Who´s hot Kalmar


Hej hej…..för första gången sedan 2010 kör jag inte Kalmar. Det var planerat så men ångrar det bittert. Tröstar mig med att jag ändå inte kunnat starta då jag ligger hemma med nåt otäckt virus & en fortsatt strulig vadmuskel. Har skrivit ihop några rader om Kalmar på lördag. Ber om ursäkt för det mest handlar om herrsidan men då Köpenhamn har damproffsen så blir det naturligt så.

Hoppas ingen missade att Åsa Lundström vann Kalmar Mini Triathlon igår sekunderna före Annie Thorén och dryga minuten före Sara Svensk som kom 3:a. Ludwig Fleetwood vann på herrsidan, härlig comeback. GRATTIS!

Kollat igenom startfältet inför Kalmar och måste tyvärr säga att det ser tunt ut. Få PRO´s av dignitet sånär som på några undantag. Svårt ha koll på alla AG´s men även där saknar jag några klassiska hjältar som brukar hamna högt i resultatlistorna. Kalmar är ett fantastiskt event men ligger vid fel tidpunkt ur flera aspekter. Allt handlar ju inte om Hawaii. Augusti och september är en duktigt tävlingstäta månader, då syftar jag inte bara på Norra Europa. Vi har förutom ett par stora mästerskap innan och efter som Frankfurt, Nice, Zürich, Roth & Hawaii även VM på 70.3 som är en viktig tävling för många PRO´s samt snabba AG´s. Kanske inte lika viktig som om den hade legat i Europa men ändå. Med risk för bli tjatig, Kalmar är värd ligga tidigare på säsongen. Hade gärna sett den gå mitten/slutet juli. Så slipper man riskera för låga vattentemperaturer också. Nästa är blir det 4 st race i närområdet då även Norge får en hel, Haugesund. Hoppas några race flyttas till andra veckor….ping Ironman!

Vi har följande Svenska proffs som startar på lördag: Karl-Johan Danielsson, Markus Hultgren, Erik Holmberg, Andreas Lindén, Jonas Örarbäck & Martin Olsson. Tyvärr får vi inte se Fredrik Bäckson (skadad) & Sebastian Norberg (Kör VM) på startlinjen. Spännande se dock vad Sebastian Björklund kan göra i sin Ironmanpremiär (Han kör som AG). Den mannen har kapacitet så det räcker men saknar erfarenhet från längre race samt haft en lång & hektisk säsong. Han får sällskap av Magnus Olander (amatör) som satsat stenhårt i år kan komma riktigt bra om han får till det. Jag tror även det kan bli ett bra race för Markus Hultgren & KJ då detta är ”deras” bana och de älskar en hemmapublik! Håller en tumme även för min vän Jonas Örarbäck som kör sin första Ironman….som PRO dessutom. Håll ett öga efter Calle Brümmer oxå. Det är fart i den gubben! 

Eloge till Wim Timmermans som kör sin 42:a Ironman på lördag. Just kört Maastricht. Jeeezus!

Övriga proffs är för mig okända till halvkända. Cameron Wurf blir kul följa då han är en ex proffscyklist. Fått hård kritik då det sägs han låg nära ledarbilen i Sydafrika och kunde därför soloköra den cyklingen i ledning utan större problem. Sjukt att det så ofta är ett problem?! Mer känt fall när Tim Don slog ”världsrekord”…låg bakom bilen i 18 mil typ. 
KJ har gett mig följande top 5 som fortfarande verkar vara klara för start:
1.) McKernan
2.) Molinari
3.) Danielsson (ödmjukt)
4.) Wurf
5.) Sapunov
Björn Andersson hälsar dock att man aldrig ska underskatta Tyskarna. Lite som i fotbolls VM, ”football is a game played by 22 players and in the end germany always wins”

De tider som folk fick 2012 & 2016 var exceptionellt snabba och dem bör man inte jämföra sig mot. Alla lopp är olika och precis som vid Vasaloppet ska man titta på sin placering i första hand innan man börjar skryta eller misströsta över splits. Disponera smart och tveka inte fråga om ni undrar något specifikt gällande banan. Den är platt så egentligen inga konstigheter annat än spara på krafterna till löpningen som är snabb givet fräscha ben.

