Våren är här och äntligen har jag kommit igång med regelbunden löpning. Min dotter är nu sex månader och jag går sakta men säkert framåt i min löpning. Troligtvis skulle jag kunna springa lite längre och snabbare än vad jag gör men jag låter det ta tid att hitta tillbaka till löpningen. Just nu springer jag upp till sex kilometer ungefär tre gånger i veckan och ofta med löparvagn. Utöver det promenerar jag minst en gång per dag och kör lite styrka, ibland på gym och ibland hemma.

Det som slog mig när jag började springa ordentligt igen vara att det kändes som om jag helt hade tappat mitt löparsteg. Jag kom på mig själv att tänka – hur var det man gjorde nu igen? Kroppen kändes seg och steget svampigt.

Efter några löparturer var det vissa saker som jag insåg är väldigt viktiga för mig när jag springer som hjälper mig att hålla en bra löpteknik.

• Det är viktigt att aktivt möta marken och skjuta ifrån i varje löparsteg. Känslan skall vara att man springer på riktigt varm asfalt. Jag hade alldeles för lång markkontakt under mina första pass. Det gjorde att det var väldigt jobbigt att springa. Jag fick jobba mycket i varje steg och det kändes bara stumt och svampigt. Jag saknade den spänstiga känslan av att studsa fram på underlaget.
• Kroppens lutning. Genom att ha en korrekt vinkel i kroppen blir stegisättningen lättare och man får med sig farten. Låt kroppen ha en rak linje mellan ankel, knä, höft och axlar. Undvik att sitta ner med rumpan så att det ser ut som om du har tagit med dig kontorsstolen ut på löprundan och se till att trycka fram höften ordentligt. Efter graviditeten har det varit en liten utmaning att koppla på rumpmusklerna igen. Det blir dock så mycket lättare att springa när de aktiveras. I annat fall känns löpningen svampig och seg. Jag tycker också att det gör ont i knäna om jag inte skjuter fram höften.
• Armarnas pendling. Testa att springa med handflatorna uppåt och tummarna ut från kroppen. Genom att göra det används energin till att ta dig framåt istället för att gå förlorad om armarna korsar kroppen för mycket och håller inne energin i en rotation runt bålen.
• Bålens spänning. Efter min graviditet är det extra viktigt att jag tänker på att spänna till bålen när jag springer så att jag inte tappar den. Om jag tappar spänningen tenderar jag att få ont i ländryggen.

Det är så lätt att bara fortsätta springa på samma sätt eftersom att det funkar och man sällan har tid eller energi till att tänka på löparsteget.

Under en graviditet ändras ju kroppen och nu när jag började springa igen så bestämde jag mig för att ta tillfället i akt och verkligen jobba på löparsteget. Det blir därför inte fokus på att springa så långt eller snabbt som kroppen orkar utan istället på att orka hålla löparsteget hela passet. Det blir en ännu större utmaning md löparvagn men det får bli ett eget inlägg.

Jag har förstått att barn ofta blir sjuka i februari men vi har varit sjuka från och till i sex veckor nu. Det vill liksom inte gå över. Precis när jag tror att vi är friska så blir någon av oss sjuka och så smittar vi varandra. Innan jag hade barn så cyklade jag alltid över allt så jag tror verkligen att kollektivtrafiken i form av bussar och tunnelbanan är boven i dramat. Nu äntligen känner jag att vi börjar må bättre.

I de små uppehållen av förkylningarna från min sida har jag hunnit med några kortare löpturer med löparvagnen. Det är verkligen så kul! Jag känner att det är långt kvar till den formen som jag hade tidigare men jag tror att det kommer att komma tillbaka hyffsat snabbt om bara vi får vara friska.

