Valencia halvmaraton

Valencia halvmaraton


Håll uppe träningsmotivationen i vinter och åk med till Spanien och spring Valencia halvmaraton tillsammans med mig och Pampas Travel den 22 – 25 mars! Tänk att starta säsongen med ett lopp i värmen, trevligt sällskap och god mat.

För mig är det viktigt att ha att ha mål med min träning för att hitta den motivation som jag behöver för att ta mig tid till att träna ordentligt under vintern. Om jag inte har något mål så prioriterar jag ibland bort min träning när jag har mycket på jobbet. Det är väldigt dumt då jag vet att jag blir både piggare och mår bättre när jag tränar regelbundet. Mitt mål under vintern är att jobba på min snabbhet och styrka. Valencia halvmaraton i mars ligger väldigt bra tidsmässigt för att testa resultatet av vinterns träning.

I resan ingår bland annat startplats till Valencia halvmaraton den 24 mars, boende på fyrstjärnigt hotell på promenadavstånd från start- och målområde, en guidad cykeltur i de gamla kvarteren El Carmen, möjlighet att boka samtal med oss coacher, god mat och en inspirationsföreläsning. Hela programmet hittar du här. Vi åker ner till Valencia torsdagen den 22 mars. Flygresan kan man boka själv från valfri flygplats men vi hjälper gärna till om ni vill. Transfer från flygplatsen till hotellet och allt på plats har vi ordnat så att ni bara kan komma ner och njuta av resan och av loppet.

Det kommer att bli fyra härliga dagar där vi upptäcker Valencia tillsammans genom löpning, god mat och gemenskap. På lördagen springer vi loppet och alla kan vara med oavsett mål. Det hade vart så kul att få dela den upplevelsen och glädjen med DIG. Spänningen innan start och känslan av lycka när man går i mål.

Ta chansen att uppleva Valencia tillsammans med mig och Pampas Travel.

Bokar du innan den 26 november så får du 1500 kronor i rabatt!Läs mer om resans program här.

Sätila Trail – Lopp på hemmaplan

Sätila Trail – Lopp på hemmaplan


Imorgon är det dags för Sätila Trail. Det var tanken att jag skulle ha sprungit loppet förra året men då satte snöovädret i Stockholm stopp för det.

Sätila Trail har lopp från fem till 120 kilometer. Jag kommer att springa deras marathonlopp med start klockan 10.00 imorgon. Då jag ursprungligen kommer från Kinna så är det extra kul att springa ett traillopp i skogarna nära hemma. Starten och målgången är vid Lygnevi Loge där jag har varit och dansat bugg många gånger när jag när jag var ung. Jag hade gärna sprungit 120 kilometersloppet som startar klockan 01.00 inatt men det får bli ett annat år, jag sparar den utmaningen.

Min man skall dock springa 120 kilometer så jag kommer att följa loppet innan och efter mitt egna lopp. Det är en stor utmaning att börja springa ett lopp på natten när det är mörkt och kallt. Det känns ofta motigt innan start men när man väl är igång kan det vara väldigt mysigt men det krävs också en målmedvetenhet att gå ut och starta ett lopp med lite söm och springa hela natten igenom. När det börjar ljusna så är det ändå fantastiskt att få uppleva soluppgången ute i skogen och då är natten långt borta.

Loppen från 42 kilometer upp till 120 kilometer har en del obligatorisk utrustning. Det jag måste bära med mig för 42 kilometer är:

  • Karta (finns i start-kitet)
  • Vätska för 20 km
  • Energi (min 200 kCal)
  • Extra underställströja
  • Extra skaljacka eller räddningsfilt
  • Kompressionslinda
  • Visselpipa
  • Mobiltelefon
  • Pannlampa (ej obligatorisk men mörkret faller efter kl 16)

Många av sakerna på listan hade jag tagit med mig även om det inte hade vart obligatoriskt. Då det ser ut att bli uppehåll under dagen då jag ska springa så kommer jag inte ta med en jacka utan istället ta med räddningsfilt. Jag siktar på att komma i mål mellan fyra och fem timmar efter start men jag kommer ändå att ta med pannlampa om det skulle hända något. Det är inte kul att springa i en mörk skog utan lampa.

Som energi kommer jag att ha med Hüma gel. Det är en energigel med chiafrön. Jag testade deras gel under CCC och de är faktiskt den gel som jag tycker är absolut godast. Jag ser nästa fram emot att äta den. Vem vill inte ha smak av äpple och kanel, hallon, blåbär eller mango? Jag är inte sponsrad av Hüma utan jag tycker helt enkelt att de är väldigt goda och under långa lopp är det bra att man har någon energi som man vet funkar och som man får i sig under hela loppet utan att magen vänder sig ut-och-in.

