om man gillar vacker natur, endorfiner, de bästa instruktörerna, atmosfären, fjäll, spa och sån här utsikt från hotellrummet:

Haka på upp på fjället med mig- väder ej helt garanterat!

Spaa.

Lyssna på inspirerande föreläsningar.

Träna för landets bästa instruktörer.

Träffa massa trevligt fölk.

Njut av Jämtlandslugnet.

Det är förstås Workout Åre jag pratar om och eventet är inte fullbokat! Och även om just din favoritklass är det så ger ju det möjligheten att testa något helt nytt!

Kom kom kom!

Inte en hälsosatsning. Då pratar vi andra saker.

Men om ni vill satsa på friskvård för personalen så finns det några saker att tänka på. Mer än fem men det kan vi ta senare. Friskvård brukar ofta drivas av några ökända hurtisar på företaget. Det brukar klassas som kostnader. Det brukar inte ha i ledningsgruppen att göra och just friskvård behöver kanske inte i detalj vara där. Men att det är sanktionerat från ledning att friskvård är bra och det stöttas att medarbetare prioriterar det- det är viktigt

1) Gör det för alla Friskvård ska vara för alla. Då funkar inte hård crossfit och tuffa imjölksyreintervaller. Att alla ska åka Vasaloppet. Både ur ett hälso, etiskt och skattemässigt perspektiv. Friskvård, bara namnet indikerar att det inte handlar om hårdträning utan vård av det friska. Röra på sig. Hård träning går jättebra men alternativ ska finnas. De som kan och vill träna kommer göra det. Men bjud in på bred front och fokusera på motionsbiten. Att ta i hårdare för de som vill löser sig av sig självt. Låt dem löpa amok.

2) Anpassa det till verksamheten När har medarbetare tid (att ta, tid tycker sig ofta ingen ta)? Var passar det att vara? Vad passar det att göra som de flesta eller alla kan vara med på ? Går det att ta promenadmöten och stötta det med att det finns stavar, paraplyer? Skoställ för leriga skor?

3) Utse sunda ambassadöder Kanske inte hon som ska göra maran under tre timmar. Kanske inte han som tävlar cykel. Kanske inspirerar de. Men kanske inte om det uppfattas som fel signaler. Om det leder folk att tro att det måste vara blodsmak i munnenträning. Kanske hen som har fått skruv på regelbunden sund motion. Som rör sig för att må bra?

3 ) Ha ett varför, men låt medarbetare hitta sitt eget. Alla har olika motivation och möjligheter till att motionera. Men förtydliga gärna ansatsen i att detta inte handlar om att träna hårt om man inte vill, utan för att främja rörelse under och runt arbetsdagen för att må bra i vardagen, orka med jobbet och det man har utöver det. Ta en strategisk ansats med några riktlinjer för vad som ska karaktärisera det ni tar in så kan det få vara ledord när förslag kommer in- utifrån eller inifrån. Här är tre riktlinjer jag själv infört hos oss:

1) Passar det för alla? 2) Går det att genomföra så de flesta eller alla kan vara med? 3) Främjar det motion eller handlar det bara om prestationsfokuserad träning?

4) Prata om att erbjuda och möjliggöra. Prata om motion, röra på sig. Prata om att prova- på. Om att ”alla kan vara med” om ”för dig som är nybörjare”. För det är de som ni vinner på att få igång.

5) Förstå skillnaden på hälsa på arbetsplatsen och friskvård. Friskvård är en del men kan aldrig lösa till exempel orsaken till stress, otydlighet, dålig kommunikation. Plåster på såren och som en huvudvärkstablett däremot. En viktig del både i att skicka signaler till anställda, till kunder, till potentiella medarbetare att vi tycker det är viktigt med motion. Men inte som enda hälsosatsning.

Det kommer mer på ämnet. Här kan du läsa en intressant artikel från Harward Business Review. 

Berätta gärna hur det funkar hos er!

På lördag springer jag min första ultra sen september 2013. Jag har absolut fått till flera fina långpass men har inte tränat direkt så strukturerat som jag gjorde inför tidigare lopp. Däremot har jag finfint med mängd i benen så känner inga problem med att orka de 8 milen jag ska springa. Det gör alltid ont när man springer ultra. Det kommer vara skitjobbigt efter halva loppet men det kommer gå bra.