Madame Pele kallar på er…..visa ni är henne värdig så badar ni snart bland sköldpaddor i paradiset.

Mike

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Upp-och ner


Det har vart lite upp och ner den senaste tiden. När hälsenan smärtade som mest förra veckan var jag beredd på att kasta in handduken och skita i Berlin bara för att nån dag senare inte ha några känningar alls. Hopp och förtvivlan, en mentalt jobbig berg-och dalbana. När den smärtat som mest har jag vissa stunder nästan önskat att den bara ska gå av, det hade vart så mycket enklare på många sätt men utvecklingen de senaste dagarna har till min förvåning vart övervägande positiv så för tillfället är jag inställd på att stå på startlinjen den 24 september och ta mig an Berlins flacka gator.

Det blev en hel del del vila förra veckan med halverad veckomängd som resultat vilket inte bara verkar ha gjort gott för hälsenan utan även för huvudet, det tar emot att erkänna men faktum är att det var rätt så skönt att inte springa på ett par dagar, få koppla bort löpningen för ett tag och inte bry mig, det behövdes. Vila kanske inte är så dumt ändå. Det blev ganska uppenbart när jag kom hem från Dalarna att distans inte är några problem men däremot fartpass. Trots det så ställde jag mig på startlinjen i måndags för att springa Löparnas kväll 5000m bana. Förhoppningen var att kunna genomföra loppet utan känningar. I fem varv kändes allt bra, passerade 2000m på 6.55 med känslan att det kändes under kontroll, både hälsena, fart och flås, men strax efter dök dom första känningarna upp. Ingen smärta men det var ändå ett ganska lätt beslut att kliva av, mest som en försiktighetsåtgärd. 

Fick lite tips av Thomas Edström – en snabb Umeå löpare – efter loppet som haft liknande problem som mig – dvs ingen egentlig smärta under själva löpningen men däremot problem att gå normalt på mornarna med stelhet och smärta – att massera hälsenan med fingrarna för att skapa cirkulation. Till en början var jag tveksam till om jag skulle våga mig på det med tanke på att senan har vart trycköm hela sommaren och varje liten touch har gjort ont. Att då försöka bilda ett S av senan lät på förhand som en ganska dålig idé men ju mer jag har testat det desto bättre har det faktiskt känts och nu kan jag göra det utan större problem och dessutom har den värsta ömheten släppt på köpet.

Jag tror inte på att vila mig igenom det här utan snarare på att springa bort det. Fick medhåll av Thomas på det. Däremot ska jag fortsätta dra ner på mängden och vara försiktig med fartpassen ett tag samt vara observant på hur hälsenan känns från dag till dag men att helt sluta springa känns inte som lösningen. Faktum är att jag faktiskt vågade mig på några fartökningar redan under gårdagens pass, 2x3km i 3.45-fart samt en lite snabbare tusing på 3.25 som avslutning och det gick över förväntan.  

Den här sommaren har inte riktigt blivit som jag hade tänkt. Planen var ju att köra en jävla massa överfart och korta intervaller för att få upp speeden, istället har det mest blivit mellanmjölk. Jag tror inte att jag är i sämre form än vad jag var i våras men å andra sidan är jag knappast i bättre form heller. Istället har jag nu en dryg månad på mig att hitta den rätta känslan, känslan av att vara i form och oslagbar, känslan att tro på sig själv, tro på det man gör. Just nu tror inte ens jag på mig själv och då blir det absolut inget PB. Mycket av att vara i form handlar om självförtroende och vetskapen av att man har gjort jobbet, då brukar formen komma per automatik. Just nu vet jag att jag inte har gjort det jobb som jag hade tänkt, på många sätt känner jag mig högst osäker på om jag ens kommer orka springa 4,2 mil utan att stanna, än mindre springa på under 2.50. Det återstår å se om jag hinner hitta den känslan. Nyckeln ligger i att kunna köra igång med hårda pass igen utan att hälsenan begränsar mig, då ska det nog kunna gå. Sen behöver jag ett gäng långa långpass också för självförtroendets skull.

