Midnattsloppetveckan



Hej på er!

Min kropp har äntligen vaknat till liv igen efter tre veckor då ingenting fungerade. Min analys i efterhand är att ryggen tog för mycket stryk av hinder, att jag inte riktigt var beredd på värmen (trots att jag klarat av den bättre än vanligt i sommar så blir man ändå seg av att ha 27 grader inomhus dygnet runt), att det blev många restimmar (många timmar i bil och många tunga väskor att släpa på) som gjorde det ännu tuffare för ryggen och så pms på det. Det var faktiskt först när min mens kom igång som benen började funka igen. Trots det var nog pms inte den enda orsaken till allt krångel. Men det är ändå galet frustrerande att vara kvinna ibland.

Jag och Magnus åkte upp till Funäsfjällen förra helgen. Vi behövde komma bort från stan, människor och vår överhettade lägenhet. Det blev många timmar i bil, men för mig som knappt varit utanför Stockholms gränser sen jag flyttade hit 2012 så var det lärorikt i alla fall. Funäsdalen var fantastisk. Framför allt var det kallt. Man kunde liksom andas. Det var lite ovant. Och så var det tyst och lugnt. Vi gjorde inte så mycket. Bara tränade, drack kaffe och försökte undvika att köra på renar. Det gick bra. Och efter några dagar med frisk luft och tystnad så kändes det skönt att åka hem igen.

Jag kollade en del på EM förra veckan. Inte allt men ganska mycket. Jag valde att inte se de loppen jag själv hade velat springa, dvs 1500m och hinder. Nöjde mig med resultatlistorna. Det var ändå häftiga EM-tävlingar och det finns några idrottare som berörde mig speciellt:

– Gesa Krause som vann damernas hinder. Hon har haft lite strul i början av säsongen men lyckades komma i form då det gällde och försvarade sin titel på hemmaplan. Snyggt. Och hon såg så himla lycklig ut. Älskar att nivån på damhinder har stigit så mycket. Tidigare har man kunnat ta EM-medalj på strax över 9.30 men nu hade tjejen som blev 10a 9.32. Kul! 

– Sandra Perkovic som vann damernas diskus. Jag vet inget om diskus. Men jag vet att den här kvinnan är helt jäkla överlägsen. Hon vinner allt, alltid och har gjort det i flera år nu. Dessutom vinner hon alltid överlägset. Den här gången såg det inte så bra ut för henne efter fyra kast. Hon hade två kast utan resultat och två kast på en mycket lägre nivå än hon brukar vara och låg trea. Och så i femte omgången hivar hon iväg diskusen hur långt som helst och vinner med över 4,5 meter. Sista kastet trampar hon över. Så ett lyckat kast av sex och ändå i en helt egen klass. Så häftigt. 

– Armand Duplantis som vann herrarnas stav. Det intressanta är att jag inte såg tävlingarna. Jag var på väg hem från min träning och kollade bara resultaten i telefonen och undrade vad fan han höll på med. Tog höjd efter höjd och klarade allt i första försöket. Hann se några intervjuer med honom sen och jag kan inte annat än imponeras och fascineras över hans sätt och hans inställning till sporten. Det spelar ingen roll att han är ung och vad han kan göra i framtiden. Han behöver inte ens bli bättre, för han är så förbannat bra redan. Såklart jag tror och hoppas att han kommer att hoppa ännu högre, men bara för att idrottarna är unga behöver vi inte segla iväg till framtiden på en gång. Vi kan njuta över hur jäkla bra han är just nu istället!

– Mujinga Kambundji. Jag vet inte varför jag har koll på den här schweiziska sprintertjejen över huvudtaget. Har aldrig haft speciellt bra koll på sprint. Tror att hennes namn på något vis fastnade efter att hon var ett av affischnamnen inför EM i Zürich 2014. Kambundji inledde EM med en frustrerande fjärdeplats på 100m. Sen ville hon ta revansch på 200m men kom igen i mål som fyra. Och sen avslutade hon hela EM med en till fjärde plats på 4x100m. Tre fjärde platser på ett mästerskap är grymt såklart, men kan bara tänka mig hur frustrerande det måste vara. Och det är inte bara idrottare som verkligen får till det som berör mig. Det är idrottare som visar hur mycket idrotten betyder för dem och vågar visa känslor som berör mig. 

Såklart finns det flera prestationer som går att lyfta fram. Jag vet att alla tänker ”jamen Jakob Ingebrigtsen då!!!”. Och ja, hans sätt att springa är imponerande, på samma sätt som Laura Muirs. Det finns massor med fina prestationer, men det är de fyra jag nämnde som är de namn som kommer att fastna för mig efter det här mästerskapet. 

Men nu är EM över och samtidigt tog supersommaren slut. Och gud vad jag njuter. Av samma anledning som folk gnäller på regniga somrar så gnäller jag på 30 grader, DET GÅR JU INTE ATT VISTAS UTE. Om det regnar kan man iaf skydda sig från regnet. I 30 graders värme hjälper varken solkräm, nakenhet eller fläktar. Det är varmt hela jäkla tiden och det är inte ett dugg trevligt tycker jag. Upp till 28 grader är ok men sen är det mest äckligt enligt mig. 