Efter löpningen fick jag inte träningsvärk vilket var lite konstigt men jag blev väldigt trött och fick lite ont i ländryggen. Jag tror att det är för att jag har svagare core än vanligt och för att min svank är större än innan jag fick barn. Jag försöker motverka detta genom att göra snällare magövningar som exempelvis sidoplanka, vara ännu mer noggrann med att aktivera bäckenbotten och alltid tänka på att hålla in ”svansen” när jag går, står och framförallt håller min dotter.

Ett tips som jag fick av en kompis för att motverka dålig hållning när man kör barnvagn var att istället för att fatta handtaget på vagnen ovanifrån med tummarna in mot varandra kan man fatta det underifrån med tummarna ut åt sidorna. Den lilla förändringen gör att det är betydligt svårare att gå med dålig hållning. Nu ser jag fram emot att vi blir friska och förhoppningsvis mer löpning framöver.

2018 ett år jag alltid kommer att minnas med glädje. 2018 var året jag var gravid för första gången och fick vårt första barn. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det har vart ett år svävandes på rosa moln. Året startade med vinterlöpning som vanligt med fokus på att bygga styrka, snabbhet och uthållighet. Jag fick reda på att jag hade fått en plats på drömloppet TDS under UTMB-veckan tillsammans med min man och jag hade så många roliga löparresor planerade med Pampastravel. Formen var på topp och jag såg fram emot året. Då fick jag reda på att jag var gravid.

Jag var överlycklig, rädd och förväntansfull på en och en samma gång. Jag hade tusen frågor men så mycket var osäkert. Skulle det gå bra? Hur skulle det bli med löpningen och träningen? TDS var bara att glömma tråkigt nog då man kan skjuta fram sin plats till öret efter till följd av en skada men inte till följd av en graviditet.

Jag kunde springa ganska obehindrat fram till vecka 20. Efter det minns jag att jag fick korta ned transportlöpningen på ungefär tio kilometer till jobbet till halva sträckan. Jag slutade springa i vecka 26 för att jag fick så mycket sammandragningar av löpningen vilket gjorde att det inte kändes kul så då började jag cykla istället. Det är verkligen helt underbart att cykla landsvägscykel då man hinner se så mycket. Jag vågade dock inte cykla så snabbt eller på vägar med mycket trafik med magen så det var till att gå upp tidigt under semestern och cykla på morgonen innan trafiken satte igång.

Jag är så tacksam att jag kunde hålla mig aktiv under hela graviditeten. Jag hade aldrig problem med att gå eller att röra mig och jag körde sista träningspasset två dagar innan vår dotter kom. Dagen innan hon kom gick jag 11 kilometer – kanske det var det som drog igång förlossningen.

Jag har en sådan bra förlossningsupplevelse och jag klarade mig utan några svårare komplikationer. Det var utan tvekan det häftigaste som jag har gjort. Att få barn är en väldigt omtumlande men helt fantastisk upplevelse – så mycket kärlek och känslor.

Vår dotter har nu hunnit bli tre månader och jag ser fram emot att börja träna ordentligt igen men samtidigt vara lyhörd mot kroppen, det förtjänar den verkligen efter allt som den har gått igenom under förra året. Kvinnokroppen är så stark. Fram tills nu har min träning mest bestått av raska promenader, styrka med kroppsvikt, mamma mage träning och knipövningar.

Inte alltid den roligaste träningen men väldigt bra träning för att bygga upp kroppen inifrån och ut.

Om någon hade sagt till dig att du efter månader av nedtrappad träning, konstant avbruten sömn och känslomässigt kaos skall springa ditt livs viktigaste lopp – hur hade du reagerat? Det är lite så det känns inför förlossningen. Jag ser fram emot en helt otroligt häftig upplevelse och jag litar fullt på att min kropp kommer att klara av utmaningen som ligger framför mig men jag kan inte undgå att ibland känna som om jag skall springa Barkley Marathons. Till skillnad mot Barkley Marathons är dock inte starttiden under ett dygn, banområdet känt och du är i toppform utan starttiden är under fyra veckor, banan okänt territorium och kroppen har anpassat sig men du kanske inte känner dig i ditt livs form.