PB eller inte, i måndags köpte jag i alla fall dom skor jag ska springa med i Berlin. Ett par Asics DS Racer 11. Mina tre par av version 10 är i princip helt slut, kanske att det sista paret skulle hålla för ytterligare en mara, men när jag hittade racern i rätt storlek hos löplabbet var det bara att slå till. Tyvärr blir det svårare och svårare att hitta denna fantastiska sko i butik och på nätet nuförtiden. DS Racer är i mitt tycke den perfekta skon för marathonsträckan. Hyfsat lätt men ändå rejält med dämpning. Det enda negativa jag kan komma på är yttersulan som inte håller mer än 30mil innan den är nernött.

Första intrycket av version 11 var att det är en annan sko än version 10. Yttersulan verkar ha förstärkts en del vilket är positivt och greppet var betydligt bättre, både på asfalt och grus men den kändes betydligt stummare, hårdare och mindre dämpad. Behöver nog ytterligare några pass med den för att avgöra om det är en förbättring eller försämring. Om jag kommer fram till det senare så kanske jag får rota fram mina 10:or och kräma ur en sista mara ur dom.

Nästa vecka blir det en sväng till fjällen för lite löpning i frisk luft. Fram tills dess är det distans som gäller och om hälsenan tillåter så slänger jag in några kontrollerade fartökningar för att få lite fart. Fyrhundringar på bana får vänta ett tag till. 

/Hörs

Antal kommentarer: 4

C.Åk

Tja!
Tror inte att du behöver köra en ”jävla massa överfart och korta intervaller” om du vill springa en mara i fyrafart.
Farten för en det har du ju.

Mitten augusti nu.
Tiden är knapp.
Fokusera på längre pass i den fart du har tänkt springa loppet.
Ställ in kroppen som en maskin på den farten.
Oavsett om det är morgonjogg eller 25 km.
Spring i samma fart.

Lägg in nåt rent intervallpass på 10×1000 eller 5×2000 i 3,25-3,40 fart.

Själv har jag ganska goda erfarenheter av att tokmata i 2-3 veckor i marafart.
Varje dag.
Tills kroppen säger nej typ.
Bra om det just då är ungefär 3 veckor kvar.

Dom enda korta intervallerna du behöver köra är helt utvilad och toppad dagen före loppet. 3×150-200 m!
Det räcker.

/C.Åk


Peter

Tvära friktioner eller tvärfriktionsmassage av hälsenan har jag goda erfarenheter av. Kanske ger samma effekt som den massage du nu gör men man utför dem på lite annat vis. Skrev en kommentar på ditt förra inlägg om du vill testa.

Hoppas senan repar sig!


Besken

Har du testat stötvåg?
Fungerade mycket bra för mig.


Anders Larvia

@C.Åk: tack för tipsen, det tar jag verkligen till mig! Har alltid matat mycket marafart och tröskel å tror stenhårt på det för just marathon, skönt att få det bekräftat från nån annan än mig själv. Vet egentligen inte varför jag fick för mig att börja köra massa korta intervaller, det enda som kom ut av det var en ömmande hälsena. 10×1000 och 5×2000 är helt min melodi 🙂

@Besken: har inte testat stötvåg på hälsenan, däremot för löparknä och även fast det gjorde ont som fan så tyckte jag att det hjälpte. Nu börjar hälsenan kännas under kontroll, men om det blir sämre igen så ska jag absolut testa det.

@Peter: det låter mycket intressant, måste kolla upp om det går att få här i stan, ska fråga min naprapat nästa gång jag träffar honom.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Arizona Callin


Hej!

Vara ledig – då menar jag verkligen ledig. Inte flänga en långhelg hit eller dit med familj och packning jagandes sol & äventyr. Menar skrota på landet, planlöst oduschad med sand mellan tårna och ingen aning om vad som händer utanför ens lilla bubbla. Den typen av avkoppling är underbar, sällsynt och pånyttfödande. Få sova 60-90 mins mer per dygn är så nära doping man kan komma utan veta bättre. Presterar mycket högre på träningar och träningslusten är enorm. Ligger dock inte i hängmattan direkt på dagarna när jag inte tränar då mina ungar som snart är 9 resp 7 år inte är några stillasittande filurer direkt. Antar äpplena inte faller lång ifrån trädet. Ska dock ärligt säga det ger mer energi än det tar vara med dem. Motsatsen till vad många föräldrar försöker få det till… Sportens fjärde gren ”Ursäkter” verkar vara den som flest tränar på?!

