Hopplahej. Hemma igen. Och liten promenad till gymmet för några försiktiga steg på rullband. Men först på med den här:

Runner in Red. Ingen falsk blygsamhet här inte.

Det blev en mil. En långsam en. Det blev lite rodd, lite gnisslande stretch. Resan hem från Amerika hade varit lång.

Sista natten i Det stora äpplet (vi hade nu också lärt oss att NY kallas det stora äpplet pga en hästtävling i NY på 20-talet, att vinna den var som att få ett riktigt stort äpple … för en häst), och brorsan och jag hamnade på puben Old Amsterdam.

Vi skulle bara dricka någon pilsner, och sen gå och lägga oss. Det var vi rörande överens om. Ingen av oss har lärt sig sova på flyg, så det gällde att sova fint innan.

Men puben var kul, med väldigt många olika ölsorter. Väldigt svårt att bestämma sig för en. Oartigt rent ut sagt. Och öl är ju också en slags sportdryck, med massor av kolhydrater. En utmärkt dryck för rehab. Så snart var vi också rörande överens om att testa åtminstone två. Kanske tre …

Först ut var en koscherbira (på rituellt slaget vete, tror vi i alla fall, servitrisen bara log outgrundligt ), av det gammaltestamentliga märket He´Brew. Den gick i 8,3 % klassen.

Den slog till fint i våra känsliga maratonkroppar. Hade vi haft kindtofsar som de ortodoxa judarna i Williamsburg, hade de krullat sig ett varv extra.

Efter den pekade vi på flera andra kranar, som ingen av oss dock riktigt kommer ihåg namnet på. Whiskyn minns vi dock: Lagavulin, single malt, 18 år.

Hade vi haft kiltar på oss, hade de fladdrat runt våra knotiga knän som en gång kjolen runt Marilyn Monroe. Jeansen höll dock för trycket.

Sen kom vi i samspråk med en bargranne, Justin, ur-newyorkare. Han tyckte absolut att vi borde besöka Nicks jazzklubb. Harlems bästa. Gratis inträde. Alla supermusiker som spelade downtown brukade trilla in där lite senare på kvällen, och jamma loss.

På St Nicholas Avenue, 147 th street. Jultomtens Aveny, den kommer ni väl ihåg. Sa Justin.

Det trodde vi nog. Snart jul och allt.

Men vade inte lite farligt i Harlem då, undrade brorsan.

Närå, sa Justin. You gonna do great with your accents!

Så vi fångade en taxi. Vi åkte iväg. Vi kom så mycket Uptown man kunde komma. På toppen av Sugar Hill.

Och hamnade här:

http://brokeassstuart.com/2010/07/02/st-nicks-pub

 

Där blev vi länge. Det var tryck. Det var drag. Det var ös. Ylande trumpeter, sorgsna saxofoner. En jättelik svart man som sjöng så alla hjärtan darrade.

Öppnade man en järndörr bakom muggen kom man ut på en bakgård. Där satt La Diva med sitt hov. Hon fyllde 63 år den här dagen. Hon sålde egna skivor. Brorsan köpte två.

Det var One of Those Nights. Sista tuggan ur det stora äpplet.

Och det blev dags att åka hem. Det var sent. Det var tomt på gatan. Det var lååångt hem.

Men så gled där upp en stor svart bil. Knack knack på rutan. Rutan vevades ned.

Och jag hörde mig själv säga, halv tre på natten, high up in Harlem:

– Is this a black cab?

Brorsan bleknade. Den svarte mannen bakom ratten frös till is.

Nä, mannen bakom ratten skrattade glatt.

– It sure is!

Ett gäng dollar senare sov vi sött i våra sängar.

Only in New York, Kids, Only in New York!!

 

 

 

 

---

 

I förrgår löpning, i dag Brooklyn, och möte med Nicole Krauss, som skrivit den här:

 

 

Brooklyn, känns lite läskigt. Tänk om man går vilse. Har aldrig varit där förut. Tänkte jag. Men där tänkte jag fel. Sprang ju där i går.

Så om jag springer … kan jag inte gärna gå vilse!

 

---

 

Ja. fy f-n. Ännu en mara att lägga till handlingarna. Det blir nog den sista. Har jag sagt det förut? Säkert 20 gånger.