Men nu har jag redan bestämt att det är höst. Det känns tydligt i luften. Det är svalare, det doftar mera hav och kvällarna är mörkare. Och det finns inget som gör mig så lycklig som då det är höst i luften. Jag känner mig som en ny människa som vill starta tusen nya projekt och är motiverad till allt. Jag älskar älskar älskar hösten. Dessutom springer jag bra i skitväder. Gjorde ett grymt banpass i 12 grader, blåst och regn igår. Inte helt logiskt, men alldeles underbart.

Min säsong är inte över ännu. Det blir några mindre 800m lopp i veckan och nästa vecka ska jag se om jag ännu lyckas få till ett lite bättre 1500m lopp än senast. Sen är det ännu Finnkampen och stafett-FM. Dessutom är det Midnattsloppet i helgen. Det enda milloppet som är lika roligt som jobbigt. Ser verkligen fram emot det. Och den här veckan är det ju awesome att vara löpare. Aldrig ser man så många löpare i Stockholm som under midnattsloppetveckan. Vägarna är fyllda av löpare som insett att ”shit, det är ju midnattsloppet på lördag, det sket sig med träningen i år igen. Men om jag börjar nu så hinner jag i alla fall springa två eller tre gånger innan helgen”. De flesta springer också i gamla midnattsloppettröjor. Jag tycker att det är väldigt charmigt på något vis.

Om två veckor börjar jag plugga. Ser verkligen fram emot det och hoppas att jag får ihop det på ett bra sätt. Tänker i alla fall ge det ett försök. Hörde dock rykten om att någon trodde att jag skulle bli PT och vill förtydliga att det alltså inte är en PT-utbildning jag ska gå. Jag ska inte börja jobba på gym eller dra löppass för motionärer (trots att det helt säkert skulle ge bättre betalt än det jag förhoppningsvis ska börja jobba med). Det är alltså en treårig utbildning (180hp) för att bli tränare inom elitidrott. Eftersom jag har det lite knepigt med ekonomin just nu känns det lite ironiskt att plugga till ett yrke som knappt går att leva på här i Norden och definitivt inte i Finland. Dessutom är det ett jobb som folk kan få utan att ha någon utbildning alls. Men jag vill inte bli tränare för att tjäna pengar, utan för att kunna hjälpa idrottare att nå sina mål. Och trots att jag har en massa erfarenhet så känns det ändå viktigt för mig att ha en utbildning så att jag kan se saker och ting ur olika perspektiv och inte bara utgå från vad som har fungerat för mig. Så det kommer verkligen att kännas givande!  

Men nu är det dags för eftermiddagskaffet! 

Hoppas vi ses på Söder på lördag. Kom gärna och hälsa, jag känner mig ovanligt social just nu! 

Sandra

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 2

Johan Renström

Kul med studierna! Lycka till Sandra:) Det är det bästa man kan göra och ju fler perspektiv desto bättre blir du. Man vet aldrig var det slutar. Vi får se om några år:)


Sandra Eriksson

Tack Johan! 🙂 Jag har fått för mig att jag inte ”kan” plugga så jag har inte ens vågat försöka senaste sex åren. Men jag tror det är annorlunda då det är något man verkligen brinner för. Jag hoppas att det blir bra! 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det blir inget EM i Berlin. Men i alla fall fick jag springa VM i Berlin.



Sjukaste tio dagarna på länge.

To: flyg Sthlm-Vasa och bil hemhem. Sov i förrådet pga varmt.

Fre: Några timmar i bil till Jyväskylä.

Lö: FM i Jyväskylä

Sö: Några timmar i bil hemhem och tillbaka till förrådet.

Må: Flyg till Stockholm.

Ti: Tåg till Karlstad

On: Tävling i Karlstad och några timmar bil till Sthlm mitt i natten

To: Hemma! En massa fixande inför nästa resa.

Fre: Flyg till Kuopio via Helsingfors. Bil till Lapinlahti. Bodde i ett överhettat rum på nåt internat ute i ingenstans.

Lö: Tävling och några timmar bil till Vasa mitt i natten.

Sö: Möhippa åt lillasyster. Sov hos storasyster.

Må: Hemresa Vasa-Helsinki-Stockholm.

Lägg till 30 plusgrader och tryckande värme de flesta dagar. Samt en rygg som värker då jag sitter och en mage som inte tål värme. Det har varit galet intensivt men funkar då man tar en dag i taget. Då jag väl kommer hem och får slappna av lär jag dock märka hur trött jag är.

EM-kvalgränsen till Berlin som aldrig varit ett orosmoment blev det ju inte mycket av. I princip alla hårda pass i sommar har gått bra. Jag har inte tränat mycket hinder men jag har kört några riktigt bra pass, t.ex. 2000mhinder (med häckar förstås och utan vattengrav (häck istället) på 6.19. Och ett lite längre hinderpass med fartökning. Med såna pass ska det inte 9.55 på hinder vara något problem.

Tror dock att hinderpassen blev för tuffa för ryggen. För min rygg har gjort ont i två veckor nu och jag har haft problem med andningen. Springer och flåsar som att jag var toktrött på vanliga distanspass. Jättekonstigt. Har fått behandling men det har inte riktigt hjälpt så mycket som jag hade hoppats. Så att springa snabbare har inte funkat alls. Det kom verkligen utan förvarning. Plötsligt en dag bara så märkte jag hur flåsig jag blev på träningen och sen började ryggen värka.

