I Blåsväder


 

Temperaturen börjar stiga på redaktionen. Det kavlas upp ärmar, det flexas med triceps, det utlovas drömtider. Claes har t o m börjat äta lunch. I alla fall en gång. Pastasallad.

– Det ser ju jävligt nyttigt ut det där, sa Claes.

Sen gick han ut och sprang 32 km.

Man känner trycket. New York, New York. Ja va faen, det var bara att gå ut och göra en Åkeson. 4xRiddarfjärden runt, och en sväng runt Fredhäll. 32 km och 18 m, pip, Garmin.

Det blåste styv kuling uppe på Västerbron. 4x styv kuling. Och inte i ryggen. Kan gilla när det blåser. Kom igen vindjävel, jag ska tugga sönder dig!

Men vinden, den bara blåser en ..

Tempo: mellangrått. Snarare depressivt repressivt, än progressivt. Benen rullade på, men inte mycket spring i dom. Sen kväll med jobb dagen innan, natt med usel sömn. But sometimes a man has to do what a man has to do.

Ute 2.35, snitt 4.50. Inga problem käka efteråt. Landstingets personalmatsal. Landstingets personal äter gott och nyttigt. Där lassade man tillbaka lite av landstingsskatten.

Kändisspotting på Norr Mälarstrand. Gösta Ekman på promenad, grå tweedkavaj och gulbruna manchesterbyxor. Originalfärg! Såg ut att gå och grunna på en replik.

– Att löpa eller icke löpa, det är frågan.

32 km, det är ju långt, förjävulen. Årslängsta.

Så, rätt nöjd ändå.

 

 

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Tack, kul och koncis, det är så man vill ha löpningen ….

Jag sattelitar på min Garmin!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Blinga Fiffin


 

Nej, jag har googlat, det har faktiskt ingenting med triatlon att göra.

Handlade mer om hollywoodfrun Montazani (nånting), som bara ville se vacker ut naken.

Läs f ö Hanna Fahls upplysande krönika i dagens SvD, gick tyvärr inte länka. Det var också Hanna som skrev om Fivefingers i somras som ”det är det fulaste jag sett i hela mitt liv”.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/nu-ar-det-slut-pa-naturvurmen_4997827.svd

Och den rådande löparboomen har nu också omfamnat två cyklister på redaktionen. De har med ett förklarat uttryck i ögonen anmält sig till Stockholm Marathon nästa år.

Kan nog vara lönsamt läge för banarrangören att arrangera ett par fik längs banan.

Och nedräkning pågår inför N.Y. Marathon. Tänker löpa kravlöst där. Det vill säga, springa så fort jag kan, men inte ställa några krav på att springa fortare än jag kan. Det känns lugnast så. Fort lär det ändå inte gå …

Lunchlöp idag: 12 km + 5xFredhällbacke ( c a 300 m). Sprang med munnen på vid gavel. Sprang in hösten. Len smak av dunstad frost i svalget.

Lunchlöp igår: 21 km, tuggummitempo (fötterna fastnade hela tiden i marken)

Läser just nu, 2666, Robert Bolano, ”en svindlande resa in i den moderna civilisationens hjärta”, enligt baksidestexten. Stämmer in höstmörkret fint.

 

 

Nu, jobba, jobba, jobba. Eller som Dorotea Bromberg, bokförläggare, uttryckte det, mellan två bokmässor: Jag lever mitt liv i en torktumlare!

Så är det. Så hav förbarmande om bloggen hackar.  Man får hoppas någon kan komma och ta bort luddet snart ….

 

 

 

Löpning i Götelabörg


 

Hotelllöpning. 30 min löpband, i stege upp till 16. S k litet göteborgsvarv.

Coreövningar. Man ska lyda sin naprapat. Lite hantel. Bic boc med biccarna. Så man orkar hålla upp armarna när man springer.

Sen krål i bassängen. 5x 3 m, med voltvändingar. Gav lisebergsyra.

Dök ner på botten i mitten också, lite navy seal så där. Och så in i ångbastun. Blunda. Tänka, det är så här det är att bo på Borneo.

Inte direkt hardcore – men trevligt. Det är Götelabörg det. Trevligt.

Bokmässan. Massa folk. Nämensedär Fredrik Ölmqvist, gammal skribent för RW och ökenlöpare. Med nyanlagd tangorabatt. En riktig gentlemannalöpare.

Och Moa Herngren. Som oroade sig för borttappade tånaglar. Och röd hals.

Haruki Murakami fick man säga många gånger. Lite tungvrickande där. Haruki Murakami. I Haruki uppgår löpning och litteratur i ett. Och väl också i Lars Gustafsson. Filosof och numera lite äldre löpare. Var på Babel nyss. Fick frågan om livet mening.

– Det finns ingen mening, sa filosofen Gustafsson. Vill man ha mening får man skapa den själv.

Typ då – löpning!

 

Blott och bart


 

Blottare – bloggare. Lika många bokstäver. Inga jämförelser i övrigt.

Sitter på tåget till Bokmässan i Göteborg. Många tänkande människor här. Jag är naturligtvis en av dem. Bloggare – blottare … jag har visst redan tänkt det … nä nu ska jag titta ut genom rutan.

Sverige, Sverige fosterland. Så vackert, så grant, så många fina ställen att springa på.

Höstrullar på tröskade fält. Ja ni vet de där stora runda av hö. För er vill jag dööö … i Norden. Mycket poesi i tågluften.

