God morgon


 

Vaknade 06.15. Drog kuddvaret ur munnen. Torkade lite dregel. Eller om det var fradga. Sprungit hårt i drömmen. Väcka barnen. Nä, det var visst dom som väckte mig. Mata barnen. Kolla tidning. På med löparskor. Ut på Djurgården. P1 i lurarna. Elände, död och snart val. Omkoppling till Star, bästa låtarna blablabla. Kallt. Långärmat. Tur man aldrig rakade benen. Skönt med lite päls när frosten närmar sig. 12 km, snigelfart. Men varför jäkta? Jobba på att leva i nuet.

Hemma igen. Snabb frukost. Och iväg för intervju med Björn Suneson. Mannen som sprungit över Amerika två gånger. Som blivit pensionär vid 62 års ålder. Ett slags löparpro. Nu kan han äntligen träna på heltid.

Mer om Björn i nästa nummer.

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

30003 meter


 

Har man en Garmin så har man.

Så, 3 mil och tre meter. Det var inte särskilt planerat.

Vaknade
upp i morse med rörligheten hos en 95åring. Var på gym igår. Planen var
att stärka rygg och ben. Lite ont i en del av ryggen, och lite ont i
en hälsena.

Young Milly, 15 mån, gjorde samtidigt debut på
MiniSats. Språkutvecklingen är enorm. Kan säga ”Åppahej” och ”Saasss”.
Snart träningsnarkoman hon också.

Uppvärmning 20 min
rullband. Sedan benböj med stång. Det var ett tag sedan. En gång tröck
man upp 130 kg på stången utan att blinka. Möjligen lät man något
(onämnbart). I ett annat millennium förvisso. Men kroppen har väl
muskeminne! Lassade på 50 kilo. Fjädervikt. Fast det tyckte inte
baklåren. Började krampa efter ett set. Ville inte alls vara med. Hade helt tappat minnet av fornstora dagar.

Så det blev utfallssteg i
stället. Och liggande benpress. Och plankan kors och tvärs, och annan
hard core. Och som man ändå var där och gymmet i stort sett tomt en
lördagmorgon, runt i alla maskiner som fanns.

Morgonen efter. Träningsvärk. Mer än träningsvärk. Snäppet under Rigor Mortis.

Hade
planerat springa tidigt på morgonen. Det gick inte. Låg i soffan och
kände efter hur många muskler som kändes. Visste inte jag hade så många
muskler.

Sen ringde förstås brorsan. Ojade sig om benont och dålig
löpning. Hade cyklat lite i stället. 11 mil på lördagen. Och simmat på
söndagen. 3 kilometer utomhus. Och sprungit bara liiite, 6 km. Direkt
efter simningen.

Liten oro i kroppen. Eller om man så vill, sporrar i sidan. Ajajajaj ….


det var bara att släpa sig upp ur soffan. Och när jag väl lyckats knyta
skorna, gick det riktigt bra. Man behöver ju inte böja så mycket på
knäna när man springer långsamt.

Men i nerförsbackarna, ännu mera ajaj. Små muskelbullar rullade runt under låren. Ingen kanel i dom inte.

Nu är man i alla fall hemma igen. Och brorsan messad (hahaaaaaa). 

Och strax dags försöka försöka knyta upp skorna.

 

 

 

Redaktionellt rus


 

Det var igår det. Står inskrivet i Arbetsplatsens Arbetsplan. Gemensam träning på onsdagar. Eller, i alla fall, träning. Kan vara lite si och så med det ibland. Men igår var det nästan full uppslutning. Damer, herrar, långa, korta, unga, halvunga, halvgamla ….

Vi drog i samlad tropp till Krillan för intervall på röd tartan. Mycket snack på vägen. Det är så här arbetsgemenskap skapas. Man springer ihop den.

På Krillan fanns inga älgar. Sådana som Claes mötte i Bergslagens skogar. Finns ju uttrycket ”älga på”. Börjar förstå att det är ett slags skogsintervall. Med älg i hasorna.

