Självömkan

Under mina år som löpare har det gått åt en hel del skor, konstigt vore väl annars. När det gäller märken så har jag nog provat dom flesta. Asics, Nike, Saucony, Adidas, Salming, Reebok, Karhu, New Balance, Brooks, Salomon, listan kan göras lång. Ibland har jag köpt en modell som absolut inte funkat, tex Adidas Hagio som jag gav upp på redan efter fyra-fem mil, eller Salomons asfaltssko som lanserades för nåt år sen, den kasserade jag redan efter första rundan. Samtidigt har jag blivit positivt överraskad åt andra hållet också av vissa modeller, Karhu Fulcum Ride är ett sådant exempel som jag sprang i tills sulan lossnade. Oavsett märke och modell så tycker jag att dom flesta märken håller bra kvalitét, sen passar inte alla modeller just mina fötter. Ett märke som jag dock aldrig mer kommer att köpa är Icebug. Inte för att jag inte gillar deras skor utan pga deras bedrövligt dåliga kvalitet. Betalar man 1800kr för ett par skor så ska man kunna förvänta sig att dom håller mer än ett par månader innan dom bokstavligt talat går sönder.

Jag hörde att Elitpodden raljerade lite över dubbade skor på vintern i nåt avsnitt och tyckte att man borde våga testa att springa inomhus istället om det nu är så dåligt underlag ute att det inte funkar att springa med vanliga pjux. Välkommen upp till Norrland säger jag då till alla er 08:or. Här har vi varken inomhushallar eller sopsaltade cykelvägar. Vi har för det mesta isgator, blixthalka och två meter snö. Tro det eller ej men det finns faktiskt civilisationer utanför tullarna och även vi gillar att springa. För oss är dubb det enda alternativet om vi inte vill riskera att bryta lårbenshalsen varje gång vi ska springa utomhus. Jag älskar dubbade skor, skulle aldrig fixa en vinter utan. Dessutom kan jag hålla samma fart nu på vintern som på sommaren och även ta en 90-graders kurva med blankis utan att behöva bromsa in. Att inte springa med dubb när det ser ut så här vore lika idiotiskt som att köra med sommardäck på vintern.

Dom senaste vintrarna har jag sprungit med ett par dubbade Asics Fujisetsu. Förra vintern när jag insåg att jag behövde ett par nya dubbade skor så insåg jag också att Asics inte längre tillverkade min modell. Fujisetsu finns fortfarande på marknaden men bara i Goretex variant och det gick bort för min del så istället föll valet på ett par Icebug Oribi – den lättaste skon med dubb på marknaden, enligt dom själva. Det lät ju nice. Det som däremot inte lät lika nice var prislappen på 1800 balubas men okej, det var bara till att öppna lädret och pynta.

Efter första rundan var jag såld. Dom var lätta, sköna och hade ett jävulst bra grepp på blankis jämfört med mina tre år gamla Asics. Att springa på asfalt funkade helt okej det också. Jag gillade dom så pass mycket att jag ofta valde dom före vanliga skor även när snön hade lagt sig och när det egentligen inte behövdes dubb. Men lagom till att snön började smälta och isen gjorde sitt intåg på gatorna igen så gick dom sönder. 90 mil och 4 månaders användning, mer än så höll dom inte.

Jävlar vad jag svor då. Mejlade Icebug som tyckte jag skulle reklamera och lovade att skorna ska hålla mer än så. Velade fram och tillbaka om jag skulle köpa Asics goretex variant ändå men till slut föll valet på ett par nya Icebug Oribi. Det kanske var ett måndags ex jag hade fått intalade jag mig själv. Sagt och gjort, ett par nya Oribi beställdes men som tur var så behövde jag inte använda dom särskilt mycket eftersom snön sen försvann och skorna förpassades till garderoben i väntan på denna vinter.

Den här gången höll det nya paret bara 40mil innan exakt samma sak inträffade. Samma reva, samma ställe. Det är så jävla dåligt att jag saknar ord. 40 mil och sen kaput!

