Frida Karlsson slog igenom på skid-VM i fjol, och tog tre VM-medaljer under årets VM i tyska Oberstdorf. Men att Frida har en bakgrund som friidrottare och duktig löpare är kanske mindre känt. I den här intervjun från 2020 berättar hon om sin träning och kärlek till löpningen.

Text: Minna Tunberger Foto: Hans Berggren

Medan kameran smattrar ikapp med fågelkvittret och solen strilar genom löven på björkarna springer Frida Karlsson med rappa steg. Hon får springa samma lilla sträcka här i Hagaparken i Stockholm, om och om igen.

– En gång till bara, säger fotograf Hans, och Frida tar sig an sträckan igen, med samma leende och målmedvetenhet som tidigare.

– Vi tar det igen, en sista gång, men sakta, sakta. Jag vet att du vill springa snabbt, men för att vi ska fånga ditt steg bäst på bild behöver du sakta ner, säger Hans och Frida bromsar farten.

Hon påminner om en antilop när hon tar sig fram med sina lätta, spänstiga steg, sin stolta hållning och viljan att springa.

Vi känner henne bäst som det längdskidåkande underbarnet. Hon som gjorde sitt internationella genombrott bara 18 år gammal, när hon blev juniorvärldsmästare i skiathlon 2018. Hon tog ett guld och två brons.

Som 19-åring erövrade hon sedan två guld på junior-VM och strax efter det gjorde hon debut på senior-VM 2020, där hon knep tre medaljer, en av varje valör. Genom guldet på stafetten blev hon den yngsta världsmästaren i längdskidåkning någonsin. 

Löparen Frida känner inte alla till på samma sätt. Men faktum är att Frida har älskat att springa sedan hon var liten.

– Jag minns att jag brukade cykla bredvid mamma och pappa när de var ute och sprang. Och hur glad jag blev sen när jag var så stor att jag kunde springa med dem, det var på lågstadiet.

Frida berättar att i september varje år under uppväxten packade hon och hennes familj ihop sina löparskor och satte sig i bilen och körde från hemmet i Sollefteå ner till Stockholm. Där mötte de upp andra delar av släkten, som kom resande från norr och söder, och tillsammans sprang de Lidingöloppet. Det blev en årlig släkttradition, som Frida kom att älska.

Jag kommer aldrig att glömma när jag gick i mål, det var en sådan eufori, jag tyckte att det var det största som hade hänt mig.

Första gången Frida sprang Lilla Lidingöloppet var hon 10 år. Och hon vann.

– Jag kommer aldrig att glömma när jag gick i mål, det var en sådan eufori, jag tyckte att det var det största som hade hänt mig.

Åren som följde, ända upp till 17 års ålder, vann hon alla år i rad. 2016 deltog hon på ungdoms-EM, där hon blev sjua på 3 000 meter. Hon deltog även i Ungdomsfinnkampen på 3 000 meter 2015, där hon blev tvåa. Hon har dessutom ett ungdoms-SM-guld på 3 000 meter. Och 2018 vann hon Lidingöloppet igen, nu i F19.

Men trots att hon var ett riktigt löparlöfte, så blev det inte löpningen som hon skulle satsa på. 

– I Sollefteå fanns det inte någon organiserad verksamhet för löpning, ingen klubb eller så. Löpningen blev mer som en viktig del i längdskidåknings-träningen. 

Fridas mamma Mia, och moster Eva-Lena, har båda varit duktiga skidåkare, så det kanske inte var så konstigt att hon fastnade för just den idrotten till slut.

– Och så har vi ett skidgymnasium i världsklass i Sollefteå, som jag gick på, plus att jag hade fallenhet för sporten, säger hon.

Frida spelade även mycket fotboll och handboll i organiserad form under uppväxten, men lagidrott var aldrig riktigt något för henne.

– Jag kände alltid att jag ville mer än de andra. Jag var mer taggad och ville satsa mer. Det gjorde mig så frustrerad, så det blev naturligt att jag gick över till individuell idrott där jag kunde köra på hur mycket jag bara ville.

Träningsviljan och den outsinliga energin tror hon kommer från mamma Mia, som i dag bland annat är hennes manager och sköter hennes kontakter med media och omvärlden. All korrespondens före fotograferingen och intervjun har vi haft med Mia, som snabbt och glatt svarat på alla frågor kring detta.

– Mamma har jättemycket energi och är min stora förebild i livet. Jag har inte bara inspirerats mycket av hennes glädje för skidåkning, utan också av hennes engagemang och driv. I vår skidklubb är hon både ordförande, vallare och tränare för ungdomar. Pappa har också varit fantastisk genom åren, han har tränat mina fotbolls- och handbollslag och skjutsat till alla träningar.

Hennes pappa är, precis som hennes mamma, manager till Frida. 

– Det är tryggt, de vet vad jag står för och ser till att inga sponsorer eller medier får komma och mjölka ur, de kommer alltid att skydda mig och sålla, de har erfarenheten.

Frida fyllde 21 i augusti, men verkar ändå vara van vid att göra intervjuer. Hon svarar utan tvekan på alla frågor och verkar inte ha något problem med att prata om även de jobbigaste saker. Som det som hände förra vintern: det ofrivilliga tränings- och tävlingsstoppet.

