Snorig Lars

Är det på tisdag! Långlöparnas kväll. Stiliga löparklubben Studenterna arrangerar. Stadion klockan 18.40. Full kräm på strålkastarna, 10000 m på bana. Samma bana Usain Bolt sprang på för några dagar sedan. Lite kortare dock. Och lite bättre betalt. 2 miljoner för drygt 20 sekunder. Gör en timlön på 360 miljoner. Snabba cash. Inga liknande summor aktuella under Långlöparnas natt dock. Här handlar det bara om ära. Eller nesa.

40-50 pers i full kareta. Alla med egen varvräknare (som jag hört). Man kommer bli varvad. En gång, två gånger, 20 gånger? Då gäller det att ha tååååålamod. Veta vem man tävlar mot. Bara sig själv. Baaaaara sig själv.

Aldrig sprungit 10 000 m på bana tidigare. Så hur förbereder man sig för det? Körde 27 km i skogen i dag. Stora Skuggan, Brunnsviken. Tungfuktig luft, efter nattens grymma skyfall. Underbart blixtfyrverkeri. Det regnade på TV:n också. The Big Sleep, med Humphrey Bogart och Laureen Bacall. Optimal upplevelsekombo. Men alltså rätt geggigt i spåret. Och låren, det är något med låren. Kändes som blysänken. Har man alltså kommit i den åldern då det tar över fem dagar att återhämta sig från ett intervallpass?

Men än sen. Har inga höga ambitioner på tisdag. Glad om jag klarar sub 40. Brorsan är betydligt ambitiösare … för min del. Själv har han ont i en fot, och tänker bara  titta på. Han hetsar mot sub 38. Det kan han ju göra. Det kommer aldrig att ske. Och absolut inte efter ett skogspass på 27 km två dagar innan. Ni ser strategin. Hur man kommer undan broderligt (för)tryck.

Men kul ska det bli. Ära, eller stå på nesa. Trycka samma tartan som blixten Bolt. Känns stort. Och ja, jo, Gärderud har ju sprungit där också. Inget som hindrar, det heller …

Skrev en höstkrönika i går. Kändes rätt. Regnet dundrade på kontorstaket, och gäss på Riddarfjärden. Idag supersommar igen. Måste ha skrivit en besvärjelse.

Gårdagen i alla fall perfekt intervallväder. När regnet väl slutat dundra. Framåt kvällen. Intervaller längs Djurgårdsbrunnskanalen. Under ekars djupa skugga. Svalt, lätta vindar, luften tung av syre. Ensam där, förutom en ung man i gul landslagströja. Senare identifierad som Oskar Landin … eller ett lika som bär Landin.  Vi sprang åt varsitt håll. En ljudbang när vi möttes. Tyckte jag. Kan ha inbillat mig. Livlig fantasi.

10×1000 meter. Det var inte i går. Pendlade mellan 3.30-4.10. Sög fett. Sög kolhydrater. Sög blod. Sög allt (nåja). Sedan orolig natt. Kröp i kroppen. Benen sprang i sömnen. Fortare, fortare. Tippade på trassligt lakan. På huvet i kudden. Mjuk målgång.

Idag sengångare. Men hälsenan gladare än på länge. Kanske det som är modellen. Köra hårt, och inte så ofta.

I morgon. Till skogs. Är planen.

Spännande lördag. Kom kontinuerliga SMS från Kalmar. Koll på två aspirerande järnmän. Totte ”Tvilling” Tedelund och Patrik ”Gneten” Yderberg.

Siffror från simningen (där såg det ut som om Y satt segel mot Öland, men till slut kom han i alla fall i land (på avspända 2.31, ej jäktad av maxtiden  2.15 … funktionärerna rördes troligen till tårar av Y:s behärskade simteknik … och lät honom kravla vidare till växelområdet) … och väl på land kom flytet …), från cykeln, från löpningen.

En sportsänding med SMS. Fungerade perfekt. Siffror är allt man behöver. Säger mer än tusen ord. Eller som vi gamla järnmän brukar säga: i statistiken kan ingen höra dig skrika.

Och i mål kom de. En seger bara det. Grattis gubbar. Riktigt sega gubbar.

Och grattis till blogg-Karin T. Grymt. Dags byta bloggvinjett till ”Stålkvinnan”!

Själv en oglamorös segjogg runt Djurgården. 23 km med blylår. Veckans intervallpass visste visst var de tog.

Och i morgon, kanske, möte med Marcus Schenkenberger. Då ska vi höra om han sprungit till sig den berömda tvättbrädan …

Ner till Krillan igen. Kraftig sidvind över Rålis. Man fick fälla ner öronen för att inte flyga till Solna. Ett öde värre än döden, för en djurgårdare.

400×10, ovalt. Tittade inte på klockan. Ursprungligt. Det gjorde inte indianerna heller på sin tid. Fanns ju inga klockor då heller. Och kuta med ett solur var ju rätt opraktiskt.

Tittade alltså inte på klockan. Möjligen av ren självbevarelsedrift. Benen fortfarande blyhaltiga efter onsdagspasset.

Djurgårdens damlag i fotboll tränade samtidigt. De gjorde inte vågen när jag dundade förbi. Tycker jag var lite dåligt. Oss djurgårdare emellan.

Ett segt intervallpass är ändå ett intervallpass.

Och i helgen är en massa järnmän och järndamer i farten. Pasi i London, Totte Tvilling Tedelund i Kalmar, Patrik Yderberg i Kalmar, Karin Tri i Kalmar.

Patrik Y  kommer att simma bröstsim. Om han inte lärt sig simma krål i sommar. Respekt i så fall. Lär få gott om plats för cykelsadeln efter alla grodlårtag.

Verkar annars bli kanonväder. Åtminstone i Kalmar. Rena smörresan för alla deltagare.

Värre var det förra året, naturligtvis. När jag körde. Då var det 27 C (minst), fruktansvärd motvind från alla håll, och dessutom skulle det göras reportage så man fick stå stilla och bli plåtad i drygt 10 min efter simningen. Dessutom blev jag grymt attackerad av en geting under cyklingen. Den körde in gadden i armen i minst 30 knyck. Förgiftning. Tappade man minst 10 min på, bara det. Tänkte jag skulle säga det, ifall nu någon i närkretsen (kontoret) skulle överträffa min tid.

Men till alla kämpar i morgon, lycka till. Det är en låååååång resa till mål. Men det är den värd. Att ta sig över mållinjen i ett fullängdstriatlon är obeskrivligt. Det måste upplevas.