För mig är 1800kr mycket pengar och om jag lägger det på ett par skor – oavsett märke – så förväntar jag mig att dom ska hålla mer än 40 mil, såvida det inte är nån extrem lättvikts- eller tävlingssko som jag på förhand vet har en kort livslängd. Men ett par Icebugs ska fan hålla bättre än så. Har dom ingen kvalitetskontroll i Jonsered eller vart dom nu huserar? Eller låter dom stackars barn i Sydasien sy deras skor? Alla vet väl att barn inte har nån känsla för kvalitét.

Skämt åsido, det här var sista gången jag sponsrar Icebug med mina surt förvärvade slantar. Det är svårt att beskriva hur j-a upprörd jag är över deras undermåliga kvalitét. En gång okej, men två gånger? Sannolikheten att det skulle vara fel på båda mina par känns ju rätt liten, då ligger det ju närmre till hands att dra slutsatsen att det bara är för jävla dålig kvalitét överlag. Och att då ha mage att ta 1800 kr för skit skulle väl göra vem som helst upprörd. Jag vet att det är många som springer med Icebugs på vintern och man får väl hoppas att det bara är Oribi modellen som är kass, det är den enda sko jag kan referera till.

Som motvikt kan jag nämna att mina Asics Fujisetsu med 4 år på nacken fortfarande håller finfint efter mer än 2000km. Visst, dubben är lite nersliten och greppet är inte längre lika bra och som med alla Asics skor så har dom spruckit lite i hälen men det måste man ju ändå kunna tolerera efter 200mils användning. Som tur är har jag inte haft mage att slänga dom även fast jag redan för 2 år sen tänkte pensionera dom och just nu är dom min räddning. Jag vågar nästa sätta en slant på att dom kommer hålla ytterligare 100mil.

Träningen går för övrigt rätt bra. Kroppen börjar tåla en hel del mängd och att riva av 35km känns oförskämt lätt, blir aldrig uttråkad av det vilket är ett bra tecken. Jag har fått till bra kontinuitet den senaste månaden, 14 mil i veckan, inga skador eller sjukdomar, långpass varje vecka och fartpassen börjar kännas bra dom också. Möjligen skulle jag behöva vila lite mer men det som vanligt det absolut svåraste. Med tanke på att jag började det här året med en gubbvad, dålig motivation och att vädergudarna dessutom bjöd på en ny snösmocka varje helg fram till nu med undermåligt plogade vägar resten av veckorna som resultat så får jag ändå vara nöjd.

/Hörs

Äntligen ett livstecken 🙂 Känns som det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Skulle vilja skriva att det beror på att jag har tränat en jävla massa och därför inte hunnit med, men så roligt har jag inte haft det. Istället känns det som om det ända jag gjort den senaste månaden har vart att jobba, jobba och jobba. Sa jag förresten att jag har jobbat? Livet som lärare kan vara rätt så najs ibland då dom flesta av oss som har ferietjänst jobbar 35h/v som ska göras på plats + 10h förtroendetid som är oreglerad, därav alla våra lov som vi faktiskt jobbar in i och med att vi gör 45h på en arbetsvecka. Det betyder i sin tur att man tex kan hinna med att springa både på förmiddagarna alternativt komma ifrån tidigare nån dag i veckan och hinna få lite dagsljus under distanspasset, om man har tur med schemat. Själv har jag dock tagit på mig att jobba övertid den här terminen. På förhand lät en kurs till som inte allt för jobbigt men jag har fått världens sämsta schema på grund av det. Jag är först på plats på mornarna och går sist av alla nästan varje dag. Dessutom hinner jag knappt med att gå på toa eftersom jag har lektioner hela tiden. Rättning och planering är bara att glömma, det brukar få bli helgens nöje. När den första utbetalningen ramlar in på kontot så småningom så ska jag direkt köpa två par nya Vaporflyes för det kommer jag att vara värd.

