Den 1:a april klockan 15.00 var det äntligen dags för årets första lopp. Jag var som vanligt väldigt nervös innan vi anlänt till startområdet och fått alla grejer på plats. Ursvik Ultra går på Ursviks motionsområdes så kallade extrembana och är 15 kilometer lång och har ungefär 330 höjdmeter. Man kan välja att springa 15 kilometer, 45 kilometer eller 75 kilometer, det vill säga ett, tre eller fem varv. I år startade loppet klockan 15 på eftermiddagen istället för klockan 12 på natten som det gjort tidigare år. Nytt för i år var också att alla klasser startade samtidigt.

Väl på plats vid starten ställde jag min plastlåda med energi, pannlampa och annat användbart som jag ville ha tillgång till i varvningsområdet. Jag hade inför loppet lagt upp en plan och portionerat ut energi efter den. Under det första varvet skulle jag ha med mig 250 ml vatten och en energigel, på andra varvet skulle byta ut vattnet mot Coca Cola och under det sista varvet skulle jag mixa Coca Cola och smågodis samt ta med pannlampan ut så att jag inte riskerade att få springa sista delen av sista varvet i mörker. En riktig hälsokost! Utöver detta hade jag några bars och en extra enegigel. Innan start träffade jag flera stycken från långpasset tillsammans med Fortsätt Adventure Team. Det är alltid en riktigt bra stämning på Ursvik Ultra och det är ett välarrangerat lopp av Stockholm multisport.

Vi radade upp oss på startlinjen och starten gick. Det är alltid svårt när flera olika klasser startar samtidigt, det är lätt att dras med och springa för fort första delen av loppet. Man vet helt enkelt inte vilka som springer 15, 45 eller 75 kilometer. Fösta kilometerna av loppet var också den som gick snabbast. Under första varvet sprang jag på med en bra känsla och njöt av att vara ute i naturen. Underlaget var bra men lite halt och lerigt på vissa partier. Jag sprang i de flesta backarna och småpratade med några löpare. Jag hade som mål att försöka hålla en snitt tid på 5 minuter och 30 sekunder per kilometer. Jag höll ett något högre tempo än det men jag kände att jag verkligen ville testa att pressa mig under loppet. Ska man gå in i väggen så är det smidigt att göra det på ett lopp med varvbana då man relativt snabbt är tillbaka i varvningsområdet. Jag klockade första varvet på 1 timme och 20 minuter. Jag stannade inte ens i varvningsområdet utan jag bara sprang till min plastlåda och bytte ut vattnet mot Coca Cola. Jag ångrade i efterhand att jag inte hade kvar även det resterande vattnet då vädret sprack upp och solen började lysa vilket gjorde att jag kände att jag var alldeles för varm. Jag fick ta av mig min jacka, stoppa den i ryggsäcken och sedan springa i den tunnare långärmade tröjan som jag hade på mig under. På andra varvet hade jag också en bra känsla men jag sprang mycket själv och hittade ingen att hålla rygg på. Med första varvets löpning färskt i minnet kunde jag undvika de mest leriga ställena för att inte halka omkull och jag längtade efter att komma tillbaka till varvningsområdet för att jag var så törstig! De sista fem kilometrarna, km 25-30, kändes riktigt långa. Väl i varvningsområdet kom jag in på 2 timmar och 50 minuter vilket innebar att varv två hade tagit 1 timme och 30 minuter, dvs 10 minuter långsammare än första varvet. Jag tog en ny flaska med Coca kola, en påse smågodis och pannlampan. Jag hade som mål att kunna avsluta loppet innan solen hade hunnit gå ner. För att klara det fick varv tre inte ta mer tid än varv två. Jag åt två bitar av mitt godis och sprang ut på sista varvet.

