Running Runmarö


Nu en vecka i spenaten. Hämta vatten i pump. Diska för hand (Rambo, släng dig i väggen). Utedass. Eller som vi (jag) kallar den, telefonkiosken (ingen läser längre dassets gamla Allers från 1984).

Springer på grus. Springer på små skogsstigar. Rötter, stenar, flata granithällar. Granar susa, tall och björk. Vildsvinsskithögar i spåret. Hoppa, hoppa.

Närmar mig lilla byn Nore på Runmarö (ett par hus). I ett av dem bodde Strindberg en sommar. Fru Siri bodde i ett hus mittemot, med barnen. Strindberg skrev klart romanen ”I havsbandet”. Det gjorde han rätt i. Men året därpå var han där ensam, nyskild. Så kan det gå … när man skriver på.

Springer ut på ett gräsfält vid lilla byn Kila. Där kommer Ludvig Rasmusson knallande i sällskap med ett gäng strindbergsdiggare. Ludvig guidar i Strindbergs fotspår när han inte springer (han har sprungit i 60 år) och skriver böcker och kåserar i God Morgon Världen. Ludvig undrar varför jag inte sprang Musköloppet. Men då var jag ju på Öland. Sedan får jag göra en fem minuters föreläsning om Ö till Ö. Nej minsann, den hade inte Strindberg gjort.

Springer vidare. Springer genom ett veritabelt kulturlandskap. Springer in på Gatan, där finns ett fint hus, med en rullator parkerad utanför. Den tillhör Tomas Tranströmer. Jag tror i alla fall att den tillhör Tomas Tranströmer, han har tillbringat somrarna på Runmarö sedan han var barn, fångat fjärilar, skalbaggar. Skrivit en och annan dikt. Han borde vara här nu också. Jag får inte syn på nobelpristagare Tranströmer, men jag har i alla fall sett hans rullator. Tror jag.

Springer ett varv till. Det första på 15 km. Det är inte särskilt platt här. Solen gassar. Diar ur Camelbacken. Blicken i marken. Sätta fötterna rätt, inte snubbla trädrot. Inte slå huvet i sten. Löpa vaken. Tiden är ingenting, bara följa terrängen, öka fart där det går att öka fart, trippa lätt där det är svårt. Löpa som förfäderna, på jakt efter … om inte en mammut … så i alla fall ett wienerbröd … eller två … i skafferiet hemmavid.

Springer förbi Fredrik Sjöbergs hus. En mycket fin författare. Rolig. Vet massor om sådant som växer, om sådant som flyger i luften. Och kryper i jorden. En dag såg Sjöberg en bäver komma simmande över Ytterbyträsk, som han har utsikt över. Det sa han sen till grannen, ”jag såg en bäver komma simmande”. En bäver, skrockade grannen, sa inte mer.

Någon bäver hade inte siktats sedan stenåldern på Runmarö. Om ens det. Nästa dag var grannens favoritpilträd vackert fälld av ett par knivskarpa bävertänder. Sen skrockade grannen inte längre (Om detta går att läsa i Sjöbergs ytterligt underhållande ”Den utbrände kronofogden som fann lyckan”, finns i pocket).

Jag vet inte inte om Sjöberg var hemma och kollade ut över Ytterbyträsk när jag simmade tvärsöver i våtdräkt. Och om så, vad han tänkte då.

Snart framme vid huset, ett av Svenska Författarförbundets stugor. Här är mycket enkelt att vara, ganska så underbart att vara. Ut på bryggan efter tre mil, stretcha åhejohå, vig som en gammal tall, lyckas ändå komma ner på rygg för lite coreövningar, sådana som författare plägar göra när de fått skrivarkramp och andra krämpor. Sedan av med alla paltorna och vinka till Tallinfärjan långt där borta i den kostym man föddes i, samt hopp i havet.

Nirvana!

