Långlöparnas kväll

Skrev en höstkrönika i går. Kändes rätt. Regnet dundrade på kontorstaket, och gäss på Riddarfjärden. Idag supersommar igen. Måste ha skrivit en besvärjelse.

Gårdagen i alla fall perfekt intervallväder. När regnet väl slutat dundra. Framåt kvällen. Intervaller längs Djurgårdsbrunnskanalen. Under ekars djupa skugga. Svalt, lätta vindar, luften tung av syre. Ensam där, förutom en ung man i gul landslagströja. Senare identifierad som Oskar Landin … eller ett lika som bär Landin.  Vi sprang åt varsitt håll. En ljudbang när vi möttes. Tyckte jag. Kan ha inbillat mig. Livlig fantasi.

10×1000 meter. Det var inte i går. Pendlade mellan 3.30-4.10. Sög fett. Sög kolhydrater. Sög blod. Sög allt (nåja). Sedan orolig natt. Kröp i kroppen. Benen sprang i sömnen. Fortare, fortare. Tippade på trassligt lakan. På huvet i kudden. Mjuk målgång.

Idag sengångare. Men hälsenan gladare än på länge. Kanske det som är modellen. Köra hårt, och inte så ofta.

I morgon. Till skogs. Är planen.

Spännande lördag. Kom kontinuerliga SMS från Kalmar. Koll på två aspirerande järnmän. Totte ”Tvilling” Tedelund och Patrik ”Gneten” Yderberg.

Siffror från simningen (där såg det ut som om Y satt segel mot Öland, men till slut kom han i alla fall i land (på avspända 2.31, ej jäktad av maxtiden  2.15 … funktionärerna rördes troligen till tårar av Y:s behärskade simteknik … och lät honom kravla vidare till växelområdet) … och väl på land kom flytet …), från cykeln, från löpningen.

En sportsänding med SMS. Fungerade perfekt. Siffror är allt man behöver. Säger mer än tusen ord. Eller som vi gamla järnmän brukar säga: i statistiken kan ingen höra dig skrika.

Och i mål kom de. En seger bara det. Grattis gubbar. Riktigt sega gubbar.

Och grattis till blogg-Karin T. Grymt. Dags byta bloggvinjett till ”Stålkvinnan”!

Själv en oglamorös segjogg runt Djurgården. 23 km med blylår. Veckans intervallpass visste visst var de tog.

Och i morgon, kanske, möte med Marcus Schenkenberger. Då ska vi höra om han sprungit till sig den berömda tvättbrädan …

Ner till Krillan igen. Kraftig sidvind över Rålis. Man fick fälla ner öronen för att inte flyga till Solna. Ett öde värre än döden, för en djurgårdare.

400×10, ovalt. Tittade inte på klockan. Ursprungligt. Det gjorde inte indianerna heller på sin tid. Fanns ju inga klockor då heller. Och kuta med ett solur var ju rätt opraktiskt.

Tittade alltså inte på klockan. Möjligen av ren självbevarelsedrift. Benen fortfarande blyhaltiga efter onsdagspasset.

Djurgårdens damlag i fotboll tränade samtidigt. De gjorde inte vågen när jag dundade förbi. Tycker jag var lite dåligt. Oss djurgårdare emellan.

Ett segt intervallpass är ändå ett intervallpass.

Och i helgen är en massa järnmän och järndamer i farten. Pasi i London, Totte Tvilling Tedelund i Kalmar, Patrik Yderberg i Kalmar, Karin Tri i Kalmar.

Patrik Y  kommer att simma bröstsim. Om han inte lärt sig simma krål i sommar. Respekt i så fall. Lär få gott om plats för cykelsadeln efter alla grodlårtag.

Verkar annars bli kanonväder. Åtminstone i Kalmar. Rena smörresan för alla deltagare.

Värre var det förra året, naturligtvis. När jag körde. Då var det 27 C (minst), fruktansvärd motvind från alla håll, och dessutom skulle det göras reportage så man fick stå stilla och bli plåtad i drygt 10 min efter simningen. Dessutom blev jag grymt attackerad av en geting under cyklingen. Den körde in gadden i armen i minst 30 knyck. Förgiftning. Tappade man minst 10 min på, bara det. Tänkte jag skulle säga det, ifall nu någon i närkretsen (kontoret) skulle överträffa min tid.

Men till alla kämpar i morgon, lycka till. Det är en låååååång resa till mål. Men det är den värd. Att ta sig över mållinjen i ett fullängdstriatlon är obeskrivligt. Det måste upplevas.

Jaha hur är det att vara hemma i stan en vecka före alla andra undrar kanske någon?

Jo, man tycker lite synd om sig själv. Det är rätt skönt att tycka synd om sig själv. Det mår man riktigt bra av. Sedan är det väldigt lugnt på kontoret. Man får saker gjorda. Och efter lunch, någon timme efter lunch, frågar man sig själv om det kanske inte är läge för en liten tur till Krillan (Kristinebergs Idrottsplats, för utsocknes). Och visst är det det. Inte en enda protest. För alla är ju på semester, hahahaha ….

Så det blev såhär: 3 km lugn löpning till tartanen. Sen: 400+800+1200+1600+1200+800+400, med 200 joggvila emellan.

Det var rätt jobbigt det där. Tittade bara på klockan sista 400. 78 s.

Olgor var det ju inte. Kanske har den här stegen ett annat namn. Kanske inte. Kallar den tills vidare Auga, efter en gammal moster, lite nervöst lagd, alltid upptrappad, och ängel sedan länge. En storrökande sådan. Om dom nu har Röda Prince i himlen? Rökare hamnar kanske inte i himlen? Hamnade Auga där nere, så har hon i alla fall eld.

Och så 4 km hemjogg längs Karlbergskanalen. Knapp styrfart. Men ändå. Känn på den, semesterpotatisar!!