Lunchgrill

 

Så har man alltså gjort tävlingsdebut på Stadion. Inte en dag för tidigt. DN-galan nästa?

Bytte om i samma omklädningsrum som Usain Bolt. Försäkrade i alla fall en funktionär. Dopingkontrollrummet var dock stängt. WADA hade förmodligen fullt förtroende för alla deltagarna i Långlöparnas kväll.

Märklig spegel i omklädningsrummet. Man såg två nummer mindre ut. Glädjespegel för löpare?

Det hjälpte dock inte i långa loppet. Var rätt klar över hur formen var. Eller inte var. Satte ribban på sub 40. Såg fint ut halvvägs. 39.05. Fast det var förstås inte halvvägs. Saknades 200 m. Hjärnsläpp. Trodde det var 24 varv. Förlåt Berglund (gammal mattelärare … förmodligen inte förvånad).

Och det gick runt, och det gick runt. Och det var ganska fantastiskt att springa där. Entusiastiska funktionärer, entusiastisk publik. Brorsan och brorsans polare ylade som vuvuzelas (de blev dock allt tystare ju längre loppet led … )

Och för att göra en lång historia kort, gick in på 40.05.

Tog det som en man (fanfanfan). Men glad ändå. Att springa på Station är stort.

Stort tack till Studenterna. Perfekt arrangemang. Skickligt ordna så vackert väder. Sensommarkväll, i gränslandet till höst. Vindstilla, dalande sol. Nostalgi, melankoli, förväntan, i en salig röra.

Löparglädje, i 100 % destillat.

Och 1 september kan det bära av igen. Då är det 5000 meter.

Kolla in www.studenterna.nu

 

 

 

---

 

Lars har namnsdag idag. Lars heter man, bl a. Grattis Lars.

Och Lars är snorig. Snorig dotter. Snorig Lars. Rosslig Lars. Näsan droppar. Dropp, dropp. Starten i Långlöparnas kväll var i absolut fara i går. Bättre idag. Klunkade Cocillana i går kväll, en underbar hostmedicin med opium som en av många ingredienser. Blev en märklig natt. Sköna hallisar. Sprang 10 000 meter i drömmen, om och om igen. Gick in på grymma tider. Vaknade med mjölksyra upp till naveln. Darriga lår. Helt utmattad.

Men klart Lars kommer till start idag. Blir säkert ett skitlopp. Men ett skitlopp är också ett skitlopp (för att parafrasera Ulf Lundell).

When the going gets tough, the tough gets going (John Wayne?)

---

 

Är det på tisdag! Långlöparnas kväll. Stiliga löparklubben Studenterna arrangerar. Stadion klockan 18.40. Full kräm på strålkastarna, 10000 m på bana. Samma bana Usain Bolt sprang på för några dagar sedan. Lite kortare dock. Och lite bättre betalt. 2 miljoner för drygt 20 sekunder. Gör en timlön på 360 miljoner. Snabba cash. Inga liknande summor aktuella under Långlöparnas natt dock. Här handlar det bara om ära. Eller nesa.

40-50 pers i full kareta. Alla med egen varvräknare (som jag hört). Man kommer bli varvad. En gång, två gånger, 20 gånger? Då gäller det att ha tååååålamod. Veta vem man tävlar mot. Bara sig själv. Baaaaara sig själv.

Aldrig sprungit 10 000 m på bana tidigare. Så hur förbereder man sig för det? Körde 27 km i skogen i dag. Stora Skuggan, Brunnsviken. Tungfuktig luft, efter nattens grymma skyfall. Underbart blixtfyrverkeri. Det regnade på TV:n också. The Big Sleep, med Humphrey Bogart och Laureen Bacall. Optimal upplevelsekombo. Men alltså rätt geggigt i spåret. Och låren, det är något med låren. Kändes som blysänken. Har man alltså kommit i den åldern då det tar över fem dagar att återhämta sig från ett intervallpass?

Men än sen. Har inga höga ambitioner på tisdag. Glad om jag klarar sub 40. Brorsan är betydligt ambitiösare … för min del. Själv har han ont i en fot, och tänker bara  titta på. Han hetsar mot sub 38. Det kan han ju göra. Det kommer aldrig att ske. Och absolut inte efter ett skogspass på 27 km två dagar innan. Ni ser strategin. Hur man kommer undan broderligt (för)tryck.

Men kul ska det bli. Ära, eller stå på nesa. Trycka samma tartan som blixten Bolt. Känns stort. Och ja, jo, Gärderud har ju sprungit där också. Inget som hindrar, det heller …

---

 

Skrev en höstkrönika i går. Kändes rätt. Regnet dundrade på kontorstaket, och gäss på Riddarfjärden. Idag supersommar igen. Måste ha skrivit en besvärjelse.

Gårdagen i alla fall perfekt intervallväder. När regnet väl slutat dundra. Framåt kvällen. Intervaller längs Djurgårdsbrunnskanalen. Under ekars djupa skugga. Svalt, lätta vindar, luften tung av syre. Ensam där, förutom en ung man i gul landslagströja. Senare identifierad som Oskar Landin … eller ett lika som bär Landin.  Vi sprang åt varsitt håll. En ljudbang när vi möttes. Tyckte jag. Kan ha inbillat mig. Livlig fantasi.

10×1000 meter. Det var inte i går. Pendlade mellan 3.30-4.10. Sög fett. Sög kolhydrater. Sög blod. Sög allt (nåja). Sedan orolig natt. Kröp i kroppen. Benen sprang i sömnen. Fortare, fortare. Tippade på trassligt lakan. På huvet i kudden. Mjuk målgång.

Idag sengångare. Men hälsenan gladare än på länge. Kanske det som är modellen. Köra hårt, och inte så ofta.

I morgon. Till skogs. Är planen.

---