I klädväg kommer jag att välja ullstrumpor då stigarna kommer att vara riktigt blöta efter allt regnande i veckan och under dagen idag – de som ska springa 120 kilometer kommer troligtvis att bli riktigt blöta under natten. Jag kommer att ha långa löpartights, underställströja/långärmad löpartröja, vindjacka, löparhandskar och buff. I väskan kommer jag att ha en extra underställströja. Jag kommer att springa i mina nya favoritskor Hoka speedgoat. De har bra fäste på blött underlag och är riktigt sköna att springa i.

Nu ska jag iväg och kolhydratsladda(fika) hos min farmor och hos min mormor och morfar, man får passa på när man är hemma.

Vardagsmotion 2.0

Vardagsmotion 2.0


Det är viktigt att försöka få in motion i vardagen. Hur hög ambition man än har räcker tiden inte alltid till. Har man då redan fått in lite vardagsmotion så har man ju i alla fall gjort någon träning den dagen. Det är bra att ha olika intensitet i träningen och lågintensiv träning bygger en bra grund.

Jag brukar försöka få in vardagsmotion genom att cykla till jobbet, åtta kilometer dit och åtta kilometer hem. Jag cyklar i träningskläder och ser till att få upp pulsen ordentligt. På jobbet försöker jag gå några timmar varje vecka på ett löpband medan jag jobbar – det är riktigt bra. I början gick jag på en hastighet av två kilometer i timmen och nu är jag uppe i fyra kilometer i timmen. Inte superfort men jag kommer ändå några kilometer på några timmar. Jag upplever att jag blir mindre stel i ryggen och att jag blir piggare av att gå på bandet.

Idag lyckades jag med vardagsmotionen, cykel 16 kilometer fram och tillbaka till jobbet och sedan ett pass på gymmet med uppvärmning i två kilometer och sedan en variant på norska intervaller i form av 4 x 3 minuter löpning på tio graders lutning på löpband medan tvätten tvättades i tvättmaskinen – bra utnyttjande av tiden helt enkelt!

Fredagsintervaller

Fredagsintervaller


Idag började jag dagen med intervaller tillsammans med min man och en vän på Stockholm Stadion.

När vi sprang hemifrån klockan 05.50 var det fortfarande mörkt ute och Stockholm hade inte riktigt vaknat ännu. Det tar emot när man ligger i sängen att gå upp men det är väldigt härligt när man väl har kommit igång. På Stadion var det släckt och vi var helt ensamma, riktigt mysigt. Vi körde 2 x 800 meter, 4 x 400 meter och 4 x 200 meter, ett av mina absoluta favoritpass. På vägen hem hade staden vaknat till lite mer. Det är så otroligt skönt att vara på väg hem från sitt pass när man möter folk på väg till jobbet, känslan av att ligga steget före.

Nu är det hög tid för fredagsmys!

Race report – CCC

Race report – CCC


En upplevelse utöver det vanliga, 100 kilometer och 6000 höjdmeter är långt, stundtals ganska brant och delvis tekniskt men också helt fantastiskt.

I fredags klockan nio var det äntligen dags för starten av CCC i Courmayeur. Jag och K-J, som också skulle springa CCC, bodde i Taconnaz och vi skulle ta arrangörernas buss till Courmayeur vid klockan sju.

Vi var ett gäng löpare som stod och väntade på bussen vid hållplatsen, alla snabbt klädda och med lätt packning. Bussen kom först halv åtta vilket kändes lite sent då starten skulle gå en och en halv timme senare men ändå ganska lugnt. Väl i bussen gick allt fint till dess att vi kom till Mont Blanc tunneln där det var kö. Jag började bli lite smått stressad när jag tittade på klockan och den visade tio över åtta och att vi fortfarande inte hade fått köra in i tunneln. Till sist blev det dock vår tur och från ett regnigt Chamonix i Frankrike kom vi ut till ett soligt Courmayeur i Italien. Bussen stannade i anslutning till startområdet vid en halvtimme före start, tur att vi redan hade bytt om och packat allt. Vi gick och lämnade in dropbagen och sedan skulle vi bara gå på toaletten innan vi gick till starten. Det visad sig att det för omväxlings skull var kö till herrarnas men inte till damernas. Det visar lite på fördelningen mellan herrar och damer under loppet, ca 300 damer på 2100 deltagare.