Jag har precis som för andra lopp packat en race-väska. Energimässigt har jag packat ungefär samma saker som jag hade gjort till ett ultralopp i form av energibars, godis och Coca cola. Utöver det skiljer sig den obligatoriska utrustningen sig åt. Istället för säkerhetsfilt, regnjacka och pannlampa har jag packat bebisfilt, babykläder samt babyskydd dock som alltid är toalettpapper nödvändigt och nerpackat. Telefonen är laddad med numret till förlossningen som i detta fall kan liknas vid tävlingsledningen, kameran är laddad och vägen till BB är rekad. Vi vet ju inte om vi hamnar på det sjukhus som vi har valt utan vi kan likväl hamna var som helst i Stockholm men i värsta fall i Södertälje eller Uppsala. Känner mig inte så taggad på att spendera så mycket tid i en bil utan jag hoppas på att vi hamnar någonstans i Stockholm.

Trots alla osäkerheter så är jag väldig förväntansfull inför det som komma skall. Ärligt talat är jag glad för att det är jag som skall föda barn och jag inte behöver stå bredvid och se min partner göra det. Jag tror att det är minst lika svårt.

Vid min sida har jag dock värden bästa stöd aka crew chief och det ska bli spännande att se när startskottet går.

Idag så blev det tio kilometer transportlöpning till jobbet. Under löprundan hann jag tänka igenom vad jag skulle göra under dagen, lyssna på fåglarna, njuta av solen och bara bli sådär lycklig som jag blir av löpning.

Dagar som denna är helt enkelt underbara. Jag vaknar till på ett helt annat sätt när jag är fysiskt aktiv innan en arbetsdag och jag tror att jag hade presterat mycket sämre på jobbet om jag inte hade tagit mig tiden för att antingen cykla eller springa till jobbet varje morgon. Efter en löprunda så känns allt helt plötsligt möjligt och dagens utmaningar mycket mindre.

Jag är också tacksam för att jag har en kropp som klarat av springa och ta mig dit jag vill utan problem. Vad skulle jag göra utan den möjligheten? Som någon i mitt instagramflöde hade skrivit i veckan ”jag tränar inte för att jag hatar min kropp, jag tränar för att jag älskar den”.

I helgen som gick var jag och en grupp löpare i Valencia för att springa Valencia halvmaraton vilket också var VM i halvmaraton.

Valencia som löparstad överträffade verkligen mina förväntningar. Med sin mix mellan gammalt och futuristiska byggnader i en uttorkad flodfåra är det verkligen en häftig stad. Flodfåran som går genom hela staden är nu en park full med löparspår, cykelvägar, gångvägar, öppna gröna ytor och fontäner. Löparspåret var tillägnat endast löpare och skylten som de hade satt upp var något alldeles extra. Det var full rörelse hela tiden i parken och det kändes som den bjöd in och öppnade upp för alla att röra på sig oavsett hur. Lägger du sedan till fantastisk mat och gott vin är det inte svårt att förstå att vi hade det bra.

På hotellet som vi bodde på bodde även världseliten. Det var svårt att inte bli star strucked när alla gled runt på frukostbuffén i sina landslagsdräkter. Riktigt spännande att se hur eliten åt dagarna innan ett lopp. Det var som väntat väldigt blandat och det gick inte se något speciellt mönster. Löparna verkade äta som de gjorde hemma. Behöver jag nämna att man kände sig lite felplacerad i vanliga träningskläder.

Loppet gick av stapeln på lördag eftermiddag och innan dess hann vi med en liten löprunda på torsdag kväll i flodfåran och en cykeltur på fredagen. Det var kul att få se staden genom att cykla samtidigt som vi fick röra på oss och spara benen inför loppet. Det var också bra att ha sett staden för det gjorde att jag hade mycket lättare att orientera mig under loppets gång utmed banan.