På FM märkte jag direkt att det inte funkade. Benen var som bly vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att ta sig över hindren. Det slutade med att jag joggade i mål. Vet inte varför jag inte bara avbröt.

I Karlstad var det lite bättre men även där märkte jag fort att kroppen inte samarbetade men försökte ändå. Förgäves.

Jag valde att ta den sista chansen att springa 1500m i Lapinlahti och försöka kvala där. Kroppen var inte bra, men bättre. I ett jämnt lopp hade det kunnat gå. Men med en hare som tokrusade första 300m (och jag la mig i rygg förstås) så var det kört. Mjölksyran kom för fort. Har haft oflyt med harar i sommar, men tycker ändå inte man kan skylla på dem. De gör sitt bästa, men de kan inte springa åt mig.

Visst känns det extra surt nu att jag inte fick springa på Bauhausgalan. Att de ställde in förtävlingarna och sa att jag får springa om det finns plats på huvudtävlingarna men någon annan drar sig ur. De valde dock att lämna en plats tom istället för att låta mig springa. Var i grym form då. Och lagom till min andra chans i Kuortane drog jag på mig min första förkylning på över ett år. Två lopp då jag är rätt säker på att jag hade kvalat. Men det har aldrig hittills hjälpt att tänka ”om”. Så alla mina EM-kvalchanser var sist och slutligen inom 8 dagar. Och de 8 dagarna var precis då min rygg gick i strejk. Så det är trist. Såklart. Men det är ändå okej. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Jag har haft lite oflyt och så blir det ibland. Idrott är hårt ibland.

Men att det inte blir något EM är ingen större katastrof. Jag tror att jag hade kunnat göra en bra placering (förutsatt att jag fick ordning på ryggen innan det), men jag hade inte kunnat springa så snabbt som jag velat, eftersom jag inte har kunnat träna som jag har velat. Och det hade varit ganska frustrerande. Hade dock jättegärna sprungit 1500m. Det hade varit en grym erfarenhet inför framtiden då det säkert blir mer av den sträckan. Hinder förblir min huvudsträcka men jag vill köra mer slätlöpning och framför allt 1500m vid sidan om. Jag hoppas på att kunna dubblera på hinder och 1500m nästa års VM.

Jag är ändå fascinerad över hur snabbt jag kom i form i våras. Jag borde snitta runt 100km/vecka men de senaste åren har jag legat mellan 35 och 65km i snitt pga hälen. Så att jag trots det sprang 33.36 på milen på en inte alltför lätt bana redan i maj, och ett par veckor senare 15.58 på 5km på en ännu tuffare bana känns helt galet. Att jag persade med nästan 1s på 200m i april är också sjukt. Jag har förbättrat mig otroligt mycket på mitt favoritpass, 1500+1000+500m. Den gången det gick som bäst så sprang jag 1500m på 4.20 och sen ökade jag. Och 2.04 på 800m känns också kul. Och jag har varit så mycket mer stark och stabil mentalt i sommar. Trots att det inte alltid har varit så himla lätt. Så det känns som att jag ändå har överträffat mig själv ganska många gånger i sommar. Och det är värt så himla mycket för motivationen och självförtroendet. Om jag kan göra såna resultat med den träning jag har gjort. Vad kan jag då göra för resultat nu då hälen är hel och jag kanske äntligen får till ett ordentligt träningsår? Och hur bra kan jag vara på OS 2020? För att inte tala om 2024!?

Jag springer inte mera hinder i sommar. Kroppen behöver vila från det nu. Jag kommer att köra mera 800m och 1500m istället och säkert lite brödrostlopp i höst. Och Midnattsloppet förstås! Och det känns riktigt kul. Ser också fram emot att börja grundträna igen och jobba för att den här kroppen ska bli så stark att den håller för allt. Det blir skönt att ha tid på sig att träna och inte behöva stressa fram något.

Så jag känner mig mest glad och positiv just nu. Lite orolig över hur jag ska få ekonomin att gå ihop kommande år (ser ju alltid finare ut på pappret att ha sprungit mästerskap), men jag får ta en månad i taget. Ska börja plugga på GIH (ja, jag kom in!) i höst (förutsatt att det går att kombinera med träningen) så då kanske jag får några kronor i studiestöd. Allt är bättre än inget. Så får vi se hur det blir. Det brukar lösa sig på något vis.

Det finaste i sommar är ändå att jag verkligen har märkt hur otroligt fint stöd jag har. Det är så många som stöttar och hjälper och fortfarande tror på mig. Det är så fint att jag inte vet hur jag ska kunna tacka alla. Men jag hoppas att ni vet, att den dagen jag verkligen får till det, då får ni komma ihåg att ni är en del av min resa!

Men nu ska jag jobba vidare. Den här säsongen är långt ifrån slut och jag har tänkt springa snabbt ännu i år!

Sandra

Dags för hinder!



Hej på er! 