Övrigt … crosstraining (rodd till Rönnkläppen, dit ska man springa i höst, och simma):

Kapten Gråskägg (med Skarp-Runmarö i bakgrunden, dit ska man, just det ja, springa och simma i höst):

Sist men inte minst, Runmarö Lanthandel, med ett exklusivt sortiment av högkvalitativ läsning:

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

RW Team Ultramarin


Varför ta tåget till sta´n … när man kan simma?

RW Team Ultramarin bestämde sig för en liten testtur tillsammans. Totte (t h) snälla fru Sonja körde ut oss till landet utanför tullarna. Där skulle finnas en kul bana att simma, förklarade Totte, först en liten sjö och en kanal och sen en  stor sjö (Sickla) och en kanal till och så Järlasjön och så iland nedanför Hammarbybacken. Ganska exakt fem km. Lugnt tempo och någon minut vattentramparvila var tjugonde minut.

– Det är visst näckrosor i sjön, påpekade jag för Totte när vi skulle kliva i den första lilla sjön.

Jag gillar inte att simma bland näckrosor, de kan dra ner en vuxen man under ytan, det vet ju alla som är någorlunda bekanta med svenska folksägner.

– Ingen fara, sa Totte, jag simmade här i midsomras. Gick perfekt.

Så vi hoppade i. Efter 100 meter fastnade ena paddeln i något segt och grönt. En j-la massa sjögräs. Något hade växt till sig sedan midsomras. Efter 101 meter fastnade andra paddeln i samma sega gröna sjögräs. Efter 102 meter fastnade ena foten. Efter 103 meter fastnade andra foten. Dolmen drogs ur sitt  läge. Och imma på glasögonen.

– Totte, för i h-vete, det här går inte!

– Bara 500 meter kvar, sa Totte, sen blir det stor sjö!

Men det gick inte. Det var läge för panik. Jag simmade plötsligt omkring i en skräckroman av Stephen King. Ett ondskefullt jättefält av sjögräs var på väg att dra ner mig i djupet.

– Jag väääääääänder!

Och jag vände. Och sjögräset drog. Fick loss en arm, men då blev det mer sjögräs runt den andra armen. För varje bentag, än mer gräs runt benen. Pulsen upp i Red Alert.

Till slut kom jag ändå loss, kom fram till startbryggan som en ilandfluten midsommarstång, med gräsligt gräslikt grönt runt ben och armar. Ljuva liv, jag lever, aldrig mera simma skitsjö!

– Konstigt, sa Totte, jag fastnade inte alls.

Han var nog fridlyst. Jag skulle aldrig ha kritiserat näckrosorna. Den här sjön ville mig illa. Vi joggade i stället ett par hundra meter till den stora sjön. Där var det vatten, vatten, bara vanligt vatten. Solen sken, ljumma vindar, knappt en våg. Hjärtat började klappa lugnt igen, armarna vevade på och vevade på, blicken vaken efter nytt sjögräs.

Folk vinkade från kajaker och bryggor. Vi vinkade tillbaka. Drygt 2 timmar och 25 minuter senare var vi tillbaka i sta´n. Kravlade upp på en brygga med solande mödrar och små barn.

– Hej, vi kommer från Saltsjö-Duvnäs, sa Totte.

– Vad har du mellan benen, undrade ett barn.

– En dolme, svarade Totte, man flyter bättre med en sådan.

Jag har fått helt nytt perspektiv på Ö till Ö nu. I ytterskärgården finns inget djävulskt sjögräs. Bara vatten, vatten, underbart öppet vatten.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ölands(b)logg 4


Vi drogo till Byrum. Stormen hade dundrat halva natten, ylat i master och tåg. Morgonen därpå var dock havets yta kav lugn, och vi togo oss till stranden för att göra det en pirat ibland måste göra.

Havets fasa – Rubber Roger (hoppa i havet, Jack Sparrow!!), med häxornas hemvist, Blå Jungfrun till vänster.

