Blogg

Proffsfredag!


Äntligen fredag och det därmed ledig dag från jobbet på Sweco för mig och istället fullt fokus på det jag älskar allra mes: triathlontävling! Mina fredagar börjar numer ned en liten sovmorgon för att sedan sticka iväg till Lugnet i Falun och simma med DSA kl 8-10. Riktigt lyx att ha en grupp andra ambitiösa triathleter omkring sig och dessutom tränare i form av Joakim Berggren på kanten. Dagen kan helt enkelt inte börja bättre!  

Idag simmade vi distans på förmiddagspasset med den härliga huvudserien 6*600 m arm (domle+paddlar). Trodde inte jag skulle mäkta med eftersom jag snittat ca 1 pass/vecka simning sedan i december. Jag inledde med lite infuensa i december och när den var över bröt jag benet. Därefter har det varit svårt att få till simningen på allmänhetens bad i Ludvika så jag har helt enkelt skitit i det. Men det verkar inte ha satt så många spår mer än en kass form. Framåt tog jag mig och huvudserien var riktigt skön. 

Efter lunch drog jag och Simon ut på ett MTB-pass i vårvädret…trodde vi. Snö och svinkallt vad det vi fick uppleva så cykelpasset blev inte fullt så långt som vi tänkt (och jag som tog på sommardäcken). Vi kan dock summera att Falun verkar helt fantastiskt bra att cykla i! Både i skogen och på vägarna. Riktigt kul!

Till sist fick det bli ett gym+löppass uppe på Lugnet. Hela 6*2 min i 4:50-fart och det kändes så himla lätt! Jag är så glad och tacksam att det går framåt. Snart kan jag kuta på alla vägar jag spanat in igen!

 Jag måste säga att det blir hemskt kul att träna på mina proffsfredagar nu när jag jobbar mån-tors. Det här kan nog bli riktigt bra!

Hoppas verkligen att jag hinner bi startklar till de tävlingar jag tänkt mig i sommar. Än är inte tävlingsschemat helt spikat men jag kommer åtminstone att vara med på Vansbro triathlon på medeldistans som även är SM i år. Superkul med SM på ”hemmaplan”. Nu är det bara att kämpa för att nå det målet. Vill du joina svenska eliten på en halvironman eller bara vill testa och ”mysa” runt en halvironman==>Anmäl dig nu! Det finns platser kvar!


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Duktig flicka


Det var längesedan jag bloggade ser jag nu. Hänt en hel del i livet. Nu har vi flyttat till Falun och jag har börjat träna så smått med DSA. Kondisen kan man inte annat än klaga på, den är inte på topp just nu.

Träffade duktiga sjukgymnasten Ingrid Djurback på 30 K för en vecka sedan. Det är Jonas Djurbacks fru, så jag har fullt förtroende för att hon vet vad hon snackar om. Hon kan triathlon och sportar en hel del själv. Jag har fått börja springa så smått nu och det känns toppen. Första passet utomhus körde jag igår. Jag bra flög fram…i ca 2*1 minut, sedan var det tungt. Nästa vecka blir det en utmaning med lite ”längre” intervaller och jag ser fram emot att lägga på allt eftersom. Upp till 15 minuter sammanhängande ska jag ha innan jag får börja jobba med fart. Det kommer ta ett tag men jag är iallafall på rätt väg. Så här ser rehabprogrammet ut:

Vecka 1: ca 3 ggr i veckan, 2*1 min+rehab fokus stärka rumpa, vader och spänst/reaktion och rörlighet

Vecka 2: ca 3 ggr i veckan,  5*1 min+rehab fokus stärka rumpa, vader och spänst/reaktion och rörlighet

Vecka 3: ca 3 ggr i veckan, 5*2 min+rehab fokus stärka rumpa, vader och spänst/reaktion och rörlighet

Hela tiden får smärtan och svullnaden i foten styra hur mkt tid, reps och vikt jag kan lägga på i träningen. Det gäller att skynda långsamt så att jag inte drar på mig en kronisk svullnad i foten. Men jag måste också pressa mig lite till gränsen varje gång för att komma vidare. Känns bra hitttils.

