Preventivmedel för sportande fruntimmer


Har funderat på att skriva det här blogginlägget under ett års tid nu men hejdat mig ett antal gånger. Nu kommer det ändå för att jag själv gärna hade läst ett sånt här inlägg innan jag började mixtra med preventivmedel för ca ett år sedan. Det här inlägget är inget som ni grabbar behöver ta del av. Det är riktat till tjejer och sådana här saker är våra hemligheter. Men vill ni veta hur det är så får ni självklart läsa vidare. Go ahead!

Det började med att jag återigen började käka hormonbaserade p-piller igen efter nåt års uppehåll. Det gick väl nån månad sedan insåg jag varför jag hade slutat med skiten innan. Jag blev väldigt labil i humöret! Brann av på en sekund och kände att jag inte var mig själv riktigt. Från att alltid (nästan) vara glad till nedstämd, sur och svajig i humöret. Usch. Min mamma har haft samma problem med p-piller så jag tänkte att jag kanske helt enkelt var känslig för hormonbaserade preventivmedel. Kanske rent av för att jag tränar mycket och känner min kropp.  Jag kräver att den ska vara stark och pålitlig och inte motverka min träning.

 Varför stoppa i sig hormoner som man bara blir nedstämd av? Dessutom glömde jag ju pillren lite då och då vilket inte gjorde saken bättre direkt och hur bra är det? Gravid var ju det sista jag ville bli när jag var tjänstledig från jobbet och allt för att idrotta.

Funderade av och till. Läste på. Försökte hitta något om idrottande tjejer och liknande besvär. Hittade inte ett skit. Bokade in tid hos barnmorska och undrade vad jag skulle göra och vad som fanns som alternativ som skulle funka för mig som idrottare mycket. 

Eftersom jag absolut inte ville käka hormoner så fanns det tydligen bara ett alternativ: kopparspiral.

Och jag klev ut från mottagningen med metall i underredet och en dålig magkänsla.

Det gjorde jävulskt ont. Eller det var mer obehagligt. Fy fan. Rekommenderar ingen att sätta in metallskrot i könet. Tänkte att nu var det bara att idrotta och göka på utan att behöva bry sig i hormonsvallningar, barn eller försämrad prestation. 

Men. När man satt in spiral är det en veckas träningsförkylning i pool och två dagars cykelförbud. WhAAAT?!?! Det fick jag redapå efteråt!  Jaja. Bara att gilla läget och inte bada på ett par dagar (5 dgr minskade jag ner det till & cyklingen och löpningen körde som vanligt så fort den värsta värken i magen var borta ). Det jobbigaste var dock smärtan. Det kändes som mensvärk delux  och gav sig inte. Inte heller den blödning som är normal efter att satt in spiral. Blödningen ville inte ge sig. 

Slutade med att jag hade mens 2 veckor och ledigt 2. Sedan började skiten om med fruktansvärd mensvärk, ömmande bröst och känsla av svaghet i kroppen som inte gick att styra över. Inte roligt och fungerar inte när man är på läger och ska träna hårt!  

I april/maj efter mina läger utomlands var jag så trött på skiten att jag tog ut den. Funkar inte att ha mens eller pms hela jävla tiden. 

Rådfråga igen vad som kunde passa. Jo men det skulle nog minipiller göra. Mindre mängd hormon och bara gulkroppshormon som är skonsammare. Mensen skulle försvinna helt förhoppningvis och de flesta var kanonnöjda med denna typ av preventivmedel. Bra, tänkte jag!

Började på nya metoden och blev snabbt varse om att min mens minsann inte tänkte försvinna. Läste lite på forum och insåg att ungefär hälften av de som testat hade mens HELT TIDEN! Jag var en av dem. 2 veckor mens 2 veckor utan. Det här funkade ju bara inte.  Brösten ömmade dessutom lika som förut. Inte så mkt övrig pms men jag fick köpa storpack tamponger varje månad.

