Löpande band

Egentligen hade jag tänkt att skriva nån form av årskrönika under julhelgen – nåt form av försök till att sammanfatta löparåret 2018 som på många sätt blev ett år som knappast kommer gå till historien som ett av de bättre resultatmässigt. Snarare tvärtom. För trots att jag skruvade upp träningsdosen rätt rejält och lyckades med konststycket att hålla mig hel under nästan hela året så fick jag aldrig till det på maran. Jag fick förvisso uppleva två häftiga lopp i London och Chicago och även persa på halvmaran och fixa sub 1.20 för första gången, men det är ändå misslyckandena i dom två nämnda marathonloppen som jag kommer att komma ihåg mest när det gäller föregående år.

Nu blev det ingen sammanfattning, mest för att jag stått på en crosstrainer under hela julledigheten och inte velat tänka på löpning. 2018 avslutades verkligen i moll. Jag har spenderat så pass många timmar på crosstrainern i december att jag nästan börjat gilla den. Det är fan inget bra tecken. Dom senaste veckorna har vart en berg- och dalbana, heaven & hell. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jag mäktade visserligen med 17km distans på julaftons morgon och slapp på så vis sitta och peta i julmaten men mycket mer än så blev det inte. Förrän nu. Till slut tvingade jag mig själv att vila från löpningen mer än nån dag och inte envisas med att testa vaden hela tiden och det verkar ha hjälpt.

Jag har precis stängt årets första vecka och lyckades skramla ihop 10mil och det verkar som om vaden håller ihop. Det märks dock att det inte blev särskilt mycket löpning i december för jag har sån sjuk träningsvärk som jag inte trodde jag kunde få av att bara springa mellanmjölksdistans. Imorse när jag vaknade var huvudet inställt på att testa ett fartpass för första gången på flera månader men vaderna ömmade så pass mycket att det gjorde ont bara av att ligga på rygg i sängen med vaderna vilande. Magkänslan sa direkt att löpning inte var aktuellt. Hello crosstrainer!

Är det nåt jag har lärt mig dom senaste åren så är det att löpningen är viktigare än att bara jaga nya pers och att samla mil på hög. Om jag inte får springa så funkar inte resten av livet. Jag kommer aldrig att nöja mig med att jogga två tre gånger i veckan bara för att må bra, däremot så kanske det inte spelar så stor roll i slutänden om jag springer 10 eller 15 mil eller att jag faktiskt unnar mig en vilodag varje vecka. Vad jag vet är att jag mår skit när jag inte kan springa.

När det gäller träningen i år så ska jag försöka träna smartare och inte bara mycket. Ifjol var det mil som gällde, i år tänker jag att jag måste prioritera fart. Det säger jag i och för sig varje år men det slutar ändå alltid med att jag tänker att flest mil vinner men 2019 är året då jag faktiskt ska lägga in fler kortare fartpass typ 40x200m med 200m joggvila och inte bara nöta på med mina 4x5km trösklar. Förra året snittade jag 15mil i veckan hela vintern och hade typ en vilodag i månaden. I år ska jag försöka att inte vara lika besatt av att samla milen på hög.

Årets stora mål är fortfarande marathon. Hamburg i vår och Berlin i höst men jag ska också försöka att springa lite fler millopp, kanske även kortare än så. För tidsmässigt så har jag stått still på milen i 3 år och underpresterat å det grövsta på den distansen dom få gånger jag sprungit ett 10k lopp, framförallt för att jag inte prioriterat det alls. Jag vet också att jag springer för fort på distanspassen och borde lära mig att hålla igen när jag nöter på med mina 22km distanspass fyra gånger i veckan. Men jag kommer fortfarande att försöka prioritera en hyfsad volym nu i vinter och första målet är att komma tillbaka till den nivå jag var på i höstas när det gäller hårdhet i kroppen. Som sagt, kroppen håller knappt ihop just nu för en tiomila vecka och det måste det bli ändring på.

Januari har i alla fall börjat okej. Dessutom har all snö mer eller mindre försvunnit här i Svallet efter dom senaste dagarnas milda väder. Där är förvisso skridskobana överallt men med dubb så är det inga problem. Det har vart underbart att inte behöva tio lager kläder varje gång man ska ut – häromdagen var det så pass milt att kortbrallor inte hade vart nåt problem – så förhoppningsvis kanske man slipper allt för mycket löpband nu i vinter. Det hade ju vart för jävla nice. Och efter förra årets snösmocka så är vi fan förtjänta av en vinter med barmark här uppe i norr.

