Terrorn får inte vinna

Terrorn får inte vinna


– En märklig känsla att vakna upp dagen efter ett terrordåd i min hemstad. Det var inte en mardröm. Jag har i mitt yrke som journalist varit i ett par städer som drabbats av terrordåd. Det medborgarna brukar göra är att gå samman, visa värme och medmänsklighet. Att Stockholmarna visade prov på det igår var lätt att följa via sociala medier och det gör mig både rörd och stolt. Stockholmare som brukar beskrivas som kalla och egotrippade bevisade den raka motsatsen. Nu gäller det att fortsätta i den riktningen.

Fredagens händelser påminner mycket om terrorattacken i Nice förra sommaren. Då använde gärningsmannen också en lastbil för sin ondska. Terrorhoten duggade därefter tätt och länge var det oklart om staden skulle hålla det berömda maratonloppet mellan Nice-Cannes. Det gick till slut av stapeln i november.

Motiveringen: Vi måste fortsätta leva våra liv, annars vinner terrorn. Många löpare hade rest till Nice för att springa loppet i solidaritet och för att visa en gemensam styrka och värme. Jag hoppas få uppleva detsamma under Stockholm Marathon om två månader.

//Thomas Pickelner

Läs hela Thomas reportage efter Nice-Cannes Marathon som fanns med RW #2 1017

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Milano Marathon – bästa sättet att turista på

Milano Marathon – bästa sättet att turista på


Milano Marathon går av stapeln i april varje år. Unikt är att drygt 15 000 av löparna springer loppet som en stafett. I år tävlade loppets sko-sponsor Under Armour, i samarbete med Runner’s World, ut en startplats i stafetten. Nu är loppet avgjort och vi har stämt av upplevelsen med Rebecca Eriksson som fick hänga med till Milano!

Milano Marathon kan även springas som en stafett, vilket drygt 15000 löpare gjorde i år. Loppets skosponsor Under Armour bjöd i samband med loppet ner åtta löpare från Norden som fick chansen att springa loppets stafettinslag i två olika lag. Sträckorna varierade från 7–13 kilometer. Vi ställde några frågor till Rebecca Eriksson som var den lyckliga vinnaren i Runner’s Worlds tävling av resan till Milano Marathon tillsammans med Under Armour.

Rebecca tillsammans med en av sina stafettkompisar

Vad är skillnaden på att springa i lag mot att springa själv?
– Man delar både peppighet och nervositet med varandra och ”slipper” således hålla det för sig själv. Jag älskar att springa lopp på egen hand och känslan av att ha klarat något alldeles ensam. Men som lagidrottare i grunden så vurmar jag för teamkänsla och gemensam kraft. Med en stafett får man helt enkelt det bästa av två världar, både ett eget lopp i form av den egna sträckan samt ett gemensamt mål för alla att försöka nå. Dessutom får man avsluta med en hederlig, svettig gruppkram!

Vilken sträcka sprang du?
– Sträcka två, den var ganska exakt 10 kilometer.

Hur gick växlingen?
– Bra – till slut, haha! Jag gjorde en grov miss och tog mig först till fel växlingszon. Men eftersom jag alltid vill vara ute i god tid hann jag ändå placera mig i korrekt zon tills det var min tur att springa iväg. Själva växlingarna var tjusningen i loppet, att mötas av kompisen som precis sprungit och få en highfive och sista peppen inför sin egen sträcka.

Du sprang ju i Under Armours nya sko INFINITE. Vad tyckte du om skon?
– Den var inte bara väldigt snygg, utan den satt även skönt på foten och hade en perfekt dämpning. Skon känns lätt och ventilerade bra samtidigt som den höll fötterna torra – trots regnet som duggade nästan hela loppet.

Vad tyckte du om att springa i Milano?
– Det är alltid roligt att springa på andra platser än vad man vanligtvis gör, speciellt i nya städer. Jag vill påstå att det inte finns ett bättre sätt att turista än att ge sig ut och springa. Det var en relativt lättlöpt bana med få backar och breda gator att ta sig fram på, och italienarna var glada längs med banan.