Efter några månader med minipiller beslutade jag mig för att sluta. Helt. Fuck preventivmedel!!!!! Nu kör jag utan och mina prestationer och min träning har gått så otroligt mkt bättre sedan jag körde utan något jäkla preparat. Mina bröst är minimala men de gör inte ont och jag har helt fullkomligt normal menstruation  (mycket mindre dessutom) och Simon kan berätta för mig ca 2 dagar innan när det är dag då jag blir lite snöig och känner mig tjock.  Annars helt normalt och träningen har gått bättre än någonsin efter jag slutat att mixtra. 

Nu frågar jag om någon vet någon studie på preventivmedel kopplat till prestation?

Vad har ni själva för erfarenheter och hur reagerar ni på p-piller etc? 

Och varför i helvete vi tjejer sedan 60-talet har tvingas mixtra med hormonerna  men män över hela världen är helt befriade från detta?

Rättvist?! Inte fan heller. 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ljuset i tunneln!


Äntligen kan jag se ljuset i tunneln! Jag har fått kallelse för ”avgipsning” och träff med sjukgymnast för att få ta av mig ortosen (för gott!) den 3 februari. Jag blev så glad när jag fick tiden att jag har höjt min träningsmotivation till skyarna. Jag har till och med testat att simma! TVÅ gånger! Och det gick bra!

Första tillfället var i lördags med Ludvika simsällskap. Hade väldigt stora funderingar innan hur jag skulle göra med foten, duschning, att hoppa i och själva simmandet. Jag gjorde helt sonika så att jag duschade med ortosen på, gick ned för den hala och läskiga trappan ned till bassängen, lindade foten hårt  i 90 graders vinkel, lade ortosen vid bassängkanten och hoppade i med dolme. Var väldigt noga med att inte röra på foten och att inte nudda vägg eller botten med den. Tänkte att 1000 m var ett rimligt mål att klara. Jag körde 3000 m och 70 minuter! Helt utan plan och bara arm med dolme. Det var ganska trist, ärligt talat, för jag fick aldrig det där sköna, avslapnade flowet när man bara tänker på teknik och antal längder. Det blev BARA fullt fokus på foten och att känna efter om et skulle göra ont. Men det gick bra där jag körde, på egen bana, när de andra lyllosarna fick köra VO2-max serie med start uppifrån och tidtagning. Men nu var premiären gjord! Det var faktiskt i Thailand jag simmade sist, dvs 6 veckor sedan, så jag är nöjd med utfallet.

I veckan har jag även cyklat varje dag och det har kännts bra. Har till och med kommit upp lite i motstånd och puls, utan smärta, så jag är väldigt glad. Lite crosstrainer har jag också vågat mig på, tillammans med övrig styrketräning. Jag har faktiskt fått träningsvärk i vaden på det skadade benet, så jag tror att jag är på väg mot rätt håll. Min vänstersida är dock helt crazy slapp och svag, än så länge. Jag kan knappt spänna musklerna längre, det bara sladdrar och dallrar om det skadade benet.

Nu ser jag ljust på framtiden. Snart kan jag börja med rehaben för att snabbt få tillbaka muskulaturen i benet så jag kan börja springa nån jävla gång (usäkta svordommen men jag längtar så himla mycket!!!!).

En dag som började dåligt men slutade med träningj


Dagen började förträffligt. Spillde ut all granola, som jag gjorde igår kväll efter jobbet, över hela köksgolvet. Kände att det här blir en j*la s*t-dag.

 MEN icke då!

Först kom pappa in med posten och jag hade fått leverans från Anna Wretlinds Powerwoman.com, ett par ascoola tights i krockodilmönster och en topp i samma mönster. Träningsinspirationen återkom direkt  efter gårdagens motvilligt vilodag!

Det blev 75 min gym på Må Bättre idag med fokud ben på eftermiddagen på mitt favvisgym som jag även jobbar på som instruktör. Det räddade dagen! Faktum är att jag kunde köra 15 min crosstrainer idag utan smärta! Visserligen jobbade jag nästan enbart med högerbenet men ändå.

