Vilket äventyr, utmanande, kärvt och en otrolig upplevelse på flera sätt. Lördagen den 16 juli gick Swedish Alpine Ultra av stapeln. Det är ett ultralopp på 107 kilometer och runt 2500 höjdmeter som går från Nikkaluokta till Abisko. Jag har alltid velat se Kungsleden och Kebnekaise så Swedish Alpine Ultra kändes som det perfekta upplägget och tillfället. Det var också under detta lopp som min älskade sambo gick ner på knä och frågade om jag ville spendera resten av mitt liv tillsammans med honom. Mer om det längre ner i inlägget. Det kommer också att handla om en nära döden upplevelse.
Med totalt 45 startande löpare blir det verkligen en familjär stämning. Eldsjälen Roland gör verkligen ett bra jobb. Jag hade planerat att springa tillsammans med min sambo och på torsdagen tog vi nattåget mot Kiruna för att sedan åka den siste delen med buss till Nikkaluokta. I Kiruna möttes vi av ett ganska flackt och grönt område. Solen sken och det var ungefär 12 grader varmt. Till min förvåning var det inte alls så mycket mygg som jag hade väntat mig. Jag hade väntat mig att jag skulle vara tvungen att vara inomhus eller bli helt sönderbiten men jag såg inte en ända mygga, så var det med den förutfattade meningen. Väl framme i Nikkaluokta möttes vi av ett gäng glada löpare som skulle gå och äta lunch på en restaurang ungefär fem kilometer bort i riktning mot Kebnekaise som tidigare kallats för Lapdonlads. Deras renburgare skulle vara något alldeles extra. Till vår besvikelse hade dock dessa burgare gått åt när vi kom fram. Vi begav oss tillbaka till Nikkaluokta där vi fick tillgång till våra stugor. Under kvällen hölls det sedan ett informationsmöte i kapellet och nummerlappar delades ut. Efter en bättre middag i fjällstugan drog vi oss tillbaka och förberedde packningen inför loppet som skulle starta klockan 8 morgonen efter. Vädret såg riktigt dåligt ut och jag vet att jag kan blir riktigt kall så jag packade för väste tänkbara förhållanden vilket senare under söndagsmorgonen skulle visas sig vara ett klokt drag. I klädväg hade jag två par löparvantar, två buffar, en regnjacka, en underställströja i ull, ett par ullstrumpor och ett par armvärmare. Allt detta vattenpackade jag i påsar för att undvika att de skulle bli blött. I utrustningsväg hade jag en visselpipa, en räddningsfilt i folieliknande material, en 500 ml och en 250 ml mjuka vattenflaskor från Salomon. I matväg hade jag 12 bars av blandande märken, fyra gels, två buljongtärningar och lite smågodis. Jag tvekade länge om jag skulle ha med mina kolfiberstavar men jag beslöt mig till sist att inte ta med dem. Jag bestämde mig för att springa i kjol, t-shirt, vantar, kompressionsvader, löparvantar och ullstrumpor. Jag smörjande fötterna med Sportslick och andra utsatta områden med vaselin. Det som inte brukar skava i vanliga fall kommer att skava om det blir blött.
Klockan 7:00 var det frukost och klockan 8:00 började loppet så det var ett gäng löpare som hängde på låset till frukosten. Jag brukar alltid ha svårt för att äta innan ett lopp men jag fick i mig lite gröt med lingonsylt och en kopp kaffe.
Efter frukosten begav vi oss mot startlinjen och jag var nervös och förväntansfull. 107 kilometer är väldigt lång och på stenigt underlag i dåligt väder blir det nästan ännu längre. Roland räknade in oss och vi gav oss iväg. 107 kilometer av fjällstig låg framför oss, utan support endast med tillit till oss själva. Telefonteckning finns inte och skulle det hända något längs vägen kan man bara kontakta världen från fjällstugorna längs med vägen. Jag och min sambo hade beslutat redan före loppet att ta det lugnt och njuta av omgivningen och utmaningen. Den första sträckan på 19 kilometer mellan Nikkaluokta och Kebnekaise var fin och terrängen växlade mellan att vara lättsprungen på spänger till att vara ganska stenigt. Under denna sträcka sprang jag tillsammans med tjejerna som sedan vann loppet. Jag har haft en träningsvår med för många förkylningar för att kunna hålla det tempot hela loppet igenom.
Mellan Kebnekaise och Sälka var det platt men stenigt. Man springer förbi Kebnekaise i dalen och det är riktigt vackert. Här passerade vi också det första iskalla vattendraget och efter det var fötterna blöta resten av loppet. Det är viktigt att ha bra strumpor så att man inte får onödigt mycket skavsår eller är blir onödigt kall om fötterna. Några kilometer efter Kebnekaise började det regna och blåsa så väl framme i Sälka passade vi på att köpa Coca Cola och lite chips av en väldigt trevlig stugvärd innan vi gav oss iväg mot banans högsta punkt, Tjäktjapasset, som man passerar efter ungefär 50 kilometers löpning. Det hade hunnit bli ganska blött och lerig när vi tog oss upp mot passet. Väl uppe på passet var det väldigt kargt och stenigt. Vi sprang genom snö och iskallt regn – och smältvatten, över vassa stenfällt och spänger. Nu tyckte jag att smältvattnet var riktigt skönt för jag hade fått skav på lilltårna och i och med det kalla vattnet så domnade fötterna bort ett tag och jag kunde springa utan att känna någon smärta. Kommande sträcka från Tjäktjastugan ner till Alesjaurestugorna på 14 kilometer var den värsta på hela loppet. Det såg lika dant ut över allt och det kändes som om man aldrig kom frammåt. Det var relativt stenigt och med vattendrag som man fick passera med jämna mellanrum. Jag var blöt och kall och jag började se i syne. Alla ledmarkeringar som bestod av stenar med rödmålade toppas såg ut som vandrare och stenar i fjärran blev till stugor. Jag blev riktigt arg när en ledmarkering verkligen såg ut som en vandrare som gjorde armhävningar och jag tänkte att det är verkligen inte rättvist att han har så mycket energi!