Dagens skönaste stund, eftermiddagskaffet, har precis passerat och idag blev det en dokumentär om Lasse Virén som kaffeunderhållning. Mycket sevärd. Finns på Yle Arenan, men kräver finskakunskaper. Tydligen hade jag tillräckligt för att hänga med i en timmes dokumentär. Måste börja öva mera på finskan nu igen. Jag pratar mest finska på somrarna och eftersom det inte blev nån säsong ifjol så blev det inte så mycket finska heller. Jag har ju skriftlig kontakt med friidrottsförbundet på finska året runt, men det är inte riktigt samma sak som att prata. Men det brukar funka ok då jag väl kommer igång. 

Jag blev snabbt frisk efter midsommarveckans halsont. Det blev till slut inte fler än tre vilodagar och under de dagarna var jag ändå så pass pigg att jag kunde vara ute och röra på mig lite i alla fall. Jag blev lite seg i benen efter en vecka utan hårda träningar så det blev lite tight att hinna få kroppen att vakna till liv innan Sollentuna GP. Men vi (jag och coach) gjorde vad vi kunde och två dagar innan kände jag ändå att kroppen svarade då jag tryckte på, så då var det bara att förbereda sig mentalt på persjakt på 800m. 

Jag hade klart sämst personbästa i startfältet. Ganska skönt utgångsläge. Jag hade liksom inget att förlora. Så jag la mig sist i fältet och passerade 400m på 61s (vild gissning, kan ha varit något helt annat också). Redan efter 250m kände jag mjölksyran komma och blev lite skrämd men 50m senare hade den försvunnit eller om det var jag som hade glömt bort den. Efter 600m insåg jag att jag var ganska pigg. Jag var fortfarande sist i fältet och hade långt kvar till täten. Så jag ökade lite men det var som att inget riktigt hände. Efter 720m försökte jag igen och då hittade jag plötsligt ett helt annat tempo och plötsligt insåg jag att jag höll på att komma ikapp en massa löpare. Dock satte jag in min spurt för sent och hann inte riktigt slå så många som jag hade önskat, men två löpare lämnade bakom mig i alla fall. Eftersom jag hade haft så mycket krafter kvar på slutet så misstänkte jag att jag inte hade gjort något speciellt bra tid, så jag blev väldigt överraskad då jag såg att sluttiden blev 2.04,48, pers med över två sekunder (och där med joinade jag mina systrar som båda två har pers på 2.04). Det blev väldigt mycket känslor på en gång, men mest kände jag lättnad. 

Jag insåg också att jag gillar 800m. Det är en ganska lätt sträcka. Och ja, jag vet, det är det inte alls, men låt mig förklara. Jag tror absolut att 800 är en av de värsta sträckorna att springa, för att det gör så ont och det är så jäkla mycket mjölksyra. Men för mig, som inte gjort en enda mjölksyreträning innan loppet och inte riktigt har förmågan att dra på mig en massa mjölksyra och ta ut mig maximalt på en så kort sträcka så är det inte så farligt. Det gör inte så ont (men går förstås inte heller lika snabbt som om jag hade haft ”rätt” träning i kroppen). Och för mig som är van vid att springa varv efter varv efter varv så är 800m så himla kort. Man hinner knappt starta och så är det plötsligt bara ett varv kvar, och sista varvet orkar man alltid. Det är inte samma mentala kamp och utmaning som på längre sträckor. Skulle jag vara tränad för 800m skulle jag troligen inte tycka samma sak. Men det är jag inte, så för mig är 800m rätt kul! Men inte så kul att jag vill göra en seriös satsning. Det här med att spy på träningspass var och varannan vecka (#Almgren) känns inte jättelockande ändå, trots att jag nångång skulle vilja göra det också.

Men sen Sollentuna har jag tränat på. Det är drygt två veckor till Finska Mästerskapen och innan det ska jag hinna få in både löpmängd och hinderträning. Jag har fortfarande inte hoppat över en enda vattengrav, eller ens ett vanligt torrhinder (däremot har jag sprungit över några häckar) sedan 2016. Så det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Det är inte idealiskt, men det är bara att göra det bästa möjliga av den tid man har. Och det känns okej ändå. 

Jag längtar verkligen efter att få springa ett hinderlopp igen. Sen mitt första hinderlopp 2003 (#ålderskris) så har jag vetat att det är det här jag vill göra. Det är något speciellt när man har flow i löpningen och får till perfekta hinderpassager. Det är värt allt slit i världen för att få till den känslan. Och nu är det bara 16 dagar kvar tills jag får springa hinder igen. Det blir så himla kul! 

Idag börjar u18 EM och nästa vecka u20 VM. Jag hänger inte med så mycket i de här mästerskapen men kollar i resultaten då och då hur det går för finländarna. Jag tycker att juniormästerskap är jättebra. Det är en grym erfarenhet inför framtiden. Hela grejen med callroom, att springa både kval och final, att springa mot motståndare man inte känner till, att prata engelska, mixed zone, hantera nervositet osv. Att veta hur det går till sen om man kommer till ett ”riktigt” mästerskap är en stor trygghet. 