Jag är ganska bra på att fokusera på det som går att påverka och strunta i resten. Men jag får jobba ganska hårt just nu med att hantera att jag fått rejäl pollenallergi. Det hade jag inte för tre år sen när jag sprang 100 miles.

Jag tar medicin men jag blir seg och känner mig inte som mig själv. När jag sprang hem igår kändes det som bara halva lungorna funkade- det är verkligen INTE optimalt inför lördag.

Annars känns det riktigt fint i kroppen. Möjligtvis skulle jag trappat ned någon vecka tidigare men det här är ”ett lopp på vägen” inte huvudmålet så det gör inget om jag inte är superfräsch i benen. Sammanfattningsvis kan man säga att det känns som jag ska springa ett riktigt långt långpass med massa ultravänner på lördag. Loppkänsla och tillhörande pirr har inte infunnit sig. Kanske kommer 09.55 innan start…

Men såhär gör jag och här är lite tips sista veckan inför ett lopp:

Träningen

Inget du gör sista veckan påverkar rent fysiologiskt lyfta din form uppåt. Däremot kan du ta i för mycket och stå på startlinjen lite nedbruten. Men jag brukar tänka benen och kroppen som ett ”rörsystem” där man vanligtvis genom sin träning spolar igenom rören flera gånger i veckan. Så ”spola kranen” genom att hålla igång benen och visst kan man köra ett lite hårdare pass i början av veckan. Återhämtningen är extra viktigt. Och känslan av att vara stark och pigg- så låt den guida. Jag joggar lite och kör mer yoga och SOMA bara för att jag vill ha känslan av att vara smidig som en apa.

Sömn/stress/återhämtning

Åh vad jag tjatar om det men sov. Sov spciellt i början av veckan om du vet att du kommer sova dåligt sista natten. Det gör inget kan du trösta dig med om du sovit ok tidigare. 

Det är lätt att tänka att hjärnan inte behöver jobba så mycket under loppet men du kan ha fördel av att inte stressa för mycket dagarna innan. Det var det där med att all stress håvar ur samma hink. Ersätt inte hård träning med stress utan försök ta bort onödiga stressmoment och ersätt dem med lugn, ro och positiva tankar. Målbilder.

Kosten

Det beror på. Kan man säga med säkerhet. Ska du springa ett ”glykogenintensivt” lopp, alltså ett lopp upp till maratondistans så är det bra att ha ordentligt med kolhydrater i kroppen. Det är det inför ultra också- det ger en extra skjuts även om det är fler i det här gebitet som kör lågkolhydrat.

Jag tänker att det är bra att ha fullt i båda tankerna och med en train low approach så är man så effektiv i sin fettoxidation att man kan få i sig kolhydrater både innan och under loppet utan att det stör fettmaskinen för mycket.

Jag tror mycket på matens metafysiska egenskaper just den här veckan. Att bli boostad mentalt av att äta bra grejer. Mycket grönsaker, mycket näring. Ju närmre loppet desto renare mer lättsmält mat. Själv dricker jag rödbetsjuice varje dag. Och äter som vanligt. Lite mer dagen innan, snäll mat och mycket av den. Bakar en god kaka och njuter gott av extra energi.

Övrigt- tics- ritualer

Kanske har du inga. Kanske har du det och de ger en trygghet. Det är inget konstigt med det. Många elitidrottare har sina tics och många är lite vidskepliga. Whatever floats your boat. Jag filar mina fötter och målar tånaglarna. Hellöjligt jag vet. Mina fötter ser ut som stryk annars men det här har blivit en grej. Kanske har ett speciellt armband som ska påminna mig om något. Det ger mer än det ”kostar” så.. ja ba gört! 

Berätta gärna här om du har någon speciell ritual!

Viktigast av allt. Det får inte bli ångest. Att stå på startlinjen på ett lopp det är en ynnest som några få i världen har möjligheten att göra. Peppad, pirrig- absolut men med en positiv glimt i ögat. Det är en lyxutmaning. Vi gör det för att det ska ge glädje och en känsla som är positiv även om den är lika individuell som individen. Så ta det perspektivet i hampan om det känns läskigt och ångestfullt.

Lycka till med ditt lopp och berätta gärna här om du sprungit något som du vill dela med dig av!

Starten på Tjejmarathon 2014. Ett av världens finaste och GODaste lopp.

