Vabuari och första löpturerna



Jag har förstått att barn ofta blir sjuka i februari men vi har varit sjuka från och till i sex veckor nu. Det vill liksom inte gå över. Precis när jag tror att vi är friska så blir någon av oss sjuka och så smittar vi varandra. Innan jag hade barn så cyklade jag alltid över allt så jag tror verkligen att kollektivtrafiken i form av bussar och tunnelbanan är boven i dramat. Nu äntligen känner jag att vi börjar må bättre.

I de små uppehållen av förkylningarna från min sida har jag hunnit med några kortare löpturer med löparvagnen. Det är verkligen så kul! Jag känner att det är långt kvar till den formen som jag hade tidigare men jag tror att det kommer att komma tillbaka hyffsat snabbt om bara vi får vara friska.

Efter löpningen fick jag inte träningsvärk vilket var lite konstigt men jag blev väldigt trött och fick lite ont i ländryggen. Jag tror att det är för att jag har svagare core än vanligt och för att min svank är större än innan jag fick barn. Jag försöker motverka detta genom att göra snällare magövningar som exempelvis sidoplanka, vara ännu mer noggrann med att aktivera bäckenbotten och alltid tänka på att hålla in ”svansen” när jag går, står och framförallt håller min dotter.

Ett tips som jag fick av en kompis för att motverka dålig hållning när man kör barnvagn var att istället för att fatta handtaget på vagnen ovanifrån med tummarna in mot varandra kan man fatta det underifrån med tummarna ut åt sidorna. Den lilla förändringen gör att det är betydligt svårare att gå med dålig hållning. Nu ser jag fram emot att vi blir friska och förhoppningsvis mer löpning framöver.

Marsnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring fortare
  • 17 energikakor i test
  • I form för halvmaran
  • Trotsa din ålder
  • Sanningen om protein
  • Löpning ska vara Rock’n’ roll
  • Yoga för löpare

Mot ett starkare jag



2018 ett år jag alltid kommer att minnas med glädje. 2018 var året jag var gravid för första gången och fick vårt första barn. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det har vart ett år svävandes på rosa moln. Året startade med vinterlöpning som vanligt med fokus på att bygga styrka, snabbhet och uthållighet. Jag fick reda på att jag hade fått en plats på drömloppet TDS under UTMB-veckan tillsammans med min man och jag hade så många roliga löparresor planerade med Pampastravel. Formen var på topp och jag såg fram emot året. Då fick jag reda på att jag var gravid.

Jag var överlycklig, rädd och förväntansfull på en och en samma gång. Jag hade tusen frågor men så mycket var osäkert. Skulle det gå bra? Hur skulle det bli med löpningen och träningen? TDS var bara att glömma tråkigt nog då man kan skjuta fram sin plats till öret efter till följd av en skada men inte till följd av en graviditet.

Jag kunde springa ganska obehindrat fram till vecka 20. Efter det minns jag att jag fick korta ned transportlöpningen på ungefär tio kilometer till jobbet till halva sträckan. Jag slutade springa i vecka 26 för att jag fick så mycket sammandragningar av löpningen vilket gjorde att det inte kändes kul så då började jag cykla istället. Det är verkligen helt underbart att cykla landsvägscykel då man hinner se så mycket. Jag vågade dock inte cykla så snabbt eller på vägar med mycket trafik med magen så det var till att gå upp tidigt under semestern och cykla på morgonen innan trafiken satte igång.

Jag är så tacksam att jag kunde hålla mig aktiv under hela graviditeten. Jag hade aldrig problem med att gå eller att röra mig och jag körde sista träningspasset två dagar innan vår dotter kom. Dagen innan hon kom gick jag 11 kilometer – kanske det var det som drog igång förlossningen.

Jag har en sådan bra förlossningsupplevelse och jag klarade mig utan några svårare komplikationer. Det var utan tvekan det häftigaste som jag har gjort. Att få barn är en väldigt omtumlande men helt fantastisk upplevelse – så mycket kärlek och känslor.