Däremot tycker jag att man ska låta bli att förstora upp ungdomarnas prestationer. Vad idrottarna presterar då de är 16-20 år säger väldigt lite om framtiden. Vissa av idrottarna är rena talanger som knappt har börjat träna ordentligt ännu. Vissa har kanske tränat stenhårt i flera år. Vissa kanske blir sist, men kommer att vara grymma om tio år. Vissa kanske vinner men gör sitt livs bästa prestation i år. Det är omöjligt att veta. Därför tycker jag att man ska vara försiktig med ord som supertalang och framtidshopp. Jag menar givetvis inte att man ska förminska idrottarnas prestationer, men man kan ju fokusera på att glädjas över hur bra de är nu och inte sväva iväg i framtiden direkt. Gratulera dem för hur bra de är nu utan att lägga press på dem inför framtiden. I slutändan kan vi ändå inte vara någon annanstans än i nuet. 

Jag han göra fyra juniormästerskap. I min åldersklass fanns inte hinder med som gren då jag var 16-17år (#ålderskris2.0) så mitt fösta mästerskap var u20 EM i Hengelo 2007 då jag var 18 år. Jag persade i kvalet och sprang på 10.29 om jag minns rätt men orkade inte riktigt i finalen och kom i mål på 10.36 (samma tid som mitt pers innan mästerskapet). Jag var jättejättebesviken för i den åldern räknade man ju med pers i varje lopp. 

2008 sprang jag JVM u20 i Bydgoszcz. Jag gjorde ett fint magplask (dock inte i vattengraven utan mitt på banan, bara en bit in i loppet) i kvalloppet och rev upp knän, armbågar och mage. Men jag tog mig ändå till final. I finalen persade jag med sex sekunder och sprang på 10.00 (har för mig att OS-kvalgränsen det året var 9.55. Det var för övrigt första (!) gången damhinder var OS-gren (#ålderskris3.0)). Jag var femma i mål med fyra afrikaner framför mig. Alla de sprang kring 9.30 så det var ett ganska spritt fält kan man säga. 

Mina u23 mästerskap blev inte de succéer jag hoppats på. Jag var en klar medaljkandidat både 2009 i Kaunas och 2011 i Ostrava men allting sket sig ganska mycket. I Kaunas blev jag matförgiftad och hade magkramper hela veckan. Vi var så få deltagare så de ställde in kvalet och körde direkt final. Så jag fick vistas en hel vecka i det tokvarma, fuktiga vädret i Litauen. På tävlingsdagen var det stekhett och jag kände redan innan loppet att det inte skulle funka. Jag hade ingen energi. Trots det kom jag i mål som fyra, på en ganska usel tid. Jag bestämde mig för att jag skulle vinna i Ostrava två år senare. Men för att göra en lång historia kort så drog jag på mig en riktigt jävlig förkylning i Ostrava. Jag fattar inte ens varför jag ställde upp. Jag tog mig inte ens till final och sprang över en halv minut från pers. 

Så några juniormedaljer blev det aldrig. Det störde mig då, men inte nu. Jag tog med mig mycket erfarenhet och lärdomar från de mästerskapen och hoppas att jag kan åka med som coach någon gång i framtiden.

Nu känner jag mig dock som en gammal farbror som blivit lite för ivrigt och berättat lite för långa storys om hur det var ”på min tid”. 

Det är dag att trycka i sig lite mellis, packa spikskorna och förbereda mig för lite 400ingar. Älskar 400ingar! 

Sandra

Midsommar



Glad midsommar allihop! 

Jag befinner mig i ett regnigt Finland. Tur för mig att jag gillar regn. Och i år gillar jag regnet extra mycket. Finns det någon som inte njuter av lite regn efter de senaste veckornas torka?

Jag är egentligen i Finland för att jag skulle tävla i Kuortane imorgon. Eftersom jag inte fick startplats på 1500m på Bauhausgalan (trots att det fanns plats för en till i loppet) så bestämde jag mig för att åka till Finland och tävla. Jag vill gärna springa ett bra 1500m-lopp så jag har chansen att EM-kvala på den sträckan. Det var inte det lättaste att hitta ett vettigt flyg till Finland över midsommar så jag fick åka redan i tisdags och det blev dyrt ändå. Och nu lider jag av min härliga pms som den här gången kom med en bonus i form av halsont. Halsont betyder att jag heller inte kan tävla och att jag inte kan tävla innebär att jag inte får någon reseersättning. Och jag är lite för trött för att orka fira midsommar med mina vänner. Så det blev en jäkligt dyr resa för att ligga hemma på soffan. Så jag är inte jätteglad idag. Men det ordnar sig såklart på ett eller annat sätt.

Nästa tävling blir troligen Sollentuna GP inkommande veckas torsdag. Jag ska för första gången springa 800m mot ett riktigt bra motstånd och det blir spännande att se hur bra jag kan prestera där. Jag har förstås missat några träningsdagar nu men tror inte det gör så jättemycket. Jag har många veckor av bra träning bakom mig. 

Efter Sollentuna är det lite öppet vad jag ska göra. Det kommer att bli fokus på träning. Jag behöver få in mera hinderträning och mera mängd. Första hinderloppet blir finska mästerskapen i slutet av juli, och det blir också det enda hinderloppet inför EM. Om vi hittar något bra 1500m (helt galet att det knappt finns något vettigt 1500m-lopp i hela Europa i juli. Finland och Sverige har verkligen ingenting) så klämmer vi väl in det också. Men vi tar en dag i taget och ser vad det blir till. 