Vi har alltid velat göra oss fina. Alltid. Det ligger i vår natur. För länge sen kanske man satt i timmar dagar i rad och snidade, virkade, sydde något eller några saker. Hade få saker man tog väldigt bra hand om.

Nu lever vi i materiellt överflöd. Jo jag är säker på att du som läser detta har allt och lite till i prylväg som du behöver.

Och det som var timtals finslipande eller sparande till några få saker förut är idag att köpa nytt efter säsong. Efter mode. Efter habegär. Efter att visa identitet och tillhörighet. Efter att bekräfta. Efter att döva. För att ge en kick.

Det finns numera tjänster som bara syftar till att profilera företag och deras produkter på nätet. Vi är svaga när vi har bråttom. Att köpa något spelar på vårt samlarbeteende och behov av bekräftelse.

Som inte håller. Och vår konsumtion håller inte.

Som bloggare får man inbjudningar till showrooms. Senast idag kom det om höst och vintermodet.

Jag går inte. Kommer aldrig gå. Jag kommer heller aldrig att skriva om vad som är i mode nu och peppa till att köpa det. Däremot tipsa om bra grejer som kan behövas. Prylar som håller. Och jag försöker leva som jag lär. Och man lär så länge man lever.

Försöker tänka hållbarhet i alla saker jag köper och använder. Jag älskar mönstrade tights men har tänkt att de tröttnar man säkert på så köper inga såna. (Har däremot vunnit ett par som är jättesköna och jag gärna kör SOMA i och kommer använda tills de går sönder). Jag försöker bara ha löparskor jag verkligen använder och bara de par jag ”behöver”. Allt är ju relativt men med 50-100 km i veckan behöver jag bra skor.

Älskar att samarbeta med Falke som inte direkt tillverkar modeplagg fastän de är snygga. De håller länge, är grym genomtänkt kvalitet och man tröttnar inte på färgerna.

Har många plagg som är riktigt gamla. Och försöker verkligen spara, göra rent, laga och ta hand om. Min 4 år gamla skaljacka går inte att få ren längre. Men den får duga. Mina Vagabondstövlar har släppt i limmet. Ska verkligen försöka få ren den och laga dem.

Jag försöker helt enkelt få den där kicken man får av att shoppa i att återanvända och ”se nytt” i det man redan har. Det är inte så roligt alltid. Men jag försöker och det är det jag vill sprida.

Investera i riktigt bra grejer. Tidlösa. Hållbara. Njut av den känslan. Hållbarhet är inte tråkighet. Less is more är coolt.Det är #vavavoom.

Inför TEC 2013. Jacka, pannband och brillor fortfarande in duty!

1) Alltid. Sov. Kanske behöver du mörklägga lite mer nu när det är ljust så tidigt så du inte vaknar för tidigt. Eller så behöver du sova mindre nu.

2) Borsta tungan varje morgon. Inte bara den här veckan. Gör det varje dag. Tipsat om det förut. Du kommer se varför när du gör det.

3) Pausa en stund varje dag och lyssna inåt. Det är inte flummigt. Men det är kanske den bästa quantified self grejen du kan skaffa- koll på dig själv, av dig själv. Ju oftare du gör det, desto lättare blir det och desto bättre blir du på att känna av vad du behöver. Behöver på riktigt. Kanske bara sitta eller stå och andas utan intryck utifrå

4) Tala om för dina anhöriga att du kan tänka dig att donera dina organ när du inte behöver dem. Om alla gjorde det skulle vi kunna rädda fler liv. Kan du tänka dig att ta emot ett organ för att räddas till livet? Då tycker jag du ska kunna tänka dig att ge. Och om alla anhöriga vet så går det fortare.

5) När du är på väg att skriva, dela eller gilla något. Fundera på om du skulle kunna säga den åsikten till personen på riktigt. Och stå bakom den om ifrågasatt.

Och ha en riktigt fin vecka!

I veckan delades i mitt Facebookflöde frekvent en artikel om forskare som uttalar sig om kost som får utstå förtal och hot, milt sagt, för att de talar om en framforskad sanning och till exempel kolhydraters vara eller icke vara.

Förra veckan handlade det om att högfettskost kan vara skadligt för barn.

Och senast idag läste jag på DN en artikel med den eminenta rubriken ”Den bästa dieten är den du slipper tänka på”.