I början hade jag följe av en man som hade sprungit CCC två gånger, UTMB en gång och skulle springa sitt andra UTMB i år. Jag blev förstås ivrig och frågade ut honom om alla tipps han hade inför CCC och första delen av sista varvet bara försvann. Sedan gav jag mig av med 8 kilometer kvar mot mål. När det var fem kilometer kvar började jag att bli riktigt kissnödig. Då när jag letade efter en lämplig plats att sätta mig på fick jag syn på en tjej bakom mig. Eftersom att jag sprang ganska snabbt antog jag att hon också tävlade i 45 kilometersklassen Nej, tänkte jag. Jag tänker inte släppa förbi någon. Andraplatsen ska jag bara ha eller i alla fall inte ge bort. Där började min 5 kilometers långa spurt i mål. De sista fem kilometrarna är riktigt kuperade men jag sprang så snabbt som jag förmådde upp för backar och kastade mig ut för nedförsbackar och avståndet växte. När jag såg målområdet så blev jag så otroligt glad, jag hade klarat det! Jag kände hur krampen i benen smög sig på de sista hundra meterna in till mål och jag hade inte klarat att spring mycket längre i det tempot. Jag sprang över mållinjen nöjd med min prestation och att jag hade gett det mesta av det jag hade den dagen. Jag kom i mål innan solen hade hunnit gå ner och min sluttid blev 4 timmar 20 minuter och 43 sekunder, ungefär 40 minuter snabbare än förra året. 3:an kom in på 4 timmar och 33 minuter och vinnare av 45 kilometersklassen kom in på imponerande 4 timmar och två minuter. Väl i mål drack jag lite vatten och passade på att fylla på energinivåerna med mat från snacksbordet. Riktigt fint snacksbord.

Ursvik Ultra är ett jobbigt lopp som kräver sin löpare. Banan är ganska skoningslös om man springer för snabbt. Det finns inte många ställen på banan som ger tillfälle för återhämtning. Årets första lopp och årets först pallplats! Stort tack Stockholm Multisport för ett mycket bra och trevligt arrangemang och självklart till alla löpare och den härliga stämning som alltid råder under Ursvik Ultra. Jag kommer tillbaka!

I lördags blev det ett ordentligt långpass på 50 kilometer med start i Saltarö ute på Värmdö längs med hela Värmdöleden, genom Boo-leden, vidare till Saltsjö-Duvnäs och in i Nackareservatet till Hellasgården. Långpasset arrangerades av Stockholm Multisportsklubb och Fortsätt Adventure Team. Det var ett glatt gäng på cirka 20 personer som klockan nio på morgonen gav sig iväg på långpasset. Vi sprang längs fina stigar och efter 20 kilometer lämnade några löpare gruppen och efter det var vi ungefär tio stycken som fortsatte för att springa de resterande 30 kilometrarna. Väl framme i Nackareservatet slog det mig hur otroligt vackert det är. Det var första gången jag sprang på dessa leder men absolut inte den sista. Väl i mål väntade dusch, bastu och hamburgare. En helt perfekt avslutning på 50 kilometer.

Stort tack för ett välarrangerat långpass, god mat och inte minst väldigt trevligt sällskap!

Ibland under ett riktigt tufft intervallpass eller en långrunda då jag inte har benen eller huvudet med mig tänker jag på varför jag gör det som jag gör, varför jag springer. Varför utsätter jag mig för detta? Svaret är ganska enkelt jag älskar helt enkelt utmaningen och platserna dit löpning tar mig. Platserna kan både vara fysiska och mentala. Genom att bygga en stark kropp kan jag ta mig till platser i världen som jag i annat fall skulle gå miste om. På gårdagens intervallpass när jag verkligen pushade kroppen och det var som jobbigast såg jag banan på CCC framför mig, hur jag vill kunna springa i de helt fantastiska vyerna och känna mig stark i kroppen. Det var min motivation för att fortsätta kämpa och inte ge upp.