Har du några tips eller andra lärdomar för andra som är sugna att springa ett stafettmaraton?
– Gör det, det är kul! Titta bara en extra gång på kartan var din växling ska ske så att du tar dig till rätt plats på första försöket. Och som i alla lopp: sänk axlarna, var lagom nervös, njut av andra löpare och få och ge energi till och från dem genom att ha roligt längs banan. ”Happy runners” smittar av sig.

Rebeccas vinnande motivering till varför just hon skulle vinna resan till Milano med Under Armour Nordics löd:

  • Är nyförälskad i löpning.
  • Sen gammalt förälskad i Italien.
  • Träffar gärna likasinnade och oliksinnade för att bli inspirerad och även få möjlighet att inspirera.
  • Behöver något KUL att se fram emot!
  • Älskar glass och har hört att den ska vara magisk i Milano! 

Nyfiken på skon som Rebecca sprang i? Läs mer om Hovr Infinite här

Sommarens coolaste löparglasögon på köpet!

Sommarens coolaste löparglasögon på köpet!


Löpare: Charlotte Karlsson

Inför sommarens alla härliga löprundor har du nu möjlighet att göra ett riktigt klipp!
Prenumerera på RW och få ett par snygga Sunpocket Atletics sol/löparglasögon till ett värde av 890 kr på köpet! 

Passa på!
10 nummer av RW, värde 990 kr (butiksvärde)
1 par Sunpocket Athletics, värde 890 kr

Sammanlagt värde 1 880 kr!

För endast 699 kr! 

Du sparar hela 1 181 kr!

Ja tack ta mig till erbjudandet! Klicka här!

 

Är du redan prenumerant?
Klicka här, så kan du köpa ett par Sunpocket Athletics till kanonpris. 

Erbjudandet gäller i Sverige och så långt lagret räcker.

 

Run in My World: New York City

Run in My World: New York City


Knox Robinson är skribent, DJ, och en av grundarna till Black Roses Run – en av New Yorks hetaste ”running crews”. Här berättar han om energin som gör att New York ständigt rör sig framåt.

Löpningen som fenomen har förändrats. Löpning är inte längre bara en hobby eller en fritidsaktivitet – något man måste genomlida för att bli av med några trivselkilon. Tack vare några få visionärer i städer runtom i världen har löpningen utvecklats till en egen kultur. En livsstil. En mötesplats som hyllar olikheter och styrka.

I en serie artiklar, som produceras i samarbete med Jaybird, pratar vi med några av dessa visionärer om varför löpning är det bästa sättet att upptäcka en ny stad. Här möter du Knox Robinson. Den förra chefredaktören för FADER magazine är numera verksam som DJ, skribent och mindfulness-expert och grundare av Black Roses Run – en av New York Citys hetaste ”running crews”. Här berättar han med egna ord om hur det är att springa i hans värld.

* * *

”När jag och min partner kom på idén att skapa en icke-traditionell löpargrupp, Black Roses NYC, handlade det inte om att vi försökte ’göra’ något. För oss handlade det om att skapa en plattform för alla de som hakade på löparboomen under 2011 och 2012. Då kom det fram massor av nya löpare från oväntade håll och med olika bakgrund. Black Roses ger dem ett sammanhang där de kan dela med sig av sina idéer om vad löpning och kultur är. Jag vill att Black Roses ska spegla upplevelsen av världens bästa stad ­– en stad ständigt på jakt efter det unika, det vackra.”

Upplevelserna
”Som löpare i New York City måste du delta i och kommunicera med staden som vore den ett levande väsen. Det låter kanske löjligt, men vi väljer alltid rundor som har en speciell, lite dold energi. Vi springer längs vattnet så ofta vi kan. Av säkerhetsskäl och för upplevelsens skull undviker vi trafikerade stråk, även om det vore coolt att hoppa över bilar. Vi är verkligen en del av staden – både den mänskliga och den fysiska.”

”Det är en av anledningarna till att vi älskar att springa längs The High Line, en gammal tåglinje som löper längs västra sidan av Manhattan. Den får oss att reflektera över beständigheten i det vi gör. De ursprungliga träd och grässorter som har planterats på The High Line fanns en gång i tiden över hela Manhattan. Och The High Line var en gång i tiden en järnväg för industrin, och nu är det en park. Saker och ting förändras, och människor förändras. Därför är det viktigt att ta vara på stunden – att ta vara på varje löprunda.