Om och om igen ser vi att anekdoter lyfter fram enskilda dieter och produkter men forskning talar mer om långsiktig balans, avsaknad av skräpmat och ”ren  mat” (nej inte raw food) är det som funkar för hälsa och mot fetma.

Det säljer inte.

Det låter inte så roligt.

Det är inte en quick fix.

Det är svårt att paketera.

Det är ingen enskild som tjänar pengar på det.

Ungefär 600 ggr så mycket som Livsmedelsverket lägger stora livsmedelsföretag på att sälja in sina produkter. Och jag har en thing för att gå och fundera över hur saker paketeras och marknadsförs. Hur mat och livsmedel marknadsförs.

”Protein” ”Magert” ”Rent” ”Superfood” osv. De orden säljer.

Och många har bråttom  när de handlar.

De vill ha en förändring i sin hälsa.

Kanske i sin vikt.

De vill bli bekräftade att de valt något rätt. Något extra. Något smart. Något bra.

För säkerhetsskull så väljer man glutenfritt också. Och så triggas man av märkning. Oavsett om man faktiskt vet exakt varför det är så bra!

Här är några jag brukar notera:

”Hög proteinhalt”. ( iofs bra)

”Från utvalda gårdar” (Yes alla leverantörer torde vara utvalda för klart inte alla gårdar får leverera).

”Rapsgris” (Ok, låter bra, men hur många vet varför rapsgris är bra?).

”Handplockade” ( om något som bara går att handplocka.)

”Solmogna!” (eh..ja! Precis. Så det växer liksom. Det mesta.)

Jag har noterat att det gått inflation i ”proteinmusli” bland hyllorna och idag tog jag mig tid att läsa vad det innehöll.

1) Risenta har till exempel ”proteinflingor” som innehåller 20 % protein. Men 13 gram socker bestående av ananasjuice och ananassirap. Godis. Passar bra en fredagskväll.

2) Axa har en musli (och havergryn) som heter ”Protein Musli Apple & Coconut musli” som bara innehåller 6 g socker per 100 g. Här pratar man om protein från havregryn och ärtor men läser man på baksidan innehåller själva proteinkällan också ”veteprotein” – alltså gluten! Det skriver man kanske inte ut på framsidan. Nu ser man inte fördelningen- kanske bara ett uns med gluten i förhållande till ärtor men ändå. Mig gör det inget men eftersom många skyr det som pesten kan det vara lätt att missa. Havregryn och ärtor är annars en bra kombo då de för sig inte ger komplett proteinprofil men tillsammans täcker de flesta essentiella (kanske alla, har inte kollat exakt) aminosyror vi behöver.

Lustigast är nästan CarbZones bröd som just för att höja proteinhalten görs på vetegluten och vetemjöl…mycket gluten blir det.

Och så har vi alla dessa bars. ”Protenbars” som innehåller massor av socker. Rena godiset. Men med lite extra protein. Men som marknadsförs hårt som fasen som det du verkligen behöver för att återhämta dig.

Mat är bra. Protein är bra. Men vet vad du äter. Det är min favoritdiet. Håller livet ut.

Har du upplevt känslan av att ta på dig träningskläder? Att man liksom vill röra på sig bara av att ha de plaggen på sig? De är utformade för det. Sköna tights som följer med när du gör en benböj, som gör det lätt att sätta sig i ”skräddare”.

Skor som det är lätt att både stå, studsa, gå och springa i.

Toppar, t-shirts och jackor som är utformade för att röra sig i.

Samtidigt så behöver vi mer vardagsmotion. Och jag kan, som kontorsråtta 5 dagar i veckan, reflektera över att den typiska kontorsjobbsgarderoben kanske inte direkt främjar rörelse?

Tänk dig klackar. Pennkjol. Skorta. Kavaj. Man blir inte sugen på att gå i trappor och göra pausgympa direkt.

Kontorsbyxor, en blus som det syns LP-skivor under armarna på så fort man rör sig lite för mycket. Stövlar. BH. Jeans.

Ja ni fattar. Även om ni är grabbar så fattar ni.

Idag hade jag ett promenadmöte med en av mina fina kollegor. Jäklars vad det regnade på oss för övrigt, vi bara garvade åt det till slut. Jag hade mina sköna SKora Fit på mig (världens skönaste skor alla kategorier) och en ganska skön klänning och strumpbyxor.