I alla fall har jag kommit bra igång med säsongen. Mina två första lopp, 3000m och 800m, gick ganska bra. Det första loppet sprang jag i Åbo. Det var 10 grader och blåsigt och afrikanerna sprang i från haren direkt så den draghjälpen jag hoppats på blev inte riktigt som tänkt, utan istället blev det ett riktigt tufft öppningstempo. Det ledde sen till oinspirerad sololöpning halva loppet och jag kände mig besviken då jag kom i mål och inte hade lyckats ta ut mig. Men för att vara första banloppet på två år så var det riktigt bra. I Stockholm blev det sen helt tvärtom, med 29 grader och en hare som inte riktigt höll det planerade tempot, så där började vi istället för långsamt. Jag gjorde ett bra andra varv och persade med en halv sekund, men jag kände också att det hade funnits mera att ge med en tuffare öppning. Men jag skyller inte på haren, man ska vara tacksam att det finns folk som ställer upp som draghjälp. Jobbet ska göras själv oavsett! 

Men det är fantastiskt kul att vara igång med säsongen. Det är så roligt att springa i spikskor igen och det är så kul att få vara i friidrottsmiljön igen och känna att jag är på rätt ställe. Kroppen svarar bra på träningen och mitt löpsteg känns som jag vill att det ska kännas. Så det är helt fantastiskt. Jag har dessutom klarat av pollen utan några större problem, men får se nu om det kommer en gräspollenboom nu efter regnet. Men i alla fall är det länge kvar till de viktigaste tävlingarna. 

Fotbolls-VM är i full gång och det är jag väl inte supernöjd över. Mest för att det bara pratas om fotboll hela tiden och överallt. Jag har aldrig riktigt gillat fotboll. Planen är för stor, bollen är för liten och det blir för få mål. Jag är alldeles för rastlös för att orka kolla på fotboll. Men trots att jag är helt ointresserad av fotboll så har jag två favoritlag, Liverpool och Manchester United. Mest för att det är roligt att se folks reaktion då jag säger det! 😉 

Något av det bästa med sommaren är ju ändå alla fågelungar. Älskar morgon- och kvällspromenaderna längs bryggorna. Svanarna ser ut som små kattungar och änderna är så gulliga så man dör. Kanadagässens ungar är ganska söta, i alla fall för att vara kanadagäss, och måsbebisarna som man aldrig får syn på är faktiskt jättecharmiga med sina svarta prickar. Men mina favoriter är ändå sothönornas ungar. De ser ut som små, fluffiga bebiskalkoner. Har dock inte sett till dom ännu i år. Kanske bävern har käkat upp äggen.

Jag gillar inte sol och värme speciellt mycket. Jag tycker det är skönt att träna då det är varmt, men jag undviker att vistas ute i solen mellan passen. Man blir mest seg av värmen och jag vill inte riskera att bränna mig. Men det är en otroligt dålig tid att sitta inne och döda tid just nu. Alla bra tv-program och -serier har ju slutat lagom till sommaren. Det finns verkligen ingenting att kolla på. Och att youtuba kattklipp blir faktiskt tråkigt efter ett par timmar. Livet är hårt ibland. Men snart kommer Ernst och räddar sommaren i alla fall.

Jag har suttit några dagar och skrivit upp alla tävlingslopp jag nånsin har sprungit. Jag började tävla 1997 men jag hittar bara resultat från slutet av 2000, vilket är lite trist, för nu vet jag inte vad mitt pb i höjd och tresteg är. Men det har ändå varit otroligt kul att gå igenom resultaten och samla dem på ett och samma ställe. Har hittills kommit upp i ca 300 resultat och då har jag inte skrivit upp stafett, sprint, häck och terrängloppen. Ännu. Jag jobbar på det. Sommaren 2005 sprang jag 37 lopp totalt! Det är helt galet. Jag tränade väldigt lite på den tiden, bara 2-4 ganska lätta pass i veckan. Men tydligen tävlade jag mig i form istället. Men jag var verkligen ingen supertalang eller barnstjärna, men jag brydde mig inte så mycket heller. Det var kul att tävla. I alla fall har det väckt en himla massa minnen att skriva upp alla lopp. Listan är som en kodad dagbok med 300 olika stories. Och siffernörden/kontrollfreaket i mig älskar att ha allting samlat sådär på ett och samma ställe! 

Det här är för övrigt en bra comebacksäsong. Finska mästerskapen går i Jyväskylä, där jag sprang mitt första finska mästerskap på seniornivå 2006, så det känns lite kul att springa där igen. Det är för övrigt det enda hinderlopp på FM som jag inte har vunnit. Och mitt enda lopp nånsin som jag sprungit över 11min. Det var mitt livs andra hinderlopp och jag kom i mål som åttonde löpare (mitt första lopp hade jag sprungit nån vecka tidigare, som enda deltagare i loppet, på 10.54). Och för att göra det ännu bättre så går ju EM i Berlin i år. Det var i Berlin jag sprang mitt första mästerskap (VM) på seniornivå, år 2009. Året innan hade jag sprungit på 10.00 som bäst men 2009 fick jag till ett bra lopp och sprang på 9.47, en halv sekund under kvalgränsen. På VM persade jag sen på 9.46 och avslutade med ett 9.45 i Paris. Sen tog det tre hela år innan jag slog det perset (i samma lopp som jag kvalade till OS under sista kvaldagen). Det är så himla roligt med minnen!