På tal om ursäkter – förutom ett bakslag i förrgår då min vadmuskel smällde med 50 meter kvar under 6×1000 meter så är jag på banan igen. Börjar se resultat och känna mig som vanligt. Saknar självklart den där spetsen som man har när det är tävlingsdags men har en solid grund bygga från. Då jag numera är anmäld till Ironman Arizona den 19:e november så är det ingen direkt stress med det som känns ur slag. Kommer få vara försiktig med löpningen, speciellt med kvalitetspass. Får nog ställa in mig på fartlek som snabbast tills jag vågar kalla mig frisk. Får däremot chansen igen slipa på cykel & simning. Lyckas jag ta det en nivå till kanske man kan klättra av cykeln i öknen efter 5:40-5:45h och då måste man inte ha en monsterlöpning för ha kval eller pallchanser. Som sagt, återstår att se…

Tjörn är det som håller mig brinnande just nu. Kommer nog inte ha mina bästa löpben om ens några så gör mitt bästa för hitta tillbaka till en anständig cykel- & simform som kan rädda mig undan förödmjukelse. Ska dock bli kul äntligen få åka dit & stöka lite bland västkustens kobbar & skär. Kanske även tacklas lite med en Go Göbbe eller två som tror ordet ”gött” är gångbart utanför 031-området?!

Som sagt – de dagar man vaknar och upp inte känner en endaste skada och kan pressa kroppen hur hårt som helst utan besvär. På de dagarna borde man kyssa marken & föreviga vara tacksam. Den yttersta lyxen är kunna göra det man älskar….resten är sekundärt.

Sen vill jag tillägga att jag är ÄCKLIGT avundsjuk på alla som ska köra Kalmar. Trodde det skulle vara skönt inte behöva göra det i år men icke! Räkna med mig nästa år..

Imorgon börjar friidrott VM – årets höjdpunkt. Hoppas Usain Bolt åker på stryk & Lovisa Lindh totaldominerar! 


Ha´de nu gött, göttare & göttast…

M


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det ser mörkt ut…


…på Kameruns avbytarbänk, för att citera Arne Hegerfors. Dom senaste dagarna har jag kastats mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden har jag känt mig optimistisk och tänkt att det blir sub2.50 i Berlin bara för att sekunden senare googla om man kan få tillbaka pengarna för den bokade flygbiljetten. Anledningen till det är min sketna j-a hälsena. Jag tycker att jag haft den under kontroll hela sommaren. Visst, jag har kanske kört lite för mycket stundtals med tanke på smärtan men man persar inte av att vila sig i form och löpning gör ont ibland. Jag har ju t.o.m dragit ner på fartdelarna i träningen trots att planen var en helt annan från början, en tillräcklig kompromiss trodde jag. Men faktum är att jag knappt kunnat gå ordentligt dom senaste dagarna utan att hälsenan smärtat och det känns inte okej. Tvärtom så har jag blivit mer och mer orolig ju mer smärtan tilltagit. Men efter ikväll börjar det faktiskt ljusna en del på den där avbytarbänken. Och jag ber om ursäkt i förväg för alla svordomar, men en smärtande hälsena kräver starka ord.

I början av veckan tog jag lite välbehövlig ledighet från springandet, närmare bestämt ganska exakt 58 timmar. Det var flera månader sen jag hade ett sånt ”långt” uppehåll senast. Istället drog jag på Brad Paisley turné till Gävle och Stockholm. Förutom country och cowboyhattar i världsklass blev det såklart en hel del öl, burgare, hotellfrukostar och rosévin, inte det bästa för varken form eller vikt. Riktigt nice men en del av mig kunde som vanligt inte låta bli att få lite ångest, både över missad träningstid men framförallt över alla överflödiga kalorier. När jag kom hem kände jag mig både fet och pluffsig så det första jag gjorde var såklart att sticka ut och springa. Inom loppet av två dagar cashade jag in 72km. Perfekt tänkte jag men efter det ballade hälsenan ur.