Fast havet var än fasligare. Nattens grymma dyning hade vänt havet upp och ner och gjort det som dagen innan varit vänligt och varmt till något otäckt och kallt.

– Åtta grader i vattnet ropte en landkrabba.

– Ha, ha, skrattade vi. Du tappa visst en siffra där. 18 grader, menar du.

– Nä, åtta, skrockade landkrabban och vände anletet åter mot sin Mari Jungstedtdeckare.

Vi stoppade en tå i, och ville inte riktigt tro. Vi stoppade halva kroppen i, och ville ändå inte riktigt tro. Vi simmade 50 meter, och sedan började vi tro. Halleluja!!! vad vi började tro. Och paddlarna paddlade i åttio knop upp på land igen. Fy f-n för h-vetets alla djävular, och häxorna på ön därute, detta havet var ju brinnande kallt. Det rök om de nakna underbenen väl uppe på land igen. Årets kortaste simpass avklarat.

Så mycket varmare nästa morgon på skattjakt genom det öländska inlandet.

Och så mycket lugnare.

Nu vänder vi åter mot hemmahamn. Med hopp om hetare hav mellan Sandhamn och Utö. Annars lär det bli dubbel-rubber för Rubber Roger i höst …

Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Det kan man nog kalla det 😉


Kenneth Gysing

Hej där Bureborn, tack och nä nä; Kapten Bölja! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ölands(b)logg 3


Dagarna flyr som kåta kaniner över fälten. Snart dags åka hem igen.

Igår loggade jag in 16 km morgonlöpning och 2000 m simning. Det gick gäss på havet, och man kände sig liten.

I morse gick jag också upp tidigt och löpte 12 kmlugnt. Sedan iväg till en annan ölandsby några mil bort för att prata ny bok m m med en av mina favoriter i TV-rutan, Lotta Lundgren. En av historieätarna, ni vet. Jätterolig, jättesmart, och med en charm som sägs ha en förödande effekt på män, vilket jag nog kan hålla med om.

Jag vet inte riktigt vad som hände, det är jag till vänster, men ändå inte riktigt jag. Lottas bok som kommer ut i november, ser i alla fall ut så här:

Innan jag började prata med Lotta dök hennes man Martin upp och skakade hand. Han såg ut som en löpare. Det var han också. Han håller på med ultra och sådant där ”Ö till Ö” förklarade Lotta. Och innan viktiga lopp brukar hon proppa honom full med en massa underbar mat. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Martin, som heter Johansen i efternamn, gick in på 13.05 i Ö till Ö år 2011. Jag hade gärna sutttit där flera timmar och pratat om matlagning som livsfilosofi och löpning som … ja, livsfilosofi … och kombon: äta mycket och springa mycket – som optimal livsfilosofi … men jag hade lovat brorsan ett eftermiddagspass. En dubbeldag, mycket spännande.

Så efter hej till Lotta som sa att det absolut värsta hon ätit var sill kokad i svagdricka, vilket låter rimligt, så drog jag åter till min semesterhåla för att dundra 10×600 m på en tunn liten asfaltsträng inhöljd i ett ammonikadoftande moln med ursprng från en kohage bredvid. Intervallet genomfördes med ackuratess, s k Lottalundgren-effekt!

En optimal dag på alla möjliga sätt och vis. Även om solen lyste med sin frånvaro.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ölands(b)logg 2


Brorsan igår.

5000 meter på Ölandsspelen i Högby, Öland. En alldeles skimrande friidrottskväll i det lilla formatet. Gröngrönt lysande gräs, rödröd lysande tartan, banlöpning parallellt med annan friidrott, ungdomar som hoppar stavhopp, löpare som värmer upp, lugn men ändå laddad stäming. En korvkiosk utan kö, publik i solstolar, glassar i motljus, ingen trängsel. Klockan närmade sig sju, men en bra bit över 20 C i luften. Alldeles magiskt.