Löpningen har som tur var inte blivit drabbad, jag har gnetat på så gott jag orkat, den enda skillnaden är väl egentligen att jag mestadels har fått träna sent på kvällarna vilket gjort att det känns som om tiden bara sprungit iväg. Att det är februari nu känns helt overkligt. En normal vardag går jag hem från skolan vid halv-fyra tiden och hinner springa direkt efter vilket gör att det inte känns som om kvällarna försvinner i tomma intet men den senaste månaden har det bara vart jobba, äta, träna och sova.

Känslan i löpningen har heller inte vart särskilt bra den senaste månaden vilket säkert hänger ihop med att jag jobbat mer än vanligt. Även om träningsmängden har vart godkänd på typ 12mil/v så har jag inte riktigt haft den där motivationen som jag alltid har på vintern. Januari brukar alltid vara min bästa träningsmånad sett till både volym och kvalité. Istället har det många gånger känts både tungt, tråkigt och jobbigt att springa. Har också haft svårt för att pressa mig ordentligt och mest sett fram emot att få löpningen överstökad. Ett tag var jag nästan lite orolig över att jag tappat ”det” och såg framför mig hur jag höll på att förvandlas till en korpulent medelålders man som joggade ett par gånger gånger i veckan för att inte bli allt för tjock eller ännu värre, som gick på gymmet för att cykla. Som tur var fick jag till en bra vecka förra veckan utan att jag behövde tänka på det. Plötsligt kändes allt lätt igen och dessutom motiverande. 140km fördelat på sju pass inkl. två fartpass med bra känsla och ett långpass på 34km som kändes hur lätt som helst. Som grädde på moset hann jag även med två pass styrka med fokus på bickar och bänkpress och det utan att känna mig särskilt trött eller sliten. Så förhoppningsvis är jag på G nu och kan vända den här negativa trenden med dålig motivation för om tio veckor ska jag ju vara i 2.48-form eller helst ännu bättre än så.

Tyvärr har vädrets makter inte direkt visat nån förståelse för oss vinterlöpare här i norr. Ni som såg tv-sändningarna från SM-veckan i söndags såg kanske hur mycket det faktiskt kräksnöade här då och så har det sett ut mer eller mindre hela vintern. Snösmocka på snösmocka har avlöst varandra och dessutom har kvicksilvret visat ner mot -20 grader konstant. Lägg till en nordlig snålblåst på det som gjort att inte ens Cindy Crawford skulle framstå som speciellt vacker löpandes i den här stan så kanske ni förstår vilken bedrövlig vinter vi haft här hittills. Och då är det ändå ingenting jämfört med förra årets vinter som gjorde Sundsvall rikskänt för ”Nackstafjället” och tvingade kommunen att stänga alla skolor. Och ja, jag noterade att ni Stockholmare också fick lite vinter nu i helgen som var. Sluta grina, det är vardag.

Som löpare vet man dock att det bara är att bita ihop trots att man har snö upp till knäna och ingen känsel i fingrarna. Egentligen är det märkligt att man fortsätter trotsa det här vädret trots alla svordomar och förbannelser som det genererar. Jag undrar hur många snösmockor det krävs innan man faktiskt kastar in handduken? Eller som när man sticker ut på ett långpass och redan efter 2-3km vill lägga sig ner och gråta en skvätt, dels för att man inte ser nånting alls pga all jävla snö som yrar runt skallen men också för att man tappar balansen och nästan ramlar varje gång man lyfter på fötterna eftersom kommunens snöbudget tagit slut för länge sen och inte en cykelväg är plogad. Då blir till och med jag lite imponerad av mig själv. När sen folk runt omkring lite försynt undrar hur f-n man kan springa utomhus så är det bara att låtsas som ingenting och försöka upprätthålla fasaden av att man är hård som granit när man i själva verket ägnade 2,5h åt att fundera på var man lämpligast skulle kunna bryta långpasset men också vad man i så fall skulle hitta på för dålig ursäkt i träningsdagboken till att man faktiskt bröt. Som tur är har jag inte behövt göra det än.

