2018 ett år jag alltid kommer att minnas med glädje. 2018 var året jag var gravid för första gången och fick vårt första barn. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det har vart ett år svävandes på rosa moln. Året startade med vinterlöpning som vanligt med fokus på att bygga styrka, snabbhet och uthållighet. Jag fick reda på att jag hade fått en plats på drömloppet TDS under UTMB-veckan tillsammans med min man och jag hade så många roliga löparresor planerade med Pampastravel. Formen var på topp och jag såg fram emot året. Då fick jag reda på att jag var gravid.
Jag var överlycklig, rädd och förväntansfull på en och en samma gång. Jag hade tusen frågor men så mycket var osäkert. Skulle det gå bra? Hur skulle det bli med löpningen och träningen? TDS var bara att glömma tråkigt nog då man kan skjuta fram sin plats till öret efter till följd av en skada men inte till följd av en graviditet.
Jag kunde springa ganska obehindrat fram till vecka 20. Efter det minns jag att jag fick korta ned transportlöpningen på ungefär tio kilometer till jobbet till halva sträckan. Jag slutade springa i vecka 26 för att jag fick så mycket sammandragningar av löpningen vilket gjorde att det inte kändes kul så då började jag cykla istället. Det är verkligen helt underbart att cykla landsvägscykel då man hinner se så mycket. Jag vågade dock inte cykla så snabbt eller på vägar med mycket trafik med magen så det var till att gå upp tidigt under semestern och cykla på morgonen innan trafiken satte igång.
Jag är så tacksam att jag kunde hålla mig aktiv under hela graviditeten. Jag hade aldrig problem med att gå eller att röra mig och jag körde sista träningspasset två dagar innan vår dotter kom. Dagen innan hon kom gick jag 11 kilometer – kanske det var det som drog igång förlossningen.
Jag har en sådan bra förlossningsupplevelse och jag klarade mig utan några svårare komplikationer. Det var utan tvekan det häftigaste som jag har gjort. Att få barn är en väldigt omtumlande men helt fantastisk upplevelse – så mycket kärlek och känslor.
Vår dotter har nu hunnit bli tre månader och jag ser fram emot att börja träna ordentligt igen men samtidigt vara lyhörd mot kroppen, det förtjänar den verkligen efter allt som den har gått igenom under förra året. Kvinnokroppen är så stark. Fram tills nu har min träning mest bestått av raska promenader, styrka med kroppsvikt, mamma mage träning och knipövningar.
Inte alltid den roligaste träningen men väldigt bra träning för att bygga upp kroppen inifrån och ut.
Äntligen ett livstecken 🙂 Känns som det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Skulle vilja skriva att det beror på att jag har tränat en jävla massa och därför inte hunnit med, men så roligt har jag inte haft det. Istället känns det som om det ända jag gjort den senaste månaden har vart att jobba, jobba och jobba. Sa jag förresten att jag har jobbat? Livet som lärare kan vara rätt så najs ibland då dom flesta av oss som har ferietjänst jobbar 35h/v som ska göras på plats + 10h förtroendetid som är oreglerad, därav alla våra lov som vi faktiskt jobbar in i och med att vi gör 45h på en arbetsvecka. Det betyder i sin tur att man tex kan hinna med att springa både på förmiddagarna alternativt komma ifrån tidigare nån dag i veckan och hinna få lite dagsljus under distanspasset, om man har tur med schemat. Själv har jag dock tagit på mig att jobba övertid den här terminen. På förhand lät en kurs till som inte allt för jobbigt men jag har fått världens sämsta schema på grund av det. Jag är först på plats på mornarna och går sist av alla nästan varje dag. Dessutom hinner jag knappt med att gå på toa eftersom jag har lektioner hela tiden. Rättning och planering är bara att glömma, det brukar få bli helgens nöje. När den första utbetalningen ramlar in på kontot så småningom så ska jag direkt köpa två par nya Vaporflyes för det kommer jag att vara värd.
Löpningen har som tur var inte blivit drabbad, jag har gnetat på så gott jag orkat, den enda skillnaden är väl egentligen att jag mestadels har fått träna sent på kvällarna vilket gjort att det känns som om tiden bara sprungit iväg. Att det är februari nu känns helt overkligt. En normal vardag går jag hem från skolan vid halv-fyra tiden och hinner springa direkt efter vilket gör att det inte känns som om kvällarna försvinner i tomma intet men den senaste månaden har det bara vart jobba, äta, träna och sova.
