Löpande band

Egentligen hade jag tänkt att skriva nån form av årskrönika under julhelgen – nåt form av försök till att sammanfatta löparåret 2018 som på många sätt blev ett år som knappast kommer gå till historien som ett av de bättre resultatmässigt. Snarare tvärtom. För trots att jag skruvade upp träningsdosen rätt rejält och lyckades med konststycket att hålla mig hel under nästan hela året så fick jag aldrig till det på maran. Jag fick förvisso uppleva två häftiga lopp i London och Chicago och även persa på halvmaran och fixa sub 1.20 för första gången, men det är ändå misslyckandena i dom två nämnda marathonloppen som jag kommer att komma ihåg mest när det gäller föregående år.

Nu blev det ingen sammanfattning, mest för att jag stått på en crosstrainer under hela julledigheten och inte velat tänka på löpning. 2018 avslutades verkligen i moll. Jag har spenderat så pass många timmar på crosstrainern i december att jag nästan börjat gilla den. Det är fan inget bra tecken. Dom senaste veckorna har vart en berg- och dalbana, heaven & hell. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jag mäktade visserligen med 17km distans på julaftons morgon och slapp på så vis sitta och peta i julmaten men mycket mer än så blev det inte. Förrän nu. Till slut tvingade jag mig själv att vila från löpningen mer än nån dag och inte envisas med att testa vaden hela tiden och det verkar ha hjälpt.

Jag har precis stängt årets första vecka och lyckades skramla ihop 10mil och det verkar som om vaden håller ihop. Det märks dock att det inte blev särskilt mycket löpning i december för jag har sån sjuk träningsvärk som jag inte trodde jag kunde få av att bara springa mellanmjölksdistans. Imorse när jag vaknade var huvudet inställt på att testa ett fartpass för första gången på flera månader men vaderna ömmade så pass mycket att det gjorde ont bara av att ligga på rygg i sängen med vaderna vilande. Magkänslan sa direkt att löpning inte var aktuellt. Hello crosstrainer!

Är det nåt jag har lärt mig dom senaste åren så är det att löpningen är viktigare än att bara jaga nya pers och att samla mil på hög. Om jag inte får springa så funkar inte resten av livet. Jag kommer aldrig att nöja mig med att jogga två tre gånger i veckan bara för att må bra, däremot så kanske det inte spelar så stor roll i slutänden om jag springer 10 eller 15 mil eller att jag faktiskt unnar mig en vilodag varje vecka. Vad jag vet är att jag mår skit när jag inte kan springa.

När det gäller träningen i år så ska jag försöka träna smartare och inte bara mycket. Ifjol var det mil som gällde, i år tänker jag att jag måste prioritera fart. Det säger jag i och för sig varje år men det slutar ändå alltid med att jag tänker att flest mil vinner men 2019 är året då jag faktiskt ska lägga in fler kortare fartpass typ 40x200m med 200m joggvila och inte bara nöta på med mina 4x5km trösklar. Förra året snittade jag 15mil i veckan hela vintern och hade typ en vilodag i månaden. I år ska jag försöka att inte vara lika besatt av att samla milen på hög.

Årets stora mål är fortfarande marathon. Hamburg i vår och Berlin i höst men jag ska också försöka att springa lite fler millopp, kanske även kortare än så. För tidsmässigt så har jag stått still på milen i 3 år och underpresterat å det grövsta på den distansen dom få gånger jag sprungit ett 10k lopp, framförallt för att jag inte prioriterat det alls. Jag vet också att jag springer för fort på distanspassen och borde lära mig att hålla igen när jag nöter på med mina 22km distanspass fyra gånger i veckan. Men jag kommer fortfarande att försöka prioritera en hyfsad volym nu i vinter och första målet är att komma tillbaka till den nivå jag var på i höstas när det gäller hårdhet i kroppen. Som sagt, kroppen håller knappt ihop just nu för en tiomila vecka och det måste det bli ändring på.