Brorsan nervös, värmde upp inför B-heatet. Värmde inte i studentlinnet. förstås.  Vore en dödssynd, och risk för evig onåd hos tränare Lorenzo. Målet var sub 20 min på 5000 meter, något brorsan aldrig tidigare lyckats med.

Och det gick. Brorsan sprang, han svettades, han flåsade, han drog pluggarna ur öronen på sista varvet (fin metafor, ohämmat lånad från krönikör Klingberg här i spalten bredvid) och gick in på 19.55 … eller möjligen låga 19.56, och precis så där slut som man kan bli i en OS final … eller VM final.  Lite mindre format här i Högby, som sagt, men samma kamp, samma stora känslor.

Löpning … så jobbigt … så kul!

Satt själv bland publiken och hejade på. Tung vecka. Tolv mil löpning, 10 000 m simning. Ett slags pers, det också. Gungande hav i förrgår. Blåste friskt, bröt gäss. Grått vatten, dålig sikt, flöt runt som en kork på öppet hav, sjögräs både här och där. Tänkte, nu skiter jag i det här. Tänkte sen på han som trilla av färjan mellan Åland och Stockholm, som simmade runt i sju timmar, och till slut plockades upp av en helikopter. Kajkade på. Gungeligung. Och till slut upp på strand, upp på Alvaret, och löpning ut bland alla  blommorna. Klafsade fram på stig mellan små orkidéer, de lyste uppmuntrande, och solen bröt fram en aning och värmde gummit i våtdräkten och man förvandlades från blötdjur till människa igen. Och allt var gott.

Men nästa år blir det nog mer banlöpning. Jag vill också ligga halvdöd på en tartanbana på Öland … med nytt pers!

Bravo Brorsan!!

Antal kommentarer: 2

Stefan Danielsson

Gratulera till pers, kul när nån når sitt mål:-)


Kenneth Gysing

Brorsan tackar och hälsar att han blir farlig på Bore Cup i vinter … f ö går han mest omkring och pratar mellantider så trumhinnorna slackar på omgivningen …



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ölands(b)logg


Över bron igen. Mot ön. Öland.

Havet till höger, där man simmade förra året. Som en sardin bland andra sardiner. Men det släppte efter 500 m. Ack, sardinens längtan ut mot det stora havet.

Och bron. Som man cyklade på. Krängde över stången, upp över krönet. Djupt ner över tristyret nerför. Det gick fort då. Svindlande minnen av järn.

I går morse. Ut 06.10. Resten av huset i djup sömn. Kyligt, dagg över ängarna. Mot Bredsätra, en mil raksträcka. Smal asfaltsväg. Tugga på. Sen till vänster, och vänster igen. Egby, Mörby, Löt. Rulla på, rulla på. Vindkraftverken, vevande rymder. Stor fågel över rapsfält, dök snabbt. En sork mindre?

Ölandsgubbe

Klockade 31 km (på norska – rolig långlöpning ) lagom till frukost två.

Idag ner i havet. Dolme, dojor på. Gaah, 15 C? Men efter 300 meter var kroppen som fisken i vattnet, knoppen släppte tanken på kylan. Bra sikt. Inga hajar, inga lik, bara bottenformationer och småfisk. Upp efter 1500 m, upp och spring. Dålig känsla i fötterna. Som man stått länge i snö med för tunna skor. Började tina upp efter tre kilometer. Efter fem kilometer, i havet igen. Havet varmare nu. Eller kroppen. Paddla på. Underkroppen på släp. 1200 m till, och så upp på land igen, vig som en kvastfening. Hej familjen, hej hej.

Sen kasta macka. Sen baywatch från solstolen. Holiday – all in!

Bubblor i Borgholm ( ej bostads …)

Fånga dagen

Fånga fisk

Middag för amfibieman

/to be continued …/


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in