Hämtade sedan ur paket till mig som visade sig vara Lifeproof-skalet som jag väntat på så länge till min nya jobbtelefon. Yes! Fick även med enmasse andra bra-att-ha grejer från Lifeproof. Så glad!

Nu återstår det 2 veckor med ortoshelvetet sedan är tanken att jag ska kunna ta av den och köra på ”som vanligt”. Springa kan jag nog glömma ett tag till då min vad+fot ser ut som en tops. Musklerna är HELT förtvivlade och jag gråter barkels gång jag ser på fanskapet. Har insett att det måste få ta tid. Tid att läka, tid att bygga upp och tid att komma tillbaka.  Men det är en tuff insikt och jag är inte helt förlika med den…

Imorgon  ska jag iallafall testa simma med dolme och se om det funkar, utan att göra ont. Längtar till dess och hoppas innerligt att det inte gör ont.

Kan meddela att vi äntligen fixat ett bra boende i Falun nu också och den 1 mars flyttar vi till ”storstan” från Norhyttan.  Kommer bli otroligt bra träningsmässigt och väldigt skönt att slippa pendla (speciellt med det här vänsterbenet jag besitter för tillfället). Roligt va!? Huset i Norhyttan behåller vi och vi kommer hänga på vårt favvisställe varje helg och ledig stund:). Hoppas jag.

Det finns även andra väldigt roliga saker att se fram emot som snart kommer ur…cliff-hanger!

Stammis på gymmet!


Jag tycker verkligen att det gått aslång tid sedan jag ramlade av, fick hästen över mig och fick sprickan i vadbenet vid fotknölen. Det är har tyvärr bara gått 3 veckor. Dvs det är 3 veckor till innan jag kan avgipsas och förklaras hel.

Under tiden försöker jag att köra på som vanligt och håller igång med gym på Må Bättre i Ludvika varje dag. Försöker köra alla övningar som inte känns obehagliga i vänsterbenet och får påminna mig då och då om vad som ”borde” göra ont eftersom jag kör på utan att känna efter, det är oftast efteråt som smärtan kommer och hjärnan fattar att det inte står rätt till. Hoppas innerligt att benet läker ordentligt och att jag inte sabbar något.

Det som känns värst är faktist att vara helt stilla och att sitta upp en hel dag och första dagen på jobbet efter julledigheten i måndags gjorde sig påmint genom en svullen och blå fot en hel dag efter. AJ.

Positivt är dock att jag blir sjukt stark i bål, armar, höfter och till viss del även höger lår. JAg har blivit en riktig stammis på mitt gym i Ludvika och det är skönt att kunna gå dit och träna och tjåla med alla folk jag känner och inte känner.

Vänsterbenet har redan tappat 2 cm i omkrets om låret, och vaden ska vi inte ens prata om hur den ser ut. Jag förtvinar! Min vänsterfot luktar ost efter att ha varit instängd i walkerortosen hela dagarna långa och Simon gnäller på att jag inte får ha foten under täcket när vi får sova ;). Mysigt va!

Den extra vilan hoppas jag dock gör mig gott och det är ju ändå mellan -20 och 30 grader kallt ute vilket gör det väldigt knepigt att träna ute i vilket fall…

Under de här veckorna har jag gett mig fan på att jag ska klara att mata på en massa chins utan hjälpmedel och jag är på god väg (med lite hjälp och tips från Atleterna-stjärnan Fredrik Liljebjörn), klarar hela 1 st strikt chin i dagsläget, hahaha.

Jag stretar på och planerar säsongen och vet att jag kommer vara ÄNNU tjurigare och ÄNNU mer motiverad när jag väl får börja träna igen. Jag älskar att träna och det är min drog, jag måste bara ha den!!!

Med en tygpåse från Ironman Malaysia kan jag promenera i -25 grader utan att få snö i hela ortosen:). Fiiiint va!

