Välkommen till förorten!
Jag bloggar – alltså finns jag. Så har man då varit obefintlig ett par dagar.
Fast nog fanns jag ändå, om än i en annan existentiell form. En sjuk en.
Snor, feberfrossa, svettiga lakan. Men tyck inte synd om mig. Jag gillar feber. Då kan man släppa allt. Bara ligga i kroppen, vilande. Väldigt medveten om den, men ändå långt bortom. Man får så roliga drömmar när man har feber. Fantastiska drömmar om löpning, inte minst. Tror aldrig har sprungit så fort som natten till torsdag. Då toppade febern, och jag nosade självaste Geb i ryggen.
Vad var det då som hände? Säger dagis, dagisbaciller. Biological warfare in a childish way.
Så i fredags meddelade jag alla som ville veta att jag inte skulle springa Kistaloppet. Den nya 10 km ute i förorten. Med tung rapp från rappa rappare som tempohållare. Kändes trist. Hade sett fram emot det. Men även om febern släppt på fredagen, var näsan totaltäbbt.
Men lördag morgon gick jag in i kokardusch. Kokade, kokade, kokade.
Ett mirakel inträffade. Fick plötsligt in luft genom näsan igen. Och lite vatten. Hostade, fräste, en riktigt slemmig typ. Med nyvaknat hopp.
Ett par timmar senare stod man på startlinjen. Där stod också Douglas Roos, draken från TV. Vi beklagade båda skadade Mårten Klingberg som inte kunde vara där, samtidigt som ett iskallt regn började falla från en blytung himmel. Det var tur att vi båda bara var klädda i linnen, inte så mycket våta kläder att springa i. Säkert var det också nästan 10 C, rena högsommaren, för inuiter.
Roos berättade snabbt att formen var usel. Jag hann med veckans sjukjournal i tre andetag.
– Jasså, du mörkar du, nickade Roos inkännande.
Jojo. Och starten gick!
Det blev ett friskt race. Mycket sval luft, fint syresatt. Efter en km gick loppet igenom Kistas galleria. Skön filtmatta, mjukare än tartan. Affärsmässig värme (het kommers), och maxat med folk. Fotoblixtar blixtrade, publik från hela världen. Det var som att springa ut på röda mattan, om den inte varit blå. Var den blå? Grön eller grå. Minns faktiskt inte. Hade fullt upp med fysiologiska finjusteringar. Att andas. Att hastighetskalibrera. Att ställa mig själv till svars.
Du har ju just klivit ur sjuksängen. Du sa ju själv att du inte skulle springa fort. Ändå springer du så fort du kan. Nähej, det gör jag inte alls det. Kolla där sprang en förbi. Den hinner du ändå inte ifatt. Johoro, den där kroknar efter halva.
Och sen ut i regnet igen.
Efter två km lite skrällhosta. Men det gick över. Efter fyra började näsan rinna. Långa spindelnät av segt slem slog mot kinderna. Inget skönhetspris där inte. Men va f-n, skönhet kommer och går, sluttider består.
Studentklubben Studenternas nestor Lorenzo Nesi dök upp här och där på racerhoj och hejade på. Hur faen kunde han vara ute och cykla i det här skitvädret, tänkte tanken förfluget. Men tack där L, du höll farten uppe.
Och kroppen rullade på. Näsan snorade, men lungorna ok. Fötterna plask plask över Järvafältet, var kommer väl allt vatten ifrån? Är från himmelen en tår … och aningens sega lår.
In på 40.47. Där stod redan Roos med en ros i handen.
– Den här banan är minst 200 meter för lång, sa Roos som gjort sub 40 … med några sekunders marginal …
Vill gärna tro Roos. Gillar felmarginaler med utrymme för fantasier om att man egentligen sprungit snabbare än vad klockan visat. Typ 39.59.
Antal kommentarer: 1
Kenneth Gysing
Jag tror att när det regnar och luften har en viss temperatur och fötterna slår i vattenpölar i ett tempo av 44.15 km/tim, så uppstår syrgas.
Möjligen inte vetenskaplig bevisat, men som lekman får man gå på känsla!