 

Ljuden
”Jag har en bakgrund inom musik, och var tidigare chefredaktör för FADER. New York är en musikalisk stad, tack vare sin kultur. Staden är en smältdegel när det gäller all sorts musik, från jazz och hiphop till salsa och afro-kubansk musik till fantastisk indisk klassisk musik.

Jag lyssnar inte alltid på musik när jag springer. Ibland, som under hårda tempopass, försöker jag att inte fokusera så mycket på puls och fart och stegfrekvens utan istället ta in stadens vibbar – och det får jag energi av.”
”Det är först nyligen som jag har börjat lyssna på musik när jag springer, inte minst tack vare nya, bättre tekniska produkter. Jag lyssnar på två sorters musik när jag springer: antingen en
Jay Electronica mixtape, eller en från Mos Def där han rappar till låtar av Marvin Gaye. Så det blir mest sådant, och så har jag en låtlista med mer spirituell musik som jazz, eller sax med sitar och harpa: Coltrane, Pharaoh Sanders, Carlos Santana. I princip kan det bli antingen spirituell jazz eller musik med lågt BPM, som ’trap music’. Jag har skapat en egen låtlista tillsammans med Jaybird som speglar min upplevelse av att springa genom New York City.”

Smakerna
”Vi har två grundprinciper när vi planerar våra rundor. Dels vill vi att underlaget ska ha en viss struktur; den där råa känslan som väcker fötterna till liv, som man hittar i hamnen i Brooklyn eller på en byggarbetsplats efter stängningsdags. Dels vill vi att våra rundor ska avslutas på en riktigt bra restaurang – som i sin tur gärna får ligga ett stenkast ifrån en skivaffär.”

Loppet
”Jag har sprungit New York City Marathon 9 gånger. Att springa världens största maraton med över 50 000 andra löpare gör dig omedelbart till en del av New York. Man känner direkt en samhörighet med staden, och inte bara rent fysiskt. Att springa genom New York är en fantastisk upplevelse, som mycket väl kan vara i paritet med att få se sina barn födas.

Veckan före loppet förbereder sig hela staden för maran, räcker ut en hand, välkomnar dig. Som en gång i slutet av ett träningspass när en taxi började köra jämsides med mig. Efter ett tag lutade föraren sig ut och ropade: ’Looking good!’

New York City och dess invånare respekterar dig när det drar ihop sig mot maran. Det betyder däremot inte att cyklister och taxichaufförer inte försöker köra över dig, eller att dina kollegor inte blir trötta på att lyssna på ditt träningssnack. Däremot kommer okända människor att hälsa på dig, berömma dig för din insats och försäkra dig om att det kommer att gå bra på loppet.”

* * *

Läs mer i Runner’s Worlds och Jaybirds artikelserie om löpande visionärer i Tokyo, London, och Chamonix och om hur de utvecklar löpningen som kulturellt fenomen.

 

Run in My World: Chamonix

Run in My World: Chamonix


Ultralöparen och UTMB-mästarinnan Rory Bosio om varför hon alltid vill tillbaka till sagolandskapen i de franska Alperna.

Löpning som fenomen har förändrats. Numera är löpning inte bara en hobby, en aktivitet att plåga sig igenom för att gå ner några kilo. Vår sport har blivit en egen kultur, en livsstil, mycket tack vare ett fåtal visionära eldsjälar runt om i världen. De har bidragit till att göra löpningen till en samlingsplats för mångfald och styrka. Det här är den fjärde artikeln där Runner’s World i samarbete med Jaybird, pratar med några av dessa visionärer om varför det bästa sättet att lära känna en plats på är – genom att springa.

Möt ultralöparen Rory Bosio från USA. Den 34 år gamla sjuksköterskan arbetar till vardags inom intensivvården, och slog igenom i världseliten på ultradistanserna genom att vinna det legendariska Ultra-Trail du Mont Blanc (UTMB) 2013. Bosio skapade historia i de franska Alperna det året genom att bli den första kvinnan att springa det 170 kilometer långa loppet under 23 timmar. I dag spenderar Bosio sina sommarmånader med att bo och springa i Chamonix, Frankrike – start- och målplats för UTMB och en av de hetaste platserna just nu i trailvärlden.