Januari har i alla fall börjat okej. Dessutom har all snö mer eller mindre försvunnit här i Svallet efter dom senaste dagarnas milda väder. Där är förvisso skridskobana överallt men med dubb så är det inga problem. Det har vart underbart att inte behöva tio lager kläder varje gång man ska ut – häromdagen var det så pass milt att kortbrallor inte hade vart nåt problem – så förhoppningsvis kanske man slipper allt för mycket löpband nu i vinter. Det hade ju vart för jävla nice. Och efter förra årets snösmocka så är vi fan förtjänta av en vinter med barmark här uppe i norr.

/Hörs

Just nu finns det inte mycket positivt att säga om min löpning mer än att det är ett enda stort mörker. Nej, mörker är inte ett tillräcklig starkt ord för att beskriva det jag känner just nu…totalt jävla kolsvart mörker är nog mer passande. Rullgardin ner. Alla ni som är hela och friska och kan springa precis som vanligt ska vara jävligt glada för det, för det finns inget värre än att inte kunna springa. Barnen i Biafra får ursäkta men just nu är det fan mer synd om mig. Det är knappt så jag vill skriva det här inlägget – för det blir så uppenbart att det faktiskt är nåt fel då, något som jag inte riktigt velat erkänna för mig själv hittills – och det är väl också anledningen till min frånvaro härifrån de senaste veckorna. Jag vill ogärna tänka, läsa eller skriva om löpning när jag inte kan springa vilket har vart fallet sen sist vi hördes. Det börjar nästan kännas som en evighet sen jag kunde springa på riktigt och som en livstid sen jag faktiskt sprang. Nu skarvar jag en del på sanningen för så sent som i lördags så sprang jag min vanliga 20km runda i tron om att allt var hallontårta men det visade sig vara en bajsmacka istället.

Allt började med att jag fick lite obehagliga känningar i vaden under ett långpass i början av december som jag valde att ignorera och är det nånting man kan räkna med i löpning så är det att räkningen för ett sådant val – precis som PostNord – kommer några dagar senare. Efter ett par dagars misslyckade och avbrutna försök att ändå springa fick jag till slut kapitulera och ställa mig på crosstrainern istället i väntan på tid hos naprapaten. Väl där fick jag diagnosen mikrobristning djupt nere i vaden och även en utskällning för att jag slarvat med höftstyrkan (som annars brukar vara min que till att uppsöka naprapat) eftersom en trolig anledning till bristningens uppkomst kan ha vart svaghet i höft, lår och rumpa så att jag överkompenserat med vaden istället. Precis som tidigare så körde vi nålar + el + massage och jag svarade i vanlig ordning bra på det. I torsdagkväll, samma dag som naprapatbesöket, kändes det dock som om en bulldozer hade kört över mitt ben, ett tag var jag nästan lite orolig att jag skulle behöva amputera benet men mirakulöst nog så vaknade jag på fredagen och kände ingenting. Höll mig dock ifrån löpningen i 48 timmar på stränga order från naprapaten innan jag testade och då kändes det som om jag hade fått en helt ny vad. 20km rundan i lördags kan ha vart den skönaste på många år för då kunde jag verkligen njuta på riktigt.

Känslan av att vara hel höll dock inte många dagar. Igår kom jag 2km innan vaden på nytt började protestera. Som tur var, var jag uppmärksam och hann avbryta i tid innan nåt att hända men det kändes fel i hela kroppen. Samma sak idag. Nytt försök, ingen smärta men en ännu starkare känsla av att allt inte är som det ska. Röven!! Nu blir tillbaka upp på crosstrainern i väntan på ny tid hos naprapaten. Tills viss del får jag väl skylla mig själv. ”-4-6 veckor, sen kanske du kan köra på som vanligt”, sa naprapaten. ”Jomen tjena tänkte jag”, tyst för mig själv medan jag började räkna på om jag skulle kunna få in 10 eller 12 mil den här veckan.

Jag har ju alltid intalat mig själv att det viktigaste med löpningen är att persa på maran men det börjar bli mer och mer uppenbart hur viktig löpningen faktiskt är för välbefinnandets skull snarare än nya pers. Jag går mest runt och är olycklig nu snarare än irriterad och så var det inte förr. Då mådde jag mest dåligt över all missad träningstid men nu mår jag nästan dåligt i själen av att inte kunna springa. Framförallt mår jag dåligt över att inte kunna äta vad jag vill. Den här veckan har jag typ käkat 3 ägg till middag, inget mer, och är det nånting jag saknar just nu så är det min pasta, min grädde och min parmegiano reggiano. Jag har faktiskt rätt bra karaktär när jag är skadad och kan leva ganska asketiskt då, nästan svälta mig själv, bara för att jag är fåfäng och dessutom livrädd för att bli tjock.