Anledningen till att jag hinner skriva det här just nu med tanke på vad jag skrev i början om just tid som bara äts upp är för att 1) jag var så sjukt effektiv på jobbet idag och rättade bort 50 prov på två timmar och 2) det är löpvila idag. Det var nog två veckor sen sist och när både löparknät och gubbvaden börjar ge sig till känna så gör man nog bäst i att lyssna på gammelkroppen. Annars blir det svårt att persa om tio veckor. Istället får det bli bickar och bänkpress på gymmet nu ikväll. Rätt var det är så är det sommar och beach 2019.

/Hörs

Ju äldre jag blir desto mer stör jag mig på olika saker. Allt från inkompetenta människor som fattar felaktiga beslut till den PK-ism konsensus som råder i den allmänna debatten idag. Det finns dock en sak som irriterar mig mer än nånting annat just nu och det är att behöva vänta på att ett löpband ska bli ledigt på gymmet vilket snarare är mer regel än undantag den här tiden på året. Många gånger används ju dessutom banden inte ens till löpning vilket kanske är det som egentligen stör mig. Att tvingas sitta och titta på när folk går på banden samtidigt som dom tittar på en film eller läser en bok och dricker mer vatten än vad jag gör på en vecka gör ju att man kan hålla sig för skratt, så mycket tid har man ju inte så att man känner ”fan vad kul det här är”, när man sitter där och stirrar in i väggen.

Jag vet inte hur många gånger de senaste vintrarna som jag har gått och vart nervös en hel dag inför ett hårt och brutalt intervallpass bara för att komma till gymmet och tvingas vänta en halvtimme på att alla ska gå klart först, eller i värsta fall tvingas ge upp. På mitt gym finns det åtta löpband + tre st som är avsedda för gång. Förra veckan när jag kom till gymmet direkt efter jobbet så tvingades jag vända direkt i dörren för det första jag såg när jag slängde ett öga mot banden var en lång kö av människor som uppenbarligen hade samma tanke som jag. Dessutom påminde alla skor i entrén om att det var gratisvecka som det ju alltid är i januari vilket jag hade förträngt. Det var bara till att skamset bege sig hemåt för att vänta ut kreti och pleti. Jag har inga problem med gå på gymmet kl 23 en vardag och dunka intervaller, tvärtom är det nästan skönt att slippa allt sorl, alla människor och den solkiga värmen som uppstår av allt folk som andas men jag tycker synd om alla dom som har småbarn, två mil till närmsta gym eller ett jobb som inte möjliggör att kunna träna mitt i natten.

Vissa gånger när jag suttit och väntat i typ 40min och till slut lessnat har det faktiskt hänt att jag tagit ett av dom reserverade gå-banden och kört mitt pass trots dom stora lapparna med texten ENDAST AVSEDD FÖR GÅNG, men då brukar man kunna få sånna arga blickar att man nästan känner sig som en barnamördare. Helvete, vilken ond människa man är då. Nån gång har jag även tvingats gå i polemik med paragrafryttare om just detta, och även om jag alltid vinner den diskussionen så är det inte värt energin så därför undviker jag numera dom banden. En av de vanligaste synerna på mitt gym är att alla dom åtta banden avsedda för löpning används till gång medan gå-banden står helt tomma. Min teori är att vid löpbanden finns det tv-apparater vilket det inte finns vid gå-banden. Är folk så j-a uttråkade när dom tränar att dom måste titta på tv för att orka med sig själva? Och vari ligger logiken i att det är okej att gå på ett löpband men det är inte okej att springa på ett gå-band? Till saken hör att det är exakt samma typ av band.

Ikväll ska jag springa på löpband. Har dock inte bestämt mig för vad. 3x3km låter lagom jobbigt. Eller så blir det 6x1500m. Ett annat säkert kort är ju 4x5km tröskel. Oavsett vad det blir så har jag accepterat att jag i bästa fall kanske kommer vara hemma vid midnatt. Har t.o.m fixat middag nummer 2 som står i kylen och väntar på att micras när jag kommer hem från gymmet inatt. Jag får gymkort av min arbetsgivare vilket är trevligt men jag undrar om det inte vore värt att skaffa ett till kort på nåt annat gym bara för att öka chanserna att få tag på ett löpband i någorlunda vettig tid, åtminstone nu under vintern.