Så här är det att springa i Rorys värld – enligt henne själv:

”Att springa är min nyckel till lycka. Enkelt uttryckt, jag är som lyckligast när jag är ute och springer i bergen, antingen ensam eller med ett par vänner. Men även om jag älskar själva löpningen i sig, så är den egentligen mest ett sätt för mig att få vara ute i naturen. Jag känner mig fri och full av glädje när jag är omgiven av den vilda, vackra och naturliga världen – inte minst i Chamonix.”

 

Vill du se resten av Jaybirds Run Wild–filmer, klicka här.

”Jag vann UTMB 2013 och 2014. Jag älskar inte att tävla, men om jag kan prestera något så när bra i andras ögon då är det grädden på moset för mig. Min inställning handlar mer om att bara ge mig ut och ha en fin dag i bergen, att ta vara på ögonblicket. Det är något med Chamonix som gör att just det är lättare här än på andra ställen. Jag blev så förtjust i området och tävlingen att jag numera återvänder hit för att bo och springa här varje sommar.”


VYERNA

”Chamonix är oerhört vackert – en bergsby som är omgiven av de dramatiska bergstopparna i granit på både den franska och den italienska sidan. Vyerna är som bäst när du befinner dig ovanför trädgränsen, löpandes.

De flesta lederna här består av stigar, vilket jag föredrar. Det får mig att minnas hur det var att springa terränglopp som barn. Jag har tappat räkningen på hur många stigar jag har sprungit här genom åren, men det handlar om hundratals kilometer. Man tröttnar aldrig.

På sommaren växer det vilda blommor överallt. Ledsystemet i området är välskött, och vart du än vill springa finns det en stig eller led som tar dig upp på det berg eller den topp du vill nå.”


LJUDEN

”Jag springer oftast ensam, så jag brukar dela upp mina pass: ena halvan springer jag med en podd eller musik i mina lurar, andra halvan springer jag i tystnad. När man springer nära en by hör man ofta ljuden av vardagslivet där – som kyrkklockorna som ringer varje halvtimme. Det är väldigt charmigt. Men ju högre upp du kommer desto tystare blir det, särskilt när du har passerat trädgränsen.”

”Man hör löven rassla i vinden, fåglarna som kvittrar. Kossor och får som betar på hög höjd, med klockor runt halsen. Jag älskar det. Jag springer där uppe på berget och tittar ner på en äng eller i en liten dal och ser hundratals kor och får. Jag kan fortfarande höra deras klockor.

När jag är ute och springer i fem, sex timmar lyssnar jag på musik eller på en podcast under ungefär halva tiden. Min spellista är en mix av topplistemusik och sånt som tonåringar inte lyssnar på. Jag har skapat en spellista i samarbete med Jaybird med en del av den musik jag älskar att lyssna på när jag springer omgiven av den fantastiska miljön i Chamonix.”


SMAKERNA

”Maten här är magisk. Jag börjar min dag med en frukost bestående av havregrynsgröt med chiafrön, nötter och blåbär. Till det dricker jag en stor kopp kaffe. På det kan jag springa i flera timmar. Ska jag vara ute extra länge tar jag med mig en smörgås eller två, antingen en croissant med smält fransk ost på eller ett rejält bröd med mycket nötter och frön. Till det har jag lite tomat och avokado. Och det är ingen hemlighet att min konsumtion av rött vin och ost peakar när jag är här …”


ETT ANDRA HEM 

”Jag har lärt känna många andra löpare här genom åren. Chamonix är lite som ett Förenta nationerna i miniatyr; här finns människor från England, Australien, Sydamerika. Du behöver inte heller kunna prata flytande franska för att klara dig här. Min franska är förfärlig, och när jag börjar prata på min knackiga, brutna franska byter invånarna direkt till engelska. Men Chamonix är en turistort och ekonomin är beroende av turister så de har inga problem med det. Så fort du kommer ut på lederna så slipper du allt det där. Alla jag har lärt känna här bor i Chamonix på grund av bergen. Det är sådana människor jag älskar. Det här är den perfekta platsen för trail- och bergslöpning – och så har de dessutom den där franska livsstilen med fokus på det goda här i livet. Det är som hämtat ur en saga.”