Känslan i löpningen har heller inte vart särskilt bra den senaste månaden vilket säkert hänger ihop med att jag jobbat mer än vanligt. Även om träningsmängden har vart godkänd på typ 12mil/v så har jag inte riktigt haft den där motivationen som jag alltid har på vintern. Januari brukar alltid vara min bästa träningsmånad sett till både volym och kvalité. Istället har det många gånger känts både tungt, tråkigt och jobbigt att springa. Har också haft svårt för att pressa mig ordentligt och mest sett fram emot att få löpningen överstökad. Ett tag var jag nästan lite orolig över att jag tappat ”det” och såg framför mig hur jag höll på att förvandlas till en korpulent medelålders man som joggade ett par gånger gånger i veckan för att inte bli allt för tjock eller ännu värre, som gick på gymmet för att cykla. Som tur var fick jag till en bra vecka förra veckan utan att jag behövde tänka på det. Plötsligt kändes allt lätt igen och dessutom motiverande. 140km fördelat på sju pass inkl. två fartpass med bra känsla och ett långpass på 34km som kändes hur lätt som helst. Som grädde på moset hann jag även med två pass styrka med fokus på bickar och bänkpress och det utan att känna mig särskilt trött eller sliten. Så förhoppningsvis är jag på G nu och kan vända den här negativa trenden med dålig motivation för om tio veckor ska jag ju vara i 2.48-form eller helst ännu bättre än så.
Tyvärr har vädrets makter inte direkt visat nån förståelse för oss vinterlöpare här i norr. Ni som såg tv-sändningarna från SM-veckan i söndags såg kanske hur mycket det faktiskt kräksnöade här då och så har det sett ut mer eller mindre hela vintern. Snösmocka på snösmocka har avlöst varandra och dessutom har kvicksilvret visat ner mot -20 grader konstant. Lägg till en nordlig snålblåst på det som gjort att inte ens Cindy Crawford skulle framstå som speciellt vacker löpandes i den här stan så kanske ni förstår vilken bedrövlig vinter vi haft här hittills. Och då är det ändå ingenting jämfört med förra årets vinter som gjorde Sundsvall rikskänt för ”Nackstafjället” och tvingade kommunen att stänga alla skolor. Och ja, jag noterade att ni Stockholmare också fick lite vinter nu i helgen som var. Sluta grina, det är vardag.
Som löpare vet man dock att det bara är att bita ihop trots att man har snö upp till knäna och ingen känsel i fingrarna. Egentligen är det märkligt att man fortsätter trotsa det här vädret trots alla svordomar och förbannelser som det genererar. Jag undrar hur många snösmockor det krävs innan man faktiskt kastar in handduken? Eller som när man sticker ut på ett långpass och redan efter 2-3km vill lägga sig ner och gråta en skvätt, dels för att man inte ser nånting alls pga all jävla snö som yrar runt skallen men också för att man tappar balansen och nästan ramlar varje gång man lyfter på fötterna eftersom kommunens snöbudget tagit slut för länge sen och inte en cykelväg är plogad. Då blir till och med jag lite imponerad av mig själv. När sen folk runt omkring lite försynt undrar hur f-n man kan springa utomhus så är det bara att låtsas som ingenting och försöka upprätthålla fasaden av att man är hård som granit när man i själva verket ägnade 2,5h åt att fundera på var man lämpligast skulle kunna bryta långpasset men också vad man i så fall skulle hitta på för dålig ursäkt i träningsdagboken till att man faktiskt bröt. Som tur är har jag inte behövt göra det än.
Anledningen till att jag hinner skriva det här just nu med tanke på vad jag skrev i början om just tid som bara äts upp är för att 1) jag var så sjukt effektiv på jobbet idag och rättade bort 50 prov på två timmar och 2) det är löpvila idag. Det var nog två veckor sen sist och när både löparknät och gubbvaden börjar ge sig till känna så gör man nog bäst i att lyssna på gammelkroppen. Annars blir det svårt att persa om tio veckor. Istället får det bli bickar och bänkpress på gymmet nu ikväll. Rätt var det är så är det sommar och beach 2019.