Just nu känns den kommande julhelgen bara ångestfylld. Hur fan ska jag kunna fira jul, dvs äta mig så julbordsmätt att man måste lägga sig ner och lossa på skärpet och dessutom dricka kopiösa mängder öl, om jag inte kan springa? Den ekvationen går inte ihop. Jag kan nästan se mig själv sitta och peta i maten och tacka nej till Aladdin asken när det blir min tur samtidigt som jag smiter iväg till crosstrainern lagom till att Kalle Anka börjar. Fyfan vilken hemsk jul.  På ett sätt var allt så mycket enklare förr när man inte var löpare för då behövde man aldrig brottas med dom här osunda tankarna. Då tänkte man att det var bara idioter som tränade på självaste julafton, man blev tjock precis som alla andra och var lika glad för det. Julen 2009 bröt jag fotleden i mellandagarna och fick spendera resten av julledigheten på kryckor, den här julen har potential att bli lika illa. Mitt enda hopp står till naprapat Johannes. Den som lever får se.

/Hörs

Nu är allt klappat och klart med Hamburg Marathon i vår. Anmälan är gjord, hotellet är bokat och flyget betalt. Check! Det enda som återstår nu är det jobbiga dvs 20 veckors dedikerad träning som ska resultera i ett nytt PB. Men egentligen är det ju träningen i sig som är själva målet, loppet i sig är ju mest en formalitet man måste genomlida innan man officiellt får skriva in sitt nya PB i cv:t. För PB ska det bli, nåt annat finns inte i min vokabulär. Inte efter ”fiasko-året” 2018. I år var första gången på sex år som jag inte persade på maran och det var rätt knäckande. Nån skulle säkert hävda att jag bara är en bortskämd slyngel med tanke på att det finns oändligt många löpare där ute som inte vart i närheten av sitt pers det här århundradet, och det skulle jag förstå. Jag har tagit PB för givet varje år. Så på ett sätt kanske det var bra att 2018 blev som det blev för jag kommer att lägga ner ännu mera själ i min träning nästa år.

Förutom Hamburg i vår så blir det ytterligare ett Tysklandsbesök under 2019. BMW Berlin Marathon i september – check! Min fjärde start där på fem år. Tyvärr hade jag ingen tur i lotteriet som avgjordes förra veckan. Fattar inte hur vissa kan vinna lotteriet år efter år medan jag aldrig ens vart i närheten av att komma med den vägen. Istället har jag fått åka med researrangör vid mina 3 tidigare Berlinlopp vilket iofsig funkat smidigt men såklart blivit betydligt dyrare. Men det slipper jag i år. För imorse släpptes 1000 extra charityplatser, förvisso till förhöjd avgift men billigare än att åka med arrangör. Hängde på låset exakt kl9 bara för att få ”502 Bad Gateway” varje gång jag försökte ladda sidan men som ett mirakel kom jag till slut in i kön och fick köpa en startplats. Tyskland x 2 under 2019, det känns riktigt nice! Två nya chanser att fixa perset som aldrig blev av i år. Jag älskar verkligen Berlin Marathon, det börjar nästan kännas lika mycket hemmaplan som Stockholm Marathon, så det ska bli så jävla kul att få springa där igen. First we take Hamburg, then we take Berlin, eller hur var det nu Leonard Cohen sjöng 🙂