Trots det osäkra vädret valde jag att starta i kjol, T-shirt, calfs och slefs. Då arrangörerna varnat för riktigt kallt väder hade jag ner en extra dunväst i min löparryggsäck

Starten var mycket pampig och precis innan vi blev ivägsläppta meddelade arrangörerna att det var en viss omdragning av banan. Vår plan var att snitta två mil i timmen och därmed springa hela loppet på 20 timmar.

Courmayer – Arnouvaz (0 – 27 kilometer, + 1851 höjdmeter)

Det var soligt och varmt, helt i kontrast till det kalla väder som arrangörerna hade pratat om. Loppet började med fin löpning på gatorna genom Courmayeur påhejade av väldigt många supporters innan första stigningen till Tete de la Tronche började. Jag hade med ihopfällbara stavar som jag använde när jag gick uppåt och som skulle visa sig mycket användbara även nedför under loppets regnigare timmar. Vi kom sent till starten på grund av att bussen var sen så vi hamnade väldigt långt bak i startgruppen. Det innebar att vi hade ungefär 1000 personer framför oss på stigarna där man bara kunde gå på led. Väl uppe var utsikten fantastiskt och det var lättlöpt nedför till Refuge Bertone. Vid den stationen skulle det enligt informationen bara finnas vätska men det var en hel buffé! Vatten, bubbelvatten, Coca Cola, kaffe och te fanns som dryck och som mat fanns en uppsjö av olika kakor, korv, ost och torkad frukt. Jag tog lite vatten och fyllde på lite Coca Cola i en flaska som jag hade i löparvästen och så gav vi oss iväg mot nästa station – Refuge Bonatti. Det var fortfarande väldigt lättlöpt. Väl i Bonatti fanns förutom ovan nämnda mat och dryck även buljong med spagetti, det var en hitt! Efter Bonatti följde några trevliga kilometer innan den första ganska branta nedförslöpningen till Arnouvaz. Vi kom dit efter ungefär fem timmars löpning. På stationen fanns det färsk frukt i form av citron, apelsin, banan och vattenmelon – underbart gott. Kroppen kändes bra men benen kändes inte längre så pigga uppförs.

Arnouvaz – La Fouly (27 – 41 kilometer, + 952 höjdmeter)

Under denna sträcka var det dags för en stigning upp till Grand Col Ferret, banans högsta punkt. Där blev det riktigt blåsigt och kallt. En bit upp var det skönt att dra på sig regnjacka och varma vattentäta handskar. Jag är så nöjd med köpet av handskar. Det kan verka som ett onödigt köp men det var verkligen värdefullt att ha under loppet när det var kallt, blött och regnigt. Väl uppe på toppen var det helt vitt och disigt och funktionärerna meddelade att nu var vi i Schweiz. Banmarkeringarna var många och syntes väl så det var aldrig något problem att veta vart man skulle även om sikten var dålig. Sedan började en lång nedförslöpning på lättlöpta stigar ner till La Fouly. Vi passerade La Fouly på strax under åtta timmar. Benen kändes fortfarande pigga även om stigningen kändes i benen.

La Fouly – Champex Lac (41 – 56 kilometer, + 567 höjdmeter)

Sträckan bestod först utav 10 kilometer nedförsbacke på asfalt där vi trycket på ganska bra och sprang om väldigt många löpare, benen kändes nu oförskämt bra och det var skönt att få springa på och veckla ut benen lite. Därpå följde fem kilometer stigning upp till Champex Lac. Det var också i uppstigningen som regnet började tillta. De vattentäta handskarna kom väl till användning. Det är alltid kul att få testa sin utrustning i kärva förhållanden. Detta var den största stationen där det också fanns varm mat som pasta utöver all den tidigare nämnda maten som fanns på alla stationer. Det blev lite pasta, buljong och frukt. Jag bytte även T-shirt och sleves till underställströja.Vi kom till Champex Lac efter ungefär 10 timmars löpning.