Ju äldre jag blir desto mer stör jag mig på olika saker. Allt från inkompetenta människor som fattar felaktiga beslut till den PK-ism konsensus som råder i den allmänna debatten idag. Det finns dock en sak som irriterar mig mer än nånting annat just nu och det är att behöva vänta på att ett löpband ska bli ledigt på gymmet vilket snarare är mer regel än undantag den här tiden på året. Många gånger används ju dessutom banden inte ens till löpning vilket kanske är det som egentligen stör mig. Att tvingas sitta och titta på när folk går på banden samtidigt som dom tittar på en film eller läser en bok och dricker mer vatten än vad jag gör på en vecka gör ju att man kan hålla sig för skratt, så mycket tid har man ju inte så att man känner ”fan vad kul det här är”, när man sitter där och stirrar in i väggen.
Jag vet inte hur många gånger de senaste vintrarna som jag har gått och vart nervös en hel dag inför ett hårt och brutalt intervallpass bara för att komma till gymmet och tvingas vänta en halvtimme på att alla ska gå klart först, eller i värsta fall tvingas ge upp. På mitt gym finns det åtta löpband + tre st som är avsedda för gång. Förra veckan när jag kom till gymmet direkt efter jobbet så tvingades jag vända direkt i dörren för det första jag såg när jag slängde ett öga mot banden var en lång kö av människor som uppenbarligen hade samma tanke som jag. Dessutom påminde alla skor i entrén om att det var gratisvecka som det ju alltid är i januari vilket jag hade förträngt. Det var bara till att skamset bege sig hemåt för att vänta ut kreti och pleti. Jag har inga problem med gå på gymmet kl 23 en vardag och dunka intervaller, tvärtom är det nästan skönt att slippa allt sorl, alla människor och den solkiga värmen som uppstår av allt folk som andas men jag tycker synd om alla dom som har småbarn, två mil till närmsta gym eller ett jobb som inte möjliggör att kunna träna mitt i natten.
Vissa gånger när jag suttit och väntat i typ 40min och till slut lessnat har det faktiskt hänt att jag tagit ett av dom reserverade gå-banden och kört mitt pass trots dom stora lapparna med texten ENDAST AVSEDD FÖR GÅNG, men då brukar man kunna få sånna arga blickar att man nästan känner sig som en barnamördare. Helvete, vilken ond människa man är då. Nån gång har jag även tvingats gå i polemik med paragrafryttare om just detta, och även om jag alltid vinner den diskussionen så är det inte värt energin så därför undviker jag numera dom banden. En av de vanligaste synerna på mitt gym är att alla dom åtta banden avsedda för löpning används till gång medan gå-banden står helt tomma. Min teori är att vid löpbanden finns det tv-apparater vilket det inte finns vid gå-banden. Är folk så j-a uttråkade när dom tränar att dom måste titta på tv för att orka med sig själva? Och vari ligger logiken i att det är okej att gå på ett löpband men det är inte okej att springa på ett gå-band? Till saken hör att det är exakt samma typ av band.
Ikväll ska jag springa på löpband. Har dock inte bestämt mig för vad. 3x3km låter lagom jobbigt. Eller så blir det 6x1500m. Ett annat säkert kort är ju 4x5km tröskel. Oavsett vad det blir så har jag accepterat att jag i bästa fall kanske kommer vara hemma vid midnatt. Har t.o.m fixat middag nummer 2 som står i kylen och väntar på att micras när jag kommer hem från gymmet inatt. Jag får gymkort av min arbetsgivare vilket är trevligt men jag undrar om det inte vore värt att skaffa ett till kort på nåt annat gym bara för att öka chanserna att få tag på ett löpband i någorlunda vettig tid, åtminstone nu under vintern.
Att springa fart utomhus just nu känns inte aktuellt. Vi har -17 grader och en halv meter snö as we speak. Att tugga distans och långpass i dom förhållandena är en sak men fart eller intervaller är ju nåt helt annat. Jag brukar dock alltid börja mina bandpass med uppjogg ute och även avsluta med nerjoggen utomhus. Om jag ska springa totalt 10km fart så brukar jag för det mesta se till att ha minst lika många kilometrar i upp- och nerjogg, och det gör jag helst ute. Att börja med 8km uppjogg på band är ju döden, då kallstartar jag nästan hellre.