Vår dotter har nu hunnit bli tre månader och jag ser fram emot att börja träna ordentligt igen men samtidigt vara lyhörd mot kroppen, det förtjänar den verkligen efter allt som den har gått igenom under förra året. Kvinnokroppen är så stark. Fram tills nu har min träning mest bestått av raska promenader, styrka med kroppsvikt, mamma mage träning och knipövningar.

Inte alltid den roligaste träningen men väldigt bra träning för att bygga upp kroppen inifrån och ut.

Att förbereda sig inför den största utmaningen



Om någon hade sagt till dig att du efter månader av nedtrappad träning, konstant avbruten sömn och känslomässigt kaos skall springa ditt livs viktigaste lopp – hur hade du reagerat? Det är lite så det känns inför förlossningen. Jag ser fram emot en helt otroligt häftig upplevelse och jag litar fullt på att min kropp kommer att klara av utmaningen som ligger framför mig men jag kan inte undgå att ibland känna som om jag skall springa Barkley Marathons. Till skillnad mot Barkley Marathons är dock inte starttiden under ett dygn, banområdet känt och du är i toppform utan starttiden är under fyra veckor, banan okänt territorium och kroppen har anpassat sig men du kanske inte känner dig i ditt livs form.

Jag har precis som för andra lopp packat en race-väska. Energimässigt har jag packat ungefär samma saker som jag hade gjort till ett ultralopp i form av energibars, godis och Coca cola. Utöver det skiljer sig den obligatoriska utrustningen sig åt. Istället för säkerhetsfilt, regnjacka och pannlampa har jag packat bebisfilt, babykläder samt babyskydd dock som alltid är toalettpapper nödvändigt och nerpackat. Telefonen är laddad med numret till förlossningen som i detta fall kan liknas vid tävlingsledningen, kameran är laddad och vägen till BB är rekad. Vi vet ju inte om vi hamnar på det sjukhus som vi har valt utan vi kan likväl hamna var som helst i Stockholm men i värsta fall i Södertälje eller Uppsala. Känner mig inte så taggad på att spendera så mycket tid i en bil utan jag hoppas på att vi hamnar någonstans i Stockholm.

Trots alla osäkerheter så är jag väldig förväntansfull inför det som komma skall. Ärligt talat är jag glad för att det är jag som skall föda barn och jag inte behöver stå bredvid och se min partner göra det. Jag tror att det är minst lika svårt.

Vid min sida har jag dock värden bästa stöd aka crew chief och det ska bli spännande att se när startskottet går.

Att träna för två – slutspurten



Idag går jag in slutspurten av graviditeten och det börjar närma sig på allvar. Jag har haft en väldigt bra graviditet och kunnat vara aktiv hela tiden. Visst har det inneburit en hel del anpassning av träningen men jag hade inte väntat mig något annat då kroppen genomgår en sådan stor förändring – det är verkligen häftigt!

Jag är otroligt tacksam över att jag var så vältränad som jag var när jag blev gravid och jag tror att det har underlättat väldigt mycket. Jag har aldrig känt att jag har tappat andan när jag har gått upp för trappor, jag har inte heller haft ont i ryggen eller blivit så osmidig att jag inte har kunnat hämta upp något från golvet eller knyta skorna. Det har inneburit att jag nu i slutet av graviditeten ändå känner mig lite som mig själv, så mycket som man kan göra med en rejäl kula på magen, men det har inte vart så genom hela graviditeten. Jag kommer att skriva lite om min träning under de olika trimestrarna, mina tankar inför förlossningen och om att packa en annorlunda race-väska.

Magisk morgonlöpning



Idag så blev det tio kilometer transportlöpning till jobbet. Under löprundan hann jag tänka igenom vad jag skulle göra under dagen, lyssna på fåglarna, njuta av solen och bara bli sådär lycklig som jag blir av löpning.

Dagar som denna är helt enkelt underbara. Jag vaknar till på ett helt annat sätt när jag är fysiskt aktiv innan en arbetsdag och jag tror att jag hade presterat mycket sämre på jobbet om jag inte hade tagit mig tiden för att antingen cykla eller springa till jobbet varje morgon. Efter en löprunda så känns allt helt plötsligt möjligt och dagens utmaningar mycket mindre.