Att springa fart utomhus just nu känns inte aktuellt. Vi har -17 grader och en halv meter snö as we speak. Att tugga distans och långpass i dom förhållandena är en sak men fart eller intervaller är ju nåt helt annat. Jag brukar dock alltid börja mina bandpass med uppjogg ute och även avsluta med nerjoggen utomhus. Om jag ska springa totalt 10km fart så brukar jag för det mesta se till att ha minst lika många kilometrar i upp- och nerjogg, och det gör jag helst ute. Att börja med 8km uppjogg på band är ju döden, då kallstartar jag nästan hellre.

Än så länge har jag inte riktigt kommit upp i dom nivåer som jag hade önskat träningsmässigt vilket beror på den sketna vaden som spökade hela december. Men jag är i alla fall tillbaka på en någorlunda vettig nivå. Hittills under 2019 så har jag fått till ett långpass och ett fartpass i veckan samt snittat ca 12mil/v. Så i februari räknar jag med att vara tillbaka på riktigt och åtminstone kunna köra två fartpass i veckan. Och en av anledningarna till att jag kanske verkar lite bitter när det kommer till löpband är för att jag inte riktigt har vant mig vid att springa på band än. Det brukar alltid vara ett par veckors inkörning innan man vänjer sig vid tristessen, värmen och enformigheten och det har jag inte gjort än. Även fast jag inte ska köra nåt dräparpass nu ikväll så har jag ändå rätt mycket ågren just för att jag vet hur uttråkad jag kommer vara efter bara några minuter och jag vet också hur mycket jag kommer svettas och lida av värmen. Helst av allt hade jag nött på med 20km distans i min ensamhet ute i kylan men jag måste börja få till lite kvalitét på träningen också. Därför står jag ut med alla som använder banden till att gå på och väntar tills det blir min tur. Men det betyder inte att jag gillar det.

/Hörs

Egentligen hade jag tänkt att skriva nån form av årskrönika under julhelgen – nåt form av försök till att sammanfatta löparåret 2018 som på många sätt blev ett år som knappast kommer gå till historien som ett av de bättre resultatmässigt. Snarare tvärtom. För trots att jag skruvade upp träningsdosen rätt rejält och lyckades med konststycket att hålla mig hel under nästan hela året så fick jag aldrig till det på maran. Jag fick förvisso uppleva två häftiga lopp i London och Chicago och även persa på halvmaran och fixa sub 1.20 för första gången, men det är ändå misslyckandena i dom två nämnda marathonloppen som jag kommer att komma ihåg mest när det gäller föregående år.

Nu blev det ingen sammanfattning, mest för att jag stått på en crosstrainer under hela julledigheten och inte velat tänka på löpning. 2018 avslutades verkligen i moll. Jag har spenderat så pass många timmar på crosstrainern i december att jag nästan börjat gilla den. Det är fan inget bra tecken. Dom senaste veckorna har vart en berg- och dalbana, heaven & hell. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jag mäktade visserligen med 17km distans på julaftons morgon och slapp på så vis sitta och peta i julmaten men mycket mer än så blev det inte. Förrän nu. Till slut tvingade jag mig själv att vila från löpningen mer än nån dag och inte envisas med att testa vaden hela tiden och det verkar ha hjälpt.

Jag har precis stängt årets första vecka och lyckades skramla ihop 10mil och det verkar som om vaden håller ihop. Det märks dock att det inte blev särskilt mycket löpning i december för jag har sån sjuk träningsvärk som jag inte trodde jag kunde få av att bara springa mellanmjölksdistans. Imorse när jag vaknade var huvudet inställt på att testa ett fartpass för första gången på flera månader men vaderna ömmade så pass mycket att det gjorde ont bara av att ligga på rygg i sängen med vaderna vilande. Magkänslan sa direkt att löpning inte var aktuellt. Hello crosstrainer!