Banan var nästan helt platt men och fanns bara ett problem inför loppet och det var att det skulle bli ”storm” och blåsa 10 m/s. Det är ju lika för alla och lyckligtvis var det de första tio kilometrarna som skulle vara i motvind och de sista tio skulle vara i medvind. Med detta i bakhuvudet var jag ganska nervös vid starten men jag tycker faktiskt att det inte kändes så illa som 10 m/s i motvind och det gick ändå bra i motvinden. De första 10 kilometrarna rullade på bra och blåsten kom och gick. Helt plötsligt kom det en ordentlig regnskur men det var mest skönt då jag inte var acklimatiserad till att springa i sexton graders värme. Vatten serverades i plastflaskor med skruvkork vilket gjorde det lite svårare att få i sig vätska. Det blev också mycket svinn med halvfulla flaskor som kastades då jag inte ville springa runt med en flaska i handen under loppet. Efter tio kilometer så började jag bli lite kissenödig och där av blev det ingen mer dricka under resterande delen. Trots det var jag tvungen att springa in på toaletten efter ungefär femton kilometer för då gick det helt enkelt inte att springa obehindrat längre. Under loppets gång såg jag flera personer som sprang med sandaler med läderremmar och till och med en person som sprang helt barfota. Det såg ut att göra riktigt ont i fötterna. Efter toalettpausen gick det bättre igen och jag sprang med ett leende förbi alla hejande människor längs gatorna. Trotts vädret var det väldigt mycket folk ute på gatorna och hejade. Målgången var inne i en futuristisk byggnad i flodfåran och den var helt magisk. Sista delen springer du längs vatten på en turkos löparbana. Loppet gick tidsmässigt inte som planerat men det var ett fantastisk fint och platt lopp.

Det var ett mycket välarrangerat lopp och det kändes att det var en riktig löparstad då det var så många människor ute och hejade på gatorna. Jag kommer gärna tillbaka och springer ett lopp till kanske Valencia marathon i november men då gärna utan storm. Summa summarum hade vi en helt fantastisk vistelse i Valencia.

Jag är så peppad inför 2018. På något sätt känns det som en nystart och det ska bli kul att träna mig själv till en snabbare och starkare version. Jag kommer att försöka köra mer styrka i år och även öka på träningsmängden. Året startade bra genom att jag hade tur i lottningen och jag därmed kommer att få springa TDS under UTMB-veckan i augusti.

Vilka lopp som jag kommer att köra i år är inte helt klart men en preliminär plan är att köra

Valencia halvmaraton,

Stockholm maraton,

TDS under UTMB-veckan i Chamonix

och sedan ett lopp i Spanien i oktober.

Första målet att träna inför är alltså Valencia halvmaraton. Jag kommer att utgå ifrån Coach LG´s träningsupplägg som jag tränade efter 2015. Jag svarade väldigt bra på den träningen och det ska bli kul att träna lite mer varierat igen. Den träningen innebär långpass varierat med fartlek och intervaller i en bra komposition. Utöver det så pendlingscyklar jag 17 kilometer snabbt om dagen till jobbet. Mot ett starkare 2018.

Dag två i Pyrenéerna begav vi oss till Canfranc som ligger vid gränsen mot Frankrike. Området som vi sprang i var helt fantastiskt. Vi började dagen med en värmande kaffe.

Stigarna var mjuka och mer likt hur de är i de svenska fjällen minus all sten. Det var givetvis sten bitvis men de stigarna som vi sprang på var utan sten och lättlöpta. Vyerna var helt i min smak med snöklädda höga toppar som gav en dramatisk omgivning. Vi besökte två olika områden längs banan på ett lopp som heter Canfranc-Canfranc och går i september.

Det första området låg på strax under 1700 meters höjd och det var tur att det var ganska lättlöpt i annat fall hade jag nog snubblat och slagit mig eftersom att det är svårt att hålla blicken på stigen när omgivningen är så fin.

