Snorkul


 

Varit lite rosslig i halsen ett tag. För alla som vill veta (klart alla vill veta). Så där lagom snorig. Har man legat på vänster sida, har det runnit snor ur vänster näsborre. Har man legat på höger, snor ur höger näsborre. Aldrig jämntjockt, inte helsjuk.

Onsdag idag och allmän lunchlöpning. Sket i snoret och drog ut. Ont skall med ont fördrivas.

Majoriteten softade runt Riddarfjärden. Själv har man Kistaloppet att tänka på. 18 september. Måste få upp någon slags fart i påkarna. Dom har varit sega länge nu. Verkar tro det är säsongsavslut nu. Snart julafton och allt. Måste påminna dom om att löpning är sporten året om.

Krillan fullt med skolbarn igen. Kryllade som lämmeltåg över tartanen. Kan dom inte spela TV-spel i stället? Ge plats för gamla löpare …

Blev 5×800 på Karlberg. Öde. Inte en soldat så långt ögat kunde nå. De satt kanske inne och spelade TV-spel. WOW/Afghanistan.

Sol. Milda vindar. Hängde tröjan på en gren. Revbenen som kylflänsar. Sommar igen.

Ingen klocka. Låta hjärtat slå takten. Hitta flyt. Ingen stress. Bara vara – i steget.

I helgen kamp från Ö till Ö. Hackiga rapporter via hemsidan. På Ornö var det sabotage. Någon hade flyttat markeringar. Täten sprang fel. Täten blev vansinnig.

Jonas Colting skrev på sin blogg  att han blivit lite … känslomässig … på Ornö.

Någon annan fick kliva av efter 2/3 delar av loppet. Missade cuten med 2 min. Men det hade varit roligt ändå. Ett härligt träningspass.

Respekt för positivt tänkande. Fast 10 000 kr för ett träningspass – hade nog själv blivit känslomässig. Väldigt känslomässig. Rentav vansinnig ….

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Aningens fel där, kom ett nyhetsbrev från Colting, inte blogg ….



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Existentiellt


 

Intressant Berglin i SvD i dag. Röd tråd: har någonting verkligen hänt om man inte twittrat eller bloggat om det? Tveksamt.

Jag sprang i går. Här är beviset. Här blir det verklighet:

Adelsö, lördag e m, 5 september. 16 km på stilig asfaltsträng. Snittfart runt 4.30. Kortärmat och kortbenat. Det sista av sommarvärmen. Hög luft. Fåglar i sträck mot Mallorca. Oh gäss.

Och sol blev det också:

Gyllene snittet genom naturens sköte. Barooomm!

Innan galärslav i  brorsans båt.  Motorn pajade i somras, strax utanför Birka. Ingen som reste en runa för det.

Nu skulle den upp på land. Den skulle paddlas från plats X till plats Y, där släpkärran väntade. 500 meter i sned motvind. Mycket vass att inte åka in i.

Jag fick en fin stor paddel. Brorsan plaskade med en liten snöskyffel. Röt order. Upp i vind, ner i vind. Liten båt, stor kapten.  

Men belöning kom. Brorsan brassade bastu efter löpningen. Hinkar med frostat vatten över kropp och själ. Varmvatten är för mesar. Varmvatten är för dom som har det. Jihhhaiiii.

Sen grill och transfettburgare med extra allt.

En fin dag. Och nu har den faktiskt hänt. På riktigt.

 

 

Kunglig löpning


 

Tisdag f m. Randade krönika om Miika Nousiainens nya roman, ”I långa loppet”. Handlar om finsk löpnings uppgång och fall. Handlar om mycket mer än så. Snart i ett nytt nummer av RW nära dig.

Så ut på en snabb lunchlöpning. Klassisk sådan. Drog till Karlbergs idrottplats. Det var fullt på Krillan. Ett myller av små barn. Idrottsdag.

På Karlberg brukade gamle redaktör´n Kingen Kingstad hålla farten. 5×800 m. Körde 5×800 meter utan Kingen. Farten kändes mindre kunglig än förr. Vet dock inte exakt. Körde tidlöst. Barmhärtigast så.