Så sent som i fredags hade jag så pass ont att jag knappt kunde gå eller slänga upp fötterna på ett bord, än mindre röra hälsenan, varje gång den nuddade nånting så ilade det till i hela kroppen av obehag. Då började jag faktiskt bli lite orolig på riktigt. WTF? Är det kört nu, var det första jag tänkte? Ett halvårs rehab? Operation? Det märkliga är att senan sällan smärtar under löpning vilket är lite märkligt. I fredags tänkte jag ge upp redan efter 200m för det gjorde så förbannat ont till en början men precis när jag skulle kasta in handduken och vända så släppte det plötsligt och sen kunde jag springa på nästan som vanligt. Efteråt var det såklart smärta men inte under själva löpningen.

Imorse var jag inställd på att inte springa nåt mer på ett tag och översköljdes av en slags melankoli och sorgsenhet. Att inte kunna springa är det värsta som finns. Som vanligt var jag tvungen att gå på hälarna när jag vaknade och ingenting tydde väl på att det skulle bli bättre. Satte mig vid datorn och googlade allt jag kunde komma på. Hälseneinflammation, hälseneproblem, ont i hälsenan, hälsena rehabövningar…ja ni fattar. Det var en ganska dyster läsning må jag säga, långt ifrån vad jag ville läsa. Slängde igen locket och bestämde mig för att köra igång med ordentliga excentriska tåhävningar, inte nåt halvhjärtat slarv som jag fuskat med hela sommaren bara för att det är så förbannat tråkigt. Nej, den här gången var det på riktigt. 3×15 reps på den onda foten varje timme och utöver det en massa knipövningar för tårna och vadstretch. Till en början kändes det som om vaden skulle explodera, helvette vad ont det gjorde när man gjorde det på riktigt. Och så hände det. Helt plötsligt kunde jag gå som vanligt utan att ha ont framemot eftermiddagen. Kände på hälsenan och till min förvåning var den långt ifrån lika trycköm. Hallelujah! Kan det vara så enkelt att excetriska tåhävningar räcker? Jag vetifan, vägrar nästan tro det, men det går ju inte att förneka det faktum att jag efter hundratals tåhäv plötsligt kunde gå utan smärta.

Velade länge om jag skulle våga ge mig ut på en testjogg eller inte. Som den endorfin junkie man är så var valet till slut inte så svårt. Fy fan vad dålig karaktär man har. Inte hjälpte det heller att Dr Internet på många sidor skrev att helvila rent utav kan vara kontraproduktivt. Om internet säger att helvila inte är lösningen på problemet så får man väl tro att det är så. Att få knyta på sig skorna och sticka ut, när jag imorse trodde att det var lång vila som gällde, var som den första klunken kall öl en varm sommardag eller som en fet prilla grov lös en måndagmorgon. Magiskt, ord räcker inte till för att beskriva den känslan. Självklart fick jag hybris och la in en fartökning i ett par kilometrar med resultatet att hälsenan började protestera men inte så pass att det kändes som om jag var tvungen att avbryta men tillräckligt för att jag skulle komma ner på jorden. Nu en timme senare känns den under kontroll, lite känningar och viss smärta men inte alls som för ett par dagar sen. Än har jag inte gett upp! Det enda negativa med kvällens runda var väl att jag började få hopparknä känningar på den andra benet, så jävla typiskt. Fy fan vilket j-a måndagsexemplar man är.

Jag tar tacksamt emot tips på hur jag ska förhålla mig till min hälsena. Springa eller inte springa? Dra ner på träningen eller fortsätta som vanligt? Jag kan som sagt ingenting om hälsenor eller vet hur man ska förhålla sig till smärtan så shoot, ge mig era bästa tips.

Nu blir det i alla fall ett par dagars löpvila, imorn sticker jag till Dalarna för att se Emmylou Harris och jag packar INTE med mig några löparskor. Ha! Sån endorfin junkie kanske jag inte är ändå. Förhoppningsvis är dom kommande vilodagarna som balsam för hälsenan. Och om jag får höra Pancho & Lefty på tisdag så kan jag dö lycklig, hälseneinflammation eller inte!