Det blev en dyr mara. Det var kallt så in i h-vete på morgonen. Klev ut på gatan i korttights, vilket impade på alla utom reseledaren. Hade haft en målbild i sömnen i drömmen. Hade VISUALISERAT värme. Men verkligheten hann snabbt ifatt. Håren på mina ORAKADE ben stod rakt ut. Fick rota upp långtights och en massa tröjor jag hade tänkt jag skulle ha EFTER loppet. 1,2,3,4 lager, och så en plastpåse på det. Frös ändå. Tänkte försöka tänka positivt. Att du fryser betyder att du har för lite underhudsfett, betyder att du är en smal jävel, betyder att du är en lätt jävel, betyder att du är en snabb jävel. Värmde föga.

Och dyrt som sagt. Vid ingången till corallen fick jag veta att det var ungefär 1 km (nästan) till platsen där man skulle lämna in överdragskläderna. Jag skulle hinna frysa ihjäl på vägen tillbaka. Där blev det val och kval. Mina älskade tights. Min älskade ylletröja. Ja det var allt möjligt på kroppen som jag älskade. Som höll värmen. Fick gammal visa i huvet. Du kan ingenting ta med dig dit du går. Nänä, eller dit man springer då. Slängde allt på bron, någon minut innan start. Här talar vi CHARITY. Och guldstjärna i himlen. Flera.

Det lönade sig faktiskt. Gud var god. Knäppte på solen ordentligt när loppet startade. Knäppte på Celsius. Vet inte hur många grader det var, men det var perfekt. Kastade sista undertröjan. Linnelöpning, i blått vackert Studentlinne, fladdrade i friska vindar, luften full av syre.

Knäppte också på kroppen fint. Jesus sade, släng ditt voltaren och spring. Hade käkat voltaren i en vecka för ömmande hälsena. Slutat äta dagen innan loppet. Visst kändes den under loppet, men inte värre än att det gick att springa.

Och man tuffade på. Och tuffade på.  Tänkte att jag inte var riktigt tränad för en mara. Tänkte jag tar det lugnt jag. Tänkte schysst sightseeing, N.Y By Legs. Solsemester i Brooklyn, Queens, Willliamsburg. Howdy folks. Give me five, five, five.

Tiden halvvägs betydligt sämre än den brukade vara. Och benen betydligt piggare än de brukade vara. På First Avenue försvann visserligen låren ett tag. Det gjorde inte ont. De bara liksom domnade bort. Kanske kallvinden? Men det gick bra att springa utan lår också. Fascinerande upplevelse. I Bronx kom de tillbaka. Tungt. Vid 35 km sög jag i mig en fetgel. Smakade vidrigt. Smakade som jag inbillar mig snigelslem smakar. Med vaniljsmak.

Kanske var det ändå den. Kanske var det vittringen av mål. Mot slutet började benen öka takten. Herrejävlars, vad är det som händer? Sista 800 var det pellen i botten. Och Yiiihaiii, jag har gjort det igen. Ännu en mara. Upp med armarna. Se glad ut. Hej alla fotografer. Äntligen är det över. Finished at last.

3.15.04. Min bästa tid i New York. Vete f-n hur det gick till. Var det rödbetsjosen. Var det kylan? Var det något annat? Var det kanske det här?:

 

Krigsmålning! (brorsan tränar djupandning)

 

Pure primal food!!

Tekniska finesser (överkurs)!! (kalibrerad kompression)

Eller Svamp-Bobs stöd?

 

Brorsan persade också, All-over (sa brorsan att jag skulle säga …), 3.34.00. Med 6 minuter.

Alltså, på det hela taget, en alldeles lysande löpardag. Och natt.

Men gör nu som Haile Gebr … , drar mig tillbaka. Vi har mycket gemensamt Haile och jag. Fast jag gör bara en halv Haile. Inga mer maror. Men absolut halvmaror. Kortdistans. 60 m? Det var länge sedan. Hade klassrekordet i gymnasiet, 7.8 sek har jag för mig det var.

Ska bli härligt bli sprinter igen. Bara jag kommer ur sängen.

Och ja, som en liten statistiskt kuriositet, för de som är intresserade av statistisk kuriosa, så hamnade jag på 114 plats i åldersgrupp. Att jämföra med andra löpare, som t e x en Jojje Karlsson, på 128:e och en hrn Åkeson på 125:e.

Men som sagt, bara kuriosa ….

 

---

 

Framme. Träsmak. Blött.

It never rains in southern California. Men det gör det i New York. Men det gör inget. Allt i New York är bra.

– Vilket schysst regn, sa brorsan. Precis som i Sex and the City.

Sen höll vi oss vakna till kl 4 på morgonen (svensk tid). Sen sov vi en liten stund. Sen vaknade vi. Sen blev vi hungriga.

Brorsan håller banan, håller in magen. Ny N.Y.C. mössa. Väntar på att solen ska gå upp.

