The Evy Palm Story är den fantastiska berättelsen om matfröken i Lidköping som vid 32-årsålder började lufsa lite smått i skogen. Hon hade varit duktig i idrott under skoltiden, men så träffade hon Ulf och fick döttrarna Anneli och Annika 1961 och 1963, och allt av idrottslig aktivitet lades på hyllan. Det blev fokus på arbete och familjeliv.
– Det blev ett par kilometer i veckan, säger Evy. Det var skönt, det kändes lätt, men jag tänkte inte så mycket mer på det.
35 år gammal började Evys löparkarriär på allvar. En ålder där många löpare bestämmer sig för att trappa ner.
– Flickorna hade blivit så stora att de klarade sig själva, säger Evy. Plötsligt hade jag en massa tid över.
Evy radade upp den ena segern efter den andra, men höll sig fortfarande till kortare distanser.
– Jag trodde inte att jag var uthållig nog för att springa maraton, minns hon.
Men 1980 följde hon med maken Ulf till Stockholm. Ulf skulle springa maran, Evy skulle heja på. Det loppet tände en gnista.
– Det såg så vansinnigt roligt ut så jag bestämde mig för att nästa år skulle jag själv vara med.
Och så blev det. 1981 stod Evy på startlinjen tillsammans med 8000 andra löpare. Hon blev tionde kvinna på tiden 3.07.23 och tyckte inte alls det var så jobbigt som hon hade föreställt sig. Väl hemma igen började hon löpträna på allvar. Det blev tio mil i veckan i snitt det följande året. Målet var Stockholm Marathon 1982, och en tid under tre timmar.
Så blev det inte. Tävlingsdagen var Evy förkyld, och besvikelsen stor. Men Evy blev snart frisk igen, anmälde sig till Örebro City Marathon och sprang som en vind.
– Jag gick i mål på 2.48.03 och var otroligt lycklig. Det hade gått mycket bättre än vad jag vågat hoppas på.
Evy ökade träningsdosen ytterligare. I april 1983 reste hon till London för att göra internationell maratondebut. 41 år gammal gick hon i mål på tiden 2.43.25.
Samma år sprang hon Stockholm Marathon på tiden 2.42.25, ännu ett nytt personbästa. Där hade Evy bara Tuulikki Räisänen från Enhörna framför sig i damklassen, som sprang in på 2.36.58.
Tuulikki och Evy fick göra Midde Hamrin sällskap till VM i Helsingfors. Det väckte stor uppmärksamhet med en 41-årig debutant i landslaget. Det gick dock dåligt dåligt för alla tre maratonlöparna.
– För egen del var jag var sjuk, fast ingen trodde på mig när jag sa det, säger Evy. Alla trodde att jag bara var nervös. En 41-årig mattant från Lidköping som inte klarade trycket. Men jag hade ingen chans att göra mig själv rättvisa.
Väl hemma igen tog hon dock revansch, blev svensk mästare både på halvmaraton och 5000 meter. Nu började Evy bli allt mer uppmärksammad i pressen. Och hon tränade mer och mer, veckosnittet låg nu på 14-16 mil i veckan.
1986 vann hon för första gången Stockholm Marathon, 44 år gammal, på tiden 2.34.42. Det skapade stor uppmärksamhet världen över. De flesta konkurrenterna var minst 10-20 år yngre. Evy vann även Stockholm Marathon året därpå, på tiden 2.35.14. Och 1989, på tiden 2.33.26.
Hon deltog också i den första Tjejmilen, 1984.
– Det var väldigt speciellt när tjejmilen startade, säger Evy. Jag kommer så väl ihåg när Anders Olsson, som är ansvarig på Stockholm Marathon, ringde och frågade om jag ville vara med. Vad roligt, tänkte jag, i mixade lopp kan ju vi kvinnor aldrig ligga i täten.
Evy vann, naturligtvis. Och sedan ytterligare fyra gånger, och så i 10 000-metersdistansen på Finnkampen i Helsingfors 1988. Därtill tog hon 14 SM-guld, deltog i ett OS, ett EM och två VM. Hennes personbästa på maraton, 2.31.05 i London 1989, har bara överträffats två gånger av andra svenskor – Lena Gavelin och Isabellah Andersson.
Evys bästa tid på halvmaran, 1.11.18, som hon gjorde vid 47-årsålder, stod sig till relativt nyligen då Isabellah Andersson lyckats notera bättre resultat. Evys tid är däremot fortfarande världsrekord för kvinnor 45-49 år.
– Jag gjorde mina bästa tider när jag var mellan 47 och 49 år. Det är nog snarare så att det beror på när man börjar, för man har en begränsad tid som elitlöpare, säger Evy.
Våren 1991 hann tiden ifatt även Evy. Mycket för att Evy ville springa ännu fortare. Hon hade ändrat sin träning, tränade hårdare än någonsin, men då började det göra ont i sittbenens fäste. Det gick så illa att hon inte kunde springa alls under en period. Hon blev bättre en tid, men skadan kom igen. Och igen.
– Det var så fruktansvärt trist. Jag sköt det ifrån mig hela tiden, ville inte tänka på det – att tiden som elitlöpare kanske var slut.
Men 1993 bestämde hon sig. Nu fick det vara nog. Med sorg i hjärtat insåg Evy att hon aldrig skulle kunna springa snabbare än vad hon hade gjort. Kroppen sa nej nu.
Evy springer ändå fyra, fem gånger i veckan, ibland upp till en mil.
– Nu har ju kroppen läkt efter alla skadorna, det är bara benen som blir lite stela. Men det är fasen vilken lusfart jag har, tänker jag ibland. Jag slutade med att träna intervaller när jag slutade med elitlöpningen. Det var lite dumt, tror jag. Men så försöker jag tänka positivt. Jag ska vara glad att jag ändå kan hålla på. Att löpa för mig har alltid varit en njutning.
Texten är en omarbetad version av artikeln “Löparlegend Evy Palm” av Kenneth Gysing som publicerades i Runner’s Worlds september 2010.
