Vintern är död – länge leve vintern!

Ju äldre jag blir desto mer stör jag mig på olika saker. Allt från inkompetenta människor som fattar felaktiga beslut till den PK-ism konsensus som råder i den allmänna debatten idag. Det finns dock en sak som irriterar mig mer än nånting annat just nu och det är att behöva vänta på att ett löpband ska bli ledigt på gymmet vilket snarare är mer regel än undantag den här tiden på året. Många gånger används ju dessutom banden inte ens till löpning vilket kanske är det som egentligen stör mig. Att tvingas sitta och titta på när folk går på banden samtidigt som dom tittar på en film eller läser en bok och dricker mer vatten än vad jag gör på en vecka gör ju att man kan hålla sig för skratt, så mycket tid har man ju inte så att man känner ”fan vad kul det här är”, när man sitter där och stirrar in i väggen.

Jag vet inte hur många gånger de senaste vintrarna som jag har gått och vart nervös en hel dag inför ett hårt och brutalt intervallpass bara för att komma till gymmet och tvingas vänta en halvtimme på att alla ska gå klart först, eller i värsta fall tvingas ge upp. På mitt gym finns det åtta löpband + tre st som är avsedda för gång. Förra veckan när jag kom till gymmet direkt efter jobbet så tvingades jag vända direkt i dörren för det första jag såg när jag slängde ett öga mot banden var en lång kö av människor som uppenbarligen hade samma tanke som jag. Dessutom påminde alla skor i entrén om att det var gratisvecka som det ju alltid är i januari vilket jag hade förträngt. Det var bara till att skamset bege sig hemåt för att vänta ut kreti och pleti. Jag har inga problem med gå på gymmet kl 23 en vardag och dunka intervaller, tvärtom är det nästan skönt att slippa allt sorl, alla människor och den solkiga värmen som uppstår av allt folk som andas men jag tycker synd om alla dom som har småbarn, två mil till närmsta gym eller ett jobb som inte möjliggör att kunna träna mitt i natten.

Vissa gånger när jag suttit och väntat i typ 40min och till slut lessnat har det faktiskt hänt att jag tagit ett av dom reserverade gå-banden och kört mitt pass trots dom stora lapparna med texten ENDAST AVSEDD FÖR GÅNG, men då brukar man kunna få sånna arga blickar att man nästan känner sig som en barnamördare. Helvete, vilken ond människa man är då. Nån gång har jag även tvingats gå i polemik med paragrafryttare om just detta, och även om jag alltid vinner den diskussionen så är det inte värt energin så därför undviker jag numera dom banden. En av de vanligaste synerna på mitt gym är att alla dom åtta banden avsedda för löpning används till gång medan gå-banden står helt tomma. Min teori är att vid löpbanden finns det tv-apparater vilket det inte finns vid gå-banden. Är folk så j-a uttråkade när dom tränar att dom måste titta på tv för att orka med sig själva? Och vari ligger logiken i att det är okej att gå på ett löpband men det är inte okej att springa på ett gå-band? Till saken hör att det är exakt samma typ av band.

Ikväll ska jag springa på löpband. Har dock inte bestämt mig för vad. 3x3km låter lagom jobbigt. Eller så blir det 6x1500m. Ett annat säkert kort är ju 4x5km tröskel. Oavsett vad det blir så har jag accepterat att jag i bästa fall kanske kommer vara hemma vid midnatt. Har t.o.m fixat middag nummer 2 som står i kylen och väntar på att micras när jag kommer hem från gymmet inatt. Jag får gymkort av min arbetsgivare vilket är trevligt men jag undrar om det inte vore värt att skaffa ett till kort på nåt annat gym bara för att öka chanserna att få tag på ett löpband i någorlunda vettig tid, åtminstone nu under vintern.

Att springa fart utomhus just nu känns inte aktuellt. Vi har -17 grader och en halv meter snö as we speak. Att tugga distans och långpass i dom förhållandena är en sak men fart eller intervaller är ju nåt helt annat. Jag brukar dock alltid börja mina bandpass med uppjogg ute och även avsluta med nerjoggen utomhus. Om jag ska springa totalt 10km fart så brukar jag för det mesta se till att ha minst lika många kilometrar i upp- och nerjogg, och det gör jag helst ute. Att börja med 8km uppjogg på band är ju döden, då kallstartar jag nästan hellre.