****

Håll koll här för nästa del i serien Run in My World där Runner’s World och Jaybird utforskar andra heta platser i löparvärlden och hur de lokala eldsjälarna utvecklar vår sport.


Text:
Redaktionen/RORY BOSIO

Presenteras i samarbete med Jaybirdsport

Italien från kust till kust

Italien från kust till kust


Vi är tolv svenskar som inte riktigt vet vad vi har gett oss in på. Under fyra dagar i juni ska vi springa genom Italien. Det känns lite nervöst men samtidigt väldigt spännande. Vi känner knappt varandra, bortsett från våra egna lagmedlemmar, och vi kommer från olika bakgrunder med olika erfarenheter av löpning. Det vi vet med säkerhet är, att vi alla är här av samma anledning – vi älskar löpning!

Vi har samlats i staden Cattolica på östkusten för att springa Italy coast to coast. Det är ett äventyr som man genomför tillsammans med minst tre vänner. I mitt lag hade jag sällskap av tre vänner från löparforumet ASICS Frontrunner.

Benen flyger fram

Första dagen består av fyra delsträckor som är mellan 13 och 22 kilometer långa. Alla i laget ska få springa varsin sträcka. Alla ska få snöra på sig skorna och känna hur det är att löpa genom Italien, vi är förväntansfulla likt barn på julafton. Före lunch hinner vi med två delsträckor som tar oss från Cattolica till en liten bit in i landet. Jag springer andra delsträckan. Det är en vacker runda som börjar tufft med 9 kilometer stigning. Hjärtat och benen får jobba, men utsikten på vägen upp gör varje steg värt att springa – det är gröna, böljande landskap så långt ögat når, kryddat med lapptäcksliknande odlingsfält. Med cirka 4 kilometer kvar till mål på min delsträcka uppenbarar sig en turkos insjö omgärdad av ståtliga berg. Benen flyger fram nerför sluttningen, och snart är jag framme, tänk om jag kan svalka mig i sjön?

Det är totalt 13 lag som deltar i loppet med deltagare från olika länder som England, Belgien, Israel och Spanien. En del snabba, en del mindre snabba. En del tävlingsfokuserade, en del mindre tävlingsfokuserade. Män och kvinnor. Äldre och yngre. De här olikheterna tycker jag är den stora charmen med loppet. Alla kan delta. Varje delsträcka har en gemensam start och alla får avsluta sin delsträcka i det tempo som passar. Det spelar således ingen roll om ditt lag var först eller sist på föregående sträcka. Vi hejar fram alla lagen både vid start och mål. Det viktigaste är inte tävlingen, det viktigaste är upplevelsen. De italienska arrangörerna påpekar detta med jämna mellanrum på charmig italienengelska: ”Don’t forget the view. It’s beautiful. It’s a little bit up, a little bit down, then up again, and VERY beautiful. No problem”.

Artikelförfattaren får langning i solen. Foto: Thomas Pickelner

Minst en löpare från varje lag springer respektive delsträcka och de andra lagmedlemmarna får transportera sig med bil. På majoriteten av delsträckorna kan bilen följa löparen längs vägen och bara på ett fåtal sträckor får löparen klara sig själv någon kilometer. Tack vare den starka supporten av mina lagmedlemmar i bilen känner jag mig trygg inför varje start och jag behöver inte starta med extra energi, extra kläder eller löparväska innehållande vätskeblåsa eller liknande. Bilen och lagmedlemmarna finns alltid där och servar mig. Det enda jag behöver är ett par löparskor, sen kan jag ge mig iväg. Det är en frihetskänsla.

Det finns så klart en del utmaningar med ett äventyr som detta. Förutom att det är runt 30 grader varmt ska du och din kropp klara av att springa i fyra dagar. Kroppen ska vara stark och vätske- och energinivåerna ska hållas stabila. Många delsträckor är väldigt kuperade, samt på asfalt, vilket gör att man känner sig ganska mör i benen efteråt. Vissa morgnar är man mer stel än andra och alla har vi olika tips och tricks för att lösa detta. Vissa stretchar eller kör yoga på morgnarna och kvällarna. Andra smörjer in sig. Vissa gör ingenting och det går bra ändå. Som sagt, alla har vi olika erfarenheter av löpning och alla kroppar fungerar olika.

