Kunglig löpning


 

Tisdag f m. Randade krönika om Miika Nousiainens nya roman, ”I långa loppet”. Handlar om finsk löpnings uppgång och fall. Handlar om mycket mer än så. Snart i ett nytt nummer av RW nära dig.

Så ut på en snabb lunchlöpning. Klassisk sådan. Drog till Karlbergs idrottplats. Det var fullt på Krillan. Ett myller av små barn. Idrottsdag.

På Karlberg brukade gamle redaktör´n Kingen Kingstad hålla farten. 5×800 m. Körde 5×800 meter utan Kingen. Farten kändes mindre kunglig än förr. Vet dock inte exakt. Körde tidlöst. Barmhärtigast så.

Kingen själv har dragit till Jämtland. Trampar tundra året om. Och inte är han King längre. I Jämtland har dom en president, som heter Evert.

Så här ser Miikas bok ut (han är själv en racer på 200 och 400 m):

 

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Very vardag


 

Höstlunk. Vardagshelg. Ännu ingen kräftskiva. Tar det med jämnmod. Är egentligen inte så förtjust i kräftor. Blott ett ovanligt krångligt sätt att dricka sprit på.

Lördag morgon. Milly vaknade 05.45. Oppahej på magen. Klockan 09.00 hängde vi på låset till SATS. Kändes som halva dagen redan gått. Max mot bollhavet. Milly mot rutschkanan. Daddy mot motionscykel. 20 min stege, 7, 8 , 9. Sen upp på rullbandet. Stege, 12, 13, 14, 15, 16. 40 min. Sen rusa till duschen. Sen lekparken. Sen oh ja, korvkiosk. Sen barnkalas. Chokladtårta, marsinpantårta. Stora skålar med godis. Brppp. Sen sussa i soffan. Finnkamp. Sport på lagom nivå. Inga diamanter i potten. Bara ära. Som det var förr … på 1800-talet …

Söndag. Oppahej 06.10. Rena sovmorgonen. Plötslig klaustrofobi i vardagsrummet. Travar av böcker tidningar. Så många ord, så lite tid att läsa. Mot ICA. 10 papperspåsar. Tömde bokhyllor skoningslöst. Böcker från 80-tal, från 90-tal, från 2000-tal. Som barnen aldrig skulle läsa (eller på Google om några år …). Som jag aldrig skulle läsa om igen. Mot Myrorna. Befrielse. Rymd, höga himlar. Fast om någon vecka står man väl där, och köper tillbaka ett par ….

Ut 14.00. Sista gången i linne? Nöp lite i skinnet. Antydan till frost i luften? Nä nu har du allt årstidshallisar. Lunkade Djurgården runt, så där lagom motiverad (kanske räcker med ett varv?) mötte triatleter på väg hem från Stockholm Triathlon. Cyklar, hjälmar, säckar med utrustning. Själv lätt och ledigi. Inget vattenbälte. Men full koll på Djurgårdens fontäner.

Efter första varvet, vid Djurgårdsbron, dök en annan löpare upp. Lite lägre tempo än undertecknad. När det var dags att glida förbi ökade hon plötsligt på. Nämenvafaen?  Lägga sig i hasorna, ta det som en man?  Mannens ben började (per någonslags automatik) röra på sig. 4.25.  Nähä. En växel till. 4.15. Nänujvlars. 4.05 och uppförsbacke. Där gick brytgränsen (se bekväm ut, inte blicka bakåt … ack ålders  mognad …). Och väl uppe i fart, fortsatte benen i hyfsat tempo, ett varv till.  Totalt 27 km, snitt 4.48.

Sen oppahej i soffan. Och Finnkamp. Avslutande 800, vilken fight. Knuffar och dobbar i lår. Löpning är en blodig sport.

 

God morgon


 

Vaknade 06.15. Drog kuddvaret ur munnen. Torkade lite dregel. Eller om det var fradga. Sprungit hårt i drömmen. Väcka barnen. Nä, det var visst dom som väckte mig. Mata barnen. Kolla tidning. På med löparskor. Ut på Djurgården. P1 i lurarna. Elände, död och snart val. Omkoppling till Star, bästa låtarna blablabla. Kallt. Långärmat. Tur man aldrig rakade benen. Skönt med lite päls när frosten närmar sig. 12 km, snigelfart. Men varför jäkta? Jobba på att leva i nuet.