CCC kommer att bli en utmaning utan dess like. Just nu jobbar jag med utsikt över Hammarbybacken. Idag när jag såg ut över höjden och drömde mig bort till backintervaller slog det mig att antalet höjdmeter som jag skall ta mig upp för under CCC är mer än de höjdmeter som jag kan samla ihop genom att springa 60 gånger upp för backen – snacka om svindel! Trots det är det de 6000 höjdmeterna nerför som jag är mest orolig inför, uppåt kan man alltid ta sig.

Efter att jag hade tagit mig upp ur sängen, man kan inte riktigt hävda att jag hoppade upp ur sängen då jag är ganska morgontrött, gav jag mig iväg till gymmet för att köra ett intervallpass på löpband. Idag var det ett nytt upplägg och det blev en stege i form av 1 – 2- 3 – vila – 3 -2 -1 minuter och sedan några backintervaller på varierande lutning. Efter regelbundet ha kört två intervallpass i veckan under de senaste fyra veckorna kan jag konstatera att träningen verkligen ger resultat. Idag kunde jag köra på ett högre tempo på en lägre puls vilket kändes helt fantastiskt! Jag blev dock ganska påmind av min rumpa under backintervallerna i slutet av passet idag att det är hög tid att börja med backintervallerna inför CCC.

Efter att jag hade ätit frukost och gett mig av på cykeln till jobbet i den väldigt kalla men också soliga morgonen slog det mig att jag kände mig väldigt lycklig. Det kändes som om vad som än händer på jobbet idag så kommer det att gå bra – som om inget problem skulle vara för svårt att lösa. En otroligt härlig känsla att starta dagen med.

Helgen har vart en riktig långpasshelg. Jag har sprungit två stycken långpass på 20 kilometer styck, ett på lördagen och ett på söndagen, med trevligt sällskap dessutom. Så härligt att bara springa i behagligt tempo och prata.

Under långpass på asfalt föredrar jag att springa med sällskap eller med en bra podcast i öronen. Springer jag långt i terräng springer jag aldrig med lurar i öronen men gärna med sällskap. Lite konstigt det egentligen. Jag tror att det kan vara för att det är så mycket ljud i staden att det är skönt att skärma av sig.

Banan som vi sprang under långpassen i helgen är väldigt fin och sammanlagt springer man över 8 unika broar och får på så vis se mycket av Stockholm samtidigt som jag inte tröttnar på omgivningen då den hela tiden förändras.

Efter flera års planerande och många mil har jag äntligen fått en plats till CCC. CCC är ett utav loppen som arrangeras under ”ultra trail Mont Blanc veckan”. Uttagningen till loppen går till som så att man måste springa specifika lopp som är godkända utav ITRA (International Trail Running Association) vilket ger kvalificeringspoäng till en lottning. Man får räkna med poäng från fullföljda lopp under de senaste två åren men man från bara räkna in poäng från två lopp, så det gäller att man springer lopp som ger tillräckligt med poäng. I lottningen gäller det sedan att man har lite tur så att man blir dragen och får springa CCC. I förra årets lottning hade jag och min sambo inte tur i lottningen men i år kom vi med i loppet! CCC går av stapeln den 31 augusti och jag ser fram emot det väldigt mycket.

Loppet startar i Courmayeur i Italien, går igenom Champex i Schweiz för att slutligen nå målgången i Chamonix i Frankrike. Loppet är 101 kilometer och 6100+ höjdmeter.

Bild lånad från UTMB® hemsida

Jag hoppas att ni vill följa vägen mot min största utmaning någonsin. Det kommer att bli tufft och krävas otroligt mycket träning men allt slit kommer att vara så värt det under det sagolikt vacka loppet.

Jag har aldrig gillat att springa på löpband inomhus. Jag är väldigt imponerad av de som kan ställa sig på ett löpband och springa i flera timmar. När jag ställer mig på ett löpband och börjar springa blir plötsligt sekunderna sega som sirap och det känns nästan som om jag har sprungit i en timme när jag bara har sprungit i tio minuter. Jag får liksom inte någon ro till att bara springa på bandet utan att samtidigt få se såväl nya platser som olika människor. Varför vet jag inte men jag misstänker att det beror på att jag är ganska otålig som person som hela tiden behöver omväxling och känna att min ansträngning tar mig någon stans, detta fall framåt.