Champex Lac – Trient (56 – 72 kilometer, + 962 höjdmeter)

Underlaget i stigningen i den tredje av de totalt fem stigningarna var ganska bökig med mycket stenar de första höjdmeterna. Det hann bli mörkt och det var dags att ta fram pannlampan. Efter halva stigningen, ungefär 400 höjdmeter, stannade vi och tog en gel innan vi fortsatte. Väl uppe på toppen insåg jag att det kan nog komma ett bli gaska lerigt utför. Det var tjock hal lera på alla stigar. I vanliga fall är det nog en ganska lättlöpt nedförssträcka på fina stigar längst gräsbeklädda sluttningar. Nu halkade folk till höger och vänster. Det var riktigt skönt att ha stavarna som stöd till att hålla balansen när man gled ned för backen. Efter ett tag av slirande kom vi till Trient. Vi hade då hållit igång i ca 14 timmar. Vi fyllde på med vätska och lite frukt. Benen kändes fortfarande överraskande bra men jag började bli lite stel i framsida lår. Inte helt oväntat efter lite mer än 70 avverkade kilometer.

Trient – Vallorcine (72 – 83 kilometer, + 836 höjdmeter)

På denna sträcka fanns också den fjärde av de fem stigningarna. Stigningen gick bra, ömsom stenig och ömsom lerig stig ledde upp till toppen. Det var sagt att denna sträcka skulle vara den kallaste men jag valde ändå att inte byta till långa byxor eller till regnbyxor. Efter att hälften av alla höjdmeter var passerade stannade vi till och tog en gel till innan vi fortsatte. Vägen ner var lika lerig som den ner mot Trient. Väl framme i Vallorocine efter mycket slirande bytte jag batteri i min pannlampa, det var så skönt att få ett bra ljus igen, det var lite svårt att se sista biten ner till Vallorcine. Kroppen kändes fortfarande bra, benen var inte så mycket stelare än tidigare. Vi passerade Vallorcine på strax över sexton timmar.

Vallorcine – La Flegere (83 – 93 kilometer, + 873 höjdmeter)

Den sjätte sträckan var åtta kilometer och innehöll strax under 900 höjdmeter. Man måste passera La Flegere på strax över 25 timmar för att klara repdragningen. Det var denna sträcka som hade fått läggas om. Istället för en stigning till La Tete aux Vents och sedan en snäll nedförslöpa in till den sista stationen blev det en vandring upp och ned längs en mycket stökig stig som mer liknade en brant med stenar och rötter än en stig och sedan en vandring upp till La Flegere längs en skidbacke. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag fick en ganska rejäl dipp under denna avvikande del av banan då vi hade fått veta att banan skulle ändras minuterna innan start. Benen började stelna till och det var som sagt inte min starkaste stund men vi tog oss igenom. Väl framme på stationen La Flegere gjordes en sista påfyllning av Coca Cola och tillfixning av min kläder då jag hade fått ett ordentligt skavsår på ryggen från sporttoppen.

La Flegere – Chamonix (93 – 101 kilometer, + 99 höjdmeter)

Inför den sista sträckan började det kännas att jag hade sprungit en bit över 90 kilometer. Vägen ner från La Flegere är åtta kilometer där 6 kilometer är nedförslöpning och två kilometer i Chamonix. Det var så skönt att känna att målet var nära. Det gjorde ont att springa nedför men det gjorde inte så mycket då vi ”spurtade” förbi många på väg in till målet. Den sista sträckan på huvudgatan i Chamonix på väg upp mot målområdet var full av känslor. Vi hade äntligen nått vårt mål. Ett mål som jag har jobbat för sedan 2014, att få springa och gå i mål i ett lopp under UTMB-veckan med en bra känsla i kroppen. Samtidigt innebar det att loppet var slut, just då var det väldigt skönt men nu längtar jag tillbaka.

UTMB-veckan gav helt klart mersmak. CCC var ett sagolikt vackert lopp, välarrangerat och alla funktionärer var fantastiska. Hela UTMB-veckan är en klass för sig. En sak är säker, Chamonix jag kommer tillbaka.

Bild från i somras när vädret var lite bättre.

Tävlingsnerver och packning inför CCC

Tävlingsnerver och packning inför CCC


Imorgon är det äntligen dags för CCC. Jag och K-J, min blivande man, kom till Chamonix igår vid klockan tre. Efter att vi hade installerat oss på vårt boende som är ett rum i ett idylliskt alphus med massa blommor tog vi bussen in mot Chamonix centrum. Vi skulle hämta ut våra nummerlappar och behövde därför ta med löparväskan med all obligatorisk utrustning eftersom att den skall kontrolleras i samband med att nummerlappen hämtades ut. Vädret var härligt, soligt och med en temperatur på ungefär 29 grader.