Än så länge har jag inte riktigt kommit upp i dom nivåer som jag hade önskat träningsmässigt vilket beror på den sketna vaden som spökade hela december. Men jag är i alla fall tillbaka på en någorlunda vettig nivå. Hittills under 2019 så har jag fått till ett långpass och ett fartpass i veckan samt snittat ca 12mil/v. Så i februari räknar jag med att vara tillbaka på riktigt och åtminstone kunna köra två fartpass i veckan. Och en av anledningarna till att jag kanske verkar lite bitter när det kommer till löpband är för att jag inte riktigt har vant mig vid att springa på band än. Det brukar alltid vara ett par veckors inkörning innan man vänjer sig vid tristessen, värmen och enformigheten och det har jag inte gjort än. Även fast jag inte ska köra nåt dräparpass nu ikväll så har jag ändå rätt mycket ågren just för att jag vet hur uttråkad jag kommer vara efter bara några minuter och jag vet också hur mycket jag kommer svettas och lida av värmen. Helst av allt hade jag nött på med 20km distans i min ensamhet ute i kylan men jag måste börja få till lite kvalitét på träningen också. Därför står jag ut med alla som använder banden till att gå på och väntar tills det blir min tur. Men det betyder inte att jag gillar det.

/Hörs

Egentligen hade jag tänkt att skriva nån form av årskrönika under julhelgen – nåt form av försök till att sammanfatta löparåret 2018 som på många sätt blev ett år som knappast kommer gå till historien som ett av de bättre resultatmässigt. Snarare tvärtom. För trots att jag skruvade upp träningsdosen rätt rejält och lyckades med konststycket att hålla mig hel under nästan hela året så fick jag aldrig till det på maran. Jag fick förvisso uppleva två häftiga lopp i London och Chicago och även persa på halvmaran och fixa sub 1.20 för första gången, men det är ändå misslyckandena i dom två nämnda marathonloppen som jag kommer att komma ihåg mest när det gäller föregående år.

Nu blev det ingen sammanfattning, mest för att jag stått på en crosstrainer under hela julledigheten och inte velat tänka på löpning. 2018 avslutades verkligen i moll. Jag har spenderat så pass många timmar på crosstrainern i december att jag nästan börjat gilla den. Det är fan inget bra tecken. Dom senaste veckorna har vart en berg- och dalbana, heaven & hell. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jag mäktade visserligen med 17km distans på julaftons morgon och slapp på så vis sitta och peta i julmaten men mycket mer än så blev det inte. Förrän nu. Till slut tvingade jag mig själv att vila från löpningen mer än nån dag och inte envisas med att testa vaden hela tiden och det verkar ha hjälpt.

Jag har precis stängt årets första vecka och lyckades skramla ihop 10mil och det verkar som om vaden håller ihop. Det märks dock att det inte blev särskilt mycket löpning i december för jag har sån sjuk träningsvärk som jag inte trodde jag kunde få av att bara springa mellanmjölksdistans. Imorse när jag vaknade var huvudet inställt på att testa ett fartpass för första gången på flera månader men vaderna ömmade så pass mycket att det gjorde ont bara av att ligga på rygg i sängen med vaderna vilande. Magkänslan sa direkt att löpning inte var aktuellt. Hello crosstrainer!

Är det nåt jag har lärt mig dom senaste åren så är det att löpningen är viktigare än att bara jaga nya pers och att samla mil på hög. Om jag inte får springa så funkar inte resten av livet. Jag kommer aldrig att nöja mig med att jogga två tre gånger i veckan bara för att må bra, däremot så kanske det inte spelar så stor roll i slutänden om jag springer 10 eller 15 mil eller att jag faktiskt unnar mig en vilodag varje vecka. Vad jag vet är att jag mår skit när jag inte kan springa.