/Hörs

Antal kommentarer: 4

Magnus Fröhler

Länge sedan. Dra ned. Du vet att du kör hårdare än de flesta. Rädd att bli tjock PM du äter lite gott. Det blir du inte. Var rättvis och inse att du är bra och snabb. Om du taggar ner lite kommer du att hålla och utvecklad. Bygg styrka långsiktigt. Frid och allt gott.


Stefan N

Det är grymt svårt att dra ned på träningen när man är van att rulla på +100km/vecka men mitt tips är ändå att dra ned något på volymen och istället ersätta löpning med alternativpass, t.ex. crosstrainer. Du kommer inte tappa en sekund på det formmässigt. Som elitmotionär pressar man sig gärna över gränsen, så försök lyssna på kroppen. Man kan springa om man har ont men smärtar det låter det inte som en bra ide. Håller tummarna att du står redo i Berlin uppumpad för sub2.50!!


Peter

Mitt första och egentligen enda pålitliga råd till dig är att ta dig till en duktig sjukgymnast.

jag har haft hälseneproblem och vet vilket elände det kan vara om man inte stämmer i bäcken. Jag är inte medicinskt utbildad på något vis så alla mina övriga råd ska tas med en rejäl nypa salt.

Hur du ska behandla din hälsena handlar nog om hur illa däran den är. I någon slags akut skede gäller att avlasta senan. Om du inte kan springa p.g.a. smärta har du inget val – då är det helvila från den belastanda aktiviteten (just det: löpning) som gäller. Om du kan springa med vissa känningar är det en varningsklocka. Då gäller det att se till trenden: kan du hålla skadan i schack utan att den blir värre från en vecka till en annan? Då kan rehab tillsammans med fortsatt löpning nog fungera, men troligen måste du skära ned, antingen på mängd eller intensitet (troligen är det ökningen i intensitet, som kanske inte gjordes i samband med minskad mängd som ledde till problemen från första början?).

För att börja rehabilitera hälsenan är excentriska tåhävningar beprövat (det finns kliniska studier som styrker användandet), men det är 3×15 med rakt och böjt knä två gånger per dag som brukar rekommenderas (gärna med ökad belastning, det ska göra lite ont) som gäller. Mer är INTE bättre här. Samma principer som med träning gäller: belastning måste följas av (tillräcklig) vila för att vävnaderna ska stärkas.

”Tvära friktioner” eller ”tvärfriktionsmassage” tycker jag har fungerat bra för mig också. Kolla gärna upp det. Hittade inget bra klipp men det här visar principen: https://www.youtube.com/watch?v=GnlvZVdjKsE. Som jag minns instruktionerna jag fick ska man nypa ganska rejält. Det brukar göra rätt ont i någon minut innan smärtan börjar klinga av.

På sikt är det viktigt att förstå hur du fick besvären. Utan den förståelsen är det stor risk att du kommer att återfå problemen igen på sikt. Är problemen biomekaniska (felaktiga rörelsemönster, svagheter, fotisättning) eller blev det helt enkelt en för häftig ökning i belastning på kort tid (typ ökad mängd och intensitet samtidigt)?

Som sagt, du gör nog bäst i att ta dig till en duktig sjukgymnast.


Anders Larvia

Tack för era tips, dom uppskattas verkligen. Det blir ett besök till naprapaten så fort semestern är slut, fram tills dess så blir det minskad mängd och en massa excentriska tåhävningar.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tålamod


Göteborg 2008. Det var där allt började. Det visste jag inte då men det vet jag nu. Mitt första Göteborgsvarv. Min första tävling överhuvudtaget och starten på nånting nytt. Inte omgående på studs men det satte igång nånting som skulle komma att förändra hela min tillvaro. Kanske är det känslan som jag upplevde då som jag fortfarande letar efter, försöker återskapa. Jag tänker ofta tillbaka på det där loppet. Var nervös som fan och hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på. Ett halvår tidigare hade min kompis Nicklas föreslagit att vi borde åka ner till Göteborg och springa varvet som en hälsosam uppladdning inför Sweden Rock Festival ett par veckor senare. Hade aldrig sprungit 2,1mil innan. Jag sprang min 7km runda ett par gånger i veckan och var nöjd med det, var mer intresserad av bicepscurl då. Jag hade ingen som helst koll på hur snabb eller långsam jag var eller om jag överhuvudtaget skulle klara av det, såg det mest som ett tillfälle att få dricka sprit efteråt. I bilen ner pratade vi om att 2 timmar borde kunna gå, men jag var osäker. Jag har nog lyckats förtränga hur jobbigt det faktiskt var, kommer mest ihåg de euforiska känslorna som översköljde mig när jag passerade mållinjen på Slottskogsvallen. 1.44 tror jag tiden blev om jag minns rätt. Efteråt fick jag min utekväll, en krogrunda längs Avenyn som slutade med att vi shottade Fireball med massa Chalmerister på nåt obskyrt studenthak till långt in på småtimmarna, men från den dagen var jag förändrad.