Det var i december 2019 och omgivningens förväntningar var skyhöga på Frida, som hade skördat enastående framgångar i VM säsongen före. Hon hade redan kört världscupspremiären i Ruka i november–december och höll som bäst på att packa sina grejer inför nästa världscupshelg när hon fick det där samtalet från Svenska skidförbundet. Hon skulle stoppas från allt tävlande på obestämd tid, då hennes testvärden inte nådde upp till skidförbundets hälsokriterier. 

– Jag som var så förväntansfull inför säsongen, jag hade redan kollat banskisserna inför kommande tävlingar och var så laddad. Min kalender var fullbokad med tävlingar hela säsongen. Men så visade hälsokontrollerna att min kropp inte var i balans och så blev kalendern sopren, helt tom. Och jag visste ingenting. Skulle jag få komma tillbaka den här säsongen?

Det var så jobbigt, mina dagar är ju annars träning, det är ju det jag har gjort hela livet och är bra på. Allt var kaos inom mig.

Ingen träning, ingen tävling. Vem var hon nu, utan detta? 

– Det var så jobbigt, mina dagar är ju annars träning, det är ju det jag har gjort hela livet och är bra på. Allt var kaos inom mig. Jag grät och grät, och låg mest i sängen och sov. Det blev kortslutning, jag satt inte med taktpinnen längre.

Hon berättar om sin största tillgång som elitidrottare – hennes allt eller inget-mentalitet – den som som driver henne framåt inom skidåkningen. Men hur den i det här fallet var det som stjälpte.

– Jag hade kört på för hårt, hade inte förstått hur viktigt det var med återhämtning och balans, och gick över gränsen. 

Men samma mentalitet hjälpte henne snabbt på fötter igen. Hon torkade tårarna, ville inte tycka synd om sig själv längre, hon gillar inte den känslan, säger hon.

– När vi väl hade gått ut i media och berättat om stoppet så vände det för mig, då kände jag att jag måste göra det bästa av det här. Jag beslutade mig för att knyta näven och ta kampen i stället för att ligga kvar i sängen.

Hon ville inte ha kontakt med omvärlden på ett tag, inte läsa hur journalister spekulerade. I stället släckte hon ner allt vad traditionella och sociala medier heter och umgicks med sin familj och sambon William Poromaa, som också är längdskidåkare i landslaget. 

Man kan kanske tänka sig att det var jobbigt för henne när sambon for iväg på sina tävlingar och hon själv fick stanna hemma. Men så var det inte riktigt.

– Nej, jag var glad för hans skull och när han var iväg följde jag ALLA lopp som gick hemma från tevesoffan. Både längd och skidskytte, säger hon och det glittrar till i ögonen.

– Det blev Vinterstudion från det att sändningarna började tills de slutade, jag älskar att titta på skidåkning.

Hon var plötsligt glad över att få tid till annat i livet, sådant som hon inte hade haft tid till tidigare, som att umgås med vänner. Sådant som andra bara tar för givet, men som inte ryms i en elitidrottares vardag. 

– Jag tror att det här träningsstoppet var nyttigt för mig, det är lätt att man blir sin idrott och att man inte är något annat än det, det tror jag kan bli farligt i längden, funderar hon. 

Nu så här här i efterhand, kan Frida blicka tillbaka på hur hon tränade och förstå vad som egentligen hände. Hon hade nyligen gått ut gymnasiet, på rekordtid gjort ett stort genombrott på seniornivå och ingått i ett nytt lag – Svenska skidlandslaget.

Nu har jag fått hjälp med hur jag ska återhämta mig och hur mycket energi jag måste få i mig för att hålla

– Allting gick så fort och jag hade ju inte så mycket erfarenhet och kunskap om hur jag skulle göra för att min kropp skulle klara av det höga trycket på träningsmängd och livet som elitidrottare och alla krav det innebar. Nu har jag fått hjälp med hur jag ska återhämta mig och hur mycket energi jag måste få i mig för att hålla, säger hon och skalar ännu ett ägg från sin frukosttallrik.

När hon ser tillbaka på det senaste året så känner hon att hon har lärt sig mycket om sig själv och om hur hennes kropp fungerar. Och i dag är hon faktiskt tacksam över tävlingsstoppet och att hon därmed fick chansen att bygga upp kroppen igen och komma i balans.

– Jag hade förmånen att ha bra folk runtomkring mig. Det är lätt att fastna i en bubbla annars, det är viktigt att någon är där och ser en när man är på gränsen till att det går överstyr.

När hon sedan i februari 2020 – efter ett drygt två månader långt uppehåll – fick grönt ljus att träna och tävla igen eftersom hennes värden såg bra ut efter en rad provtagningar, då hade hon knappt tränat på 70 dagar. Hon hade kört en del styrka, men väldigt lite kondition.

– Men jag struntade i att jag kanske inte var i så bra form efter det långa uppehållet. Jag ville tävla, jag hade ju längtat så efter det och efter att få vara med i gänget igen. Det gick bättre och bättre för varje tävling jag deltog i. Jag kände mig stark, timmarna på gymmet hade varit bra för min kropp. 