/Hörs

Just nu finns det inte mycket positivt att säga om min löpning mer än att det är ett enda stort mörker. Nej, mörker är inte ett tillräcklig starkt ord för att beskriva det jag känner just nu…totalt jävla kolsvart mörker är nog mer passande. Rullgardin ner. Alla ni som är hela och friska och kan springa precis som vanligt ska vara jävligt glada för det, för det finns inget värre än att inte kunna springa. Barnen i Biafra får ursäkta men just nu är det fan mer synd om mig. Det är knappt så jag vill skriva det här inlägget – för det blir så uppenbart att det faktiskt är nåt fel då, något som jag inte riktigt velat erkänna för mig själv hittills – och det är väl också anledningen till min frånvaro härifrån de senaste veckorna. Jag vill ogärna tänka, läsa eller skriva om löpning när jag inte kan springa vilket har vart fallet sen sist vi hördes. Det börjar nästan kännas som en evighet sen jag kunde springa på riktigt och som en livstid sen jag faktiskt sprang. Nu skarvar jag en del på sanningen för så sent som i lördags så sprang jag min vanliga 20km runda i tron om att allt var hallontårta men det visade sig vara en bajsmacka istället.

Allt började med att jag fick lite obehagliga känningar i vaden under ett långpass i början av december som jag valde att ignorera och är det nånting man kan räkna med i löpning så är det att räkningen för ett sådant val – precis som PostNord – kommer några dagar senare. Efter ett par dagars misslyckade och avbrutna försök att ändå springa fick jag till slut kapitulera och ställa mig på crosstrainern istället i väntan på tid hos naprapaten. Väl där fick jag diagnosen mikrobristning djupt nere i vaden och även en utskällning för att jag slarvat med höftstyrkan (som annars brukar vara min que till att uppsöka naprapat) eftersom en trolig anledning till bristningens uppkomst kan ha vart svaghet i höft, lår och rumpa så att jag överkompenserat med vaden istället. Precis som tidigare så körde vi nålar + el + massage och jag svarade i vanlig ordning bra på det. I torsdagkväll, samma dag som naprapatbesöket, kändes det dock som om en bulldozer hade kört över mitt ben, ett tag var jag nästan lite orolig att jag skulle behöva amputera benet men mirakulöst nog så vaknade jag på fredagen och kände ingenting. Höll mig dock ifrån löpningen i 48 timmar på stränga order från naprapaten innan jag testade och då kändes det som om jag hade fått en helt ny vad. 20km rundan i lördags kan ha vart den skönaste på många år för då kunde jag verkligen njuta på riktigt.

Känslan av att vara hel höll dock inte många dagar. Igår kom jag 2km innan vaden på nytt började protestera. Som tur var, var jag uppmärksam och hann avbryta i tid innan nåt att hända men det kändes fel i hela kroppen. Samma sak idag. Nytt försök, ingen smärta men en ännu starkare känsla av att allt inte är som det ska. Röven!! Nu blir tillbaka upp på crosstrainern i väntan på ny tid hos naprapaten. Tills viss del får jag väl skylla mig själv. ”-4-6 veckor, sen kanske du kan köra på som vanligt”, sa naprapaten. ”Jomen tjena tänkte jag”, tyst för mig själv medan jag började räkna på om jag skulle kunna få in 10 eller 12 mil den här veckan.

Jag har ju alltid intalat mig själv att det viktigaste med löpningen är att persa på maran men det börjar bli mer och mer uppenbart hur viktig löpningen faktiskt är för välbefinnandets skull snarare än nya pers. Jag går mest runt och är olycklig nu snarare än irriterad och så var det inte förr. Då mådde jag mest dåligt över all missad träningstid men nu mår jag nästan dåligt i själen av att inte kunna springa. Framförallt mår jag dåligt över att inte kunna äta vad jag vill. Den här veckan har jag typ käkat 3 ägg till middag, inget mer, och är det nånting jag saknar just nu så är det min pasta, min grädde och min parmegiano reggiano. Jag har faktiskt rätt bra karaktär när jag är skadad och kan leva ganska asketiskt då, nästan svälta mig själv, bara för att jag är fåfäng och dessutom livrädd för att bli tjock.

Just nu känns den kommande julhelgen bara ångestfylld. Hur fan ska jag kunna fira jul, dvs äta mig så julbordsmätt att man måste lägga sig ner och lossa på skärpet och dessutom dricka kopiösa mängder öl, om jag inte kan springa? Den ekvationen går inte ihop. Jag kan nästan se mig själv sitta och peta i maten och tacka nej till Aladdin asken när det blir min tur samtidigt som jag smiter iväg till crosstrainern lagom till att Kalle Anka börjar. Fyfan vilken hemsk jul.  På ett sätt var allt så mycket enklare förr när man inte var löpare för då behövde man aldrig brottas med dom här osunda tankarna. Då tänkte man att det var bara idioter som tränade på självaste julafton, man blev tjock precis som alla andra och var lika glad för det. Julen 2009 bröt jag fotleden i mellandagarna och fick spendera resten av julledigheten på kryckor, den här julen har potential att bli lika illa. Mitt enda hopp står till naprapat Johannes. Den som lever får se.

/Hörs