Än så länge har jag inte riktigt kommit upp i dom nivåer som jag hade önskat träningsmässigt vilket beror på den sketna vaden som spökade hela december. Men jag är i alla fall tillbaka på en någorlunda vettig nivå. Hittills under 2019 så har jag fått till ett långpass och ett fartpass i veckan samt snittat ca 12mil/v. Så i februari räknar jag med att vara tillbaka på riktigt och åtminstone kunna köra två fartpass i veckan. Och en av anledningarna till att jag kanske verkar lite bitter när det kommer till löpband är för att jag inte riktigt har vant mig vid att springa på band än. Det brukar alltid vara ett par veckors inkörning innan man vänjer sig vid tristessen, värmen och enformigheten och det har jag inte gjort än. Även fast jag inte ska köra nåt dräparpass nu ikväll så har jag ändå rätt mycket ågren just för att jag vet hur uttråkad jag kommer vara efter bara några minuter och jag vet också hur mycket jag kommer svettas och lida av värmen. Helst av allt hade jag nött på med 20km distans i min ensamhet ute i kylan men jag måste börja få till lite kvalitét på träningen också. Därför står jag ut med alla som använder banden till att gå på och väntar tills det blir min tur. Men det betyder inte att jag gillar det.
Ett helkroppsprogram med din rörlighet, smidighet och mobilitet i fokus. Och du lär få upp pulsen rejält.
Kör alla rörelser dynamiskt – stå alltså inte och häng i bottenlägen, utan fjädra tillbaka, ut och in i rörelserna. Kör alla rörelser mellan 5 och 10 gånger per sida som en del av din uppvärmning, eller flera varv som ett helt eget pass.
Utfallsserie
Börja i en planka eller i hunden (som ett uppochnervänt V). Kliv fram med ett stort steg med höger fot och sätt i den på utsidan av höger hand, eller så långt fram du kommer. Sänk höften och sänk höger armbåge mot golvet på insidan av foten så långt du kan och rotera sedan upp höger hand och vrid överkroppen åt höger. Kom tillbaka till utfallet och släpp efter lite. Sjunk sedan ner igen och sträck höger hand så långt framåt som du kan så att det sträcker i latsen på sidan av ryggen. Gå tillbaka och kliv bak i plankan. Byt ben.
Korta sträckta utfall
Stå höftbrett isär med fötterna. Ta ett litet kliv framåt och samtidigt som du gör det sträcker du armarna upp mot taket och gungar fram med höften, tänk att du sätter svansen lite mellan benen så att du tiltar bäckenet. Gunga genast tillbaka och byt ben.
Planka till trebent brygga
Börja i en hög planka på tå och händer. Släpp vänsterhanden och kliv igenom med högerfoten. Sätt i höger foten och vrid upp bröstet och magen mot taket. Pressa upp höften och bröstet och sträck upp armen över huvudet så att du sträcker ut hela framsidan och jobbar med rörligheten i bröstryggen. Tryck till och gå sedan omedelbart tillbaka samma väg och börja om, fast åt andra hållet.
Smala knäböj
Stå ihop med fötterna och gå ner så djupt du kan i en knäböj. Tänk på att få bak rumpan så att du inte tippar framåt. Gå så långt ner du kan och kom tillbaka upp igen. Upprepa.
Situps med fällning
Ligg på golvet med benen lite isär. Gör en situp och fäll överkroppen över höger ben. Fjädra genast tillbaka och upprepa sedan åt vänster.
Nackfällning
Sitt på rumpan med benen ihop och sträckta framåt. Ta tag bakom huvudet och fäll med hjälp av händerna fram huvudet så att det sträcker i nacken och hela ryggraden. Håll ett par sekunder, släpp efter och börja om.
Knox Robinson är skribent, DJ, och en av grundarna till Black Roses Run – en av New Yorks hetaste ”running crews”. Här berättar han om energin som gör att New York ständigt rör sig framåt.
Löpningen som fenomen har förändrats. Löpning är inte längre bara en hobby eller en fritidsaktivitet – något man måste genomlida för att bli av med några trivselkilon. Tack vare några få visionärer i städer runtom i världen har löpningen utvecklats till en egen kultur. En livsstil. En mötesplats som hyllar olikheter och styrka.
I en serie artiklar, som produceras i samarbete med Jaybird, pratar vi med några av dessa visionärer om varför löpning är det bästa sättet att upptäcka en ny stad. Här möter du Knox Robinson. Den förra chefredaktören för FADER magazine är numera verksam som DJ, skribent och mindfulness-expert och grundare av Black Roses Run – en av New York Citys hetaste ”running crews”. Här berättar han med egna ord om hur det är att springa i hans värld.
