Blott och bart

 

Jag bloggar – alltså finns jag. Så har man då varit obefintlig ett par dagar.

Fast nog fanns jag ändå, om än i en annan existentiell form. En sjuk en.

Snor, feberfrossa, svettiga lakan. Men tyck inte synd om mig. Jag gillar feber. Då kan man  släppa allt. Bara ligga i kroppen, vilande. Väldigt medveten om den, men ändå långt bortom. Man får så roliga drömmar när man har feber. Fantastiska drömmar om löpning, inte minst. Tror aldrig har sprungit så fort som natten till torsdag. Då toppade febern, och jag nosade självaste Geb i ryggen.

Vad var det då som hände? Säger dagis, dagisbaciller. Biological warfare in a childish way.

Så i fredags meddelade jag alla som ville veta att jag inte skulle springa Kistaloppet. Den nya 10 km ute i förorten. Med tung rapp från rappa rappare som tempohållare. Kändes trist. Hade sett fram emot det. Men även om febern släppt på fredagen, var näsan totaltäbbt.

Men lördag morgon gick jag in i kokardusch. Kokade, kokade, kokade.

Ett mirakel inträffade. Fick plötsligt in luft genom näsan igen. Och lite vatten. Hostade, fräste, en riktigt slemmig typ. Med nyvaknat hopp.

Ett par timmar senare stod man på startlinjen. Där stod också Douglas Roos, draken från TV. Vi beklagade båda skadade Mårten Klingberg som inte kunde vara där, samtidigt som ett iskallt regn började falla från en blytung himmel. Det var tur att vi båda bara var klädda i linnen, inte så mycket våta kläder att springa i. Säkert var det också nästan 10 C, rena högsommaren, för inuiter.

Roos berättade snabbt att formen var usel. Jag hann med veckans sjukjournal i tre andetag.

– Jasså, du mörkar du, nickade Roos inkännande.

Jojo. Och starten gick!

Det blev ett friskt race. Mycket sval luft, fint syresatt.  Efter en km gick loppet igenom Kistas galleria. Skön filtmatta, mjukare än tartan. Affärsmässig värme (het kommers), och maxat med folk. Fotoblixtar blixtrade, publik från hela världen. Det var som att springa ut på röda mattan, om den inte varit blå. Var den blå? Grön eller grå. Minns faktiskt inte. Hade fullt upp med fysiologiska finjusteringar. Att andas. Att hastighetskalibrera. Att ställa mig själv till svars.

Du har ju just klivit ur sjuksängen. Du sa ju själv att du inte skulle springa fort. Ändå springer du så fort du kan. Nähej, det gör jag inte alls det. Kolla där sprang en förbi. Den hinner du ändå inte ifatt. Johoro, den där kroknar efter halva.

Och sen ut i regnet igen.

Efter två km lite skrällhosta. Men det gick över. Efter fyra började näsan rinna. Långa spindelnät av segt slem slog mot kinderna. Inget skönhetspris där inte. Men va f-n, skönhet kommer och går, sluttider består.

Studentklubben Studenternas nestor Lorenzo Nesi dök upp här och där på racerhoj och hejade på. Hur faen kunde han vara ute och cykla i det här skitvädret, tänkte tanken förfluget. Men tack där L, du höll farten uppe.

Och kroppen rullade på. Näsan snorade, men lungorna ok. Fötterna plask plask över Järvafältet, var kommer väl allt vatten ifrån? Är från himmelen en tår … och aningens sega lår. 

In på 40.47. Där stod redan Roos med en ros i handen.

– Den här banan är minst 200 meter för lång, sa Roos som gjort sub 40 … med några sekunders marginal …

Vill gärna tro Roos. Gillar felmarginaler med utrymme för fantasier om att man egentligen sprungit snabbare än vad klockan visat. Typ 39.59.

 

 

 

 

---

 

Om lång lunchlöpning. 23 km fartlek, i mål på 1.44.

Inte riktigt meningen att det skulle bli så långt. Bara blev så. Pigga ben, lätta vindar i armhålorna.

Men höger hälsena saggig. Den KÄNNS när man springer. Ska den inte göra. Väntar bara på att det ska gå över i STOR SMÄRTA. Hoppas inte. Mera excentrisk träning! Böj o böj och böj och böj. Bli till slut en böjelse.