En resa för smaksinnet

Upplägget ser ungefär likadant ut varje dag: Vi går upp tidigt för att äta frukost á la Italien, ibland bara bröd, sylt och en croissant. (Jag skulle vilja påstå att frukost inte är italienarnas starkaste sida men man kan alltid få en sagolikt god kaffe. Som vanligt gör italienarna de löpande kaffekonnässörerna nöjda!) Efter frukost avverkas två delsträckor innan det är dags för lunch. Lunchen serveras oftast på en lokal restaurang eller på ett tillfälligt uppdukat bord i den by vi är i för tillfället. Allting känns väldigt gemytligt och italienskt. Efter lunch är det vanligtvis en delsträcka kvar innan dagens löpning är avklarad. På kvällarna finns det gott om tid att utforska den stad vi befinner oss i, umgås med de andra lagen och förbereda kroppen för nästa dag.

Vår löpning genom Italien är inte enbart löpning genom fantastiska landskap och härligt umgänge med likasinnade. Det är även en resa för smaksinnet. Om frukost, enligt mitt tycke, inte är italienarnas bästa sida kompenserar de med att leverera underbar mat och goda viner dygnets resterande måltider. Närmare kusterna serveras fisk och skaldjur direkt från havet. Inne i landet får vi kött och grönsaker av bästa kvalitet. När vi springer genom Toscana bland olivlundar, vingårdar och böljande gröna kullar, serveras viner som säkerligen producerats på någon av de vingårdar som vi löper igenom. För att inte tala om all god glass som tillverkats i stövellandet!

Att få åka på en resa som kombinerar löpning med den italienska naturen, maten, kulturen och umgänget med de andra lagen är helt magiskt. Att få skymta kuststaden Cecina di Marina, när jag närmar mig slutet på dag fyra är också häftigt. Det är så skönt att äntligen se horisonten igen, efter alla kilometer genom landet. När jag har sprungit igenom en stor pinjeskog uppenbarar sig en magnifik strand och havet som ser så inbjudande . Jag vill definitivt åka tillbaka nästa år.

Svenskarna i stafetten. Foto: Thomas Pickelner

Det här är Italy coast to coast

Vad: Ett lopp på 220 kilometer som går i juni varje år från staden Cattolicia på italienska östkusten till staden Cecina di Marina på västkusten. Det är en stafett där man i lag om fyra personer springer olika delsträckor under fyra dagar. Medan en av lagmedlemmarna springer följer resten efter i bil.

Vilka kan delta? Alla kan vara med och nivån på deltagarna är väldigt varierad. Varje delsträcka har en gemensam start och alla får avsluta sin delsträcka i det tempo som passar.

LÄS MER OM RESAN OCH HUR DU SJÄLV FÖLJER MED HÄR!

Run in My World: Tokyo

Run in My World: Tokyo


Fotomodellen, DJ:en och löparprofilen Lono Brazil III crew leader berättar om skönheten hos en stad som håller på att förälska sig i löpning.

Löpningen har förändrats. Det är inte längre bara en hobby eller något man genomlider för att gå ner några kilon. Inspirerad av löparprofiler världen över har sporten istället blivit en egen kultur och en livsstil. En samlande plats som hyllar olikheter och allas styrkor. Vi har, i samarbete med Jaybird, pratat med några av de här profilerna och frågat vad som gör löpning till det bästa sättet att närma sig en stad på.

Här kan du läsa, med deras egna ord, om hur det är att springa i just deras värld.

* * *

När jag växte upp och fick ett kreativt jobb passade jag inte riktigt in i den traditionella löparkulturen. Och som löpare passade jag inte in på den kreativa scenen. Det var inte förrän jag började springa med The Bridgerunners 2012 (anses vara den första running crew) och Black Roses (grundad av running crew-pionjären Knox Robinson) i New York, som jag kände att jag hittade rätt. Mina två världar, löpningen och kreativiteten, förenades.

När jag flyttade tillbaka till Tokyo där jag växte upp, hittade jag en liknande löpargrupp, Athletic Far East Club (AFE). Vi träffas och springer på onsdagar, men det är som att löpningen nästan kommer i andra hand, det viktigaste är att man ska umgås med kompisarna. Träningen blir av, men efter din egen plan. Och man ser löpare som man aldrig skulle trott vara löpare.