 

Shop till you drop. Nya solglasögon, ny mössa (annan färg än brorsans). Väntar på att solen ska gå upp.

 

Morgonjogg runt den här pölen. Den som Dustin Hoffman blev jagad runt av en galen nazistisk tandläkare i filmen Marathonmannen.

I Amerika äter man amerikanskt.

Brrrpp!

 

---

 

Det börjar bli öde på redaktionen. Allt fler har emigrerat till Amerika. Till N.Y.C. För att arbeta, för att springa N.Y.C Marathon.

– Jag tyar inte mer, Karl-Oskar (svensk röst efter 3 mil? Claes, Jojje …?)

Åker själv på torsdag. Sörplar rödbetsjos, knaprar diklofenakkalium. Gott, sött, som godis. Rosa piller – rosa panter?

Såna karameller ska man inte springa på, sa Helena, min ultraljudsbombare. Ultraljudet på hälsenan var f ö ingen match, var som någon spelade kastanjetter över hälsenan. Värre när hon satte tummarna i vaden. Kändes som hon försökte göra två vader av en.

– Det är många som börjar gråta här, sa Helena.

– AJAJAAAAAJ, sa jag. Men höll tätt. Man är ju ingen lipsill.

17 km i söndags. Snitta 4.30. Något slags generalrep. Skogsstigar, grus, asfalt. Kändes ganska ok. Få se hur det känns på N.Y betonggator.

Det ordnar sig nog. Klarar man Helenas tummar, klarar man allt.

So, what more to say, than:

 

 

 

---

 

Buss idag. 62:an. Kunde ha cyklat. Men åker man buss kan man läsa. Kan man t ex läsa Lars Gustafssons ”I mikroskopet” från 1979. Brottstycken och banaliteter.  Med kapitelrubriker som  ”Släppa ut humlan”, ””Barnen far till badet”, ”Förhållandet till elden”. I den sista slutar herr Gustafsson röka pipa.

I ”American National Marathon 1977” har Gustafsson ställt upp i ett maraton i Galveston i april, just 1977. En blandning av elit, studenter och ”blåbär”. Gustafsson betecknar sig själv som ett blåbär. Gustafsson springer länge och pratar med en trevlig, musikälskande man. Om kammarmusik för privata ensembler. Gesualdo, Telemann. Om andningssvårigheterna för en flöjtist i Bachs triosonata.

När Gustafsson frågar vad mannen sysslar med när han inte springer maraton förklarar mannen att han är närstridsinstruktör hos Marinkåren. Att han tränat Gröna Baskrarna i Vietnam.

Som erfaren instruktör förklarar han för herr Gustafsson att bara fyra procent av befolkningen har verklig talang för att döda. Det tycker han är märkligt.

Gustafsson bryter loppet efter halva. Marinkårsinstruktören knegar vidare.

Och 62:an stannar vid Hantverkargatan. Dags att stiga av.

 

 

---

 

Bidde ingen löpning igår.

Bidde ingen Keilers park heller. Somnade 21.30. Årsrekord. Drömde underligt. Var på bröllop med sambon. En gammal kompis skulle gifta sig. Vi var inte bjudna. Ändå var vi där. Vi skulle dela kortbyxor i en bröllopsprocession. Det var svårt. Brallorna fastnade i knävecken. Vi hasade fram i snigeltempo. Varsel inför N.Y Marathon?

Vaknade 03.10. Väldigt tyst. Väldigt mörkt ute. Somnade om. Vaknade 06.30 till Mr Bean. Mr Max har blivit flink med fjärrkontrollen.

Idag brukslöpning. Lunchlöpning. Backe i Fredhäll.

Återkommer efter lunch.

Efter lunch. Bidde alltså backe, 5×65 sek. Flåsade friskt. Vidare över Västerbron, kall sol över Riddarfjärden. Det är vackert nu. Tempo längs Söder Mälarstrand, försiktigt över frostfläckar. Inte bryta ben nu. Sen hem. Drygt en timme. Och ja, i långa tights.

Kortbyxor drömmer jag bara om. Så här års.

---

 

Apropå ny Iphone, den här körde jag på innan jag blev med Mac:

 

Håren går.

Löpning idag: ingen än. Liten detalj kom emellan. Jobbet. Fördjligt.

Fanns mer tid förr. På Remingtons tid.

Idag tittar vi på Keilers park, SVT 22.30.

Frågan är: vad gjorde Mårten K på milen på den tiden?

---

 

Kvantfysikaliskt tillstånd: man känner sig väldigt liten, och vet inte riktigt var man befinner sig.