Väl inne i stan såg vi målområdet och det är nästan som om man får nypa sig i armen och kolla så att man inte drömmer. Det är som att gå runt i ett levande instagramflöde, löpare och löpargrejer över allt. Staden kokar på ett sätt som jag inte har upplevt tidigare när jag har vart i Chamonix.

Kön till nummerlappsutdelningen var väldigt lång.

Väl framme vid kontrollen av väskorna fick alla löpare ett slumpmässigt urval av fyra saker från den obligatoriska utrustningen som skulle visas för arrangörerna. Jag fick visa upp regnjackan, regnbyxorna, långa tights och att min telefon hade alla obligatoriska nummer inlagda. För att få springa loppet måste man ha följande utrustning med sig:

  1. Mobiltelefon med nödnummer
  2. Kåsa minimum 15 cl
  3. Vätskebehållare med minst 1 liter
  4. Två pannlampor med extra batteri till båda
  5. Räddningsfilt (folie) minst 1,4 m x 2 m
  6. Elastisk binda
  7. Energireserv
  8. Visselpipa
  9. Regnjacka med huva med vattenresistans 10.000 scherber
  10. Långa byxor
  11. Underställströja minst 180 gram
  12. Buff/keps
  13. Mössa
  14. Varma vattentäta handskar
  15. Regnbyxor
  16. Pass/ID
  17. 20 euro

Det blir mycket att packa och ganska tungt. Jag har utöver detta med mig lite vätskeersättning, smärtstillande och stavar.

Efter att ha visat upp packning och blivit godkänd fick jag ett chip på väskan och ett band kring handleden. Utöver nummerlapp fick man också en lapp som man ska ha om man vill sova på någon station som säger ”stör ej”, väldigt kul.

Senare på kvällen såg vi målgången av TDS, ett annat lopp under UTMB-veckan och det var en riktigt häftig känsla.

Vädret inför morgondagen kan bli jättebra men det kan också bli konstant ösregn. Om det kommer att regna konstant så har jag i alla fall varit med om det tidigare, både under Swedish Alpine Ultra (107 km) och Swiss Alpine Ultra (78 km) så jag är inte orolig för regnet. Det ska bli så kul att äntligen få springa! Om man vill följa loppet så kan man göra det på denna länk. Sök på mitt startnummer 3819. Man kan även ladda upp hälsningar till löpare som visas vid La Fouly som är strax över halvvägs in i loppet. Länken till det hittar ni här!

Träningsläger i Chamonix i bilder

Träningsläger i Chamonix i bilder


I sommar så har jag bara haft två veckors semester. En vecka spenderades med att planera inför vårt bröllop i september och en vecka spenderades i Chamonix för att träna inför CCC första september.

Det är ganska skönt att få vara på plats, testa utrustning och känna på lederna. Det är väldigt mycket obligatorisk utrustning vilket är förståligt när man ska ge sig ut i bergen. Vädret kan slå om väldigt snabbt i bergen och då kan man behöva regnkläder och en extra tröja. Jag hade också tänkt att springa med stavar, något som jag inte gjort tidigare. Under de fem dagarna som vi var i Chamonix hann vi med 11 mil och 8500 höjdmeter. Till hjälp för att hitta bra leder hade vi boken ”Trail Running Chamonix and the Mont Blanc region”.

Första dagen i Chamonix anlände vi till byn först klockan 17 och vi hann då endast med en snabb löprunda i form av en vertikal kilometer upp till Plan Praz. Det var en väldigt varm kväll.

Dag två hikade vi med vänner från Chamonix till Les Houches längs med tour du Mont Blanc och sprang sedan tillbaka till Chamonix.

Dag tre bestämde vi oss för att springa en del av CCC/UTMB banan, den sista delen från Tête aux Vents via La Flégère till Chamonix, en del av CCC som vi med stor sannolikhet kommer att springa i mörker. Sträckan var otroligt vacker och det är kul att ha sett den i dagsljus. Stigen var omväxlande med några tekniska partier, lättlöpta stigar och stenhögar. Det känns som om det kan bli utmanande i mörker efter ganska många timmar löpning.