När det gäller träningen i år så ska jag försöka träna smartare och inte bara mycket. Ifjol var det mil som gällde, i år tänker jag att jag måste prioritera fart. Det säger jag i och för sig varje år men det slutar ändå alltid med att jag tänker att flest mil vinner men 2019 är året då jag faktiskt ska lägga in fler kortare fartpass typ 40x200m med 200m joggvila och inte bara nöta på med mina 4x5km trösklar. Förra året snittade jag 15mil i veckan hela vintern och hade typ en vilodag i månaden. I år ska jag försöka att inte vara lika besatt av att samla milen på hög.

Årets stora mål är fortfarande marathon. Hamburg i vår och Berlin i höst men jag ska också försöka att springa lite fler millopp, kanske även kortare än så. För tidsmässigt så har jag stått still på milen i 3 år och underpresterat å det grövsta på den distansen dom få gånger jag sprungit ett 10k lopp, framförallt för att jag inte prioriterat det alls. Jag vet också att jag springer för fort på distanspassen och borde lära mig att hålla igen när jag nöter på med mina 22km distanspass fyra gånger i veckan. Men jag kommer fortfarande att försöka prioritera en hyfsad volym nu i vinter och första målet är att komma tillbaka till den nivå jag var på i höstas när det gäller hårdhet i kroppen. Som sagt, kroppen håller knappt ihop just nu för en tiomila vecka och det måste det bli ändring på.

Januari har i alla fall börjat okej. Dessutom har all snö mer eller mindre försvunnit här i Svallet efter dom senaste dagarnas milda väder. Där är förvisso skridskobana överallt men med dubb så är det inga problem. Det har vart underbart att inte behöva tio lager kläder varje gång man ska ut – häromdagen var det så pass milt att kortbrallor inte hade vart nåt problem – så förhoppningsvis kanske man slipper allt för mycket löpband nu i vinter. Det hade ju vart för jävla nice. Och efter förra årets snösmocka så är vi fan förtjänta av en vinter med barmark här uppe i norr.

/Hörs

Just nu finns det inte mycket positivt att säga om min löpning mer än att det är ett enda stort mörker. Nej, mörker är inte ett tillräcklig starkt ord för att beskriva det jag känner just nu…totalt jävla kolsvart mörker är nog mer passande. Rullgardin ner. Alla ni som är hela och friska och kan springa precis som vanligt ska vara jävligt glada för det, för det finns inget värre än att inte kunna springa. Barnen i Biafra får ursäkta men just nu är det fan mer synd om mig. Det är knappt så jag vill skriva det här inlägget – för det blir så uppenbart att det faktiskt är nåt fel då, något som jag inte riktigt velat erkänna för mig själv hittills – och det är väl också anledningen till min frånvaro härifrån de senaste veckorna. Jag vill ogärna tänka, läsa eller skriva om löpning när jag inte kan springa vilket har vart fallet sen sist vi hördes. Det börjar nästan kännas som en evighet sen jag kunde springa på riktigt och som en livstid sen jag faktiskt sprang. Nu skarvar jag en del på sanningen för så sent som i lördags så sprang jag min vanliga 20km runda i tron om att allt var hallontårta men det visade sig vara en bajsmacka istället.

Allt började med att jag fick lite obehagliga känningar i vaden under ett långpass i början av december som jag valde att ignorera och är det nånting man kan räkna med i löpning så är det att räkningen för ett sådant val – precis som PostNord – kommer några dagar senare. Efter ett par dagars misslyckade och avbrutna försök att ändå springa fick jag till slut kapitulera och ställa mig på crosstrainern istället i väntan på tid hos naprapaten. Väl där fick jag diagnosen mikrobristning djupt nere i vaden och även en utskällning för att jag slarvat med höftstyrkan (som annars brukar vara min que till att uppsöka naprapat) eftersom en trolig anledning till bristningens uppkomst kan ha vart svaghet i höft, lår och rumpa så att jag överkompenserat med vaden istället. Precis som tidigare så körde vi nålar + el + massage och jag svarade i vanlig ordning bra på det. I torsdagkväll, samma dag som naprapatbesöket, kändes det dock som om en bulldozer hade kört över mitt ben, ett tag var jag nästan lite orolig att jag skulle behöva amputera benet men mirakulöst nog så vaknade jag på fredagen och kände ingenting. Höll mig dock ifrån löpningen i 48 timmar på stränga order från naprapaten innan jag testade och då kändes det som om jag hade fått en helt ny vad. 20km rundan i lördags kan ha vart den skönaste på många år för då kunde jag verkligen njuta på riktigt.