Det kanske har gått lite väl snabbt fram den senaste tiden. Träningen har fått lida av att jag försöker vara duktig och hinna med allt jag tagit på mig på jobbet, samtidigt som jag försöker sköta min och Simons crawlkurs, planera läger åt mig och andra, planera och instruera diverse spinningklasser, lägga scheman till mina duktiga adepter, hålla kontakten med dem samt fösöka hinna vara i stallet och träffa ”min” lilla ponny så mkt som möjligt. Risken är nämligen stor att den f.d. travhästen måste lämna jordelivet fram emot våren, och jag vill passa på att träffa honom så mycket som möjligt innan han får gå i pension för gott. Det är smärtsamt. Väldigt smärtsamt. Därutöver flytt och nya rutiner med träning. Det är lite tungt.

Jag blir väldigt förbannad över att jag inte får till så mkt träning som jag vill just nu. Blir väldigt besviken på att jag försovit mig 3 av 4 pass den här veckan dessutom. Dålig start. Jag vet ju att det är helt underbart att träna på morgonen när man väl kommer iväg. Det får bli bättring till nästa vecka helt enkelt! men det blir nog bättre med tiden och jag är ju faktisk skadad och i kass form så jag får ta lite tip på mig at jobba in mig i det nya schemat. Gillar läget, helt enkelt.

Igår på crawlkursen var jag så pass duktig att jag lyckades tappa Simons iPhone 6 i vattnet på det djupa och det klarade inte Lifeproofskalet så bra. Inte alls faktiskt. Så nu när jag åker hem till Norhyttan över helgen kan vi inte kommunicera, inte på något sätt. Vårt internet i Falun har nämligen inte heller börjat fungera. Någon som har något tips på hur man återupplivar en telefon som badat modell nyare, dvs går inte att ta isär och få ur batteriet?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Först går det uppåt, sedan går det nedåt


Sedan sist har ortosen kastats åt helvete och jag kan gå nästan obehindrat. Rehaben går mycket bra och jag belastar benet och foten mer och mer. Ingen löpning än, såklart, men jag hoppas att jag snart kan ta en lättare tur.
I måndags tog jag upp tråden igen med träningsschema uppstyrt av min coach Björn Andersson. Och vad händer?! Motivationen faller pladask! What!!!! 
Var tänkt att jag skulle simma på måndagen mellan kl 21-22 med Ludvika Masters. Kom hem från jobbet kl 18, trött och frusen. Har ju i dagsläget 30 min i bil till Ludvika och motivationen sa bara stopp. Visste även att det skulle bli en väldigt tidig morgon på tisdagen så jag prioriterade att komma i säng och få mina knappt 8 timmar nattsömn. 
På tisdagen blev det en halvarbetsdag och ett besök i Stockholm för ett spännande möte. Mer om det kommer att komma i en pressrelease här på sidan. Jäklar vilken kick det gav och genast kom träningsmotivationen tillbaka. Men istället för att träna blev det 3 timmar i bil på hemväg för att anlända vid midnatt och upp tidigt för kundmöte dagen efter. Puh! Jag har verkligen glömt bort hur det är att jobba och försöka Elitträna samtidigt! Tänk vad bra jag hade det innan!
2 dagar vila gjorde nog susen för gårdagens cykelintervaller inne gick strålande. Imorgon väntar proffsfredag och jag ser fram emot en helg full av hästar och träning.
Livet, formen, kroppen och den mentala inställningen går lite upp och ner, som i en berg-och-dalbana just nu. Men det är ju så livet är som triathlet. 
Säsong 2016 is on! 


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Räknar ner


Nu är det bara två dagar med ortosen kvar innan ”avgipsning” och friskförklaring. Huruvida det går att köra 100% efter det låter jag vara osagt. Med tanke på hur mycket muskulatur jag tappat trots att jag försökt träna de delar som inte berörs av skadan, är ändå förfallet ett faktum.

Jag har speciellt några saker som kommer bli otroligt skönt att slippa efter onsdag:

  • stanken från ortosen på kvällen när jag tar av den (den blir inte speciellt fräsch av att köra spinning med)
  • min svarta jeans 3/4 jeans med dragkedja och svarta tights som är de ENDA vanliga byxorna jag har kunnat ha på mig under nästan 7 veckors tid.