Är det nåt jag har lärt mig dom senaste åren så är det att löpningen är viktigare än att bara jaga nya pers och att samla mil på hög. Om jag inte får springa så funkar inte resten av livet. Jag kommer aldrig att nöja mig med att jogga två tre gånger i veckan bara för att må bra, däremot så kanske det inte spelar så stor roll i slutänden om jag springer 10 eller 15 mil eller att jag faktiskt unnar mig en vilodag varje vecka. Vad jag vet är att jag mår skit när jag inte kan springa.

När det gäller träningen i år så ska jag försöka träna smartare och inte bara mycket. Ifjol var det mil som gällde, i år tänker jag att jag måste prioritera fart. Det säger jag i och för sig varje år men det slutar ändå alltid med att jag tänker att flest mil vinner men 2019 är året då jag faktiskt ska lägga in fler kortare fartpass typ 40x200m med 200m joggvila och inte bara nöta på med mina 4x5km trösklar. Förra året snittade jag 15mil i veckan hela vintern och hade typ en vilodag i månaden. I år ska jag försöka att inte vara lika besatt av att samla milen på hög.

Årets stora mål är fortfarande marathon. Hamburg i vår och Berlin i höst men jag ska också försöka att springa lite fler millopp, kanske även kortare än så. För tidsmässigt så har jag stått still på milen i 3 år och underpresterat å det grövsta på den distansen dom få gånger jag sprungit ett 10k lopp, framförallt för att jag inte prioriterat det alls. Jag vet också att jag springer för fort på distanspassen och borde lära mig att hålla igen när jag nöter på med mina 22km distanspass fyra gånger i veckan. Men jag kommer fortfarande att försöka prioritera en hyfsad volym nu i vinter och första målet är att komma tillbaka till den nivå jag var på i höstas när det gäller hårdhet i kroppen. Som sagt, kroppen håller knappt ihop just nu för en tiomila vecka och det måste det bli ändring på.

Januari har i alla fall börjat okej. Dessutom har all snö mer eller mindre försvunnit här i Svallet efter dom senaste dagarnas milda väder. Där är förvisso skridskobana överallt men med dubb så är det inga problem. Det har vart underbart att inte behöva tio lager kläder varje gång man ska ut – häromdagen var det så pass milt att kortbrallor inte hade vart nåt problem – så förhoppningsvis kanske man slipper allt för mycket löpband nu i vinter. Det hade ju vart för jävla nice. Och efter förra årets snösmocka så är vi fan förtjänta av en vinter med barmark här uppe i norr.

/Hörs

Just nu finns det inte mycket positivt att säga om min löpning mer än att det är ett enda stort mörker. Nej, mörker är inte ett tillräcklig starkt ord för att beskriva det jag känner just nu…totalt jävla kolsvart mörker är nog mer passande. Rullgardin ner. Alla ni som är hela och friska och kan springa precis som vanligt ska vara jävligt glada för det, för det finns inget värre än att inte kunna springa. Barnen i Biafra får ursäkta men just nu är det fan mer synd om mig. Det är knappt så jag vill skriva det här inlägget – för det blir så uppenbart att det faktiskt är nåt fel då, något som jag inte riktigt velat erkänna för mig själv hittills – och det är väl också anledningen till min frånvaro härifrån de senaste veckorna. Jag vill ogärna tänka, läsa eller skriva om löpning när jag inte kan springa vilket har vart fallet sen sist vi hördes. Det börjar nästan kännas som en evighet sen jag kunde springa på riktigt och som en livstid sen jag faktiskt sprang. Nu skarvar jag en del på sanningen för så sent som i lördags så sprang jag min vanliga 20km runda i tron om att allt var hallontårta men det visade sig vara en bajsmacka istället.