Nu väntar som sagt 20 veckors stenhård maraträning. Jag har många idéer just nu om vad som behöver justeras och vad som ska behållas i träningsupplägget. Men för att kunna träna överhuvudtaget behöver man vara hel och just nu är det ett frågetecken. Så jävla typiskt. Det började i helgen med att min högra vad stelnade till som fan under ett pass, ingen smärta utan mer en brännande, stel och tung känsla i vaden, ungefär som när man gjort en tåhävning för mycket så att det nästan känns som om vaden ska brinna upp. Det var inte jätteskönt men det gick ändå att springa dom efterföljande dagarna och igår kändes det nästan helt okej. Tidigare ikväll när jag stack ut på min obligatoriska 20km-efter-jobbet-distans-runda så var första tanken att vaden kändes helt 100 och benen dessutom lätta. Fick lite hybris på grund av det, tänkte ”nu-jävlar ska det dreglas” och ökade gradvis farten. Kom inte mer än 2km innan det sträckte till i vaden så pass mycket att jag direkt fattade att det inte skulle bli några 20km idag. Min lekmanna teori är att det inte är en bristning för dom gånger jag råkat ut för det tidigare så har jag knappt kunnat gå vilket jag kan göra nu utan problem. Tåhävningar och foamroller är inte heller nåt problem, det känns precis som vanligt, och jag hittar heller inga triggerpunkter så jag vetifan. Får väl bara vänta ut skiten.

Tyvärr dog nog 6000km i år i och med dagens avbrutna pass. Scheisse! Fast om jag kan springa imorgon så kanske det kan gå ändå. En sak som slagit mig den senaste månaden är att jag har snittat 10-12 mil i veckan utan att det känts som om jag har tränat på riktigt. Jag har matat på med mina distanspass i 4.30-fart och knappt känt att jag har tränat. På sin höjd har det vart uttråkande men aldrig slitsamt, snarare tvärtom. Därför är en tanke inför nästa år att öka volymen ytterligare för att se om det hjälper. Stegring av volym har vart min melodi för att persa ända sen maradebuten 2012 snarare än att springa fler intervallpass. Det skulle dock betyda att jag måste börja med morgonpass vilket talar emot hela den idén, för hur mycket jag än älskar att springa så hatar jag att springa på mornarna, särskilt en måndag i januari kl5 när det är två meter snö, 20 minusgrader och becksvart ute. Men kanske är det priset jag måste betala.

En ljusglimt i tillvaron just nu är i alla fall att snön fortfarande lyser med sin frånvaro även här upp i norr. Det är vi inte bortskämda med. Dom senaste dagarna har vi haft spöregn och piskande vindar men jag älskar det. Varje dag utan snö är som sagt en bra dag. Och folk på jobbet blir fortfarande lika provocerade när man säger det, speciellt nu i juletider. ”-M-m-men v-v-a? Vill du inte ha en vit jul??”, stammar dom fram. Nej jag vill inte ha en vit jävla jul, jag vill ha en grön jul med regn och plusgrader, jag hatar snö, säger jag och måste i samma mening även göra den obligatoriska avbönen och tillägga att jag heller inte är vare sig rasist eller kvinnomisshandlare. Igår var jag faktiskt tvungen att köra ut eleverna från min sista lektion bara för att hinna ut i mörkret och regnet innan middagen trots att vi redan dragit över en halvtimme. Kunde nästan se att dom tänkte ”men vilken jävla idiot som frivilligt går ut nu”, men sa inget för man är ju inte bortskämd med vetgiriga 17-åringar som frivilligt stannar kvar på skolan till klockan fem för att räkna matte. En timme in på passet kunde jag dock känna en viss förståelse inför deras förundran att trotsa vädret, för jag tror inte det var många i Sundsvall som frivilligt gick ut igår kväll, inte ens för att slänga soporna.

Hur som helst så känns det skönt att, precis som förra året vid den här tiden, redan nu ha spikat nästa års marathonlopp. Hamburg och Berlin, jag tror fan att det är den vinnande kombon! Framförallt blir det ett betydligt snällare år för plånboken. Det här året rann pengarna på löpning verkligen bara iväg. London och Chicago var ju inte direkt dom billigaste marorna att springa, gick säkert på 40 000:- allt som allt. Resor och anmälningsavgifter till lopp här i Sverige bla Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon var ju heller inte gratis. Dessutom har jag köpt Nike skor för 10 000:- det här året och säkert ytterligare massa onödiga löparprylar. Den som påstår att löpning är en billig sport ljuger.

