Pang på rödbetan

Revelj 06.15. Härligt med små barn. Man slipper sova bort livet.

08.15 började de klättra på väggarna.

Valet mellan lekpark och SATS. Enkelt. Stå på en lekplats och se barnen leka är fruktansvärt tråkigt. Man står där och sjunker långsamt ner genom sandlådan. Kvicksand. Pappa vill inte leka med sand och spade. Pappa har spring i benen. Pappa är egocentrisk.

SATS öppnar 9. Hänger på låset. Milly dyker ner i bollhavet, försvinner helt. Men där kommer hon upp igen. Ser mycket nöjd ut. Max klättrar där man inte ska. Hejdå snälla personalen, åter om 1 tim 30 min.

SATS-barnen. Undrar om de kommer skriva romaner när de blir stora. Nostalgiska återblickar om en uppväxt på gym. Hur solen sakta sänkte sig över bollhavet. Kanske lite statistik i sista kapitlet. Om släktens bästa tider på maran, halvmaran, milen.

Far rusar till rullbandet (bilderbok). Far ämnar fara fram effektivt.

5×2 km i 4 fart. 500 joggvila mellan i 5 fart. 3 km uppvärmning i 5 fart. 1 km nedlöp i 5 fart. Totalt 16 km.

Det var ett tag sedan. Alternativplan var att vika sig efter 3. Man gör ju som man vill. Man är ju en fri människa. Fri att odla sina neuroser. Tvångsföreställningar.

5×2 alltså. Det var lite jobbigt. 2000-ingar är som gummiband som aldrig går av. Man sträcker ut dem, de blir segare och segare, men av går de inte. Bara lite slakare.

Ett bra pass. Mental makover. Sen gick vi och köpte ett ton lördagsgodis. För vidare färd ut i den sägenomspunna Naturen (Gärdet).

Mario Vargas Llosa, från Peru. Brukade springa en runda varje dag. 70+ nu, har kanske taggat ner lite.

Bra författare. Rolig. Snuskig. Machismo. Grym. I den här allt i ett:

Själv då?

Varvade upp inför Peter Englunds tillkännagivande kl. 13.00 på Svenska Akademien, med ett lunchpass Riddarfjärden runt, plus 5xFredhällbacken.

Benen fortfarande lite sega efter 32:an i förrgår, men ont ska med ont fördrivas. Gråväder, blåsigt, lätt duggregn. Optimalt. Svensk höst i original. Kontrasterna ger ljuset.

Bara mjukvara åker till Portugalien och lubbar i shorts i 27 C i oktober. Det ska nypa i skinnet nu. Det ska härdas.

Mantra under backintervallen: Frosten Berövade Esters Astrar Dess Gestalt.

Någon som minns?

Temperaturen börjar stiga på redaktionen. Det kavlas upp ärmar, det flexas med triceps, det utlovas drömtider. Claes har t o m börjat äta lunch. I alla fall en gång. Pastasallad.

– Det ser ju jävligt nyttigt ut det där, sa Claes.

Sen gick han ut och sprang 32 km.

Man känner trycket. New York, New York. Ja va faen, det var bara att gå ut och göra en Åkeson. 4xRiddarfjärden runt, och en sväng runt Fredhäll. 32 km och 18 m, pip, Garmin.

Det blåste styv kuling uppe på Västerbron. 4x styv kuling. Och inte i ryggen. Kan gilla när det blåser. Kom igen vindjävel, jag ska tugga sönder dig!

Men vinden, den bara blåser en ..

Tempo: mellangrått. Snarare depressivt repressivt, än progressivt. Benen rullade på, men inte mycket spring i dom. Sen kväll med jobb dagen innan, natt med usel sömn. But sometimes a man has to do what a man has to do.

Ute 2.35, snitt 4.50. Inga problem käka efteråt. Landstingets personalmatsal. Landstingets personal äter gott och nyttigt. Där lassade man tillbaka lite av landstingsskatten.

Kändisspotting på Norr Mälarstrand. Gösta Ekman på promenad, grå tweedkavaj och gulbruna manchesterbyxor. Originalfärg! Såg ut att gå och grunna på en replik.

– Att löpa eller icke löpa, det är frågan.

32 km, det är ju långt, förjävulen. Årslängsta.

Så, rätt nöjd ändå.

Nej, jag har googlat, det har faktiskt ingenting med triatlon att göra.

Handlade mer om hollywoodfrun Montazani (nånting), som bara ville se vacker ut naken.

Läs f ö Hanna Fahls upplysande krönika i dagens SvD, gick tyvärr inte länka. Det var också Hanna som skrev om Fivefingers i somras som ”det är det fulaste jag sett i hela mitt liv”.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/nu-ar-det-slut-pa-naturvurmen_4997827.svd

Och den rådande löparboomen har nu också omfamnat två cyklister på redaktionen. De har med ett förklarat uttryck i ögonen anmält sig till Stockholm Marathon nästa år.

Kan nog vara lönsamt läge för banarrangören att arrangera ett par fik längs banan.

Och nedräkning pågår inför N.Y. Marathon. Tänker löpa kravlöst där. Det vill säga, springa så fort jag kan, men inte ställa några krav på att springa fortare än jag kan. Det känns lugnast så. Fort lär det ändå inte gå …

Lunchlöp idag: 12 km + 5xFredhällbacke ( c a 300 m). Sprang med munnen på vid gavel. Sprang in hösten. Len smak av dunstad frost i svalget.

Lunchlöp igår: 21 km, tuggummitempo (fötterna fastnade hela tiden i marken)

Läser just nu, 2666, Robert Bolano, ”en svindlande resa in i den moderna civilisationens hjärta”, enligt baksidestexten. Stämmer in höstmörkret fint.

Nu, jobba, jobba, jobba. Eller som Dorotea Bromberg, bokförläggare, uttryckte det, mellan två bokmässor: Jag lever mitt liv i en torktumlare!

Så är det. Så hav förbarmande om bloggen hackar.  Man får hoppas någon kan komma och ta bort luddet snart ….

Hotelllöpning. 30 min löpband, i stege upp till 16. S k litet göteborgsvarv.

Coreövningar. Man ska lyda sin naprapat. Lite hantel. Bic boc med biccarna. Så man orkar hålla upp armarna när man springer.

Sen krål i bassängen. 5x 3 m, med voltvändingar. Gav lisebergsyra.

Dök ner på botten i mitten också, lite navy seal så där. Och så in i ångbastun. Blunda. Tänka, det är så här det är att bo på Borneo.

Inte direkt hardcore – men trevligt. Det är Götelabörg det. Trevligt.

Bokmässan. Massa folk. Nämensedär Fredrik Ölmqvist, gammal skribent för RW och ökenlöpare. Med nyanlagd tangorabatt. En riktig gentlemannalöpare.

Och Moa Herngren. Som oroade sig för borttappade tånaglar. Och röd hals.

Haruki Murakami fick man säga många gånger. Lite tungvrickande där. Haruki Murakami. I Haruki uppgår löpning och litteratur i ett. Och väl också i Lars Gustafsson. Filosof och numera lite äldre löpare. Var på Babel nyss. Fick frågan om livet mening.

– Det finns ingen mening, sa filosofen Gustafsson. Vill man ha mening får man skapa den själv.

Typ då – löpning!