Mycket stillasittande på kökssoffan med foten i högläge har det blivit de senaste 3 veckorna. Trist tycker jag.

Glad över att kunna cykla lite lätt på min wattbike, saknar konditionsidrotten!

Årsummering 2015


Tänkte summera mitt tävlings- och träningsår 2015 lite kort här på bloggen. Det har varit ett mycket händelserikt år och jag har flängt en hel del men kanske inte lika mycket som vanligt. Jag har tex inte flyttat en enda gång utan bott i Norhyttan  hela året! Nytt för året var att Simon flyttade till mig i Norhyttan och vi blev sambos i början av januari.

Redan i februari bar det av på årets första läger. En 5 veckor långkörare på träningsanläggningen Playitas, Fuerteventura med Apollosports. Det inleddes med ett landslagsläger med de andra långdistansarna som skulle köra VM. Tyvärr var vädret ganska kallt, regnigt och blåsigt både första och sista veckan vi var där. När jag anlände hade jag precis dammat av årets första influensa och jag blev nog aldrig helt frisk för sista veckan var det dags igen för förkylning. Mina ögon hade också fått en envis infektion som störde mig hela första 6 månaderna av året där jag åkte på förkylningar och ögoninfektioner som aldrig läkte ut om vartannat.

Det andra lägret i maj på Mallorca tyckte jag dock att formen var på uppåtgående och allt kändes tipptopp… tills jag skulle köra premiärtävlingen Mallorca 70.3. Sov ett helt dygn två dagar innan race och på tävlingsdagen var kroppen fylld med bajs, kändes det som och jag valde att kliva av under löpningen. Jag var inte helt redo än!

Ville få fram lite tävlingssjälvförtroende och körde en halva i Örebro på nationaldagen. Återigen jäkligt otursdrabbat fick jag något magvirus dagarna innan och kunde knappt äta dagarna innan. Allt bara rann igenom. På något vis tog jag mig i mål som etta med en bubblande mage och jag kände mig mer redo för säsong 2015 i skallen. Körde en stafettsprint helgen efter i Uppsala och kroppen började kännas riktigt bra.

Därefter gick även träningen toppen och jag kände att jag blev starkare och starkare. VM närmade sig och jag hade blivit uttagen till Landslaget!!!!! Var så himla glad för att få ta på mig landslagsdräkt och att få tävla ett VM på hemmaplan. Dock vaknade jag på måndagen med fruktansvärt halsont och åkte till Motala, inte helt frisk. Huvudet värkte och halsen var tjock men jag hade bestämt mig för att starta åtminstone. Det var ju ändå ett VM och vem vet det hade kanske gått?! Men det gjorde det inte och efter bara några km in på löpningen brast jag i gråt och beslutade efter många om och men för att bryta. Kroppen var ännu en gång inte med mig. Jag hade antagligen lagt för stor press på mig själv så det kändes knappt ens roligt.

Ville ha den där känslan av att jag var stark så jag stack till Karlstad och körde en halva. Vann faktiskt och det var roligt med triathlon igen! Träningen gick bättre igen och jag hade stora förhoppningar om Kalmar. Spontan åkte till Mora och körde en sprint helgen innan och det kändes strålande. Trots hård träning och utan toppning så svarade kroppen efter ett tag och löpningen kändes fin.

Till Kalmar åkte jag glad i hågen och ville satsa på en bra löpning. Tyvärr var cyklingen inte riktigt där den skulle och vinden tog hårt på mina krafter vilket resulterade i ännu en femteplats och en ganska besviken Emma. Men hur jag än hade sprungit så hade jag inte kommit ikapp 4:an förmodligen så nar jag tänker efter så är jag ändå riktigt nöjd med resultatet!