Känslan av att vara hel höll dock inte många dagar. Igår kom jag 2km innan vaden på nytt började protestera. Som tur var, var jag uppmärksam och hann avbryta i tid innan nåt att hända men det kändes fel i hela kroppen. Samma sak idag. Nytt försök, ingen smärta men en ännu starkare känsla av att allt inte är som det ska. Röven!! Nu blir tillbaka upp på crosstrainern i väntan på ny tid hos naprapaten. Tills viss del får jag väl skylla mig själv. ”-4-6 veckor, sen kanske du kan köra på som vanligt”, sa naprapaten. ”Jomen tjena tänkte jag”, tyst för mig själv medan jag började räkna på om jag skulle kunna få in 10 eller 12 mil den här veckan.

Jag har ju alltid intalat mig själv att det viktigaste med löpningen är att persa på maran men det börjar bli mer och mer uppenbart hur viktig löpningen faktiskt är för välbefinnandets skull snarare än nya pers. Jag går mest runt och är olycklig nu snarare än irriterad och så var det inte förr. Då mådde jag mest dåligt över all missad träningstid men nu mår jag nästan dåligt i själen av att inte kunna springa. Framförallt mår jag dåligt över att inte kunna äta vad jag vill. Den här veckan har jag typ käkat 3 ägg till middag, inget mer, och är det nånting jag saknar just nu så är det min pasta, min grädde och min parmegiano reggiano. Jag har faktiskt rätt bra karaktär när jag är skadad och kan leva ganska asketiskt då, nästan svälta mig själv, bara för att jag är fåfäng och dessutom livrädd för att bli tjock.

Just nu känns den kommande julhelgen bara ångestfylld. Hur fan ska jag kunna fira jul, dvs äta mig så julbordsmätt att man måste lägga sig ner och lossa på skärpet och dessutom dricka kopiösa mängder öl, om jag inte kan springa? Den ekvationen går inte ihop. Jag kan nästan se mig själv sitta och peta i maten och tacka nej till Aladdin asken när det blir min tur samtidigt som jag smiter iväg till crosstrainern lagom till att Kalle Anka börjar. Fyfan vilken hemsk jul.  På ett sätt var allt så mycket enklare förr när man inte var löpare för då behövde man aldrig brottas med dom här osunda tankarna. Då tänkte man att det var bara idioter som tränade på självaste julafton, man blev tjock precis som alla andra och var lika glad för det. Julen 2009 bröt jag fotleden i mellandagarna och fick spendera resten av julledigheten på kryckor, den här julen har potential att bli lika illa. Mitt enda hopp står till naprapat Johannes. Den som lever får se.

/Hörs

Nu är allt klappat och klart med Hamburg Marathon i vår. Anmälan är gjord, hotellet är bokat och flyget betalt. Check! Det enda som återstår nu är det jobbiga dvs 20 veckors dedikerad träning som ska resultera i ett nytt PB. Men egentligen är det ju träningen i sig som är själva målet, loppet i sig är ju mest en formalitet man måste genomlida innan man officiellt får skriva in sitt nya PB i cv:t. För PB ska det bli, nåt annat finns inte i min vokabulär. Inte efter ”fiasko-året” 2018. I år var första gången på sex år som jag inte persade på maran och det var rätt knäckande. Nån skulle säkert hävda att jag bara är en bortskämd slyngel med tanke på att det finns oändligt många löpare där ute som inte vart i närheten av sitt pers det här århundradet, och det skulle jag förstå. Jag har tagit PB för givet varje år. Så på ett sätt kanske det var bra att 2018 blev som det blev för jag kommer att lägga ner ännu mera själ i min träning nästa år.