/Hörs

Nu tror jag faktiskt att jag äntligen har hittat mitt nästa lopp. Känns verkligen på tiden, har gått alldeles för lång tid utan ett konkret mål i sikte. Alltså, det är ju rätt skönt att bara slentrianspringa också men så fort anmälan är gjord så kommer nog både huvud och kropp direkt att ställa om träningen till lite mer strukturerad maraträning och inte bara mellanmjölkspass. Faktum är att jag har saknat både mjölksyran och blodsmaken men eftersom jag inte har haft nåt konkret mål framför mig så har jag inte haft den mentala styrkan till att genomföra dom passen nu i november. Mörkret och kylan har vart tillräckligt jobbigt. På sin höjd har jag mäktat med några fartökningar i tröskelfart. Men det ska det bli ändring på.

Det lopp som det med största sannolikhet blir nu i vår är Hamburg Marathon i april. Det känns som ett logisk val på många sätt. Det är en hyfsat flack bana och ligger helt okej tidsmässigt så risken för värmebölja verkar inte vara allt för stor. Det är heller inget stort lopp vilket gör att kostnaderna blir betydligt mindre jämfört med tidigare års resor till London, Boston och Chicago, samtidigt som det heller inte är nåt litet brödrostlopp ute på vischan vilket ju också gör att chanserna till att hitta bra ryggar och draghjälp ändå är relativt goda. Jag tror fan att det är i Hamburg som det kommer hända. Har suttit och studerat vädret i april i norra Tyskland historiskt och risken för värmebölja verkar som sagt inte vara allt för stor. Efter fadäserna i London, Boston och Stockholm dom senaste åren så känns det nästan viktigare än att banan är helt platt. Ytterligare ett plus är dessutom att jag har påsklov samma vecka som loppet går vilket inte bara gör att jag slipper ta ledigt utan även minimerar risken för att dra på mig förkylningsvirus från kidsen sista veckan. Det är ju en riktig jävla lyx att faktiskt få börja maraveckan med att vara ledig; äta, sova och vila ordentligt utan att behöva tänka på jobb, det hör ju inte direkt till vanligheterna.

Förutom Hamburg var även Paris, Rotterdam, Barcelona och Manchester med i leken rätt länge men dom föll alla bort av olika anledningar. Paris pga värmen, Barcelona pga banan, Rotterdam pga vinden och Manchester pga omgivningen. Rotterdam, Paris och Barcelona har jag ju dessutom sprungit tidigare så att få testa en ny bana och en ny stad spelade definitivt också in. Jag tror att Hamburg är det bästa valet nu i vår.

Bekvämlighet har annars vart ledordet nu i november. Har inte haft den minsta lust till att springa fort eller träna strukturerat, istället har jag mest lufsat omkring i mörkret utan klocka och mysjoggat. Fast allt är såklart relativt. Vissa blir säkert provocerade när jag kallar 10-11 mil i veckan för bekvämt men i min värld så har det vart det. Att springa lugnt varje dag är egentligen inte jobbigare än att borsta tänderna, det är en nånting som jag har gjort till en vana och därför har det inte vart särskilt jobbigt. Löpningen har heller inte haft högsta prioritet som den annars har vilket har vart både skönt och efterlängtat. Under en specifik träningsperiod så kommer träningen alltid i första hand vilket den måste få göra om man vill bli bättre, men just nu har jag inte haft några som helst problem med att tex gå direkt från jobbet på AW utan att träna däremellan. Jag skulle ju iofsig aldrig banga på en AW även om jag hade ett stort lopp framför mig, däremot så skulle jag ju se till att hinna träna innan men det har jag inte behövt bry mig om dom senaste fredagarna. Eller som idag. Imorse fick jag mejl från chefen som undrade om jag kunde sitta med på en arbetsintervju efter arbetstid. I normala fall hade den spontana reaktionen vart att komma på en dålig ursäkt till att inte kunna sitta med, just för att jag förmodligen hade vart helt inställd på att hinna träna direkt efter jobbet så att jag även hade hunnit med ett sent kvällspass också. Men det är sånt man inte behöver bry sig om just nu och det är faktiskt rätt skönt. Kanske till och med sunt?

