningen och neo är helt underbara och så kompetenta!

För att inte klättra på väggarna totalt så började jag med promenader dag ett efter förlossningen. Först korta promenader i sjukhuskorridoren, dagen efter det en utflykt till apoteket och runt parkeringen i Falun. Därefter lite längre promenader med Erik i bärsjal. Sedan har jag ökat på promenaderna sedan jag kom hem. Till en början promenad på 30 min och igår var jag uppe i 1 timme och 20 min med bärsjal. Idag testade vi barnvagnen nere i Sunnansjö och det var otroligt skönt för ryggen att inte behöva bära, även om han bara väger 2 kg. Smärtan efter stygn och klipp böjar bli bättre och är nästan borta nu efter 1 v och 3 dgr. Kändes ett tag som att det aldrig skulle sluta blöda och göra svinont men nu verkar det gå åt rätt håll. Det underlättar ju inte direkt att man sitter på sin röv hela dagarna om man säger så!

Såklart har jag börjat med bäckenbottenträning och övningar för inre magmusklerna också. Det var en märklig upplevelse att ALL stabilitet i core plötsligt var borta. Jag kunde inte ens sätta mig upp ur sängen! Kör hårt med Katarina Woxneruds koncept med Mamma mage-appen. Försöker köra övningarna 1-2 ggr per dag och jag tror jag hittat anspänningen igen. Men det återstår förstås att bli starkare i övningarna. Dessutom kör jag lite för ryggen (hur fasen kan ryggen ta så mkt stryk????) och höfter så att jag inte ska förtvina helt.

Jag hoppas att alla övningar kommer hjälpa mig bli starkare igen så att jag bygger upp kroppen rejält innan jag börjar träna på riktigt. Jag får helt enkelt nöja mig med promenader och mamma mage-styrka tills jag får godkänt av fysio och barnmorska. Känns otroligt långt bort med 6 månader innan jag skulle få springa som jag ser att vissa rekommenderar. Vi får se hur det känns, förmodligen kommer jag att börja prova löpningen igen tidigare än så.

Nyförlöst och lättad att det hela var över!

Ute på tur med lill-Erik i bärsjal i spöregnet


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Proffsfredag is back!


Så var äntligen profredagen i mitt liv igen! Jag är nu i v 37 och sprang 7 km igår. Det går fortfarande bra!

Något lugnare och egentligen för att jag ska varva ned lite extra inför bebisens nedkomst. Men mår man som bäst av att träna är det svårt att lägga av!

Idag var jag spinningledare på ett 45 min intervallpass på Gymmet i Ludvika. Det sparkade igång 6:30 & sedan gick jag direkt in till Swedbanks företagsträning som dagen till ära var 30 min cirkulera med blandade övningar av planka, kettlebellswing, benböj och armhävningar. Allt funkade finfint med bulan! Efter frukost nr 2 med gänget drog jag till simhallen och simmade ur mig lite stelhet. 2 km senare kände jag mig rätt nöjd.

Var hemma vid lunchtid och kunde både sova middag och fika alla <3 dag fika med Simon.  Nu ska vi fira alla hjärtans dag på vårt vis med utflykt, mörkerpromenad i skogen till lilla stugan Lupp, grilla korv och mysa.

Det är vad jag kallar en perfekt profredag! 3 fredagar kvar nu!

 

(mer…)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Löpning i vecka 36


Sådär då, då var det ynka 4 veckor kvar av den här graviditeten tills den där lilla parveln dyker upp i våra liv. Känns overkligt men väldigt spännande och kul! Jag planerar för fullt vilka träningspass som går att genomföra med bebis i springvagn, på bana, på gymmet etc etc. Kanske fungerar det till och med att simma med bebisen i babyskyddet på kanten? Förutsatt att det är en lugn unge som gillar att sova….vilket kanske inte är så troligt med tanke på både min och pappa Simons rastlöshet.

Var hos barnmorskan idag och kontrollerade tillväxten, det har blivit X antal kontroller pga att varken jag eller bevisen är särskilt stor. Rätt skönt det ändå, tycker jag. Borde ju bli en bra löpare av den här bebisen om han är liten och lätt. Att han har starka och kvicka ben, det kan jag intyga, aj vilka sparkar!

Jag har mått himla bra hela hösten och kan fortfarande träna allt jag vill. Allt jag varit rädd för med att bli gravid har varit helt i onödan! Kroppen är stark, jag är smärtfri  och relativt pigg. Inga krämpor alls som är värda att nämnda.

Jag varvar simning, styrka, cykling (både spinning, wattbike och mtb ut) med löpning. Vissa dagar funkar inte alls att springa, då får det blir jogg/promenad men andra dagar bara flyter jag fram!

Idag blev det 5-km slingan runt ett av elljusspåren i Ludvika, Biskopsnäset. Det ligger ett stenkast från sjukhuset och har sådär lagom kupering och skönt underlag med bred barrstig.

Jag var lite nervös innan för de senaste passen har gått katastrofdåligt. Skulle det vara sista köpsteget jag tog på flera månader? Nä, det gick så bra! Visserligen är farten nere på långsamma 6:30 min per kilometer men skitsamma, jag springer ju iallafall! Stilen ska vi heller inte prata om, det är något slags svävande steg där jag knappt nuddar markytan, allt för att undvika stötar. Med mina numer 74 kg (+11 kg) känns det ändå rätt lätt att forcera kroppen framåt. Jag känner mig stark i musklerna och foglossningar vet jag som tur inte vad det är ännu. Men känslan är att allt när som helst kan gå sönder i kroppen så jag fortsätter med min svävande löparstil och undviker stötar och att ta i allt för mkt. Det får jag göra på spinningcykeln och i bassängen istället .