Jag är också tacksam för att jag har en kropp som klarat av springa och ta mig dit jag vill utan problem. Vad skulle jag göra utan den möjligheten? Som någon i mitt instagramflöde hade skrivit i veckan ”jag tränar inte för att jag hatar min kropp, jag tränar för att jag älskar den”.

En riktig löparstad



I helgen som gick var jag och en grupp löpare i Valencia för att springa Valencia halvmaraton vilket också var VM i halvmaraton.

Valencia som löparstad överträffade verkligen mina förväntningar. Med sin mix mellan gammalt och futuristiska byggnader i en uttorkad flodfåra är det verkligen en häftig stad. Flodfåran som går genom hela staden är nu en park full med löparspår, cykelvägar, gångvägar, öppna gröna ytor och fontäner. Löparspåret var tillägnat endast löpare och skylten som de hade satt upp var något alldeles extra. Det var full rörelse hela tiden i parken och det kändes som den bjöd in och öppnade upp för alla att röra på sig oavsett hur. Lägger du sedan till fantastisk mat och gott vin är det inte svårt att förstå att vi hade det bra.

På hotellet som vi bodde på bodde även världseliten. Det var svårt att inte bli star strucked när alla gled runt på frukostbuffén i sina landslagsdräkter. Riktigt spännande att se hur eliten åt dagarna innan ett lopp. Det var som väntat väldigt blandat och det gick inte se något speciellt mönster. Löparna verkade äta som de gjorde hemma. Behöver jag nämna att man kände sig lite felplacerad i vanliga träningskläder.

Loppet gick av stapeln på lördag eftermiddag och innan dess hann vi med en liten löprunda på torsdag kväll i flodfåran och en cykeltur på fredagen. Det var kul att få se staden genom att cykla samtidigt som vi fick röra på oss och spara benen inför loppet. Det var också bra att ha sett staden för det gjorde att jag hade mycket lättare att orientera mig under loppets gång utmed banan.

Banan var nästan helt platt men och fanns bara ett problem inför loppet och det var att det skulle bli ”storm” och blåsa 10 m/s. Det är ju lika för alla och lyckligtvis var det de första tio kilometrarna som skulle vara i motvind och de sista tio skulle vara i medvind. Med detta i bakhuvudet var jag ganska nervös vid starten men jag tycker faktiskt att det inte kändes så illa som 10 m/s i motvind och det gick ändå bra i motvinden. De första 10 kilometrarna rullade på bra och blåsten kom och gick. Helt plötsligt kom det en ordentlig regnskur men det var mest skönt då jag inte var acklimatiserad till att springa i sexton graders värme. Vatten serverades i plastflaskor med skruvkork vilket gjorde det lite svårare att få i sig vätska. Det blev också mycket svinn med halvfulla flaskor som kastades då jag inte ville springa runt med en flaska i handen under loppet. Efter tio kilometer så började jag bli lite kissenödig och där av blev det ingen mer dricka under resterande delen. Trots det var jag tvungen att springa in på toaletten efter ungefär femton kilometer för då gick det helt enkelt inte att springa obehindrat längre. Under loppets gång såg jag flera personer som sprang med sandaler med läderremmar och till och med en person som sprang helt barfota. Det såg ut att göra riktigt ont i fötterna. Efter toalettpausen gick det bättre igen och jag sprang med ett leende förbi alla hejande människor längs gatorna. Trotts vädret var det väldigt mycket folk ute på gatorna och hejade. Målgången var inne i en futuristisk byggnad i flodfåran och den var helt magisk. Sista delen springer du längs vatten på en turkos löparbana. Loppet gick tidsmässigt inte som planerat men det var ett fantastisk fint och platt lopp.

Det var ett mycket välarrangerat lopp och det kändes att det var en riktig löparstad då det var så många människor ute och hejade på gatorna. Jag kommer gärna tillbaka och springer ett lopp till kanske Valencia marathon i november men då gärna utan storm. Summa summarum hade vi en helt fantastisk vistelse i Valencia.