Kingen själv har dragit till Jämtland. Trampar tundra året om. Och inte är han King längre. I Jämtland har dom en president, som heter Evert.

Så här ser Miikas bok ut (han är själv en racer på 200 och 400 m):

 

Very vardag


 

Höstlunk. Vardagshelg. Ännu ingen kräftskiva. Tar det med jämnmod. Är egentligen inte så förtjust i kräftor. Blott ett ovanligt krångligt sätt att dricka sprit på.

Lördag morgon. Milly vaknade 05.45. Oppahej på magen. Klockan 09.00 hängde vi på låset till SATS. Kändes som halva dagen redan gått. Max mot bollhavet. Milly mot rutschkanan. Daddy mot motionscykel. 20 min stege, 7, 8 , 9. Sen upp på rullbandet. Stege, 12, 13, 14, 15, 16. 40 min. Sen rusa till duschen. Sen lekparken. Sen oh ja, korvkiosk. Sen barnkalas. Chokladtårta, marsinpantårta. Stora skålar med godis. Brppp. Sen sussa i soffan. Finnkamp. Sport på lagom nivå. Inga diamanter i potten. Bara ära. Som det var förr … på 1800-talet …

Söndag. Oppahej 06.10. Rena sovmorgonen. Plötslig klaustrofobi i vardagsrummet. Travar av böcker tidningar. Så många ord, så lite tid att läsa. Mot ICA. 10 papperspåsar. Tömde bokhyllor skoningslöst. Böcker från 80-tal, från 90-tal, från 2000-tal. Som barnen aldrig skulle läsa (eller på Google om några år …). Som jag aldrig skulle läsa om igen. Mot Myrorna. Befrielse. Rymd, höga himlar. Fast om någon vecka står man väl där, och köper tillbaka ett par ….

Ut 14.00. Sista gången i linne? Nöp lite i skinnet. Antydan till frost i luften? Nä nu har du allt årstidshallisar. Lunkade Djurgården runt, så där lagom motiverad (kanske räcker med ett varv?) mötte triatleter på väg hem från Stockholm Triathlon. Cyklar, hjälmar, säckar med utrustning. Själv lätt och ledigi. Inget vattenbälte. Men full koll på Djurgårdens fontäner.

Efter första varvet, vid Djurgårdsbron, dök en annan löpare upp. Lite lägre tempo än undertecknad. När det var dags att glida förbi ökade hon plötsligt på. Nämenvafaen?  Lägga sig i hasorna, ta det som en man?  Mannens ben började (per någonslags automatik) röra på sig. 4.25.  Nähä. En växel till. 4.15. Nänujvlars. 4.05 och uppförsbacke. Där gick brytgränsen (se bekväm ut, inte blicka bakåt … ack ålders  mognad …). Och väl uppe i fart, fortsatte benen i hyfsat tempo, ett varv till.  Totalt 27 km, snitt 4.48.

Sen oppahej i soffan. Och Finnkamp. Avslutande 800, vilken fight. Knuffar och dobbar i lår. Löpning är en blodig sport.

 

God morgon


 

Vaknade 06.15. Drog kuddvaret ur munnen. Torkade lite dregel. Eller om det var fradga. Sprungit hårt i drömmen. Väcka barnen. Nä, det var visst dom som väckte mig. Mata barnen. Kolla tidning. På med löparskor. Ut på Djurgården. P1 i lurarna. Elände, död och snart val. Omkoppling till Star, bästa låtarna blablabla. Kallt. Långärmat. Tur man aldrig rakade benen. Skönt med lite päls när frosten närmar sig. 12 km, snigelfart. Men varför jäkta? Jobba på att leva i nuet.

Hemma igen. Snabb frukost. Och iväg för intervju med Björn Suneson. Mannen som sprungit över Amerika två gånger. Som blivit pensionär vid 62 års ålder. Ett slags löparpro. Nu kan han äntligen träna på heltid.

Mer om Björn i nästa nummer.