Sköna kläder att röra sig i. Och jag märker att jag undviker skjortor och styva stela saker. Märker att när jag har på mig sånt så blir det mindre spontan rörelse. Märker att vad jag har på mig påverkar hur mycket jag rör mig.

Tänker att det är tur att det är gångbart med snygga sneakers på jobbet på de flesta ställen.

Tänker ganska ofta att när jag behöver nya träningskläder så ska jag faktiskt försöka skaffa såna jag kanske kan ta ett möte eller två i. Falke har fantastiskt fina tidlösa grejer så det går bra redan med de jag har. Intalar jag mig iallafall. Idag var jag på ett seminarie om hälsa under min transportlöp. I träningskläder.

Är det ok?

Har du märkt att du rör dig mindre beroende på vad du har på dig?

Smart sporty casual tänker jag gärna får bli en kontorsklädstrend. Med tidlösa, miljövänliga, hållbara plagg som är sköna att röra sig i.

Klockan ringer 06.00 Barnen sover. Hinner dricka en kopp kaffe..ni vet den där första klunken..smaken av kardemumma. Lugnet. P1 morgon.

”Mammaaaa”. Lilla har vaknat. Springer in och väcker storasyster och de myser i sängen.

Vanligtvis supermys men jag kan inte riktigt njuta för jag har fått ett mail om ett annat mail om att någon eventuellt inte tolkar något lika positivt som jag vill lyfta fram det. Ett missförstånd. Och jag är en ”HSP” Highly sensitive person. Jag blir arg på mig själv för att jag har så jäkla svårt när folk inte håller med mig fast jag fattar att det inte går. Jag tänker att det är bra att bry sig, N säger ”det är väl bra att du bryr dig men toughen up lite för man gör inga stordåd utan att röra upp lite sand”.

Det hänger över mig som ett moln. Därtill en dag där schemat ligger omlott och jag inte fattar hur jag ska få ihop det fram till klockan 14.30.

Ska lämna liten på dagis. Klär på liten. Går och hämtar en sak i köket. Kommer ut i hallen och liten har tagit av sig de där vantarna som det är ett sånt meck att få på små tummar. Tagit av mössan. Lagt sig på golvet ”ligga här”.Tråckla på vantar igen och förhandla sydvästmössa.

Lämna dagis. Försöka lyssna på fåglarna och njuta men hjärtat pickar. Fort hem. Jobba jobba jobba.

Har en klass på Iform i Sundbyberg kl 11.30. Är närvarande men ändå lite disträ. Men ser verkligen till att vi ligger där i shavasana på slutet och jag andas själv extra djupt.

Klockan 12.30 slutar klassen. Kastar mig iväg till gymets toalett, blaskar av mig med en liten handduk, lite deo, byter kläder. Springer till tunnelbanan. Missar med några sekunder. Svär inte. Tackar för 7 minuters squatsittande på perrongen på en kall station i middagslugn och äter min macka jag förberett.

Klockan 13.05 sitter jag raggarduschad men galet eftersvettig med en grupp kollegor och pratar om de nya föreskrifterna från Arbetsmiljöverket.

Klockan 13.30 sitter jag i nästa möte som är via Skype.

Klockan 14.15 är vi klara och jag pustar ut.

Har en riktigt fin eftermiddag med mer jobb och sen lite högskoleprovsstudier med min adept/vän Z som ska skriva för första gången. Klockan 17.00 lyssnar vi på en inspirerande föreläsning med Anna Sunneborn. Otroligt bra. Z  gillar också. Gör mig så glad.

Kommer hem och blir bokstavligt talat omkullkramad av liten och stor. Hinner pussa och krama lite, sjunga och pussla lite. Viktigast på hela dagen. Ovanligt lite idag. Skönt att känna att det är ovanligt att vara borta middagstid.

Är helt slut. Inte fysiskt men lite sådär ”phu det klaffade”. Ska sova gott. Imorgon ska jag ha flow.

Perspektiv på vad som är viktigt. Foto: Katarina Jansson

Jag gillar inte att ha massor av prylar. Älskar när något funkar till flera saker. Som att jag använder min löparrygga som handväska till exempel.

Flipbelt har jag använt länge nu. Både på gymet då jag petar in nycklar och telefon och när jag springer mellanlånga rundor där jag vill ha en eller två mindre flaskor med men inte hela vätskeblåsan.