  • den tjocka, varma, f.d. vita strumpan som ska vara på under ortosen för att det ska bli rätt tryck (fick 2 st och de är rätt äckliga efter 7 veckor, trots att jag tvättar och tvätta) 
  • den extra tiden på morgonen när allt ska på i rätt ordning
  • sitta i duschen alternativt duscha med ortosen på (det har varit lite knepigt när jag duschat på gymmet och i badhuset)
  • ironmanplastpåsen som skydd mot att skita ner ortosen och få in snö i hela härligheten
  • kunna få chansen att få tillbaka vänster vadmuskel
  • kunna gå normalt, utan att vagga eller halta
  • att ständigt vara blöt om tårna, antingen av svett eller snö, vatten, slask el dyl
  • återigen. Stanken från foten och ortosen. Den är vidrig. HUr mycket man än duschar.

Saker jag kommer att sakna:

  • Att jag inte längre kan be Simon hämta ditten och datten åt mig när jag ligger i soffan och slappar 🙂

Säsong 2016 here I come!

Min vackra ortos med tilhörande vita socka. Under det tjocka lagret döljer sig en stank av instängd gammal fot som inte är utav denna jord. Kortet är taget typ två veckor efter att jag skadat mig. Nu måste jag spänna in ortosen på max och den passar inte längre min tunna vad. Tightsen är använda sedan 25 januari:).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Preventivmedel för sportande fruntimmer


Har funderat på att skriva det här blogginlägget under ett års tid nu men hejdat mig ett antal gånger. Nu kommer det ändå för att jag själv gärna hade läst ett sånt här inlägg innan jag började mixtra med preventivmedel för ca ett år sedan. Det här inlägget är inget som ni grabbar behöver ta del av. Det är riktat till tjejer och sådana här saker är våra hemligheter. Men vill ni veta hur det är så får ni självklart läsa vidare. Go ahead!

Det började med att jag återigen började käka hormonbaserade p-piller igen efter nåt års uppehåll. Det gick väl nån månad sedan insåg jag varför jag hade slutat med skiten innan. Jag blev väldigt labil i humöret! Brann av på en sekund och kände att jag inte var mig själv riktigt. Från att alltid (nästan) vara glad till nedstämd, sur och svajig i humöret. Usch. Min mamma har haft samma problem med p-piller så jag tänkte att jag kanske helt enkelt var känslig för hormonbaserade preventivmedel. Kanske rent av för att jag tränar mycket och känner min kropp.  Jag kräver att den ska vara stark och pålitlig och inte motverka min träning.

 Varför stoppa i sig hormoner som man bara blir nedstämd av? Dessutom glömde jag ju pillren lite då och då vilket inte gjorde saken bättre direkt och hur bra är det? Gravid var ju det sista jag ville bli när jag var tjänstledig från jobbet och allt för att idrotta.

Funderade av och till. Läste på. Försökte hitta något om idrottande tjejer och liknande besvär. Hittade inte ett skit. Bokade in tid hos barnmorska och undrade vad jag skulle göra och vad som fanns som alternativ som skulle funka för mig som idrottare mycket. 

Eftersom jag absolut inte ville käka hormoner så fanns det tydligen bara ett alternativ: kopparspiral.

Och jag klev ut från mottagningen med metall i underredet och en dålig magkänsla.

Det gjorde jävulskt ont. Eller det var mer obehagligt. Fy fan. Rekommenderar ingen att sätta in metallskrot i könet. Tänkte att nu var det bara att idrotta och göka på utan att behöva bry sig i hormonsvallningar, barn eller försämrad prestation. 

Men. När man satt in spiral är det en veckas träningsförkylning i pool och två dagars cykelförbud. WhAAAT?!?! Det fick jag redapå efteråt!  Jaja. Bara att gilla läget och inte bada på ett par dagar (5 dgr minskade jag ner det till & cyklingen och löpningen körde som vanligt så fort den värsta värken i magen var borta ). Det jobbigaste var dock smärtan. Det kändes som mensvärk delux  och gav sig inte. Inte heller den blödning som är normal efter att satt in spiral. Blödningen ville inte ge sig. 

Slutade med att jag hade mens 2 veckor och ledigt 2. Sedan började skiten om med fruktansvärd mensvärk, ömmande bröst och känsla av svaghet i kroppen som inte gick att styra över. Inte roligt och fungerar inte när man är på läger och ska träna hårt!  