Förutom Hamburg i vår så blir det ytterligare ett Tysklandsbesök under 2019. BMW Berlin Marathon i september – check! Min fjärde start där på fem år. Tyvärr hade jag ingen tur i lotteriet som avgjordes förra veckan. Fattar inte hur vissa kan vinna lotteriet år efter år medan jag aldrig ens vart i närheten av att komma med den vägen. Istället har jag fått åka med researrangör vid mina 3 tidigare Berlinlopp vilket iofsig funkat smidigt men såklart blivit betydligt dyrare. Men det slipper jag i år. För imorse släpptes 1000 extra charityplatser, förvisso till förhöjd avgift men billigare än att åka med arrangör. Hängde på låset exakt kl9 bara för att få ”502 Bad Gateway” varje gång jag försökte ladda sidan men som ett mirakel kom jag till slut in i kön och fick köpa en startplats. Tyskland x 2 under 2019, det känns riktigt nice! Två nya chanser att fixa perset som aldrig blev av i år. Jag älskar verkligen Berlin Marathon, det börjar nästan kännas lika mycket hemmaplan som Stockholm Marathon, så det ska bli så jävla kul att få springa där igen. First we take Hamburg, then we take Berlin, eller hur var det nu Leonard Cohen sjöng 🙂

Nu väntar som sagt 20 veckors stenhård maraträning. Jag har många idéer just nu om vad som behöver justeras och vad som ska behållas i träningsupplägget. Men för att kunna träna överhuvudtaget behöver man vara hel och just nu är det ett frågetecken. Så jävla typiskt. Det började i helgen med att min högra vad stelnade till som fan under ett pass, ingen smärta utan mer en brännande, stel och tung känsla i vaden, ungefär som när man gjort en tåhävning för mycket så att det nästan känns som om vaden ska brinna upp. Det var inte jätteskönt men det gick ändå att springa dom efterföljande dagarna och igår kändes det nästan helt okej. Tidigare ikväll när jag stack ut på min obligatoriska 20km-efter-jobbet-distans-runda så var första tanken att vaden kändes helt 100 och benen dessutom lätta. Fick lite hybris på grund av det, tänkte ”nu-jävlar ska det dreglas” och ökade gradvis farten. Kom inte mer än 2km innan det sträckte till i vaden så pass mycket att jag direkt fattade att det inte skulle bli några 20km idag. Min lekmanna teori är att det inte är en bristning för dom gånger jag råkat ut för det tidigare så har jag knappt kunnat gå vilket jag kan göra nu utan problem. Tåhävningar och foamroller är inte heller nåt problem, det känns precis som vanligt, och jag hittar heller inga triggerpunkter så jag vetifan. Får väl bara vänta ut skiten.

Tyvärr dog nog 6000km i år i och med dagens avbrutna pass. Scheisse! Fast om jag kan springa imorgon så kanske det kan gå ändå. En sak som slagit mig den senaste månaden är att jag har snittat 10-12 mil i veckan utan att det känts som om jag har tränat på riktigt. Jag har matat på med mina distanspass i 4.30-fart och knappt känt att jag har tränat. På sin höjd har det vart uttråkande men aldrig slitsamt, snarare tvärtom. Därför är en tanke inför nästa år att öka volymen ytterligare för att se om det hjälper. Stegring av volym har vart min melodi för att persa ända sen maradebuten 2012 snarare än att springa fler intervallpass. Det skulle dock betyda att jag måste börja med morgonpass vilket talar emot hela den idén, för hur mycket jag än älskar att springa så hatar jag att springa på mornarna, särskilt en måndag i januari kl5 när det är två meter snö, 20 minusgrader och becksvart ute. Men kanske är det priset jag måste betala.