Detta var utan tvekan den mest psykiskt påfrestande delen av tävlingen. Väl framme i Alesjaurestugorna gick vi in och fick kaffe av stugvärden. Vi fyllde på med Coca Cola, gjorde lite varm buljong och jag bytte till min torra underställströja och till ett par torra vantar. Sträckan efter Alesjaurestugorna till Abiskojaure var 21 kilometer skulle gå längs en strandbank och vi blev uppmanade att fylla på med vatten innan vi gav oss ut. Någon brist på vatten var det dock inte. Lervälling varvades med bäckar fyllda med regnvatten. Man fick akta sig så att skorna inte blev fast i leran när man halkade fram. Jag tror att den sträckan hade kunnat vara ganska lättsprungen i vanliga fall men i lervällingen var det inte helt enkelt. Ibland kom det spänger och där fanns det buskar som var väldigt blöta och precis i höjd med mina knän vilket resulterade i att jag blev ännu kallare och blötare än tidigare. Efter ett tag lämnade vi sandbanken och gav oss upp längs med berget mot Abiskojaure. Uppe på fjället fick vi bland annat vada genom en sjö där bron var helt borta. Efter 80 kilometer hade vi bestämt sedan tidigare att vi fick börja äta det godis som vi hade med oss. Otroligt gott med godis efter 80 kilometer löpning. Någonstans efter 90 kilometer insåg jag att varje steg jag tog gjorde att jag hade sprungit längre än vad jag någonsin hade gjort tidigare.
Efter att vi hade sprungit ett tag längs kanten på ett berg mot Aboskojaure bad min sambo mig att stanna. Det var kallt så jag satte mig bakom en sten. Då föll min sambo ner på knä (eller någon form av hukande stretching) och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag svarade ganska chockad ja! Jag kan ärligt säga att jag inte kommer ihåg så mycket av omgivningen som han hade valt med omsorg. Jag sprang som i ett lyckorus och helt plötsligt var vi framme vid Abiskojaure vilket innebar att det bara var 14 kilometer kvar till mål.
Regnvattnet hade fyllt på de stora vattendragen och det dånade när vi gick över broarna vid Abisojaure. Sträckan i Abisko nationalpark var som att springa i en bäck. Det vara vatten överallt och risken att snubbla och ramla på en sten eller att trampa snett var överhängande. Helt plötsligt blir vi stoppade av två Engelsktalande vandrare. De sa att vi inte kunde fortsätta. Jag blev irriterad för att jag trodde att de var riktigt berusade och vill hindra oss från att komma i mål. När de strax efter förklarade att de fanns fler löpare som väntade borta i ett vindskydd insåg jag att de menade allvar. Ett vattendrag hade fyllts på av regnvatten och bildat en midjedjup 50 meter lång fors. Om de inte hade stoppat oss så hade det kunnat gå riktigt dåligt. Väl framme i vindskyddet fick vi varma kläder av vandrarna. Vi fick rådet att fylla på med energi och vi kokade buljong. Jag bytte till mina torra strumpor och fick låna en dunjacka. Där satt vi bland sovsäckar och säkerhetsfiltar, 7 löpare med över 100 kilometer i kroppen och 3 kilometer till mål, mat och en varm säng. Efter detta ska jag alltid ha med säkerhetsfillt. En av vandrarna tog sig över forsen för att meddela Abiskofjällstuga och Roland att vi satt fast på andra sidan en fors. Jag blev lite orolig för att vi skulle behöva sitta där resten av natten. När vi blev stoppade vid vindskyddet hade vi vart ingång i strax över 17 timmar. Vi satt i 2-2,5 timmar i vindskyddet och det var riktigt trevligt tyckte jag om man bortsåg ifrån att vi var blöta, kalla och nästan i mål.
Efter ett tag hade vattnet sjunkit undan och vi begav oss mot mål. Sängen har aldrig vart så skön! Dagen efter åt vi en helt magisk frukostbuffé och sa hejdå till alla löpare. Vi fick en tröja och kanske det finaste av allt ett gåvobevis från STF med en meter av Kungsleden per deltagare.
Summerat så var det ett tufft lopp, stenigt och som alltid i bergen väldigt väderkänsligt. Det var dock ett otroligt fint lopp med underbar stämning. Det är nog inte sista gången jag tar mig an Kungsleden. Loppet kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Tack Roland, stugvärdar, deltagare och alla andra funktionärer!