I går bestämde jag mig för att utmana mig själv då jag hade anmält mig till ett intervallpass på löpband på SATS. Det gick helt klart över förväntan. Det var riktigt jobbigt, kul och det blev aldrig långtråkigt. Vi körde uppvärming och sedan 90 sekunder  x 4, 60 sekunder x 4, 30 sekunder x 4 och 15 sekunder x 4. Jag hade på mig min löparklocka och pulsband för jag ville dokumentera min puls så att jag förhoppningsvis kan se förbättringen över tid.

Efter nyår som firades med skidor i Åre fick jag en förkylning som inte ville släppa. Nu är jag äntligen frisk och idag gav jag mig ut på en löprunda tillsammans med en vän. Luften var klar, krispig och solen strålade, en helt perfekt morgon för en löprunda i Stockholm. Det var bitvis väldigt isigt men det gick bra att ta sig fram ändå.

Så härligt att äntligen få vara ute och springa igen. Det är först när man inte kan springa som man känner hur stor del det är av ens vardag. Ibland är det bra att få sakna löpningen. I veckan skall jag testa en klass på gymmet i inomhuslöpning för första gången vilket ska bli väldigt kul!

Hoppas att ni har en bra söndag och får tillfälle att ge er ut i solen.

Allt för ofta får jag kommentaren att ”jag sprang ju bara 3 kilometer, det är ju ingenting mot dina tre mil”. Det gör mig ledsen att se att de värderar sin egen träningsprestation utifrån hur någon annan tränar. Det känns som om det gör att de själva inte tycker att deras träning är bra nog. Skulle jag alltid jämföra mina pass med andras så hade jag utan tvekan alltid tyckt att jag inte tränade tillräckligt bra. Det finns alltid någon som springer fler och snabbare intervaller eller längre och fler mil i veckan än vad jag gör. I slutändan är det ju din insats i passet som spelar roll. Känner du för att ge allt och också gör det måste ju du vara nöjd oavsett hur snabbt, långsamt, kort eller långt du springer bara du känner att du fick ut det som du ville av passet.  Känner du inte för att ge allt utan du bara vill ut och jogga för att rensa huvudet eller få lite egen tid så är det också okej. Jag tror på mixad och varierad träning. Springer jag tre kilometer allt jag har, så är jag också helt slut efteråt. Jag springer sällan på den intensiteten förutom på intervaller eller tröskelpass. Vi är alla olika, har alla olika förutsättningar och befinner oss på olika nivåer i vår träning.  Men din träningsprestation är inte mindre min bara för att jag springer fler kilometer. Jag lägger upp min träning på ett visst sätt för att jag skall kunna nå mina mål. Vi kanske inte har samma mål och då kommer vi också att träna på olika sätt. Även om vi har samma mål kan vi träna på olika sätt beroende på vilken träning som passar oss som individer och i den livssituation som vi befinner oss i. Om ditt mål bara är att komma ut och röra på dig tre gånger i veckan så ska du vara nöjd om du uppnår det. Jämför inte dig med någon annan.

Sedan snön kom med besked i förra veckan till Stockholm har det inte vart helt lätt att ta sig fram varken med bil, cykel, till fots eller med kollektivtrafik förutom tunnelbanan som har funkat helt ok. Det var ganska springvänligt de första dagarna då det var mer snö och det inte hade hunnit frysa till is. De senaste dagarna har det nästan krävts broddar för att ta sig fram utan att halka när man springer. Jag försökte cykla till jobbet i måndags men det gick inte alls så det blir transportlöpning till och från jobbet resten av veckan istället. Det blir ungefär 6 mil allt som allt. Min tanke är att jag ska blanda distanslöpning med fartlek när det finns möjlighet att springa lite snabbare och backintervaller på vägen hem någon kväll.