* * *
”När jag och min partner kom på idén att skapa en icke-traditionell löpargrupp, Black Roses NYC, handlade det inte om att vi försökte ’göra’ något. För oss handlade det om att skapa en plattform för alla de som hakade på löparboomen under 2011 och 2012. Då kom det fram massor av nya löpare från oväntade håll och med olika bakgrund. Black Roses ger dem ett sammanhang där de kan dela med sig av sina idéer om vad löpning och kultur är. Jag vill att Black Roses ska spegla upplevelsen av världens bästa stad – en stad ständigt på jakt efter det unika, det vackra.”
Upplevelserna ”Som löpare i New York City måste du delta i och kommunicera med staden som vore den ett levande väsen. Det låter kanske löjligt, men vi väljer alltid rundor som har en speciell, lite dold energi. Vi springer längs vattnet så ofta vi kan. Av säkerhetsskäl och för upplevelsens skull undviker vi trafikerade stråk, även om det vore coolt att hoppa över bilar. Vi är verkligen en del av staden – både den mänskliga och den fysiska.”
”Det är en av anledningarna till att vi älskar att springa längs The High Line, en gammal tåglinje som löper längs västra sidan av Manhattan. Den får oss att reflektera över beständigheten i det vi gör. De ursprungliga träd och grässorter som har planterats på The High Line fanns en gång i tiden över hela Manhattan. Och The High Line var en gång i tiden en järnväg för industrin, och nu är det en park. Saker och ting förändras, och människor förändras. Därför är det viktigt att ta vara på stunden – att ta vara på varje löprunda.”
Ljuden ”Jag har en bakgrund inom musik, och var tidigare chefredaktör för FADER. New York är en musikalisk stad, tack vare sin kultur. Staden är en smältdegel när det gäller all sorts musik, från jazz och hiphop till salsa och afro-kubansk musik till fantastisk indisk klassisk musik.
Jag lyssnar inte alltid på musik när jag springer. Ibland, som under hårda tempopass, försöker jag att inte fokusera så mycket på puls och fart och stegfrekvens utan istället ta in stadens vibbar – och det får jag energi av.”
”Det är först nyligen som jag har börjat lyssna på musik när jag springer, inte minst tack vare nya, bättre tekniska produkter. Jag lyssnar på två sorters musik när jag springer: antingen en
Jay Electronica mixtape, eller en från Mos Def där han rappar till låtar av Marvin Gaye. Så det blir mest sådant, och så har jag en låtlista med mer spirituell musik som jazz, eller sax med sitar och harpa: Coltrane, Pharaoh Sanders, Carlos Santana. I princip kan det bli antingen spirituell jazz eller musik med lågt BPM, som ’trap music’. Jag har skapat en egen låtlista tillsammans med Jaybird som speglar min upplevelse av att springa genom New York City.”
Smakerna ”Vi har två grundprinciper när vi planerar våra rundor. Dels vill vi att underlaget ska ha en viss struktur; den där råa känslan som väcker fötterna till liv, som man hittar i hamnen i Brooklyn eller på en byggarbetsplats efter stängningsdags. Dels vill vi att våra rundor ska avslutas på en riktigt bra restaurang – som i sin tur gärna får ligga ett stenkast ifrån en skivaffär.”
Loppet ”Jag har sprungit New York City Marathon 9 gånger. Att springa världens största maraton med över 50 000 andra löpare gör dig omedelbart till en del av New York. Man känner direkt en samhörighet med staden, och inte bara rent fysiskt. Att springa genom New York är en fantastisk upplevelse, som mycket väl kan vara i paritet med att få se sina barn födas.
Veckan före loppet förbereder sig hela staden för maran, räcker ut en hand, välkomnar dig. Som en gång i slutet av ett träningspass när en taxi började köra jämsides med mig. Efter ett tag lutade föraren sig ut och ropade: ’Looking good!’
New York City och dess invånare respekterar dig när det drar ihop sig mot maran. Det betyder däremot inte att cyklister och taxichaufförer inte försöker köra över dig, eller att dina kollegor inte blir trötta på att lyssna på ditt träningssnack. Däremot kommer okända människor att hälsa på dig, berömma dig för din insats och försäkra dig om att det kommer att gå bra på loppet.”
* * *
Läs mer i Runner’s Worlds och Jaybirds artikelserie om löpande visionärer i Tokyo, London, och Chamonix och om hur de utvecklar löpningen som kulturellt fenomen.