Det relativt berg-och-dalbane-lika året, prestationsmässigt gjorde att jag tappade lite fokus och sug på att träna hårt. Det där extra bettet saknades. Jag behövde något mer att tänka på för att kunna känna att triathlon är det bästa jag vet. Dessutom är det kämpigt ekonomiskt att vara triathlet, speciellt när det inte går som man tänkt, resultatmässigt. Så i oktober tog jag beslutet att börja jobba igen. Fick jobb direkt på Sweco i Falun och började pendla till jobbet. Visst blev det lite snoigt att få ihop träningstimmarna inför säsongsavslutande 2 tävlingarna i Asien men OJ vad kul det blev att träna helt plötsligt! Jag var tillbaka!

Sista Ironmantävlingen skulle köras på Langkawi, Malaysia. Lite naivt trodde vi att det skulle gå strålande med klimat och dygnsanpassningen med bara 3 dagar på plats innan tävling. Det gjorde det inte och jag kämpade mig igenom en evighets-Ironman i stark sol, hetta och luftfuktighet med en kropp som inte alls var van med det. Tog det extremlugnt på cyklingen men väggade ändå efter 500 m in på löpningen och gick stora delar av maran. Men jag tog mig tamejfan igenom och det är jag väldigt glad över. Det var nämligen inte bara jag som hade stora problem med värmen och den tuffa banan. Jag var jätteglad efteråt.

Eftersom det inte blev sådan urladdning i Malaysia kunde jag därför vara med på Challenge Laguna Phuket i Thailand som var nästa mål. Med några fler dagar med klimatanpassning och lite vila däremellan så svarade kroppen utmärkt på den tuffa challengebanan. Körde snabbare än i fjol och kom in på en 10:e plats trots att det tog 13 km för mig att komma igång på löpningen. En sista urmejsling hann jag med det traditionella Aquathlonracet Apollosports TT bakaka aquathlon där jag vann damklassen som enda startande. Men kul var det!

Året avslutades lite tråkigt när jag skulle ta en galopptur på min älskade lånehäst. Hästen gick omkull med min fot under och nu sitter jag här med fraktur i vadbenet längst nere vid fotknölen samt en flisa av uppe i fästet vid knät. Lite trist avslut men jag får se det från den ljusa sidan att jag kanske ändå behövde det för att kunna vila min kropp inför nästa säsong. Prognosen ser god ut och jag är antagligen avgipsad och redo för belastning av benet v. 5.

Under året har jag och Simon även arrangerat crawlkurser i Ludvika. Det har varit superkul att se nybörjare som knappt kunnat simma bröstsim, blomma ut till väldigt duktiga frisimsspecialister! Dessutom har jag och Mikaela arrangerat simläger som i vår kommer sadla om till triathlonläger. Jag har supportat Simon på både Norseman Xtrem och Xterra och vi har renoverat i vår lilla stuga och vi har skrivit på kontrakt på en lägenhet och flyttar till Falun i mars. Några få simtävlingar har vi också hunnit med och nya personliga rekord finns nu noterade i octo. Usch vad ett år går snabbt!

Nu hoppas jag på snabbåterhämtning så att jag på allvar kan planera säsong 2016 med alla tävlingar och läger. Jag ser mycket fram emot allt som kommer att hända och jag stomtrivs med livet.

Läger på fuerteventura och löpning bland bruna berg.

Läger i goda vänners lag: Mikaela Persson (och Cecilia Jessen, ej med på bild)!

Läger på Mallis och cykling på min snabba P5.a med Östersunds cykelklubb

Ett VM som gick åt H-vete för Emma Graaf.

Vinst i Mora sprint och hungrig på att ta mgi an lite fler sprints till nästa år.

Cykling i Kalmar på min snabba P5:a!

Löpning i Kalmar: inte bara glada miner….

MIn underbara hejarklack: Johanna, Olle, mamma och pappa!

Säsongsavslutning i Thailand-GLADA MINER!!!

Galopp som slutade i flopp


Jag hade precis kommit över den västa fökylningen och skulle ge mig upp på hästryggen efter x antal vilodagar. Jag hade längtat till off-season och att få tillbringa lite tid i stallet hos ”min” lilla ponny-hest. Simon skjutsade och släppte av mig i stallet och jag blev alldeles hoppig inombords att jag skulle få rida.