Stockholm 2012: Kände mig alldeles för kaxig när jag stod på på Lidingövägen och inväntade min första mara. Jag hade ju sprungit Göteborgsvarvet ytterligare ett par gånger sen dess, börjat träna löpning på riktigt, sänkt tiden från mitt första varv till 1.27 och dessutom gjort ett par millopp på under 40min. Hur svårt kunde det egentligen vara att springa den dubbla distansen? Min första mara var en riktigt käftsmäll, kanske det jobbigaste jag någonsin upplevt rent fysiskt. Egentligen borde jag ha blivit avskräckt från marathon efter det där mytomspunna loppet 2012, jag satt och skakade i nästan en timme efter målgång och kunde inte springa på hela sommaren pga ett löparknä som direkt resultat, men nej, istället för att bli avskräckt väcktes en nyfikenhet och fascination och på sikt en livslång kärlek till marathondistansen. Redan dagen efter anmälde jag mig till min nästa mara. 

Sen den där majdagen i Göteborg för snart 10 år sen har det hänt en del, så även sen min maradebut. Förutom att löpningen har blivit en livstil så har jag även lärt mig att bemästra marathon sträckan någorlunda och får inte längre samma brutala soppatorsk som i början, men framförallt så har min kärlek till att springa bara vuxit sig starkare. Det är lätt att stirra sig blind på nya mål och aldrig vara nöjd, njuta av nuet och det man faktiskt lyckats åstadkomma. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så biten eller få uppleva fantastiska lopp runt om i världen, än mindre springa på 2.50. Men faktum är att den största vinsten under dom här 10 åren är att jag numera har en så pass stark kropp att jag när som helst kan springa 2 mil och verkligen njuta av det. Det är lycka. 

Det har krävts mycket tålamod, planering och en hel del svordomar för att nå dit jag befinner mig idag. Många gånger har jag vart så fruktansvärt less och velat kasta in handduken, lägga ner allt vad löpning heter och bara göra nåt annat istället. Men i slutänden har kärleken till att springa ändå alltid vunnit. Det är det som är hemligheten. Man måste älska att springa för att orka med det för det är långt ifrån roligt hela tiden.

Jag tillhör definitivt inte den kategori som har talang för att springa, tvärtom. Mitt löpsteg och skadehistorik skvallrar om att jag egentligen borde ägna mig åt nånting annat men jag älskar att springa ändå. Jag har nått alla mina mål på ren vilja och hård träning. Det finns säkert dom som tycker tvärtom, att jag visst har talang, dom som springer lika mycket som jag gör men ändå aldrig kommer vara i närheten av att springa maran på 2.50 och så är det säkert, vi har alla olika förutsättningar men tider är egentligen irrelevant, min poäng är att alla kan nå sin fulla potential om man bara lägger ner den tid som krävs. Man kan inte förvänta sig att få A i betyg i alla ämnen utan att plugga, samma sak med löpningen. Vill man nå en specifik tid eller ett specifikt mål måste man ställa sig frågan, är jag beredd att lägga ner den tid som krävs? Jag svarade ja på den frågan, tyvärr är det nog allt för många som inte är beredda att göra det och det gör hela skillnaden.

