Vintern är död – länge leve vintern!
Äntligen ett livstecken 🙂 Känns som det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Skulle vilja skriva att det beror på att jag har tränat en jävla massa och därför inte hunnit med, men så roligt har jag inte haft det. Istället känns det som om det ända jag gjort den senaste månaden har vart att jobba, jobba och jobba. Sa jag förresten att jag har jobbat? Livet som lärare kan vara rätt så najs ibland då dom flesta av oss som har ferietjänst jobbar 35h/v som ska göras på plats + 10h förtroendetid som är oreglerad, därav alla våra lov som vi faktiskt jobbar in i och med att vi gör 45h på en arbetsvecka. Det betyder i sin tur att man tex kan hinna med att springa både på förmiddagarna alternativt komma ifrån tidigare nån dag i veckan och hinna få lite dagsljus under distanspasset, om man har tur med schemat. Själv har jag dock tagit på mig att jobba övertid den här terminen. På förhand lät en kurs till som inte allt för jobbigt men jag har fått världens sämsta schema på grund av det. Jag är först på plats på mornarna och går sist av alla nästan varje dag. Dessutom hinner jag knappt med att gå på toa eftersom jag har lektioner hela tiden. Rättning och planering är bara att glömma, det brukar få bli helgens nöje. När den första utbetalningen ramlar in på kontot så småningom så ska jag direkt köpa två par nya Vaporflyes för det kommer jag att vara värd.
Löpningen har som tur var inte blivit drabbad, jag har gnetat på så gott jag orkat, den enda skillnaden är väl egentligen att jag mestadels har fått träna sent på kvällarna vilket gjort att det känns som om tiden bara sprungit iväg. Att det är februari nu känns helt overkligt. En normal vardag går jag hem från skolan vid halv-fyra tiden och hinner springa direkt efter vilket gör att det inte känns som om kvällarna försvinner i tomma intet men den senaste månaden har det bara vart jobba, äta, träna och sova.
Känslan i löpningen har heller inte vart särskilt bra den senaste månaden vilket säkert hänger ihop med att jag jobbat mer än vanligt. Även om träningsmängden har vart godkänd på typ 12mil/v så har jag inte riktigt haft den där motivationen som jag alltid har på vintern. Januari brukar alltid vara min bästa träningsmånad sett till både volym och kvalité. Istället har det många gånger känts både tungt, tråkigt och jobbigt att springa. Har också haft svårt för att pressa mig ordentligt och mest sett fram emot att få löpningen överstökad. Ett tag var jag nästan lite orolig över att jag tappat ”det” och såg framför mig hur jag höll på att förvandlas till en korpulent medelålders man som joggade ett par gånger gånger i veckan för att inte bli allt för tjock eller ännu värre, som gick på gymmet för att cykla. Som tur var fick jag till en bra vecka förra veckan utan att jag behövde tänka på det. Plötsligt kändes allt lätt igen och dessutom motiverande. 140km fördelat på sju pass inkl. två fartpass med bra känsla och ett långpass på 34km som kändes hur lätt som helst. Som grädde på moset hann jag även med två pass styrka med fokus på bickar och bänkpress och det utan att känna mig särskilt trött eller sliten. Så förhoppningsvis är jag på G nu och kan vända den här negativa trenden med dålig motivation för om tio veckor ska jag ju vara i 2.48-form eller helst ännu bättre än så.
Tyvärr har vädrets makter inte direkt visat nån förståelse för oss vinterlöpare här i norr. Ni som såg tv-sändningarna från SM-veckan i söndags såg kanske hur mycket det faktiskt kräksnöade här då och så har det sett ut mer eller mindre hela vintern. Snösmocka på snösmocka har avlöst varandra och dessutom har kvicksilvret visat ner mot -20 grader konstant. Lägg till en nordlig snålblåst på det som gjort att inte ens Cindy Crawford skulle framstå som speciellt vacker löpandes i den här stan så kanske ni förstår vilken bedrövlig vinter vi haft här hittills. Och då är det ändå ingenting jämfört med förra årets vinter som gjorde Sundsvall rikskänt för ”Nackstafjället” och tvingade kommunen att stänga alla skolor. Och ja, jag noterade att ni Stockholmare också fick lite vinter nu i helgen som var. Sluta grina, det är vardag.
Som löpare vet man dock att det bara är att bita ihop trots att man har snö upp till knäna och ingen känsel i fingrarna. Egentligen är det märkligt att man fortsätter trotsa det här vädret trots alla svordomar och förbannelser som det genererar. Jag undrar hur många snösmockor det krävs innan man faktiskt kastar in handduken? Eller som när man sticker ut på ett långpass och redan efter 2-3km vill lägga sig ner och gråta en skvätt, dels för att man inte ser nånting alls pga all jävla snö som yrar runt skallen men också för att man tappar balansen och nästan ramlar varje gång man lyfter på fötterna eftersom kommunens snöbudget tagit slut för länge sen och inte en cykelväg är plogad. Då blir till och med jag lite imponerad av mig själv. När sen folk runt omkring lite försynt undrar hur f-n man kan springa utomhus så är det bara att låtsas som ingenting och försöka upprätthålla fasaden av att man är hård som granit när man i själva verket ägnade 2,5h åt att fundera på var man lämpligast skulle kunna bryta långpasset men också vad man i så fall skulle hitta på för dålig ursäkt i träningsdagboken till att man faktiskt bröt. Som tur är har jag inte behövt göra det än.
Anledningen till att jag hinner skriva det här just nu med tanke på vad jag skrev i början om just tid som bara äts upp är för att 1) jag var så sjukt effektiv på jobbet idag och rättade bort 50 prov på två timmar och 2) det är löpvila idag. Det var nog två veckor sen sist och när både löparknät och gubbvaden börjar ge sig till känna så gör man nog bäst i att lyssna på gammelkroppen. Annars blir det svårt att persa om tio veckor. Istället får det bli bickar och bänkpress på gymmet nu ikväll. Rätt var det är så är det sommar och beach 2019.
/Hörs