En ljusglimt i tillvaron just nu är i alla fall att snön fortfarande lyser med sin frånvaro även här upp i norr. Det är vi inte bortskämda med. Dom senaste dagarna har vi haft spöregn och piskande vindar men jag älskar det. Varje dag utan snö är som sagt en bra dag. Och folk på jobbet blir fortfarande lika provocerade när man säger det, speciellt nu i juletider. ”-M-m-men v-v-a? Vill du inte ha en vit jul??”, stammar dom fram. Nej jag vill inte ha en vit jävla jul, jag vill ha en grön jul med regn och plusgrader, jag hatar snö, säger jag och måste i samma mening även göra den obligatoriska avbönen och tillägga att jag heller inte är vare sig rasist eller kvinnomisshandlare. Igår var jag faktiskt tvungen att köra ut eleverna från min sista lektion bara för att hinna ut i mörkret och regnet innan middagen trots att vi redan dragit över en halvtimme. Kunde nästan se att dom tänkte ”men vilken jävla idiot som frivilligt går ut nu”, men sa inget för man är ju inte bortskämd med vetgiriga 17-åringar som frivilligt stannar kvar på skolan till klockan fem för att räkna matte. En timme in på passet kunde jag dock känna en viss förståelse inför deras förundran att trotsa vädret, för jag tror inte det var många i Sundsvall som frivilligt gick ut igår kväll, inte ens för att slänga soporna.

Hur som helst så känns det skönt att, precis som förra året vid den här tiden, redan nu ha spikat nästa års marathonlopp. Hamburg och Berlin, jag tror fan att det är den vinnande kombon! Framförallt blir det ett betydligt snällare år för plånboken. Det här året rann pengarna på löpning verkligen bara iväg. London och Chicago var ju inte direkt dom billigaste marorna att springa, gick säkert på 40 000:- allt som allt. Resor och anmälningsavgifter till lopp här i Sverige bla Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon var ju heller inte gratis. Dessutom har jag köpt Nike skor för 10 000:- det här året och säkert ytterligare massa onödiga löparprylar. Den som påstår att löpning är en billig sport ljuger.

/Hörs

Nu tror jag faktiskt att jag äntligen har hittat mitt nästa lopp. Känns verkligen på tiden, har gått alldeles för lång tid utan ett konkret mål i sikte. Alltså, det är ju rätt skönt att bara slentrianspringa också men så fort anmälan är gjord så kommer nog både huvud och kropp direkt att ställa om träningen till lite mer strukturerad maraträning och inte bara mellanmjölkspass. Faktum är att jag har saknat både mjölksyran och blodsmaken men eftersom jag inte har haft nåt konkret mål framför mig så har jag inte haft den mentala styrkan till att genomföra dom passen nu i november. Mörkret och kylan har vart tillräckligt jobbigt. På sin höjd har jag mäktat med några fartökningar i tröskelfart. Men det ska det bli ändring på.

Det lopp som det med största sannolikhet blir nu i vår är Hamburg Marathon i april. Det känns som ett logisk val på många sätt. Det är en hyfsat flack bana och ligger helt okej tidsmässigt så risken för värmebölja verkar inte vara allt för stor. Det är heller inget stort lopp vilket gör att kostnaderna blir betydligt mindre jämfört med tidigare års resor till London, Boston och Chicago, samtidigt som det heller inte är nåt litet brödrostlopp ute på vischan vilket ju också gör att chanserna till att hitta bra ryggar och draghjälp ändå är relativt goda. Jag tror fan att det är i Hamburg som det kommer hända. Har suttit och studerat vädret i april i norra Tyskland historiskt och risken för värmebölja verkar som sagt inte vara allt för stor. Efter fadäserna i London, Boston och Stockholm dom senaste åren så känns det nästan viktigare än att banan är helt platt. Ytterligare ett plus är dessutom att jag har påsklov samma vecka som loppet går vilket inte bara gör att jag slipper ta ledigt utan även minimerar risken för att dra på mig förkylningsvirus från kidsen sista veckan. Det är ju en riktig jävla lyx att faktiskt få börja maraveckan med att vara ledig; äta, sova och vila ordentligt utan att behöva tänka på jobb, det hör ju inte direkt till vanligheterna.

Förutom Hamburg var även Paris, Rotterdam, Barcelona och Manchester med i leken rätt länge men dom föll alla bort av olika anledningar. Paris pga värmen, Barcelona pga banan, Rotterdam pga vinden och Manchester pga omgivningen. Rotterdam, Paris och Barcelona har jag ju dessutom sprungit tidigare så att få testa en ny bana och en ny stad spelade definitivt också in. Jag tror att Hamburg är det bästa valet nu i vår.