Och första helgen i mars 2020 vann hon sin första världscupseger under den prestigefyllda tremilen i Holmenkollen och blev därmed den första svenska kvinnan att vinna tävlingen. Hon snuvade Therese Johaug på guldet på mållinjen, efter att ha legat minuten efter henne när över halva loppet var åkt.

Just när Frida var på banan igen – med besked – då kom åter ett plötsligt tävlingsstopp. 

Men den här gången hade det ingenting med hennes värden att göra, den här gången var det ett visst virus som hade kommit hit från Kina. Hon hade precis packat klart väskan för att åka till världscupsavslutningen i Kanada, när beskedet kom att resten av den vårens tävlingar skulle ställas in.

– Först kändes det så jobbigt, det var bara fyra veckor kvar av tävlingar och jag hade äntligen fått medvind igen. Men det är ju som det är, och jag ställde om snabbt och tänkte positivt, att det kommer fler tävlingar och jag har så mycket mer att ge framöver. 

Hon säger att hon vill se hur långt hon kan gå inom längdskidåkningen – utvecklas i alla detaljer i träning och tävling, som gör att hon kommer att åka skidor fortare från A till B. Men egentligen har hon inte så stort fokus på resultatmål – utan hon vill mer se hur långt hon kan utveckla sig själv som idrottare och som person.

– Jag strävar efter att hela tiden göra allt bättre. Jag kan bara påverka mig och min situation och det tänker jag göra till 110 procent. Det är verkligen en förmån att få hålla på med det man tycker att roligast i världen och det ska jag ta vara på, säger hon.

Jag vill se hur bra jag kan bli på löpning. Det är inte alls omöjligt att jag börjar satsa på det. Men det blir på stig, inte asfalt.

Den dag hon slutar med skidåkningen, vill hon satsa på löpningen då, månne, löpartalang som hon är?

– Absolut, jag vill se hur bra jag kan bli på löpning. Det är inte alls omöjligt att jag börjar satsa på det. Men det blir på stig, inte asfalt.

Hon berättar att hon springer väldigt mycket för att vara skidåkare. Det bästa är enkelheten, säger hon, att det är så skönt att slippa all utrustning som behövs vid skidåkningen, och bara kunna dra på sig shorts, t-shirt och löparskor och ge sig ut i närområdet. Löpningen är också bra barmarksträning under lågsäsong för skidåkningen: 

– Det ska vara kuperat och tufft, jag springer ofta med min kille uppför Halstaberget i Sollefteå och uppe i bergen där. Vi springer med stavar och kör mycket intervaller, och jag jagar ständigt höjdmeter. Jag tycker att Lidingö är en platt bana, haha.

Frida tycker om att vara ute i naturen, gillar när det går fort och när hon följer ”en mysig stig”.  Hon är tvådelad, säger hon, å ena sidan gillar hon snabba tider, å andra sidan känslan när det flyter och man är ”studsig i steget”.

Ibland springer hon även lopp – men bara om det finns några i närheten av där hon befinner sig just för ögonblicket. 

– Det är inte så att jag åker land och rike runt för att springa lopp, jag har ett så otroligt späckat träningsschema för skidåkningen. 

Förutom Lidingöloppet, då, släkttraditionen:

– Jag tror att jag ska åka ner till Stockholm och springa 30-kilometerdistansen efter sommaren, om det inte ställs in på grund av corona.

(Det blev tyvärr inget vanligt Lidingölopp under 2020 utan ett virtuellt arrangemang, reds. anm.)

Läs också: Moa Lundgren – den skidande löptalangen

Fakta: Frida Elisabeth Karlsson

Ålder: 21 år, fyller 22 i augusti.

Bor: Sollefteå.

Skidklubb: Sollefteå Skidor IF.

Är: Elitlängdskidåkare men har även varit friidrottare i löpning och deltog på ungdoms-EM 2016 i Tbilisi Georgien, där hon blev sjua på 3 000 meter med tiden 9.53,34, och i Ungdomsfinnkampen på 3 000 meter 2015. Hon har dessutom ett ungdoms-SM-guld på 3 000 meter. Hon har tidigare spelat division 2-fotboll för Remsle UIF FF. 

Familj: Pappa Leif Medin och mamma Mia Karlsson (tidigare längdskidåkerska). Äldre systern Fanny och yngre systern Hannah. Pojkvännen William Poromaa, även han längdskidåkare.

Skidkarriär: Hon vann ett guld och två brons vid junior-VM 2018. Debuterade på seniornivå vid VM 2019, där hon knep tre medaljer, ett guld, ett silver och ett brons. Genom guldet på stafetten blev hon den yngsta världsmästaren i längdskidåkning någonsin. Säsongen 2019/2020 vann hon sin första världscupseger under den ärofyllda tremilen i norska Holmenkollen och blev därmed den första svenska kvinnan att vinna tävlingen. På årets skid-VM i Oberstdorf (2021) tog hon två silvermedaljer, en i skiathlon och en på 10 km fri stil, samt ett brons på 30 kilometer.