Clark Kenneth. Tack Jojje. Bedagad stålman som tänker rosta i valet. Nu jobba jobba jobba. Jävlars, måste ju äta också ….

---

 

Varit lite rosslig i halsen ett tag. För alla som vill veta (klart alla vill veta). Så där lagom snorig. Har man legat på vänster sida, har det runnit snor ur vänster näsborre. Har man legat på höger, snor ur höger näsborre. Aldrig jämntjockt, inte helsjuk.

Onsdag idag och allmän lunchlöpning. Sket i snoret och drog ut. Ont skall med ont fördrivas.

Majoriteten softade runt Riddarfjärden. Själv har man Kistaloppet att tänka på. 18 september. Måste få upp någon slags fart i påkarna. Dom har varit sega länge nu. Verkar tro det är säsongsavslut nu. Snart julafton och allt. Måste påminna dom om att löpning är sporten året om.

Krillan fullt med skolbarn igen. Kryllade som lämmeltåg över tartanen. Kan dom inte spela TV-spel i stället? Ge plats för gamla löpare …

Blev 5×800 på Karlberg. Öde. Inte en soldat så långt ögat kunde nå. De satt kanske inne och spelade TV-spel. WOW/Afghanistan.

Sol. Milda vindar. Hängde tröjan på en gren. Revbenen som kylflänsar. Sommar igen.

Ingen klocka. Låta hjärtat slå takten. Hitta flyt. Ingen stress. Bara vara – i steget.

I helgen kamp från Ö till Ö. Hackiga rapporter via hemsidan. På Ornö var det sabotage. Någon hade flyttat markeringar. Täten sprang fel. Täten blev vansinnig.

Jonas Colting skrev på sin blogg  att han blivit lite … känslomässig … på Ornö.

Någon annan fick kliva av efter 2/3 delar av loppet. Missade cuten med 2 min. Men det hade varit roligt ändå. Ett härligt träningspass.

Respekt för positivt tänkande. Fast 10 000 kr för ett träningspass – hade nog själv blivit känslomässig. Väldigt känslomässig. Rentav vansinnig ….

 

---

 

Intressant Berglin i SvD i dag. Röd tråd: har någonting verkligen hänt om man inte twittrat eller bloggat om det? Tveksamt.

Jag sprang i går. Här är beviset. Här blir det verklighet:

Adelsö, lördag e m, 5 september. 16 km på stilig asfaltsträng. Snittfart runt 4.30. Kortärmat och kortbenat. Det sista av sommarvärmen. Hög luft. Fåglar i sträck mot Mallorca. Oh gäss.

Och sol blev det också:

Gyllene snittet genom naturens sköte. Barooomm!

Innan galärslav i  brorsans båt.  Motorn pajade i somras, strax utanför Birka. Ingen som reste en runa för det.

Nu skulle den upp på land. Den skulle paddlas från plats X till plats Y, där släpkärran väntade. 500 meter i sned motvind. Mycket vass att inte åka in i.

Jag fick en fin stor paddel. Brorsan plaskade med en liten snöskyffel. Röt order. Upp i vind, ner i vind. Liten båt, stor kapten.  

Men belöning kom. Brorsan brassade bastu efter löpningen. Hinkar med frostat vatten över kropp och själ. Varmvatten är för mesar. Varmvatten är för dom som har det. Jihhhaiiii.

Sen grill och transfettburgare med extra allt.

En fin dag. Och nu har den faktiskt hänt. På riktigt.

 

 

---

 

Tisdag f m. Randade krönika om Miika Nousiainens nya roman, ”I långa loppet”. Handlar om finsk löpnings uppgång och fall. Handlar om mycket mer än så. Snart i ett nytt nummer av RW nära dig.

Så ut på en snabb lunchlöpning. Klassisk sådan. Drog till Karlbergs idrottplats. Det var fullt på Krillan. Ett myller av små barn. Idrottsdag.

På Karlberg brukade gamle redaktör´n Kingen Kingstad hålla farten. 5×800 m. Körde 5×800 meter utan Kingen. Farten kändes mindre kunglig än förr. Vet dock inte exakt. Körde tidlöst. Barmhärtigast så.

Kingen själv har dragit till Jämtland. Trampar tundra året om. Och inte är han King längre. I Jämtland har dom en president, som heter Evert.

Så här ser Miikas bok ut (han är själv en racer på 200 och 400 m):

 

---