Tänkte på det på rullbandet idag. Man springer på stället och kommer ingen vart. Precis tvärtemot det kvantfysikaliska tillståndet. Man vet exakt var man befinner sig. Tänkte att jag inte såg särskilt liten ut i spegeln heller. Ingen kvantfysik där inte. Kanske har man vilat hälsenan för mycket. Kanske har man ätit för mycket popcorn. Fastnade för Sopranos i går kväll. Kraftiga killar i den serien. Äter man gärna popcorn med.

Tänkte också på Iphonen. Spotify och SVT Play. Med den där lilla grejen i handen kan man jaga ifatt en enorm massa musik. Och filmer, TV. Allting strålar genom luften och landar i Iphonen. Måste vara bra mycket som strålar genom kroppen också. Hej, där kommer Skavlan med gäster strålande genom bröstkorgen, rakt igenom hjärtat, men hjärtat märker ingenting. Bara dunkar på.

Tänkte att på strålningsnivå är man nere på atomär nivå, och mellan atomerna är det enorma avstånd. Ungefär som avstånden mellan planeterna, stjärnorna i rymden. En kropp, en människa, är således inte särskilt kompakt. För någon liten lirare som bor på en atom, om det nu bor lirare på atomer, inte lätt att veta för en människa, så smått som det är där.  Men för den eventuelle liraren på atomen, en ytterst liten delmängd av en människokropp, måste alltså människokroppen te sig som hela världsrymden. Ja, ni hajar.

Tillvaron är med andra ord uppbyggd som en sådan där rysk docka. Ni vet var ni hörde det först!

Ja, ni hör, det blev ganska långt på rullbandet. Dunka, dunkna, tänka, dunka. Ett pass utan att tänka på tempo. Bara knappa in en nivå, och låta benen rulla.

Det var segt, men samlat.  5km i 5 min, 13km i 4.30, 5km i 4.16, 1km i 4.30, 1km i 4.00, totalt 25 km. Hälsenan inte överdrivet förtjust.

Nästa vecka ska den ultraljudbombas av ultraljudbombaren Helena. Vet inte av vadför slags ultraljud. Kanske Sex Pistols? Bang, bang,bang. Borde hela en haltande hälsena … på kvantfysikalisk nivå.

 

---

 

Kanske med dom här … som stöd?

Sa jag att jag fått en ny Iphone?

 

En av döttrarna, med Extra Mycket Habegär, tycker en Iphone 4 är helt bortkastad på en … pappa.

Hon ba fatta ju nada!

---

 

I går innebandy.

Idag ont.

I morgon långpass.

Funderar över vilken årstid det är.

Höst till vänster, vinter till höger?

Kanske klippa av vänster ben på långtightsen?

---

 

O höst, årstid för karaktärsfasta.

Det är man ju. Ut i motvind, blöta löv pangpang i fejan, höger hands två ytterfingrar snabbt härligt vita. Streta mot Fredhäll. 5xbacke (5×65 sekunder). Kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men fingrarna tinade upp.

Vidare över Västerbron. O höst, årstid för karaktärsfasta. Skön snedvind genom höger öra, eolsång (eolsång?) under skallbasen. En snorsträng över räcket mot en säker död. Ingen låser hänglås i räcket för en snorsträng. Arma snorsträng. Snart glömd av världen.

Lite osäker status i benen. Både pigga och grubblande i ett och samma. Passet med benböj i förrgår förmodad orsak. Brukar inte benböja särskilt ofta. Förvirrad muskelmassa. Grym träningsvärk på en massa underliga ställen.

Och brorsan fortsätter hinka rödbetsjos. Nu har han köpt stödstrumpor också. Nä, kompressionsstrumpor heter det visst. Stödstrumpor, det är vad morsan, 75, har. En helt annan sak …

Ska vara bra för blodcirkulationen. Ska vara bra när man springer N.Y Marathon, där underlaget är Extra Hårt. Håller vaderna på plats. Håller hoppet uppe. Fanns dock bara neongröna i brorsans storlek. Sista paret.

Nu finns det visst bara ett par neonrosa kvar. För mig.

Young Felicia på kontoret säger att man visar att man är trygg i sin mansroll om man som man springer i ett par knälånga neonrosa kompressionsstrumpor.

Redaktör Larsén minns hur han cyklade i en rosa ledartröja genom någon förort i Australien på 80-talet och blev jagad i bil av ett gäng homofoba Aussies. Men det var ju då det. Och i Australien.

Ska nu fundera ett tag på hur trygg jag är i min mansroll.

Pink kan kanske ge en kanonstart i N.Y, som i Göteborg …

 

 

---