Vintern är död – länge leve vintern!

Ju äldre jag blir desto mer stör jag mig på olika saker. Allt från inkompetenta människor som fattar felaktiga beslut till den PK-ism konsensus som råder i den allmänna debatten idag. Det finns dock en sak som irriterar mig mer än nånting annat just nu och det är att behöva vänta på att ett löpband ska bli ledigt på gymmet vilket snarare är mer regel än undantag den här tiden på året. Många gånger används ju dessutom banden inte ens till löpning vilket kanske är det som egentligen stör mig. Att tvingas sitta och titta på när folk går på banden samtidigt som dom tittar på en film eller läser en bok och dricker mer vatten än vad jag gör på en vecka gör ju att man kan hålla sig för skratt, så mycket tid har man ju inte så att man känner ”fan vad kul det här är”, när man sitter där och stirrar in i väggen.

Jag vet inte hur många gånger de senaste vintrarna som jag har gått och vart nervös en hel dag inför ett hårt och brutalt intervallpass bara för att komma till gymmet och tvingas vänta en halvtimme på att alla ska gå klart först, eller i värsta fall tvingas ge upp. På mitt gym finns det åtta löpband + tre st som är avsedda för gång. Förra veckan när jag kom till gymmet direkt efter jobbet så tvingades jag vända direkt i dörren för det första jag såg när jag slängde ett öga mot banden var en lång kö av människor som uppenbarligen hade samma tanke som jag. Dessutom påminde alla skor i entrén om att det var gratisvecka som det ju alltid är i januari vilket jag hade förträngt. Det var bara till att skamset bege sig hemåt för att vänta ut kreti och pleti. Jag har inga problem med gå på gymmet kl 23 en vardag och dunka intervaller, tvärtom är det nästan skönt att slippa allt sorl, alla människor och den solkiga värmen som uppstår av allt folk som andas men jag tycker synd om alla dom som har småbarn, två mil till närmsta gym eller ett jobb som inte möjliggör att kunna träna mitt i natten.

Vissa gånger när jag suttit och väntat i typ 40min och till slut lessnat har det faktiskt hänt att jag tagit ett av dom reserverade gå-banden och kört mitt pass trots dom stora lapparna med texten ENDAST AVSEDD FÖR GÅNG, men då brukar man kunna få sånna arga blickar att man nästan känner sig som en barnamördare. Helvete, vilken ond människa man är då. Nån gång har jag även tvingats gå i polemik med paragrafryttare om just detta, och även om jag alltid vinner den diskussionen så är det inte värt energin så därför undviker jag numera dom banden. En av de vanligaste synerna på mitt gym är att alla dom åtta banden avsedda för löpning används till gång medan gå-banden står helt tomma. Min teori är att vid löpbanden finns det tv-apparater vilket det inte finns vid gå-banden. Är folk så j-a uttråkade när dom tränar att dom måste titta på tv för att orka med sig själva? Och vari ligger logiken i att det är okej att gå på ett löpband men det är inte okej att springa på ett gå-band? Till saken hör att det är exakt samma typ av band.

Ikväll ska jag springa på löpband. Har dock inte bestämt mig för vad. 3x3km låter lagom jobbigt. Eller så blir det 6x1500m. Ett annat säkert kort är ju 4x5km tröskel. Oavsett vad det blir så har jag accepterat att jag i bästa fall kanske kommer vara hemma vid midnatt. Har t.o.m fixat middag nummer 2 som står i kylen och väntar på att micras när jag kommer hem från gymmet inatt. Jag får gymkort av min arbetsgivare vilket är trevligt men jag undrar om det inte vore värt att skaffa ett till kort på nåt annat gym bara för att öka chanserna att få tag på ett löpband i någorlunda vettig tid, åtminstone nu under vintern.

Att springa fart utomhus just nu känns inte aktuellt. Vi har -17 grader och en halv meter snö as we speak. Att tugga distans och långpass i dom förhållandena är en sak men fart eller intervaller är ju nåt helt annat. Jag brukar dock alltid börja mina bandpass med uppjogg ute och även avsluta med nerjoggen utomhus. Om jag ska springa totalt 10km fart så brukar jag för det mesta se till att ha minst lika många kilometrar i upp- och nerjogg, och det gör jag helst ute. Att börja med 8km uppjogg på band är ju döden, då kallstartar jag nästan hellre.

Än så länge har jag inte riktigt kommit upp i dom nivåer som jag hade önskat träningsmässigt vilket beror på den sketna vaden som spökade hela december. Men jag är i alla fall tillbaka på en någorlunda vettig nivå. Hittills under 2019 så har jag fått till ett långpass och ett fartpass i veckan samt snittat ca 12mil/v. Så i februari räknar jag med att vara tillbaka på riktigt och åtminstone kunna köra två fartpass i veckan. Och en av anledningarna till att jag kanske verkar lite bitter när det kommer till löpband är för att jag inte riktigt har vant mig vid att springa på band än. Det brukar alltid vara ett par veckors inkörning innan man vänjer sig vid tristessen, värmen och enformigheten och det har jag inte gjort än. Även fast jag inte ska köra nåt dräparpass nu ikväll så har jag ändå rätt mycket ågren just för att jag vet hur uttråkad jag kommer vara efter bara några minuter och jag vet också hur mycket jag kommer svettas och lida av värmen. Helst av allt hade jag nött på med 20km distans i min ensamhet ute i kylan men jag måste börja få till lite kvalitét på träningen också. Därför står jag ut med alla som använder banden till att gå på och väntar tills det blir min tur. Men det betyder inte att jag gillar det.