Det är en smart grej att ha på sig också om man inte har fickor. Eller för att få extra fickor! Funkar perfekt vid löpning, gym, cykel, skidor och skulle gissa vid tex swimrun också. Närhelst du ska ha saker tillgängligt som inte ska skumpa.

Nu finns det också miljövänliga flaskor anpassade till bältet! Hurra liksom! De har jag testat och det funkar hur bra som helst. Finns i två storlekar 18 cl och 32 cl och sitter still utan att skumpa i bältet.

Men det bästa med Flipbelt just nu är att de tagit fram ett bälte specifikt till vår insamling till Panzisjukhuset och Maison Dorcas. Ett bälte där hälften av priset (eller mer beroende på hur mycket du betalar!) går till Panzisjukhuset i Kongo. Ett dygn på sjukhuset kostar 13 kr så du gör stor skillnad genom att köpa ett. Perfekt till dig eller som present. Med vår # RunforPanzi på förstås.

Hur beställer du?

Superenkelt!

1) Gå in på vår insamling. Antingen skickar du 4 sms eller så klickar du på länken och betalar med kort. Flipbelten kostar 350 kr minst plus porto om 14 kr. Men du får gärna betala mer!

2) Maila din adress till tjejmarathon(@)gmail.com så postar vi ett bälte till dig!

3) Var coolast, snällast och snyggast i löparspåret, på gymet, på cykeln… var som du är! en #dogooder!

Jag skrev för länge sen (relativt) om att kunna ta in det man faktiskt gör.

Det är så lätt att bara mata på grejer och bocka av saker man gjort men är det egentligen känslan av att ha genomfört man behöver mest av eller att faktiskt ha upplevt det man gör dagarna i ända som räknas mest?

Saker som ”ärenden” och ”hushållsgöror” ja där kanske det kan vara fantastiskt att hitta synergier och få massor gjort.

Men sen är det mycket annat som man kanske ska låta ta sin tid. Dra ut på och göra gediget och ordentligt. Skjuta på annat för att verkligen göra ordentligt.

Risken är att man bara gör en massa och kortsiktigt känner sig nöjd med att ha bockat av det men…vad gav det? Tog man verkligen in det? Gav det tillräcklig uppmärksamhet?

Gör man för mycket som man bara bockar av eller gör man det och tar in det?

Jag tänker både utifrån jobb och privat. Tar mig en funderare inför veckan- hur mycket kan jag ta in och hur mycket bockar jag bara av?

Det är över 2,5 år sen jag sprang ett ultralopp. Det var inte så att jag var värsta rutinerade ultralöparen då men jag hade sprungit ultralopp i 3 år då som glad motionär och mitt sista kände jag ändå att jag hade bra form- det var bara magen som inte hade det.

Det var alltså Black River Run 100 miles (16,1 mil) i Västerås september 2013 som blev mitt sista. Sen blev jag gravid och sen dess har det varit fokus på annat.

Utöver det så har min rygg strulat. Rygg/höft. Det är något i min vänstersida som behöver väldigt mycket rehab/prehab/uppmärksamhet/symmetri och fokus. Det har varit frustrerande- jag hade absolut tänkt ta det lugnt efter att S föddes juli 2014 men jag hade nog tänkt vara redo för ett lopp lite tidigare än nästan två år senare.

Men jag har fått bygga upp långsamt och det har blivit mycket jobb i gymet framför spegel för att bana in mer symmetri i kroppen. Som belöning har jag inte alls känt av den ischias jag ibland drabbades av förut. 

Det känns faktiskt helt ok. Det är inte alls perfekt men det håller. Jag måste jobba på det varje vecka och tänka till när jag börjar bli trött men det håller!

Jag har successivt ökat distansen sen oktober. På nyårsafton testade jag 4 mil- det höll men sen fick jag influensa i januari och jag vilade verkligen för jag blir så sällan sjuk.

Men från februari och fram tills nu, ungeför två månader har jag ökat på distansen varje vecka förutom en helg med endast ett kortare pass. Intensitet har inte varit mitt fokus även om jag alltid kör ett intervallpass minst per vecka. Jag har fokuserat på att vänja kroppen vid att palla att springa länge. I terräng. Volym från 5,6,7,8, mil till den här veckan då jag nästan landade på 10 mil. Långpass från 20 km upp till runt 45 kilometer.