 

Inom musiken, eller modevärlden eller konsten, tenderar människor att hålla sig borta den traditionella sidan av idrott. Och inom den traditionella hälsoinriktade idrottsvärlden ser man inte så många med kreativa yrken. Men inom grupper som AFE så träffar man likasinnade. Min grupp inspirerar mig, du kan vara musiker eller vad som helst, och det är det bästa. Det krävs bara en kropp för att kunna gå ut och springa och när du har hittat en community med ett gemensamt intresse så kommer sammanhållningen automatiskt.


Sevärdheterna

Här i Tokyo slutar man inte jobba förrän ungefär klockan 19, så vi ger oss inte ut och springer förrän vid niotiden på kvällen. AFE träffas varje onsdagskväll vid ett badhus mitt i stan. Det är en väldigt typisk japansk grej, det där med badhusen. Jag gillar egentligen inte att springa där alla andra springer, som vid kejasarpalatset, men på onsdagarna springer vi raka vägen till Shibuyakorsningen, en riktig turistmagnet i hjärtat av Tokyo.

Vi springer genom människohavet och ljusen mitt i stan eftersom det här inte är ett regelrätt träningspass, det är ett socialt pass. Tokyo blir allt mer populärt bland turister och vi välkomnar verkligen besökare. Och vem skulle inte vilja springa genom just Shibuyakorsningen? I vanliga fall stannar folk bara och tar en bild men när man springer genom den blir det en helt annan upplevelse.

Efter vår knappa halvmil långa löptur följer vi de japanska sederna och går till badhuset, som är som ett spa, och tvättar oss. Det är en väldigt gammaldags grej att göra.

Ljuden

Att springa genom Tokyo är mycket mer fridfullt än man kan tro. Ja visst, det är hektiskt, men en annan typ av hektiskt än på många andra ställen. I Tokyo kan man höra sig själv tänka. Det är inte fullt så galet som det verkar.

Det finns gånger då jag bara vill komma bort från allt och inte lyssna på musik när jag springer, men jag springer ofta med musik. Musiken sätter tempot för min löpning. Det är så jag skapar spellistor. Jag har skapat en tillsammans med Jaybird och den har en mix av musik så att det alltid finns något som passar för just det pass du ska köra.

Smakerna

Efter våra onsdagspass går vi alltid ut och tar något att dricka. Om det är fint väder tar vi med oss några öl och går vi till en parkeringsplats nära badhuset där vi träffas. Jag brukar oftast köra på japansk öl. En annan favorit, som du kan köpa i livsmedelsaffärerna, är grönt te blandad med sake, som en drink. Det är uppfriskande!

Om vi inte hänger ute brukar vi gå till en kinesisk restaurang i närheten och äta stekt ris eller stekta dumplings.

Stilen

Löpningen i sig är en ventil där du kan få ut tankar du har i huvudet. Du springer och låter kroppen släppa loss. För mig, och många av mina lagkamrater som också har kreativa yrken, är löpningen också ett sätt att få uttrycka sig genom vad vi har på oss.

Ja, man vill ju ha funktionella träningskläder, men man vill också känna sig bekväm. När jag bestämmer vad jag ska ha på mig när jag springer brukar jag utgå från en viss färgskala och inkluderar plagg som inte är löparkläder. Till exempel kan jag ha en keps eller hatt från min affär Union Tokyo – Tokyogrenen av L.A. Streetwear Boutique. Kläderna är inte designade för löpning, men de sticker ut och ger mig möjlighet att visa vem jag är. Att sätta ihop en cool löparoutfit och gå ut och springa är ett bra sätt att hitta sitt uttryck utanför sitt vanliga jobb.

Känslan

Det finns ett surr i Tokyo runt de Olympiska spelen som ska äga rum här 2020. Folk anstränger sig att leva mer hälsosamt och har till exempel börjat springa. Det är lite av en hemlighet ända tills du kommer hit, men Japan har en riktigt häftig löparkultur – det finns en enorm löparcommunity här. Olympiska spelen har verkligen uppmuntrat människor att komma ut och svettas.

* * *

Håll utkik efter kommande delar av Run My World i Runner’s World och andra sätt som Jaybird utforskar den globala löparkulturen och hur communities världen över utvecklar sporten.