/Hörs

Egentligen hade jag tänkt att skriva nån form av årskrönika under julhelgen – nåt form av försök till att sammanfatta löparåret 2018 som på många sätt blev ett år som knappast kommer gå till historien som ett av de bättre resultatmässigt. Snarare tvärtom. För trots att jag skruvade upp träningsdosen rätt rejält och lyckades med konststycket att hålla mig hel under nästan hela året så fick jag aldrig till det på maran. Jag fick förvisso uppleva två häftiga lopp i London och Chicago och även persa på halvmaran och fixa sub 1.20 för första gången, men det är ändå misslyckandena i dom två nämnda marathonloppen som jag kommer att komma ihåg mest när det gäller föregående år.

Nu blev det ingen sammanfattning, mest för att jag stått på en crosstrainer under hela julledigheten och inte velat tänka på löpning. 2018 avslutades verkligen i moll. Jag har spenderat så pass många timmar på crosstrainern i december att jag nästan börjat gilla den. Det är fan inget bra tecken. Dom senaste veckorna har vart en berg- och dalbana, heaven & hell. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jag mäktade visserligen med 17km distans på julaftons morgon och slapp på så vis sitta och peta i julmaten men mycket mer än så blev det inte. Förrän nu. Till slut tvingade jag mig själv att vila från löpningen mer än nån dag och inte envisas med att testa vaden hela tiden och det verkar ha hjälpt.

Jag har precis stängt årets första vecka och lyckades skramla ihop 10mil och det verkar som om vaden håller ihop. Det märks dock att det inte blev särskilt mycket löpning i december för jag har sån sjuk träningsvärk som jag inte trodde jag kunde få av att bara springa mellanmjölksdistans. Imorse när jag vaknade var huvudet inställt på att testa ett fartpass för första gången på flera månader men vaderna ömmade så pass mycket att det gjorde ont bara av att ligga på rygg i sängen med vaderna vilande. Magkänslan sa direkt att löpning inte var aktuellt. Hello crosstrainer!

Är det nåt jag har lärt mig dom senaste åren så är det att löpningen är viktigare än att bara jaga nya pers och att samla mil på hög. Om jag inte får springa så funkar inte resten av livet. Jag kommer aldrig att nöja mig med att jogga två tre gånger i veckan bara för att må bra, däremot så kanske det inte spelar så stor roll i slutänden om jag springer 10 eller 15 mil eller att jag faktiskt unnar mig en vilodag varje vecka. Vad jag vet är att jag mår skit när jag inte kan springa.

När det gäller träningen i år så ska jag försöka träna smartare och inte bara mycket. Ifjol var det mil som gällde, i år tänker jag att jag måste prioritera fart. Det säger jag i och för sig varje år men det slutar ändå alltid med att jag tänker att flest mil vinner men 2019 är året då jag faktiskt ska lägga in fler kortare fartpass typ 40x200m med 200m joggvila och inte bara nöta på med mina 4x5km trösklar. Förra året snittade jag 15mil i veckan hela vintern och hade typ en vilodag i månaden. I år ska jag försöka att inte vara lika besatt av att samla milen på hög.

Årets stora mål är fortfarande marathon. Hamburg i vår och Berlin i höst men jag ska också försöka att springa lite fler millopp, kanske även kortare än så. För tidsmässigt så har jag stått still på milen i 3 år och underpresterat å det grövsta på den distansen dom få gånger jag sprungit ett 10k lopp, framförallt för att jag inte prioriterat det alls. Jag vet också att jag springer för fort på distanspassen och borde lära mig att hålla igen när jag nöter på med mina 22km distanspass fyra gånger i veckan. Men jag kommer fortfarande att försöka prioritera en hyfsad volym nu i vinter och första målet är att komma tillbaka till den nivå jag var på i höstas när det gäller hårdhet i kroppen. Som sagt, kroppen håller knappt ihop just nu för en tiomila vecka och det måste det bli ändring på.

Januari har i alla fall börjat okej. Dessutom har all snö mer eller mindre försvunnit här i Svallet efter dom senaste dagarnas milda väder. Där är förvisso skridskobana överallt men med dubb så är det inga problem. Det har vart underbart att inte behöva tio lager kläder varje gång man ska ut – häromdagen var det så pass milt att kortbrallor inte hade vart nåt problem – så förhoppningsvis kanske man slipper allt för mycket löpband nu i vinter. Det hade ju vart för jävla nice. Och efter förra årets snösmocka så är vi fan förtjänta av en vinter med barmark här uppe i norr.

/Hörs