Men nu ska jag vänta ut regnet så jag kan gå ut på en glasspromenad. Svenskt glassutbud är så katastrofalt dåligt så jag måste passa på då jag är hemhemma, trots att det inte är glassväder. Sen ska jag ta det lugnt resten av dan. Kanske ta en ipren till mellanmål för att piggna till! 

Imorgon räknar jag med att kroppen är redo för löpning igen. För benen börjar bli väääldigt rastlösa. 

Ha en underbar, regnig sommarhelg!

Sandra

Redo för tävlingssäsong



Hej på er! 

Senast jag skrev var dan innan Skärholmsloppet, som blev ännu ett lyckat lopp. Jag lyckades springa 21s snabbare än på samma bana 2014, vilket överraskade mig ganska mycket. Jag hade en liten dipp i mitten av loppet och kände att jag inte riktigt lyckades plåga mig som jag borde. Så att komma i mål på en tid under 16min på 5km kändes fantastiskt. Men nu är det bana som gäller framöver!

Träningen rullar på som vanligt. Jag trivs i spikskor och skulle helst bara köra banpass, men distanspassen ska också göras. I alla fall går det snabbt att ta sig ut då man bara behöver ta på sig två plagg innan man kör igång. Jag har inga problem med att träna i värmen, men undviker solen så mycket jag kan där emellan. 

I måndags sprang jag tröskel- och vo2maxtest på GIH. Såg fram emot att gå in i det svala klimatrummet efter att ha sprungit ute i värmen en månad. Men direkt jag kom dit så fick jag höra att kylsystemet inte funkade och att det var 25 grader i rummet. Inte idealiskt men ingen katastrof ändå. Med ett par fläktar kändes det ändå ok och resultaten är jag nöjd med just nu. 

Imorgon kör jag sista banpasset innan tisdagens tävling. Sista passen inför tävling är sällan roliga, för då vill man så gärna att det ska kännas bra. Och då känner man efter lite för mycket. Och så tycker man alltid att det känns lite halvdåligt. Varje gång. Det är nästan så att man blir nervös om det känns för bra. 

Hur som helst så är jobbet redan gjort inför nästa veckas tävlingar. Nu handlar det bara om att hålla i gång och dra upp lite tempo i benen. Sen efter tävlingarna blir det träningsperiod igen. Jag har missat mycket träning i vinter och behöver några mängdveckor till för att orka hela säsongen. 

Jag har egentligen inga mål inför nästa veckas tävlingar. Startfältet är riktigt bra, med många löpare under 9min. så förhoppningsvis finns det bra ryggar så jag slipper att springa själv. Jag vill inte lägga upp något tidsmål. Första loppet för säsongen är alltid svårt och eftersom det är första gången sen 2016 som jag tävlar i spikskor så blir det ännu svårare. Det ska bli en dipp i vädret på tisdag och det kommer troligen att hålla sig mellan 10 och 15 grader hela dan. Tyvärr ska det bli väldigt blåsigt också. Lite kyla stör inte mig speciellt mycket men det blir lite trist för tävlingarna överlag. Paavo Nurmi Games är riktigt fina tävlingar och det blir lite trist för både idrottare och publik om det blir dåligt väder. Men men, inget man kan göra något åt! Jag föredrar kallt före varmt ändå!

Jag har egentligen två saker som kan ställa till det för mig. Det ena är gräspollen som ökar nu hela tiden. Jag känner av det i både näsa, ögon och hals men hittills har det inte påverkat min träning. Så jag hoppas hoppas hoppas det ska funka på tävling också. Det andra är att jag lyckats tajma in min pms lagom till tävling igen. Pms för mig är oftast en kombination av ångest, huvudvärk, extrem trötthet och en svullen kropp. Får se om det blir värre eller bättre tills tävlingarna. Men det är ännu en sak jag inte kan göra något åt. 

Mest av allt känner jag ändå glädje över att få tävla igen. Det blir så himla roligt. Jag tror att jag kommer att få en kick av det svalare vädret och jag tror att jag kommer att känna mig stark då jag väl står där på mondobanorna. Jag är så tacksam över att min kropp äntligen gör som jag vill igen och att jag mår bra. Det är väl också därför jag hoppas att pollen och pms inte ställer till det, för att jag vill känna att jag gör mig själv rättvisa. Att jag kan göra mitt bästa, oavsett hur långt det räcker. Och jag längtar efter att få stöd av den finska friidrottspubilken. Jag längtar efter att känna att jag är tillbaka. Jag längtar efter att minnas vad det är jag har slitit och kämpat för de senaste åren. 

Jag kommer säkert att vara toknervös. Mest för att jag har längtat så himla länge så att det känns som en så stor grej bara att få tävla igen. Hur loppet ska gå är jag inte nervös för. Jag kan inte göra mera än mitt bästa.

Men först ska jag överleva årets varmaste helg. Jag är väldigt trött på värmen vid det här laget. 20 grader räcker fint. 30 är bara tungt. Lider med de som ska springa Stockholm Marathon i helgen. Speciellt de som siktar på bra tider. För det blir riktigt svårt i den värmen. Jag hade tänkt åka in till stan och heja, men det sliter lite för mycket att vistas ute i den värmen några dar innan tävling så jag får kanske heja framför tvn istället. Eller så sitter jag i skuggan på Stadion nån timme. 