Nedräkningen har börjat inför förlossningsdatumet 9 mars. Hur länge tror ni jag kan träna såhär?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag tröttnar aldrig på att träna!


Jag springer fortfarande, vilket jag är superglad för. I måndags joggade jag 4 km i ett svep och i onsdags sprang jag 5*1 km med 1 min gåvila mellan. Det känns knappt att jag tränat efteråt, men det är det som bulan mäktar med just nu.

I går simmade jag och Simon ett pass på ca 3000 meter tillsammans. Det slog mig då att jag aldrig tröttnar på att träna! Det är en del av min vardag och jag kommer aldrig någonsin sluta med det! Innan jag blev gravid var jag rätt trött på att elitsatsa (med allt vad det innebär) och trodde någonstans i bakhuvudet att det här med att baka en bebis och att inte kunna träna som ”vanligt”, skulle ta knäcken på min motivation. Jag trodde heller inte att jag skulle orka träna alls utan målsättningar i form av tävlingar. Men det hade jag inte behövt oroa mig för! Motivationen till att träna finns fortfarande kvar! Däremot är flexibiliteten i VAD och HUR jag tränar väldigt stor. Jag är nöjd för det lilla! Simpasset gick i alla fall superbra så när som på att fjärilsimmet börjar blir lite för påfrestande för bulan. Kanske måste lugna mig lite med det….

Efter simträningen skulle vi på tillväxtkontroll hos en läkare eftersom min mage är mindre än medelsvenssonmagen. Det har såklart skapat lite oro för mig. Men det visade sig att det inte vara någon fara med varken mig eller bebisen, och att han är en liten krabat kan mycket väl vara så enkelt som att varken jag eller Simon är några bjässar i kroppstypen. Mina magmuskler har ju heller inte delat sig än (vad jag kan känna) så det måste ju vara en del motstånd till bulan att puta ut! Nu är jag i v. 33 så det börjar närma sig!

Som jag skrev i det tidigare blogginlägget så går det lite fram och tillbaka med träningen just nu. Vissa dagar är jag Superwoman och orkar precis allt jag har på agendan och i träningsväg, andra dagar är jag bara supertrött och vilar mig igenom. Börjar inse att det faktiskt är min kropp som försöker säga åt mig att vila, så jag får väl göra det! Mitt mål med träningen just nu är bara att hålla mig grundtränad och alert fram till förlossningen. Jag tror att en god kondition och bra basstyrka gör hela graviditeten, förlossningen och tiden efter BF mycket lättare. Min Ironman är beräknad 9 mars och jag tänker banne mig komma i så bra skick jag bara kan till det är dags!

Jag har faktiskt inga mål med träningen efter förlossningen. Jag är sugen på att tävla men den största utmaningen blir nog bara att komma igång och vara hel efter BF. Jag kommer inte att anmäla mig till några tävlingar men någonstans i bakhuvudet hoppas jag på att jag kommer kunna köra ett par race triathlon och löptävlingar i sommar.

Jag hoppas att ni står ut med att läsa mina bryderier kring att vara gravid och att träna under tiden. Vad skulle ni vilja läsa om i övrigt?

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Knaggligt med träningen nu…


Jag har haft 4 veckor ledigt över jul och nyår. Det har varit välbehövt men tiden har gått supersnabbt. Det har varit julfirande hemma i Norhyttan, en vända upp till Östersund med finfin skidåkning, sedan kom tövädret, nyårsafton i Abborrberg och sedan dess har det varit öken.

Värmebölja, ingen snö, simhallen har varit stängd och en energinivå som bara dyker nedåt. Jag blir bara trött av att vara ledig!

Sjön ligger helt öppen utanför och jag känner att öppetvattenpremiären ligger närmare tillhands än mer skidåkning. Träningen går rätt dåligt den med. Ena dagen mår jag bra och kan köra på med alla möjliga pass, för att nästa dag inte ens orka ta mig utanför dörren (något överdrivet men typ). Jag får håll på samma ställe under magen efter X antal minuter på alla konditionspass, det är bara styrketräning som går helt smärtfritt. Jag tränar fortfarande magen och bålen på gymmet, jag kan till och med göra sit-ups och indrag i redcord. Det verkar inte finnas någon större separation av magmusklerna (diastas) än, vilket jag är superglad för.

I lördags lufs-sprang jag 10 km på en timme men de sista kilometrarna knäppte det till i ländryggen och efter passet kändes det inte bra i varken bulan eller ryggen. Ska vecka 31 bli den sista veckan jag springer i?! Hoppas inte, men säkert är det att jag inte klarar att springa varken långt eller snabbt längre. Kring 5 km verkar vara smärtgränsen, så kan jag hålla passen kring 20-30 min borde jag kunna fortsätta. Jag ska försöka i alla fall.

Det som verkar fungera när det tjorvar som mest med bulan är att springa 1 km, kissa och sedan gå 1 minut emellan. Det jobbiga är att bulan verkligen sparkar och lever rövare så fort jag är stilla! Det lilla livet verkar mest nöjd när det skumpar runt ordentligt. Det kommer att bli en sportig grabb med myror i brallan, det där.

Trots att jag själv tycker att jag har blivit gigantisk, så ligger min mage under kurvan och jag har blivit kallad till extra tillväxtkontroller hos läkare. Jag hoppas att det inte är någon fara, varken jag eller Simon är ju jättestora så det borde inte vara så konstigt att magen då är lite mindre.

Nu går jag in i vecka 32 och sista ledighetsveckan, sedan börjar jag jobba 75% och hoppas på att balansera vila, träning och jobb lite bättre de sista veckorna fram till BF 9 mars.