Det andra området började på 1400 meters höjd och vi gick en stigning upp till 1740 meters höjd. Denna stigning var runt 60 kilometer in i det 100 kilometer långa loppet.

Canfranc-Canfranc har fler olika lopp men 100 kilometersloppet är det längsta och det innehåller 8848 höjdmeter, det är något att bita i. Därmed också en utmaning som verkligen fångade mitt intresse.

Körde lite ”trail-running” inne på Canfrancs tågstation.

Efter att ha sprungit runt som i ett lyckorus hela dagen med härliga människor blev det en after-run på en lokal pub i form av en riktigt bra kaffe.

Dagen avslutades på bästa sätt med middag i trevligt sällskap. En helt perfekt dag. Jag längtar tills jag är tillbaka!

Efter att ha spenderat hela onsdagen i förra veckan på Arlanda flygplats (det snöade i Gbg där vi skulle mellanlanda…) så kom jag äntligen iväg till Pyrenéerna. Från Arlanda hade jag sällskap med Karin och Raul från Pampas Travel och väl framme i Barcelona mötte vi upp med Sofie Nelson, Angelika Sverdrup och Abelone Lyng.

Alla bloggar för Runners World och ni hittar deras bloggar om ni klickar på deras namn. Det var så kul att äntligen få träffas och lära känna varandra lite bättre. Vilka tjejer! På flygplatsen hämtade vi sedan upp en hyrbil och begav oss mot resans första stopp Alquézar. Längs med vägen blev det ett stopp på en väldigt typisk vägkrog för lite middag och kaffe. Det är kul att bila då man verkligen får tillfälle att komma mer in på den riktiga vardagen i landet så det var vi och lastbilschaufförerna – riktigt charmigt.

Väl framme på hotellet, klockan två på natten till följd av vårt försenade flyg, var det väldigt skönt att få gå och lägga sig. Arlanda i all ära men att vänta i åtta timmar tar på krafterna. Eftersom att det var helt beckmörkt när vi kom till hotellet var jag helt förundrad när jag fick se utsikten och soluppgången dagen efter.

Om utsikten var fantastisk så var frukosten nästan ännu bättre och då förstår ni vilken fantastisk frukost som serverades. Mycket lokala specialliter och allt gjort med kärlek.

Vid frukost kom även de guider och fotografer som vi skulle få springa tillsammans med under dagen. Santi som var en av guiderna arrangerar även det sagolika loppet Ultra Trail Guara Somontano. Eftersom att jag aldrig tidigare sprungit i Pyrenéerna kollade jag in guidernas skor och kläder för att få en föraning om hur jag skulle klä mig. Skorna var La Sportiva och Salomon med ganska grovt mönster. Därav föll mitt val på Salomon S-labs Wings till första dagen. Utöver guider och fotografer kom även borgmästaren förbi och hälsade. De är så otroligt måna om sina besökare och jag kände mig verkligen som hemma.

Efter frukosten packade vi ihop och begav oss 20 minuter med bil till området där vi skulle springa för dagen. Det var ett fint område med omväxlande sten, bäckar och fantastiska vyer. Utöver det var det en och en annan taggbuske. Det var en väldigt fin dag i sällskap med fantastiska människor.

Det blir sällan fel när man blandar härliga människor med en gemensam passion för löpning, berg och naturen. Det skapar en speciell atmosfär där jag trivs som bergsgeten på bergstoppen.

Dagen avslutades på bästa sätt med god mat. Fortsättning på äventyret följer.

I lördags var det dags för Sätila Trail 45 kilometer, det första ”riktiga” loppet som jag har sprungit nära Kinna där jag är uppväxt. Dagen startade med en solig och krispig morgon, löparväskan var packad med all obligatorisk utrustning och jag var lite nervös.