På Krillan var fokus mest på det individuella. Finns ju måtta på gemenskap. Att springa intervall är att fokusera på sig själv. Blicken vänd inåt mot själens innersta skrymslen.

Några körde 100ingar. Några 200ingar. Några 400ingar. Själv körde jag en stege.

400+800+1200+1600+1200+800+400, med 200 meter joggvila emellan. Sista 400ingen på 78 s. Tittade inte på klockan under de andra. Vad man icke veta ha man icke något ont av. Bara hitta en rytm, som höll proppskåpet intakt.

Jobbigt. Kul. Denna enorma tillfredställelse efter ett intervallpass. Fäärdig!!

Sen snabb lunch. Sen jobba. Sen dagis.

En onsdag, slutet augusti, 2010.

 

Lunchgrill


 

17 km i går f m. Djurgården runt. Snorfritt. Lite slänghosta. Men på benen igen.

Kvällen innan sprang brorsan Midnattsloppet. Sa han hade bra fart i början, men efter halva blev det jobbigt. Väldigt jobbigt.  Brorsan kollade in klockan och såg att här blir det ingen rolig sluttid och varför ska man då plåga sig i Sofiabacken? Hett som i helvete var det också. Så han bröt och gick hem. För eftersläckning på gården.

Sen gick ryktet. Dödsfall i loppet. 50årig man. Någon kollade brorsans resultat (50årig man). Jämna kilometertider fram till halva loppet. Därefter ett streck.

Aftonbladet ringde. Reportern undrade om brorsan ville vara med i en undersökning. Hur var det egentligen under loppet? Fanns det dåligt att dricka? Var ju bara en mil, sa brorsan, inget att dricka för. Reportern tackade för sig.

Först efteråt förstod brorsan att reportern ringt för att kolla något helt annat. Om det var brorsan som sprungit klart, för tid och evighet ….

Sensmoral: Bryt aldrig ett lopp. Då riskerar du hamna på en löpsedels topp …..

Idag lunchjogg med Claes. Kungsholmsstrand, Fredhäll, Västerbron, Söder Mälarstrand, Slussen. Rullade på fint till efter Västerbron. Då gled Claes iväg som en smörklick i en vinklad stekpanna (het). Själv stampade man vidare med stumma lår.

Ett bra pass. Bra med draghjälp. Stimulans av djupandning (min). Inte så mycket snackat. Bara takfast trummande. Trum, trum, trum. Hjärtats rytm ….

Långlöparnas kväll II


 

Så har man alltså gjort tävlingsdebut på Stadion. Inte en dag för tidigt. DN-galan nästa?

Bytte om i samma omklädningsrum som Usain Bolt. Försäkrade i alla fall en funktionär. Dopingkontrollrummet var dock stängt. WADA hade förmodligen fullt förtroende för alla deltagarna i Långlöparnas kväll.

Märklig spegel i omklädningsrummet. Man såg två nummer mindre ut. Glädjespegel för löpare?

Det hjälpte dock inte i långa loppet. Var rätt klar över hur formen var. Eller inte var. Satte ribban på sub 40. Såg fint ut halvvägs. 39.05. Fast det var förstås inte halvvägs. Saknades 200 m. Hjärnsläpp. Trodde det var 24 varv. Förlåt Berglund (gammal mattelärare … förmodligen inte förvånad).

Och det gick runt, och det gick runt. Och det var ganska fantastiskt att springa där. Entusiastiska funktionärer, entusiastisk publik. Brorsan och brorsans polare ylade som vuvuzelas (de blev dock allt tystare ju längre loppet led … )

Och för att göra en lång historia kort, gick in på 40.05.

Tog det som en man (fanfanfan). Men glad ändå. Att springa på Station är stort.

Stort tack till Studenterna. Perfekt arrangemang. Skickligt ordna så vackert väder. Sensommarkväll, i gränslandet till höst. Vindstilla, dalande sol. Nostalgi, melankoli, förväntan, i en salig röra.

Löparglädje, i 100 % destillat.

Och 1 september kan det bära av igen. Då är det 5000 meter.

Kolla in www.studenterna.nu