Bekvämlighet har annars vart ledordet nu i november. Har inte haft den minsta lust till att springa fort eller träna strukturerat, istället har jag mest lufsat omkring i mörkret utan klocka och mysjoggat. Fast allt är såklart relativt. Vissa blir säkert provocerade när jag kallar 10-11 mil i veckan för bekvämt men i min värld så har det vart det. Att springa lugnt varje dag är egentligen inte jobbigare än att borsta tänderna, det är en nånting som jag har gjort till en vana och därför har det inte vart särskilt jobbigt. Löpningen har heller inte haft högsta prioritet som den annars har vilket har vart både skönt och efterlängtat. Under en specifik träningsperiod så kommer träningen alltid i första hand vilket den måste få göra om man vill bli bättre, men just nu har jag inte haft några som helst problem med att tex gå direkt från jobbet på AW utan att träna däremellan. Jag skulle ju iofsig aldrig banga på en AW även om jag hade ett stort lopp framför mig, däremot så skulle jag ju se till att hinna träna innan men det har jag inte behövt bry mig om dom senaste fredagarna. Eller som idag. Imorse fick jag mejl från chefen som undrade om jag kunde sitta med på en arbetsintervju efter arbetstid. I normala fall hade den spontana reaktionen vart att komma på en dålig ursäkt till att inte kunna sitta med, just för att jag förmodligen hade vart helt inställd på att hinna träna direkt efter jobbet så att jag även hade hunnit med ett sent kvällspass också. Men det är sånt man inte behöver bry sig om just nu och det är faktiskt rätt skönt. Kanske till och med sunt?

Dessutom finns det ju så mycket annat att lägga tid på förutom att springa. Jag är som sagt rätt oinspirerad när det kommer till löpning just nu vilket också gör att jag knappt orkar tänka på det, än mindre läsa om löpning. Istället lägger jag tiden på viktigare saker. Dricka öl till exempel. Eller läsa om annat än just löpning. Kvantfysik tex. Det är jävligt fascinerande trots att jag inte fattar hälften och sånt som jag normalt inte hinner med. Eller bara allmänna filosofiska funderingar. Eller politik. Eller skönlitteratur. Eller kolla film, lyssna på musik, umgås med sköna människor och bara göra sånt som man i normala fall tycker att man inte hinner med för att man måste springa. Jag tror att det är väldigt lätt att som inbiten löpare prioritera bort sådant till förmån för just träningen, särskilt bland oss talanglösa motionärer som drivs av tidsmål. Vi glömmer nog ofta bort att det finns mer än bara löpning i våra liv. Det gäller att påminna oss själva om det ibland och faktiskt ta oss tid att tänka på annat än vår träning, för dom flesta av oss är ju inte direkt några elitidrottare även om vi gärna vill tro det ibland.

Min största drivkraft just nu är att nå 6000km innan årets slut. Det är väl också den enda anledningen till att jag faktiskt matar på med 10-11mil vecka efter vecka trots att jag inte behöver. För även om jag precis sa att det inte är särskilt jobbigt så är man ju inte jättesugen att ge sig ut på isiga gator i kolsvart mörker och snålblåst. Eller springa 20km varje gång heller för den delen. Men än så länge lever 6000km även om det kommer bli tajt.

Egentligen hade jag tänkt att ta välförtjänt helvila nu ikväll när jag inte hann med att springa direkt efter jobbet men ju mer jag skriver desto mer sugen blir jag på att faktiskt sticka ut. Å andra sidan räcker det med att titta ut genom fönstret för att man ska ångra sig. För det enda jag ser är totalt jävla mörker och möjligen kan jag ana en tunn hinna av äcklig is på asfalten i skenet från gatlyktornas ljus. Dessutom blåste det så mycket att ansiktet nästan domnade bort tidigare när jag gick hem från jobbet. Det ser med andra ord inte jätteskönt ut. Soffan ser ju betydligt skönare ut. Men det är då, när motivationen tryter och när motståndet känns för stort, som man får ta till det sista tricket; nämligen att ta av sig i bar överkropp och sedan ställa sig i profil framför spegeln, för då brukar valet helt plötsligt inte längre vara så svårt, mörker och is till trots.

/Hörs