Efter att ha tittat på målgångstiderna förra året som var 4:03 för den segrande damen så viste jag att jag hade en liten chans att springa på den tiden och där med kanske också vinna. När starten gick sprang jag iväg i snabb takt och min plan var att hitta till det tempo som jag sprang Ursvik Ultra på i början av året där jag sprang 45 kilometer på 4:20. Banan i Sätila bestod av två varv, det första på 25 kilometer och det andra på 20 kilometer.

Första delen av banan gick längs med stranden på nord-östa delen om sjön Lygnern och sedan ut på stigar i skogen där det var riktigt blött, lerigt och halt. Den första och längsta stigningen under loppet kom efter ungefär fem kilometers löpning, ett parti som gick på grusväg. Efter att vi hade kommit upp på höjden följde en blandning av stig, grusväg och asfalt. Stigarna var rejält blöta efter allt regnande i veckan, det var tungt och det kändes stundtals som att springa i en myr med vatten upp till knäna. Det var bara att springa och försöka hålla sig på fötter. Även om mina Hoka Speedgoat blev lite tunga när de blev blöta så hade jag troligtvis så bra fäste som man kan ha på det underlaget. De funkade utmärkt på grusväg där man kan få ont i fötterna av alla stenar om man har för tunna skor och jag hade bra fäste på det hala underlaget i skogen så jag är nöjd med valet av skor. Jag höll min tidsplan och kände mig trygg i min löpning. Som mantra tänkt jag på att ”jag springer mitt lopp utefter min plan och låter mig inte dras med i onödan i ett för högt tempo”. Efter första varvet kom vi tillbaka till Lygnevi Loge och gav oss ut på varv två. Jag kände att jag var ganska trött i benen efter allt klafsande i vatten och lera och jag hoppades innerligt att varv två inte skulle vara lika lerigt. Jag påminde mig själv om att vara tacksam för alla lätta kilometrar på grusvägarna även om jag tycker att det är roligare att springa på stigarna. Skogen i Sätila är verkligen fin och smaragdgrön på vissa ställen. Efter 33 kilometer sprang jag ifrån den grupp som jag hade haft sällskap med sedan 21 kilometer in i loppet. Jag höll min tänkta fart och gruppen var ibland före och ibland efter mig men efter 33 kilometer så började deras ben bli riktigt trötta och jag fortsatte på min plan och kämpade på lite stressad av att jag visste att jag var första dam men att jag inte hade någon aning om vart närmsta dam befann sig.

Det är skönt att ha erfarenhet av att springa långa lopp då jag kände att jag kunde hantera kroppen och huvudet när jag blev trött och fortsätta att springa på med vetskap om att det snart känns bättre igen. En fot framför den andra och så fortsatte jag till det var ungefär sex kilometer kvar till mål, då kom nämligen Ramhultsfallt, ett vattenfall som man skulle ta sig över. Det var väldigt fint men också ganska stökig terräng. Benen darrade lite osäkert när jag smidigt försökte hoppa mellan stenarna i vattenfallet. De resterande kilometrarna var lite mer tekniska men också väldigt fina. När jag såg Lygnevi Loge och insåg att jag snart skulle gå i mål så kände jag mig lättad. Lättad över att jag hade klarat att springa på och hålla ledningen hela loppet samt att jag äntligen skulle få sluta springa och gå i mål. Lera i all ära men det blir ganska jobbigt i längden.

Jag vill tillbaka och springa de längre loppen, jag ska fundera på 120 kilometer tills nästa år. I år med all lera var 45 kilometer riktigt tufft och alla som tog sig runt oavsett distans är riktiga kämpar. Jag fick frågan efter målgång hur jag hade tagit mig an den tuffa banan. Jag har nog inget riktigt bra svar annat än att jag aldrig slutade springa. Sätila Trail är ett välarrangerat och familjärt lopp, det finns en distans för alla men man skall inte underskatta underlaget.