Egentligen hade jag tänkt att skriva nån form av årskrönika under julhelgen – nåt form av försök till att sammanfatta löparåret 2018 som på många sätt blev ett år som knappast kommer gå till historien som ett av de bättre resultatmässigt. Snarare tvärtom. För trots att jag skruvade upp träningsdosen rätt rejält och lyckades med konststycket att hålla mig hel under nästan hela året så fick jag aldrig till det på maran. Jag fick förvisso uppleva två häftiga lopp i London och Chicago och även persa på halvmaran och fixa sub 1.20 för första gången, men det är ändå misslyckandena i dom två nämnda marathonloppen som jag kommer att komma ihåg mest när det gäller föregående år.
Nu blev det ingen sammanfattning, mest för att jag stått på en crosstrainer under hela julledigheten och inte velat tänka på löpning. 2018 avslutades verkligen i moll. Jag har spenderat så pass många timmar på crosstrainern i december att jag nästan börjat gilla den. Det är fan inget bra tecken. Dom senaste veckorna har vart en berg- och dalbana, heaven & hell. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jag mäktade visserligen med 17km distans på julaftons morgon och slapp på så vis sitta och peta i julmaten men mycket mer än så blev det inte. Förrän nu. Till slut tvingade jag mig själv att vila från löpningen mer än nån dag och inte envisas med att testa vaden hela tiden och det verkar ha hjälpt.
Jag har precis stängt årets första vecka och lyckades skramla ihop 10mil och det verkar som om vaden håller ihop. Det märks dock att det inte blev särskilt mycket löpning i december för jag har sån sjuk träningsvärk som jag inte trodde jag kunde få av att bara springa mellanmjölksdistans. Imorse när jag vaknade var huvudet inställt på att testa ett fartpass för första gången på flera månader men vaderna ömmade så pass mycket att det gjorde ont bara av att ligga på rygg i sängen med vaderna vilande. Magkänslan sa direkt att löpning inte var aktuellt. Hello crosstrainer!
Är det nåt jag har lärt mig dom senaste åren så är det att löpningen är viktigare än att bara jaga nya pers och att samla mil på hög. Om jag inte får springa så funkar inte resten av livet. Jag kommer aldrig att nöja mig med att jogga två tre gånger i veckan bara för att må bra, däremot så kanske det inte spelar så stor roll i slutänden om jag springer 10 eller 15 mil eller att jag faktiskt unnar mig en vilodag varje vecka. Vad jag vet är att jag mår skit när jag inte kan springa.
När det gäller träningen i år så ska jag försöka träna smartare och inte bara mycket. Ifjol var det mil som gällde, i år tänker jag att jag måste prioritera fart. Det säger jag i och för sig varje år men det slutar ändå alltid med att jag tänker att flest mil vinner men 2019 är året då jag faktiskt ska lägga in fler kortare fartpass typ 40x200m med 200m joggvila och inte bara nöta på med mina 4x5km trösklar. Förra året snittade jag 15mil i veckan hela vintern och hade typ en vilodag i månaden. I år ska jag försöka att inte vara lika besatt av att samla milen på hög.
Årets stora mål är fortfarande marathon. Hamburg i vår och Berlin i höst men jag ska också försöka att springa lite fler millopp, kanske även kortare än så. För tidsmässigt så har jag stått still på milen i 3 år och underpresterat å det grövsta på den distansen dom få gånger jag sprungit ett 10k lopp, framförallt för att jag inte prioriterat det alls. Jag vet också att jag springer för fort på distanspassen och borde lära mig att hålla igen när jag nöter på med mina 22km distanspass fyra gånger i veckan. Men jag kommer fortfarande att försöka prioritera en hyfsad volym nu i vinter och första målet är att komma tillbaka till den nivå jag var på i höstas när det gäller hårdhet i kroppen. Som sagt, kroppen håller knappt ihop just nu för en tiomila vecka och det måste det bli ändring på.
Januari har i alla fall börjat okej. Dessutom har all snö mer eller mindre försvunnit här i Svallet efter dom senaste dagarnas milda väder. Där är förvisso skridskobana överallt men med dubb så är det inga problem. Det har vart underbart att inte behöva tio lager kläder varje gång man ska ut – häromdagen var det så pass milt att kortbrallor inte hade vart nåt problem – så förhoppningsvis kanske man slipper allt för mycket löpband nu i vinter. Det hade ju vart för jävla nice. Och efter förra årets snösmocka så är vi fan förtjänta av en vinter med barmark här uppe i norr.