Men nu ska jag fortsätta ta det lugnt. Äta, sova och vila är det viktigaste just nu. Aldrig förr har jag lyssnat så noga på kroppen. 

Och aldrig förr har jag känt mig så redo. 

Hej säsong 2018!

Träningssällskap, bebisar, pollen och tävling.



Hej på er som inte klarar av värmen och sitter inne framför datorn istället 😉 Jag är också en sån som helst inte rör mig så mycket extra ute i värmen så jag har full förståelse! 

Träningen rullar som vanligt utan några konstigheter. Varenda banpass jag har gjort hittills i vår har gått väldigt bra så det känns kul. Kroppen håller fint för mera mängd också. Hade lite ont i ett knä ett tag, men tack och lov så behövde jag inte ändra på träningen på grund av det. Jag fick hjälp av mina naprapater som vanligt och har nu kört ett par stötvågsbehandlingar. Redan efter första behandlingen försvann smärtan nästan helt så det var skönt. Alltid lite stressande att träna då man börjar ha för ont. Men som sagt, nu behöver jag inte fundera på det! 

Naprapat-Mattias som har tagit hand om mina ben sen häloperationen har tyvärr bytt jobb, vilket såklart känns trist. Men som tur är så finns det flera bra naprapater på Access Rehab så nu får naprapat-Malin ta över och så mosar jag igenom kroppen hos massör-Maria ibland. Är osäker på om man får jobba på kliniken om man inte har ett namn som börjar på ”Ma” (det finns en Martin och en till Malin där också).

Jag är ”lite” av en ensamlöpare. Jag gillar inte att anpassa mig efter andra, speciellt inte på distanspass, för då försvinner ju hela frihetskänslan. På banpass är det också jobbigt att köra med folk man inte är van att köra med. Just nu har jag två personer som jag är bekväm att springa med. Den ena är Magnus som jag tvingar med på distanspassen då jag är otaggad. Den andra är Martin som är bror till coach Oscar. Han är typ världens bästa träningssällskap. Han drar åt mig då jag vill i det tempot jag vill och så gör han uppvärmningen och nerjoggen så mycket roligare. För den delen av passet är så tråkig att köra själv. Jag brukar spurta ner Martin på träning men jag har aldrig slagit honom på tävling. Det är ett av mina mål i sommar. På maran är jag chanslös men 5 och 10km vill jag inte att han ska slå mig på mera. Får se vad det blir av det. Han har bivit så förbannat snabb på sistone.. 

Alltså vädret i det här landet det senaste halvåret. Trodde att Sverige var Landet Lagom, men icke. Regn hela december, det snöade konstant hela februari. Och så mittiallt försvann all snö på en gång i mars och man trodde att det skulle bli vår. Men istället blev det en lång period med sol och iskalla vindar. Och så bara boom så blir det högsommar på en gång. I mitten av maj. Så märkligt. Undrar hur crazy sommaren blir. Om jag får välja så kan vi hålla oss kring 20 grader och klämma in ett duggregn en gång i veckan, ett redigt åskväder en gång i månaden och i övrigt pollenfritt. Kanske myggfritt också. Men så länge vi över huvudtaget har sommar så tänker jag inte klaga. Bara på pollen. 

Gräspollenperioden närmar sig och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera. Vissa år har jag knappt känt nåt alls och vissa år har min kropp gått i totalstrejk. Så jag vågar inte hoppas för mycket. Än så länge är jag bara lite snuvig och det kan jag leva med. Oavsett hur det blir så är det inget jag kan göra något åt, förutom att fortsätta medicinera och käka antihistaminer. Hjälper inte det får jag skjuta upp några tävlingar, men då är det så. Jag hoppas på det bästa!

I veckan har mina systrar + bebis varit och hälsat på. Det var kul då de kom, skönt då de åkte, men jag hade inte klaga på lite mer bebisgos. Saknar de stora bruna ögonen och de runda gosiga kinderna redan. Saknar resten av familjen också. Och mina vänner. Ska nog boka en Finlandsresa till midsommar. 

Imorgon ska jag köra Skärholmsloppet. Jag sprang det loppet 2014 inför mitt livs bästa säsong och jag hoppas såklart att jag springer snabbare den här gången. Samtidigt är jag betydligt mer nertränad just nu och drog ett hårt spikskopass igår, så jag lär inte ha de piggaste benen. Har för mig att det är en rätt backig och knixig bana också. Men det blir grymt bra träning oavsett. 

Bansäsongen närmar sig och jag är så sjukt taggad. Har verkligen saknat att tävla på bana och i spikskor. Nästan två år sen senast. Får se om jag kommer in i det direkt eller om jag behöver ett par tävlingar för att komma igång. Ser mest fram emot känslan. Att stå på startlinjen med självförtroende. Att springa i spikskor på mondobanor. Att spurta. Att bli trött. Att kommunicera med sig själv under loppet för att lyckas pressa ur sig lite till. Och kanske framför allt att vara en del av friidrottsmiljön. Har verkligen saknat det. 

Men nu ska jag ta en kvällspromenad och sätta mig på en brygga och andas lite innan jag börjar grubbla över vilka skor jag ska springa i imorgon. 

Ha en fin fortsättning på försommaren! 

Sandra