Dag fyra bestämde vi oss för att hika upp till en glaciär vid Les Bossons. Det var en väldigit brant stigning och på vägen ner när vi sprang stukade jag foten i en kurva på serpentinstigen. Jag hörde ett knak och jag såg CCC segla förbi. Det kändes hemskt och gjorde riktigt ont. Jag har både brutit ankel och dragit av en sena i samma fot och detta kändes ungefär på liknande sätt. Jag bet ihop och promenerade ner för resterande delen av serpentinvägen och den resterande milen hem. Jag var väldigt glad för mina stavar. Väl hemma kylde jag ned ankeln och lindade den. När det sedan var dags för att gå till Chamonix centrum för att äta middag så haltade jag riktigt ordentligt. Jag var arg, ledsen och besviken för att jag kanske inte skulle kunna springa CCC och jag såg en lång tid av smärtsam rehab framför mig. Jag sov med foten i högläge för att minska svullnaden och till min förvåning när jag vaknade morgonen efter kändes det mycket bättre. Det gjorde så klart ont men jag kunde gå nästan utan att halta. Eftersom att det kändes mycket bättre så bestämde vi oss för att hika stigningen upp till Tête aux Vents dag fem som planerat, vilket även är den sista stigningen på CCC/UTMB.

Det var en väldigt fin stigning på runt 700 höjdmeter men jag kunde inte låta bli att tänka på att den nog skulle vara mycket jobbigare med lite mer än 80 kilometer och 5000 höjdmeter i benen.

Det var en väldigt lärorik vecka. Alla löpturer gjordes med en välpackad väska för att vänja kroppen vid den extra belastningen som den obligatoriska utrustningen kommer att medföra och mina stavar använde jag i alla uppförsbackar och stigningar. Det som oroar mig mest just nu är två saker, rädslan för att stuka foten riktigt illa under loppet och åska. Jag inser att jag måste hålla fokus hela tiden för att inte råka stuka foten igen och jag är verkligen livrädd för åska. I veckan fick alla loppdeltagare ett mail från tävlingsledningen innehållande bland annat råd för hur man ska agera vid dåligt väder och det fick mig inte att känna mig bättre till mods.

Midsommarlöpning

Midsommarlöpning


Glad midsommar!

Jag började dagen med löpning i 8 kilometer tillsammans med min blivande man ute i Roslagen. Skön start på morgonen! Det är så skönt att få lämna stressen i stan och åka ut till landet. Det är härligt att ta vara på morgonen när man är ledig och ge sig ut på en liten runda. Bara du och vägen.

Nu håller vi på att klä midsommarstången och snart blir det jordgubbar. Blir det någon löpning för er i helgen?

Race report – Stockholm maraton

Race report – Stockholm maraton


Jag hör ljudet att ett bankande hjärta. Folk runt omkring mig ser glada men förväntansfulla och nervösa ut. Det ligger en spänning i luften. Hjärtat börjar slå snabbare och speakern börjar att räkna ner till starten av Stockholm maraton. Jag ser ASICS slogan som står skriven över startfållan “det är målet som räknas” och jag tänker att vi runt 17.000 löpare som står startklara har på ett sätt samma mål, att springa ett maraton. Det är ganska mäktigt för det är ju målet som räknas oavsett om det bara är att ta sig runt, kriga för ett PB eller att ta SM-medalj. I mål har alla, oavsett hur snabbt man har sprungit tillryggalagt 42.195 meter. Starten går och vi är iväg.