I april/maj efter mina läger utomlands var jag så trött på skiten att jag tog ut den. Funkar inte att ha mens eller pms hela jävla tiden. 

Rådfråga igen vad som kunde passa. Jo men det skulle nog minipiller göra. Mindre mängd hormon och bara gulkroppshormon som är skonsammare. Mensen skulle försvinna helt förhoppningvis och de flesta var kanonnöjda med denna typ av preventivmedel. Bra, tänkte jag!

Började på nya metoden och blev snabbt varse om att min mens minsann inte tänkte försvinna. Läste lite på forum och insåg att ungefär hälften av de som testat hade mens HELT TIDEN! Jag var en av dem. 2 veckor mens 2 veckor utan. Det här funkade ju bara inte.  Brösten ömmade dessutom lika som förut. Inte så mkt övrig pms men jag fick köpa storpack tamponger varje månad.

Efter några månader med minipiller beslutade jag mig för att sluta. Helt. Fuck preventivmedel!!!!! Nu kör jag utan och mina prestationer och min träning har gått så otroligt mkt bättre sedan jag körde utan något jäkla preparat. Mina bröst är minimala men de gör inte ont och jag har helt fullkomligt normal menstruation  (mycket mindre dessutom) och Simon kan berätta för mig ca 2 dagar innan när det är dag då jag blir lite snöig och känner mig tjock.  Annars helt normalt och träningen har gått bättre än någonsin efter jag slutat att mixtra. 

Nu frågar jag om någon vet någon studie på preventivmedel kopplat till prestation?

Vad har ni själva för erfarenheter och hur reagerar ni på p-piller etc? 

Och varför i helvete vi tjejer sedan 60-talet har tvingas mixtra med hormonerna  men män över hela världen är helt befriade från detta?

Rättvist?! Inte fan heller. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ljuset i tunneln!


Äntligen kan jag se ljuset i tunneln! Jag har fått kallelse för ”avgipsning” och träff med sjukgymnast för att få ta av mig ortosen (för gott!) den 3 februari. Jag blev så glad när jag fick tiden att jag har höjt min träningsmotivation till skyarna. Jag har till och med testat att simma! TVÅ gånger! Och det gick bra!

Första tillfället var i lördags med Ludvika simsällskap. Hade väldigt stora funderingar innan hur jag skulle göra med foten, duschning, att hoppa i och själva simmandet. Jag gjorde helt sonika så att jag duschade med ortosen på, gick ned för den hala och läskiga trappan ned till bassängen, lindade foten hårt  i 90 graders vinkel, lade ortosen vid bassängkanten och hoppade i med dolme. Var väldigt noga med att inte röra på foten och att inte nudda vägg eller botten med den. Tänkte att 1000 m var ett rimligt mål att klara. Jag körde 3000 m och 70 minuter! Helt utan plan och bara arm med dolme. Det var ganska trist, ärligt talat, för jag fick aldrig det där sköna, avslapnade flowet när man bara tänker på teknik och antal längder. Det blev BARA fullt fokus på foten och att känna efter om et skulle göra ont. Men det gick bra där jag körde, på egen bana, när de andra lyllosarna fick köra VO2-max serie med start uppifrån och tidtagning. Men nu var premiären gjord! Det var faktiskt i Thailand jag simmade sist, dvs 6 veckor sedan, så jag är nöjd med utfallet.

I veckan har jag även cyklat varje dag och det har kännts bra. Har till och med kommit upp lite i motstånd och puls, utan smärta, så jag är väldigt glad. Lite crosstrainer har jag också vågat mig på, tillammans med övrig styrketräning. Jag har faktiskt fått träningsvärk i vaden på det skadade benet, så jag tror att jag är på väg mot rätt håll. Min vänstersida är dock helt crazy slapp och svag, än så länge. Jag kan knappt spänna musklerna längre, det bara sladdrar och dallrar om det skadade benet.

Nu ser jag ljust på framtiden. Snart kan jag börja med rehaben för att snabbt få tillbaka muskulaturen i benet så jag kan börja springa nån jävla gång (usäkta svordommen men jag längtar så himla mycket!!!!).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*