Brorsan sms:ar förstås. Krålade 2700 meter i morse. Hade Colting bredvid sig på banan bredvid. Vad är det som händer? För ett år sedan kunde han inte ens kråla. Lite orolig för brorsan. För mycket vatten i hans liv. Bara han inte gör en Stora Blå. Plötsligt en dag simmar iväg med delfinerna för att aldrig mera återvända. Fast risken är nog obefintlig. Snacka simning med delfiner klarar nog inte ens brorsan. Bobbelbobbelbobbel … skulle nog bli alltför enahanda för brorsan … fast förra veckan lärde han sig visst enarmskrål …

Har fått rum på Park Avenue. Fint ska det vara. Där finns ett gym. Där finns löpband. Tänkte hinna med några varv innan bokmässans alla … seminarier. Och mingel. Och snittar. Sportdryck brukar också serveras. Väl kylt. Afrikatema i år. Kanske finns där någon författare från Kenya, som man kan prata löpning med.

Här passar det förstås också med ett boktips: One day, av David Nicholls. Kommer på svenska i november. En riktig hjärtenypare. Andres Lokko tycker också att den är bra. Bara så ni vet.

Alltså mer litteratur än löpning den här helgen. Men till alla som kör Lidingöloppet, Lycka Till!! Litteratur är lycka, men det är regn och gyttja också. I alla fall på Lidingön, sent i september.

Välkommen till förorten!


 

Jag bloggar – alltså finns jag. Så har man då varit obefintlig ett par dagar.

Fast nog fanns jag ändå, om än i en annan existentiell form. En sjuk en.

Snor, feberfrossa, svettiga lakan. Men tyck inte synd om mig. Jag gillar feber. Då kan man  släppa allt. Bara ligga i kroppen, vilande. Väldigt medveten om den, men ändå långt bortom. Man får så roliga drömmar när man har feber. Fantastiska drömmar om löpning, inte minst. Tror aldrig har sprungit så fort som natten till torsdag. Då toppade febern, och jag nosade självaste Geb i ryggen.

Vad var det då som hände? Säger dagis, dagisbaciller. Biological warfare in a childish way.

Så i fredags meddelade jag alla som ville veta att jag inte skulle springa Kistaloppet. Den nya 10 km ute i förorten. Med tung rapp från rappa rappare som tempohållare. Kändes trist. Hade sett fram emot det. Men även om febern släppt på fredagen, var näsan totaltäbbt.

Men lördag morgon gick jag in i kokardusch. Kokade, kokade, kokade.

Ett mirakel inträffade. Fick plötsligt in luft genom näsan igen. Och lite vatten. Hostade, fräste, en riktigt slemmig typ. Med nyvaknat hopp.

Ett par timmar senare stod man på startlinjen. Där stod också Douglas Roos, draken från TV. Vi beklagade båda skadade Mårten Klingberg som inte kunde vara där, samtidigt som ett iskallt regn började falla från en blytung himmel. Det var tur att vi båda bara var klädda i linnen, inte så mycket våta kläder att springa i. Säkert var det också nästan 10 C, rena högsommaren, för inuiter.

Roos berättade snabbt att formen var usel. Jag hann med veckans sjukjournal i tre andetag.

– Jasså, du mörkar du, nickade Roos inkännande.

Jojo. Och starten gick!

Det blev ett friskt race. Mycket sval luft, fint syresatt.  Efter en km gick loppet igenom Kistas galleria. Skön filtmatta, mjukare än tartan. Affärsmässig värme (het kommers), och maxat med folk. Fotoblixtar blixtrade, publik från hela världen. Det var som att springa ut på röda mattan, om den inte varit blå. Var den blå? Grön eller grå. Minns faktiskt inte. Hade fullt upp med fysiologiska finjusteringar. Att andas. Att hastighetskalibrera. Att ställa mig själv till svars.

Du har ju just klivit ur sjuksängen. Du sa ju själv att du inte skulle springa fort. Ändå springer du så fort du kan. Nähej, det gör jag inte alls det. Kolla där sprang en förbi. Den hinner du ändå inte ifatt. Johoro, den där kroknar efter halva.

Och sen ut i regnet igen.

Efter två km lite skrällhosta. Men det gick över. Efter fyra började näsan rinna. Långa spindelnät av segt slem slog mot kinderna. Inget skönhetspris där inte. Men va f-n, skönhet kommer och går, sluttider består.

Studentklubben Studenternas nestor Lorenzo Nesi dök upp här och där på racerhoj och hejade på. Hur faen kunde han vara ute och cykla i det här skitvädret, tänkte tanken förfluget. Men tack där L, du höll farten uppe.

Och kroppen rullade på. Näsan snorade, men lungorna ok. Fötterna plask plask över Järvafältet, var kommer väl allt vatten ifrån? Är från himmelen en tår … och aningens sega lår. 

In på 40.47. Där stod redan Roos med en ros i handen.

– Den här banan är minst 200 meter för lång, sa Roos som gjort sub 40 … med några sekunders marginal …

Vill gärna tro Roos. Gillar felmarginaler med utrymme för fantasier om att man egentligen sprungit snabbare än vad klockan visat. Typ 39.59.

 

 

 

 

Kort blogg


 

Om lång lunchlöpning. 23 km fartlek, i mål på 1.44.

Inte riktigt meningen att det skulle bli så långt. Bara blev så. Pigga ben, lätta vindar i armhålorna.

Men höger hälsena saggig. Den KÄNNS när man springer. Ska den inte göra. Väntar bara på att det ska gå över i STOR SMÄRTA. Hoppas inte. Mera excentrisk träning! Böj o böj och böj och böj. Bli till slut en böjelse.

Clark Kenneth. Tack Jojje. Bedagad stålman som tänker rosta i valet. Nu jobba jobba jobba. Jävlars, måste ju äta också ….