Lill-hästen skötte sig ypperligt under påklädningen och han fick till och med på sig en egen reflex-väst för att synas ordentligt i det grådaskiga vädret. Tänkte att han verkligen är världens bästa häst, Rockne-Jon. Ut på ängen och iväg.

Struntade i både säkerhetsväst, reflexjacka och mobil. -Skulle ju bara rida på ängarna runtomkring, tänkte jag. Märkte direkt att det var ett extra studsigt djur jag hade under mig. KUL! Han behövde röra på sig så vi tog en lite längre uppvärmningsrunda med X antal bocksprång och sparkar bakut innan vi nådde den långa backen på ängen upp till stallet som jag tänkte hästens skulle få avreagera sig lite på.

Rockne fattade såklart direkt. Långt innan min hjärna registrerade att det var dags. Så fort han kom in på gräset och jag gav skänkel så drog han av en rivstart utan dess like. Det var bara det att under det bruna gräset var det bara lera på åkern och fästet för hovarna obefintligt. Hästen drog ikull och jag med såklart. Hann känna att foten låg åt fel håll under djuret innan han reste sig upp, tittade på mig, och sedan drog han i vild galopp hemåt. FAN!!!!!!

Klev upp och tänkte att det där gick nog bra. Lite ont i knät och foten bara. Gick uppåt, hemåt. FAn vad långt det var. Jäkla häst. Inte nog att han drog ikull med mig ovanpå, så STACK skrället också så jag fick GÅ hem.

Väl vid stallet räddade min vän Louise mig och en skärrad häst. Fick fin linda runt foten och lägga mig på Louise sköna kökssoffa. Det tog en evighet innan mamma tillslut svarade och kunde skjutsa mig till akuten. Nu började det göra ont på riktigt.

På Ludvikas jourmottagning fick jag reda på att jag hade en fraktur i vadbenet (fibula). En lateral malleolfraktur utan större snedställning. Med andra ord. Det hade kunnat vara så mycket värre. Fick ett otympligt gips som nu är utbytt till en walkerotros så jag iallfall kan stödja lite på foten så fort det inte gör ont. Fick vid samma tillfälle i Falun en til röntgen som visade att knäsmärtorna inte var fantomsmärtor, en flisa längst upp e på vadbenet hade också få gett vika när hästkroppen kom över mig.

6 veckor innan avgipsning och 6 veckor innan jag får stödja på foten på riktigt. Cykal får jag göra så snart det inte gör ont och utan motstånd. Simma med armarna bara om fyra veckor. Det hade kunnat vara mycket värre…. Så jag får väl vara glad och tacksam i eländet. Jag inser nu (har aldrig tidigare haft något brutet i min kropp) att man är väldigt lyckligt lottad som ändå har en hel kropp och att jag kommer kunna sporta som aldrig förr bara frakturen läkt ut. Jag känner ödmjukt för de stackare som inte har ben att gå på och ändå idrottar och håller igång. Vilka starka personer!

Min träning består nu mestadels av vila, förutom några turer till gymmet där jag gör allt utom att belasta vänster fot och knä. Imorgon kör jag igång med lite lätt cyklig och sedan är det bara att räkna ned till jag får simma.

Hur det går att jobba? Ja, hjärnan min är det inget större fel på sånär som på vissa psykiska besvär som tillkommer med att inte kunna träna. Det svåra i kråksången är att ta sig till/från jobbet i Falun….men det löser nog sig….

Vad har jag lärt mig av det här då. Jo, se till att inte tvärstarta en övertänd häst på ett lerigt underlag.

God jul vill jag önska alla mina läsare, släkt, vänner och bekanta!

I will be back!


Fin walkerortos, fina kläder från www.powerwoman.com och en jättefin högersko från Saucony (Triumph Everrun).