Idag blev det ett tufft sista långpass. Schleten faktiskt med 3 mil i måndags, 15 km i torsdags och fredags vardera och så 35 kilometer idag med två varv på Ursviksextremen och så dit och hem. Men ändå skön känsla. Det håller!

Och med det så känner jag mig faktiskt redo att springa ett ultralopp igen. Hade det varit mitt ”A-race” hade jag börjat trappa ned någon vecka tidigare men nu är det en milstolpe mot ett större mål.

Målet med TEC 50 miles (8 mil) är att det ska kännas bra. Energin ska kännas bra, magen ska kännas bra, skallen ska kännas bra. Kroppen ska kännas bra också även om det kommer göra ont förstås- alla lopp gör ont om man anstränger sig.

Nedtrappning

Så träningen är gjord och nu ska jag försöka låta kroppen ”pigga till sig”. Springa och absolut köra ett eller två intervallpass men från måndag nästa veckan blir det lätt styrka bara.

För mig är det viktigt att sova bra, äta näringsrikt och ”ladda med hälsa” eftersom loppet i sig sliter så. Känna mig stark och redo. Vill så gärna att det ska kännas bra om två veckor.  Bryr mig inte om tiden, bryr mig mycket om känslan. Fint kommer det bli- det är vår på G i skogen!

Hoppas du haft en fin springig vecka!

Det är fredagkväll. Jag ”borde” vara ledig men det här är en av de stunder då jag har tid att arbeta med vår insamling till Panzisjukhuset som vi genomför i vår ideella förening där jag är ordförande och har ansvar för ekonomin och redovisningen. Och massa saker runt loppet först.s

Det är segt ibland. Man vill hellre vara ledig. Man försöker komma på bra idéer för att engagera folk att donera. Vi har ju ändå samlat in över 100 000 kr varje år i fem år. Vi har såna eldsjälar omkring oss. Men ibland går det bara så trögt. 

Men så läser man något sånt här:

Faida var bara tre år när hon blev våldtagen av några rebellsoldater. Idag lever hon med ärren efter övergreppet och kan inte återvända till den by där hon en gång föddes.

Lilla Faida sitter på marken lutad mot en cementvägg i trädgården vid transitboendet Maison Dorcas i Bukavu, där hon tillfälligt bor. Hon bär en ceriserosa klänning med neongröna kanter. Klänningen är så stor att axelbanden åker ner så fort hon rör sig. I handen håller hon en mörkblå nalle som hon sitter och pratar med. Vad de pratar om får vi aldrig veta. När Faida bara var tre år, våldtogs hon av några rebellsoldater. Kanske är det detta som hon berättar om för nallen. 
– Jag såg hur de våldtog mitt barn, detta barn, säger Faidas mamma Marie-Louise och pekar förtvivlat på sin dotter som sitter vid väggen en bit ifrån henne.
– Hon var bara tre år och när de hade slutfört våldtäkten ville de döda henne. Jag mår så dåligt över att min dotter blev ett offer för våldtäkt, fortsätter Marie-Louise. Hennes blick är helt tom. Hon tittar bort mot horisonten, det är som om hennes tankar befinner sig långt bort.  
Marie-Louise blev själv våldtagen av rebeller och både hon och dottern Faida vårdades på Panzisjukhuset efter övergreppen. Efter den avslutade vårdperioden kunde de inte återvända till sitt hem i den lilla byn där våldtäkterna utfördes. Istället fick de en tillflykt på det PMU-stödda transitboendet Maison Dorcas. Där får de tak över huvudet, mat, skolgång och sysselsättning. Livet kommer sakta tillbaka för lilla Faida som hunnit bli fem år.
– När de undersökte henne senast visade det sig att hon inte hade någon infektion. Mitt barn mår mycket bra idag, säger Marie-Louise och ler.

Text: Matilda Hector PMU
(Matilda arbetar på sjukhuset)

OCh så får man lite mer ork.

Såhär va:

Ett dygn på sjukhuset kostar 13 kronor. Genom att gå in här och tillägna en joggingrunda eller en promenix till vår 1000-mila resa till Panzisjukhuset så ser du till att en kvinna eller ett barn får nästan 10 dygn på sjukhuset.

Dessutom är det väl kul att vara en av dem som såg till att vi avverkade 1000 mil?

Alla sms, alla som är med, alla som hjälper…det ger oss energi att orka jobba med detta alla kvällar och helger i år igen. Tack som f**!