Mitt bästa råd; sätt ett högt mål, så pass högt att du nästan inte vågar säga det, det ska vara skrämmande och nästan kännas ”omöjligt”. Ett tydligt mål är ett måste för att träningen ska bli meningsfull, för om man inte vet vart man är på väg spelar det ingen roll hur mycket eller hårt man tränar. Sen lägger du ner din själ i det och jag lovar att det kommer ge resultat. Det kommer krävas en hel del uppoffringar utöver blod, svett och tårar men är man inte beredd att göra dom uppoffringarna så kan man heller inte förvänta sig resultat, då kan man fortsätta jogga runt kvarteret och vinka till grannarna. Inget fel i det men man kan inte förvänta sig att bli bättre då. Jag harvade på rätt länge och sprang maran på mellan 3.10-3.20 samtidigt som jag drömde om sub3 men tänkte att det kommer aldrig att gå, det är för svårt helt enkelt. Men så en dag bestämde jag mig bara, jag ska fan klara det. Mycket sitter i huvudet också, vad som är möjligt eller inte. Tränade ännu mer och ännu hårdare. Till slut så gick det. Och det utan att ha nån som helst talang för att springa mer än att ha en talang för att verkligen vilja. 

2015 satte jag upp ett nytt mål. 2.48.48 på maran. Varenda kilometer sen dess har egentligen gått ut på att nå det. Det har gått 2 år sen dess, en evighet. Men att sätta ett högt mål betyder även att man även måste vara beredd att ge det tid. Det finns ingen quick fix. Jag är nästan där men fortfarande känns det långt borta och ibland tänker jag att jag aldrig kommer att klara av det. Det är skrämmande samtidigt som det är min största drivkraft. Men så ska det vara.

För övrigt så ska jag bli bättre på att uppdatera bloggen framöver, skyller på lathet och ledighet. Träningen flyter i alla fall på som den ska och hälsenan är under kontroll så jag kan inte skylla på det i höst om jag inte klarar av mitt mål.

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Johan Hedlund

Sicken kärleksförklaring!
Vackert!!
Nu håller vi tummarna för att du fixar tiden i höst så att du kan sätta nya omöjliga mål.


Anders Larvia

Tack Johan 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Florida 140.6?



Hej!

Ta aldrig några beslut i vredesmod – heter det. Har lagt till ”eller hungrig”. Tagit en vecka off all träning och låtit resultatet, eller brist på resultat smälta in. Motivationsbrist är något som jag saknar, har aldrig i mitt liv känt att jag inte vill prestera eller träna inför något. Dagar då jag inte har med min träningsväska är en förlorad dag. Kan låta tragiskt men så är det. Är uppriktigt olycklig då jag fick min andra stolpe ut 2017. Vore det en normal idrott så har man ett nytt race runt hörnet men Ironmans kan man inte göra särskilt ofta, max 2-3 per år om man siktar på vettiga resultat. Har enligt mitt sätt se på det bara en chans till under 2017 innan det är dags vända blad för en ny säsong med allt vad det innebär.

I skrivande stund letar jag alltså ett race. Kriterierna för detta är att det är efter September månad och att det är en Ironman tävling. Ska helst inte vara galet varmt eller oseriöst kuperat heller då jag inte har möjlighet träna på det. Har fått Barcelona rekommenderat men av olika skäl inte sugen på det. Sneglat på Arizona & Cozumel men tanken på vara borta en vecka lockar inte heller… Florida är mest sannolikt i dagsläget.

En sak är dock säker. Ska träna igång nu igen lite försiktigt, se om kroppen svarar. Sedan vill jag köra nåt kort & hårt lopp i stil med Åhlatriaden och kanske nån Olympisk tävling. Sedan blir det full fokus på Tjörn. Ett race jag aldrig kört då det ligger veckan efter Kalmar. Ska enligt utsago vara ett av Sveriges absolut bästa arrangerade lopp och verkar ha en bantyp som passar mig.

Är det någon som vet sig med en kul sommartävling nära Halland i sommar så tipsa gärna. Samt även om ni har en god eller dålig erfarenhet kring de Race som ligger i Ironmankalendern under slutet September, Oktober & November. Bara tipsa här på Facebook!

By the way – Hoppas ingen missade Patrik Nilssons race i Frankfurt. För att vara så ung är det särskilt imponerande hur han kan & vågar köra sitt race hela vägen och slutar som 3:a på EM efter en sinnessjuk 2:40h marathon i den värmen, 33-35 grader. Vilken superstjärna och fantastiskt kul följa honom & Åsa Lundströms framfart på Hawaii i oktober!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in