Dessutom finns det ju så mycket annat att lägga tid på förutom att springa. Jag är som sagt rätt oinspirerad när det kommer till löpning just nu vilket också gör att jag knappt orkar tänka på det, än mindre läsa om löpning. Istället lägger jag tiden på viktigare saker. Dricka öl till exempel. Eller läsa om annat än just löpning. Kvantfysik tex. Det är jävligt fascinerande trots att jag inte fattar hälften och sånt som jag normalt inte hinner med. Eller bara allmänna filosofiska funderingar. Eller politik. Eller skönlitteratur. Eller kolla film, lyssna på musik, umgås med sköna människor och bara göra sånt som man i normala fall tycker att man inte hinner med för att man måste springa. Jag tror att det är väldigt lätt att som inbiten löpare prioritera bort sådant till förmån för just träningen, särskilt bland oss talanglösa motionärer som drivs av tidsmål. Vi glömmer nog ofta bort att det finns mer än bara löpning i våra liv. Det gäller att påminna oss själva om det ibland och faktiskt ta oss tid att tänka på annat än vår träning, för dom flesta av oss är ju inte direkt några elitidrottare även om vi gärna vill tro det ibland.

Min största drivkraft just nu är att nå 6000km innan årets slut. Det är väl också den enda anledningen till att jag faktiskt matar på med 10-11mil vecka efter vecka trots att jag inte behöver. För även om jag precis sa att det inte är särskilt jobbigt så är man ju inte jättesugen att ge sig ut på isiga gator i kolsvart mörker och snålblåst. Eller springa 20km varje gång heller för den delen. Men än så länge lever 6000km även om det kommer bli tajt.

Egentligen hade jag tänkt att ta välförtjänt helvila nu ikväll när jag inte hann med att springa direkt efter jobbet men ju mer jag skriver desto mer sugen blir jag på att faktiskt sticka ut. Å andra sidan räcker det med att titta ut genom fönstret för att man ska ångra sig. För det enda jag ser är totalt jävla mörker och möjligen kan jag ana en tunn hinna av äcklig is på asfalten i skenet från gatlyktornas ljus. Dessutom blåste det så mycket att ansiktet nästan domnade bort tidigare när jag gick hem från jobbet. Det ser med andra ord inte jätteskönt ut. Soffan ser ju betydligt skönare ut. Men det är då, när motivationen tryter och när motståndet känns för stort, som man får ta till det sista tricket; nämligen att ta av sig i bar överkropp och sedan ställa sig i profil framför spegeln, för då brukar valet helt plötsligt inte längre vara så svårt, mörker och is till trots.

/Hörs

Jag vet inte hur det är för er andra men här i Sundsvall har det regnat konstant i över en vecka nu. Vi har haft det som per definition brukar beskrivas som grått och tråkigt november väder i form av regn, dimma och dis. Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. I Sundsvall innebär det också att man sällan ser nåt annat än mörker eftersom kommunen fullständigt verkar skita i att fixa gatlyktorna här. Med lite tur kanske man kan få se en stackars solstråle tränga in genom fönstret under tiden man sitter uppslukad framför dataskärmen på jobbet och i bästa fall knappt lägger märke till den men mest troligt kommer man nog bara få höra ljudet av regn som smattrar mot nämnda fönster istället. Deprimerande tycker nog dom flesta. Jag klagar däremot inte för jag råkar ju gilla både höst och regn. Och ärligt talat så är det ju mer eller mindre perfekt väder att springa i, speciellt med tanke på att vi även har haft minimalt med vind här uppe i norr dom senaste dagarna vilket alltid är en fördel när man springer. Varje dag utan snö är en bra dag, brukar jag tänka. Och varje dag utan minusgrader och blixthalka är en ännu bättre dag så det gäller att passa på och ta till vara på det ”fina” vädret.