Allt började med att jag fick lite obehagliga känningar i vaden under ett långpass i början av december som jag valde att ignorera och är det nånting man kan räkna med i löpning så är det att räkningen för ett sådant val – precis som PostNord – kommer några dagar senare. Efter ett par dagars misslyckade och avbrutna försök att ändå springa fick jag till slut kapitulera och ställa mig på crosstrainern istället i väntan på tid hos naprapaten. Väl där fick jag diagnosen mikrobristning djupt nere i vaden och även en utskällning för att jag slarvat med höftstyrkan (som annars brukar vara min que till att uppsöka naprapat) eftersom en trolig anledning till bristningens uppkomst kan ha vart svaghet i höft, lår och rumpa så att jag överkompenserat med vaden istället. Precis som tidigare så körde vi nålar + el + massage och jag svarade i vanlig ordning bra på det. I torsdagkväll, samma dag som naprapatbesöket, kändes det dock som om en bulldozer hade kört över mitt ben, ett tag var jag nästan lite orolig att jag skulle behöva amputera benet men mirakulöst nog så vaknade jag på fredagen och kände ingenting. Höll mig dock ifrån löpningen i 48 timmar på stränga order från naprapaten innan jag testade och då kändes det som om jag hade fått en helt ny vad. 20km rundan i lördags kan ha vart den skönaste på många år för då kunde jag verkligen njuta på riktigt.

Känslan av att vara hel höll dock inte många dagar. Igår kom jag 2km innan vaden på nytt började protestera. Som tur var, var jag uppmärksam och hann avbryta i tid innan nåt att hända men det kändes fel i hela kroppen. Samma sak idag. Nytt försök, ingen smärta men en ännu starkare känsla av att allt inte är som det ska. Röven!! Nu blir tillbaka upp på crosstrainern i väntan på ny tid hos naprapaten. Tills viss del får jag väl skylla mig själv. ”-4-6 veckor, sen kanske du kan köra på som vanligt”, sa naprapaten. ”Jomen tjena tänkte jag”, tyst för mig själv medan jag började räkna på om jag skulle kunna få in 10 eller 12 mil den här veckan.

Jag har ju alltid intalat mig själv att det viktigaste med löpningen är att persa på maran men det börjar bli mer och mer uppenbart hur viktig löpningen faktiskt är för välbefinnandets skull snarare än nya pers. Jag går mest runt och är olycklig nu snarare än irriterad och så var det inte förr. Då mådde jag mest dåligt över all missad träningstid men nu mår jag nästan dåligt i själen av att inte kunna springa. Framförallt mår jag dåligt över att inte kunna äta vad jag vill. Den här veckan har jag typ käkat 3 ägg till middag, inget mer, och är det nånting jag saknar just nu så är det min pasta, min grädde och min parmegiano reggiano. Jag har faktiskt rätt bra karaktär när jag är skadad och kan leva ganska asketiskt då, nästan svälta mig själv, bara för att jag är fåfäng och dessutom livrädd för att bli tjock.

Just nu känns den kommande julhelgen bara ångestfylld. Hur fan ska jag kunna fira jul, dvs äta mig så julbordsmätt att man måste lägga sig ner och lossa på skärpet och dessutom dricka kopiösa mängder öl, om jag inte kan springa? Den ekvationen går inte ihop. Jag kan nästan se mig själv sitta och peta i maten och tacka nej till Aladdin asken när det blir min tur samtidigt som jag smiter iväg till crosstrainern lagom till att Kalle Anka börjar. Fyfan vilken hemsk jul.  På ett sätt var allt så mycket enklare förr när man inte var löpare för då behövde man aldrig brottas med dom här osunda tankarna. Då tänkte man att det var bara idioter som tränade på självaste julafton, man blev tjock precis som alla andra och var lika glad för det. Julen 2009 bröt jag fotleden i mellandagarna och fick spendera resten av julledigheten på kryckor, den här julen har potential att bli lika illa. Mitt enda hopp står till naprapat Johannes. Den som lever får se.

/Hörs