Mitt mål var att slå min tid från 2015 nämligen 3 timmar och 26 minuter och jag hade bestämt mig för att hänga på farthållare för 3 timmar och 15 minuter. Jag var väldigt osäker vid starten på om jag skulle fixa det då jag hade vart ordentligt förkyld och nästa inte sprungit någonting de två sista veckorna inför loppet. Jag hängde på farthållarna men tyckte att vi låg lite väl snabbt i början men i mitt stilla sinne så tänkte jag att det var nog bara för att komma ut ur den första gruppen av löpare. Men när vi passerar 5 kilometer på 22 minuter och ca 40 sekunder snabbare än beräknat började jag förstå att jag skulle få svårt att hålla det tempot i fyra mil men skam den som ger sig, det är väl bara att springa tänkte jag. När vi passerar 10 kilometer på 45 minuter blankt så börjar min kropp att säga ifrån. Därefter blev det en mental kamp för att ta mig i mål. Kroppen blev otroligt seg och jag fick verkligen kämpa för att hålla 5:00 tempo. Ingenting hjälpte, inte ens gel. Det gick ändå hyfsat till 21 kilometer som jag passerade på 1 timme och 40 minuter, nästan två minuter snabbare än på Göteborgsvarvet två veckor tidigare. Vid Strandvägen stod min sambos syster och hennes lilla dotter och hejade vilket gav lite energi. Jag visste att de skulle stå där så jag försökte se stark och snygg ut där jag sprang även om det började kännas tungt. Jag sprang på längs Kungsträdgården, ut mot slottet och de nya backarna på Söder. Jag måste säga att jag alla dagar i veckan föredrar den gamla bansträckningen via Söder Mälarstrand jämfört med årets sträckning upp på Hornsgatan. På varv två kunde man få en gel på Lundagatan, jag hade precis tagit en gel vi det tillfället och hade ytterligare en I mitt flipbelt och var inte så där jättesugen på en gel till just då så det fick vara. Jag tänkte “hell-no” och sprang vidare mot Västerbron. Innan Västerbron var det fullt galej och en person stod med en supermarioskyllt som man skulle slå på för att samla kraft inför bron. Det är ganska konstigt men jag tycker absolut att detta är en av de bättre delarna på banan. Uppför bron hade ASICS gjort en runway och på krönet satt en skyllt som sa “Don’t Run – Fly”. I det skedet hade jag mer än gärna gjort det men min kropp samarbetade inte riktigt med mig och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet och mitt taffliga försök till att “flyga” i nedförsbacken ned mot Rålambshovsparken. Det var en konstig känsla för jag hade inte ont någonstans men det var som att springa i en dröm – hur mycket jag än tog i så kom jag inte snabbare framåt än i 5:05 tempo. Ganska långsamt för mig i en nedförsbacke. Jag tog mig förbi Stadshuset och upp på Torsgatan mot Odengatan. Det var en lättnad att se 40 kilometerskylten när jag svängde av Odengatan in på Karlavägen. När det var en kilometer kvar stod min moster och kusin och hejade. Jag försökte få till ett tappert leende men det var svårt då mitt fokus låg på att bara ta mig i mål. Den glädjen jag kände i kroppen när jag svängde upp på Sturegatan och såg stadion är obeskrivlig. Jag tar in människorna som hejar och njuter faktiskt lite av att bara vara där och då. Jag inser att jag kommer att klara mitt femte maraton och jag kommer att få en ganska skaplig tid även om den var ganska långt ifrån mitt mål. Jag tar mig in på stadion och sätter av en sista, troligtvis ganska långsam spurt in mot mål. Jag tar mig över mållinjen på 3 timmar och 38 minuter. Efter förutsättningarna och hur tungt det kändes att springa är jag nöjd med tiden. Det blev 32 kilometer pannben och det som inte dödar det härdar. Väl i mål fick jag en medalj och en flaska vatten och begav mig mot Östermalms IP för att möta upp min sambo och hämta min väska. Jag unnar mig att ta en massage, något som har varit min målbild under den senare delen av loppet. På vägen hem går jag och min sambo längs med bansträckningen på Odengatan och hejar på krigarna som ännu inte har tagit sig i mål. Jag är stolt över att kunna säga att jag tillhör det som tog mig runt Stockholm Maraton 2017, I slutändan är det ändå målet som räknas. Tack För ett riktigt bra arrangerat lopp!

Hur svårt kan det vara..

Hur svårt kan det vara..


. att dricka ur en pappmugg? Jag har ett stort problem inför Stockholm Maraton nästa vecka – jag kan verkligen inte springa och dricka ur en pappmugg samtidigt. Jag har provat många olika sätt som att vika muggen så att den bildar en pip som man kan dricka ur och att försöka slänga i mig drycken i farten. Ändå får jag inte riktigt till det. Hur gör man? Har ni några tipps?

Räknar jag lite på det så inser jag att jag tappar otroligt mycket tid under ett maraton. Låt säga att det är 17 vätskestationer och att jag stannar till 15 sekunder på varje station vilket blir 15 * 17 = 255 sekunder vilket är 4 minuter och 15 sekunder. Det är ganska mycket tid och jag funderar på om det är värt att ha ett vätskebälte istället. Att något så enkelt kan orsaka problem.

Race report – Göteborgsvarvet

Race report – Göteborgsvarvet


En riktigt härlig folkfest men också varmt, skräcken för en löpare som jag som inte alls trivs i varmt väder. Ett tag såg det ut som om det skulle bli runt 26 grader varmt under lördagens Göteborgsvarv men ju närmare vi kom starten desto svalare såg det ut att bli. Det var riktigt varmt när jag vaknade i Göteborg på lördagsmorgonen hos min syster och hennes man som jag passade på att hälsa på. Efter en fin frukost mötte jag upp min sambo och tog spårvagnen in till expon för att hämta ut min nummerlapp. Vilken stor expo, där fanns verkligen allt och lite till men med mitt tunnelseende med fokus på det annalkande loppet så gick vi bara snabbt igenom den. Om man har möjlighet att gå på expon någon dag innan loppet så är den absolut värt ett besök som innefattar mer än att bara hämta ut nummerlappen. Efter att vi hade hämtat ut min nummerlapp ställde vi oss i den långa kön till bussen som skulle ta oss till startområdet. Med över 60.000 startande löpare flöt logistiken på överraskande smidigt – proffsig arrangerat!