Som så många andra är hösten min absoluta favoritårstid för löpning, men när dom flesta som säger det egentligen bara menar en viss typ av höst så menar jag alla former som hösten kan anta. Inte bara de vackra oktoberdagarna med en värmande höstsol och krispig syrerik luft, då vattnet ligger spegelblankt och reflekterar naturens alla färger så att det nästan gör ont i själen, alla brandgula löv som prasslar under fötterna i takt till ljudet av porlande bäckar när man kommer springandes på nån mjuk och fin skogsstig i väntan på den kommande solnedgången som strax ska färga himlen i tusen olika färger. Det existerar bara på tavla. Eventuellt med femton olika filter på Instagram också eller möjligen som en romantiserad bild i huvudet om hur man tror att hösten ser ut. Verkligheten är snarare en annan. Och det är den verklighet jag har lärt mig att älska genom åren; när motvinden och regnet piskar en så hårt i ansiktet att det ilar av obehag, när folk som kör förbi börjar fundera på om man är frisk i huvudet på riktigt eller när händerna domnar bort på grund av regnet som kyler varenda kroppsdel så man nästan tror att man kommer måste amputera hälften av sina fingrar. Sick-sackandet på trottoarerna för att undvika alla vattenpölar, plaskandet av dom dyngsura skorna, när man försöker sig på en misslyckad snorraket så att allt snor i bästa fall kladdar ner handsken istället för att fastna i halva ansiktet, alla löv som en gång i tiden möjligen var brandgula och vackra men som nu ligger blöta i en deformerad hög på backen och nästan frusit till is som man precis lyckas parera bara för att istället trampa i en hög med hundskit bara därför. Det är vad höstlöpning är på riktigt. Och det kan man lära sig att älska, jag lovar.

Jag älskar mörkret trots att jag ofta håller på att springa in i nån stackars förvirrad tant med hund i koppel som inte har vett nog att gå på rätt sida och svär ständigt över att jag inte ser nånting. Jag älskar mörkret, kylan, regnet, fukten och vinden därför att jag känner mig levande på ett helt annat sätt då, samtidigt som jag hatar det men jag har lärt mig att uppskatta det precis som värmen och hettan. Och mörker, kyla och regn är minst lika mycket höst, om inte mer, än dom nyss nämnda oktoberdagarna som man ofta kan räkna på en hand. Däremot skulle jag ljuga om jag sa att det var enkelt att ge sig ut varje dag. Det är klart att det är en mental kamp dom flesta av veckans dagar att faktiskt byta om, sticka ut och trotsa skitvädret. Man är ju ingen masochist eller självplågare som njuter av smärta. Just nu är jag faktiskt jävligt less på både blöta fötter, ihållande regn och domnande fingrar men trots det så harvar jag på och tuggar mina 10mil i veckan, just för att jag vet att jag mår så mycket bättre då än om jag inte skulle ha sprungit.

Förra veckan hävdade jag att man inte behöver vila bara för att det är november, skitväder och slut på säsongen. Det är ofta lättare sagt än gjort så här kommer tre tips för att även klara den här årstiden:

1. Tänk inte för mycket – att träna i dom här förhållandena är karaktärsdanande och ofta gäller det inte att känna efter så jävla mycket utan bara att bita ihop och få det överstökat. Ställ dig själv frågan: kommer jag att må bättre eller sämre av att springa? Om svaret är det förstnämnda så finns det egentligen inga argument emot. Ja, det är ett lite större projekt i form av att man måste ta på sig mera kläder, reflexer, pannlampa och kanske planera sin runda lite noggrannare pga mörkret men ofta är det bara att bestämma sig. Det finns mycket här i livet som är tråkigt som man helst inte vill göra men som man ändå gör. Gå till jobbet eller borsta tänderna till exempel. Hur jävla kul är det egentligen varje dag? Tänk inte att löpningen ska vara rolig för det kommer den inte att vara, tänk inte att det måste gå i en viss fart, tänk bara på att det måste göras. På mina distanspass just nu springer jag ofta en 3km slinga 5-7 ggr som ligger en järnsjua från där jag bor. På så sätt har jag nära hem om jag viker ner mig (vilket händer rätt ofta), om det skulle bli för kallt, för regnigt, för blött eller komma en oförberedd snösmocka. Man ser ju ändå ingenting pga mörkret så det gör mig ingenting att det är enformigt, det är ju inte så att jag springer omkring och njuter av dom vackra vyerna. Jag tänker mest på att det kommer vara jävligt skönt att få ta en varm dusch efteråt. Undvik skogen också, skogen är överskattad den här tiden på året, särskilt när det är mörkt för då kommer man garanterat att stuka fötterna.
2. Anmäl dig till ett vårlopp nu – att redan nu sätta upp ett mål och anmäla sig till en tidig vårmara är det bästa sättet att hålla motivationen uppe när man egentligen hellre bara vill soffmysa och tycka synd om sig själv varje kväll istället för att vare ute och nöta mil efter mil på isigt underlag. Det brukar för dom flesta vara en tillräcklig garanti för att man inte ska skippa den viktiga vinterträningen om man vill att loppet ska bli en någorlunda behaglig upplevelse. Risken annars är att man står där i april och har pröjsat 30lök för Boston Marathon och önskar att man hellre hade lagt dom pengarna på en stor fet platt-TV istället. Att ha ett konkret mål i form av ett lopp som morot är alltid bra för det minskar risken att börja skarva på sina träningspass. Det är lätt att säga till sig själv att man ändå kommer träna lika mycket, Boston Marathon eller inte, men för mig är det ett måste att ha ett lopp att se fram emot. Dom senaste åren har jag redan tidigt på hösten bokat in vårens stora lopp just för att inte riskera att lockas mer av Netflix än att springa. Faktum är att mina bästa träningsmånader dom senaste åren alltid har vart i januari och februari just för att jag har haft ett klart och tydligt mål med vetskapen om att det inte går att fuska då. Just nu har jag inte riktigt bestämt mig för vilket lopp det blir nu i vår men att det blir en mara är 100% säkert. Med det i bakhuvudet så är snö, mörker och kyla det minsta bekymret.
3. Bli inte sjuk – sjukdomar eller annan ofrivillig vila är aldrig bra för löpningen för blir man sjuk så tar det ofta ganska lång tid innan man är tillbaka där man var innan. Kontinuitet är A och O. Jag vill bestämt hävda att kontinuitet över tid är en betydligt viktigare faktor för att utvecklas än fartträning eller andra specifika pass, framförallt för oss glada motionärer som ändå aldrig kommer vinna nåt. Så tappa inte kontinuiteten bara för att det är influensa- och förkylningstider för då blir det ännu svårare att få till vinterträningen. Så glöm för fan inte mössan nu i vinter för vi vet ju alla vad som händer då. Skämt åsido, faktum är att förkylningar inte bara handlar om tur eller otur, det är inget lotteri där vissa har turen att klara sig från det och andra inte. Man kan faktisk påverka en hel del och försöka föregå alla virus och bakterier. Själv har jag inte vart riktigt sjuk sen den 14 november 2004. Självklart har jag åkt på förkylningar efter det men aldrig nåt som hållit mig borta mer än typ två dagar. Det kan verka provocerande, framförallt om man är småbarnsförälder, men då är jag i det närmaste besatt av att inte bli sjuk. Jag är en sån som håller koll på vem på jobbet som hostar lite för mycket, vem hen pratar med och vilken toalett hen går på osv. Jag undviker folk som är sjuka, tvättar händerna sjukligt ofta, slår aldrig in min kod på affären utan handskar vintertid, äter sällan av det gemensamma fikat som alla andra har grävt i osv. Till viss del för att jag vill kunna styra själv över om jag ska träna eller inte träna varje dag men också för att jag tror att jag ska dö om jag är sjuk. Oavsett anledning så missar jag sällan träning pga sjukdom vilket gör att min tröskel aldrig är särskilt hög att komma tillbaka även om jag skulle vila en vecka av egen fri vilja. Och om man ser till att hålla sig frisk och följer punkt 1 och 2 så kommer man per automatik inte att vilja vila särskilt ofta även fast det är november och pissväder.

Svårare än så behöver det inte vara. Men det viktigaste är ändå att påminna sig själv om att det är helt okej att tycka att den här årstiden är skit för det är ju ändå så det är och det är både helt okej och mänskligt att skippa ett pass nån gång då och då när motivation eller pannben tryter, för vi är inte mer än människor. Särskilt just nu när vi fortfarande har den varma sommaren i bakhuvudet och inte riktigt vant oss vid mörkret, kylan och regnet. En bajskorv kommer alltid att vara en bajskorv oavsett hur mycket vi putsar den. För så kan man väl ändå sammanfatta november. Som en bajskorv. Allt handlar om hur man förhåller sig till den.