Hemma igen. Snabb frukost. Och iväg för intervju med Björn Suneson. Mannen som sprungit över Amerika två gånger. Som blivit pensionär vid 62 års ålder. Ett slags löparpro. Nu kan han äntligen träna på heltid.

Mer om Björn i nästa nummer.

 

30003 meter


 

Har man en Garmin så har man.

Så, 3 mil och tre meter. Det var inte särskilt planerat.

Vaknade
upp i morse med rörligheten hos en 95åring. Var på gym igår. Planen var
att stärka rygg och ben. Lite ont i en del av ryggen, och lite ont i
en hälsena.

Young Milly, 15 mån, gjorde samtidigt debut på
MiniSats. Språkutvecklingen är enorm. Kan säga ”Åppahej” och ”Saasss”.
Snart träningsnarkoman hon också.

Uppvärmning 20 min
rullband. Sedan benböj med stång. Det var ett tag sedan. En gång tröck
man upp 130 kg på stången utan att blinka. Möjligen lät man något
(onämnbart). I ett annat millennium förvisso. Men kroppen har väl
muskeminne! Lassade på 50 kilo. Fjädervikt. Fast det tyckte inte
baklåren. Började krampa efter ett set. Ville inte alls vara med. Hade helt tappat minnet av fornstora dagar.

Så det blev utfallssteg i
stället. Och liggande benpress. Och plankan kors och tvärs, och annan
hard core. Och som man ändå var där och gymmet i stort sett tomt en
lördagmorgon, runt i alla maskiner som fanns.

Morgonen efter. Träningsvärk. Mer än träningsvärk. Snäppet under Rigor Mortis.

Hade
planerat springa tidigt på morgonen. Det gick inte. Låg i soffan och
kände efter hur många muskler som kändes. Visste inte jag hade så många
muskler.

Sen ringde förstås brorsan. Ojade sig om benont och dålig
löpning. Hade cyklat lite i stället. 11 mil på lördagen. Och simmat på
söndagen. 3 kilometer utomhus. Och sprungit bara liiite, 6 km. Direkt
efter simningen.

Liten oro i kroppen. Eller om man så vill, sporrar i sidan. Ajajajaj ….


det var bara att släpa sig upp ur soffan. Och när jag väl lyckats knyta
skorna, gick det riktigt bra. Man behöver ju inte böja så mycket på
knäna när man springer långsamt.

Men i nerförsbackarna, ännu mera ajaj. Små muskelbullar rullade runt under låren. Ingen kanel i dom inte.

Nu är man i alla fall hemma igen. Och brorsan messad (hahaaaaaa). 

Och strax dags försöka försöka knyta upp skorna.

 

 

 

Redaktionellt rus


 

Det var igår det. Står inskrivet i Arbetsplatsens Arbetsplan. Gemensam träning på onsdagar. Eller, i alla fall, träning. Kan vara lite si och så med det ibland. Men igår var det nästan full uppslutning. Damer, herrar, långa, korta, unga, halvunga, halvgamla ….

Vi drog i samlad tropp till Krillan för intervall på röd tartan. Mycket snack på vägen. Det är så här arbetsgemenskap skapas. Man springer ihop den.

På Krillan fanns inga älgar. Sådana som Claes mötte i Bergslagens skogar. Finns ju uttrycket ”älga på”. Börjar förstå att det är ett slags skogsintervall. Med älg i hasorna.

På Krillan var fokus mest på det individuella. Finns ju måtta på gemenskap. Att springa intervall är att fokusera på sig själv. Blicken vänd inåt mot själens innersta skrymslen.

Några körde 100ingar. Några 200ingar. Några 400ingar. Själv körde jag en stege.

400+800+1200+1600+1200+800+400, med 200 meter joggvila emellan. Sista 400ingen på 78 s. Tittade inte på klockan under de andra. Vad man icke veta ha man icke något ont av. Bara hitta en rytm, som höll proppskåpet intakt.

Jobbigt. Kul. Denna enorma tillfredställelse efter ett intervallpass. Fäärdig!!

Sen snabb lunch. Sen jobba. Sen dagis.

En onsdag, slutet augusti, 2010.