Väl vid startområdet lämnade vi in våra väskor och värmde upp inför starten. Jag blir alltid lite nervös men också väldigt förväntansfull. Temperaturen kändes något varm men behaglig och jag kände mig redo för att springa.

Vår grupp hade starttid 13:34. Första sträckan i Slottsskogen flöt på riktigt bra. Min familj stod och hejdade någon kilometer in i loppet och vem blir inte lycklig över det?! Jag försökte att hålla 4:30 tempo vilket kändes väldigt bra. Väl ute ur Slottsskogen fortsatte loppet upp för Älvsborgsbron. Mitt på bron flög en massa flygplan i fina formationer över oss löpare, riktigt häftigt. Det viste jag inte då men det visade sig att de flög över Göteborg i samband med att den startgrupp där Försvaret hade 750 personer som startade. Efter Älvsborgsbron väntade ett platt men trixigt Hisingen. Det var härlig stämning och massa band/orkestrar som spelade. Det hade vart väldigt lättlöpt om det inte hade vart för alla löpare som jag korsade konstant emellan. Det var lite synd att regeln att hålla till höger i spåret inte riktigt fungerade och det tog ganska mycket energi. Sedan kom bro nummer två tillbaka mot Avenyn som var ganska mycket längre än vad jag hade räknat med. Jag måste nog ändå säga att den var bra mycket brantare än Västerbron på Stockholm Marathon. Jag sprang på och rätt som det var så var jag på Avenyn. Det var fullt med folk och härlig stämning men det var också trångt på banan. Efter Götaplatsen så lättade det något, bara drygt 3 kilometer kvar. Jag började bli lite trött och småspurtandet mellan löpare började ta ut sin rätt. I allén längst Vasagatan stod min familj och hejade igen vilket gav mig lite mer energi men jag tappade en del tid de sista kilometrarna. Plötsligt var jag inne på Slottsskogsvallen och korsade mållinjen. Klockan stannade på 1:41. Jag är nöjd med tiden givet att jag bestämde mig för att springa i onsdags.

Göteborgsvarvet var en riktig folkfest, mycket folk längs hela banan och många olika liveband och andra artister. Det hände någonting nästan hela tiden vilket var väldigt roligt. Om man vill försöka springa på en bra tid så underlättar det att seeda sig till en snabb startgrupp Om man inte seedar sig är det ändå ett väldigt roligt och välarrangerat lopp att springa men det kan vara bra att ha med sig att det kan bli lite trångt på banan. De ca 4000 arrangörerna gjorde ett riktigt bra jobb.

Laddar inför Göteborgsvarvet

Laddar inför Göteborgsvarvet


På lördag är det dags för Göteborgsvarvet. Trots att jag ursprungligen kommer från en liten ort sex mil söder om Göteborg, har jag aldrig sprungit Göteborgsvarvet. Jag hade egentligen inte tänkt springa i år heller men igår onsdag så öppnade det sig en möjlighet att få springa då den person som skulle springa hade blivit sjuk. Det ska bli riktigt kul att få uppleva den folkfest som jag har hört så mycket om. Jag ser loppet som ett långpass inför Stockholm Marathon om några veckor och jag kommer därför låta kroppen bestämma tempo. Om allt känns bra så kör jag på det och om kroppen känns mindre bra så blir det ett långpass i distansfart.

Den största utmaningen som jag ser just nu är vädret. Enligt den senaste prognosen från yr.no kommer det att vara 24 grader och växlande molnighet på lördag. Jag springer inte speciellt bra i värme vilket gör mig lite nervös. Mitt senaste och hitintills enda halvmaraton som jag har sprungit sprang jag i Taiwan i 38 graders värme, ett av de värsta lopp som jag har sprungit då värmen fick kroppen att kännas tung och som att jag sprang i tuggummi utan att komma framåt. För att förbereda mig inför loppet på lördag så kommer jag imorgon att springa ett lättare pass på ungefär 20 minuter och avsluta med fyra stycken stegringslopp.