Flerårstid

O höst, årstid för karaktärsfasta.

Det är man ju. Ut i motvind, blöta löv pangpang i fejan, höger hands två ytterfingrar snabbt härligt vita. Streta mot Fredhäll. 5xbacke (5×65 sekunder). Kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men fingrarna tinade upp.

Vidare över Västerbron. O höst, årstid för karaktärsfasta. Skön snedvind genom höger öra, eolsång (eolsång?) under skallbasen. En snorsträng över räcket mot en säker död. Ingen låser hänglås i räcket för en snorsträng. Arma snorsträng. Snart glömd av världen.

Lite osäker status i benen. Både pigga och grubblande i ett och samma. Passet med benböj i förrgår förmodad orsak. Brukar inte benböja särskilt ofta. Förvirrad muskelmassa. Grym träningsvärk på en massa underliga ställen.

Och brorsan fortsätter hinka rödbetsjos. Nu har han köpt stödstrumpor också. Nä, kompressionsstrumpor heter det visst. Stödstrumpor, det är vad morsan, 75, har. En helt annan sak …

Ska vara bra för blodcirkulationen. Ska vara bra när man springer N.Y Marathon, där underlaget är Extra Hårt. Håller vaderna på plats. Håller hoppet uppe. Fanns dock bara neongröna i brorsans storlek. Sista paret.

Nu finns det visst bara ett par neonrosa kvar. För mig.

Young Felicia på kontoret säger att man visar att man är trygg i sin mansroll om man som man springer i ett par knälånga neonrosa kompressionsstrumpor.

Redaktör Larsén minns hur han cyklade i en rosa ledartröja genom någon förort i Australien på 80-talet och blev jagad i bil av ett gäng homofoba Aussies. Men det var ju då det. Och i Australien.

Ska nu fundera ett tag på hur trygg jag är i min mansroll.

Pink kan kanske ge en kanonstart i N.Y, som i Göteborg …

Det är något visst med finska rockoperasångerskor (se förra bloggen).

Lite Valkyria över dem. Lite jävlar anamma. Valkyrior mesar inte över vaknätter. Valkyrior wailar vilt genom vinternatten. Ger alltid järnet, hugg hugg med svärdet, springer duktigt i Valhalla. Glänsande outfit i brons. Kanske inte ett material som andas optimalt. Men det skiter väl en Valkyria i. Valkyrior walks on the Wild Side.

Med andra ord. Det blir lunchlöpning i dag.

Så finns det ju svenska valkyrior också …

Sömnbrist, det är grejer det. Yngsta dottern har haft en tung period. I alla fall på nätterna. Vaknat vart tredje timme, hostat och snörvlat. Somnat om. Vaknat pigg, tidigt. Den arme fader inte lika pigg. Tre nätter i halvdvala, gör ingen löparstjärna. Tre nätter i halvdvala, och existensen krymper till ett svart hål.

Steg upp på löpbandet i går, trots att kroppen sa neeiii.. Steg av efter 1,2 km. Hjärnan ville inte. Hjärnan ville bara vila. Knallade över till viktavdelningen i stället. Benböj och bänkpress och hantlar hit och dit. Det gick. Rena semestern, jämfört med löpning. Vikter kan man lyfta i sömnen.

I natt drömde jag att jag hörde det här:

Brorsan pingla. Han hade upptäckt något nytt. Rödbetsjuice. En kompis till en kompis hade sörplat rödbetsjuice i en vecka och överträffat sig själv i Berlin marathon. Enligt vissa forskningsresultat ökar rödbetsjuice prestationsförmågan med 16 procent. Enda bieffekten ska vara att man pinkar rött. Kan ju vara kul i julsnö.

Jag vet inte jag. Killarna i filmen Beetlejuice hade kanske hinkat för mycket. De såg i alla fall ut såhär:

Brorsan till höger. Nä, jag bara skoja, han har inte så mycket hår …

Kanske det pris man måste betala för att persa i N.Y …

Om det nu blir något springa. Lite lattjo på rullband i går, och sedan excentriska tåböj, 4×20 med 55 kg på ryggen. Ju mer desto bättre, enligt ny forskningsrapport från Umeå (snart i en RW nära dig). Mycket forskningsrapporter nu. Mänskligheten går på högvarv …

Kändes inte bättre idag. 12 km runt Riddarfjärden, 5x backe 300 meter. Kändes sämre idag. Är det den vägen man ska gå/springa? Rätta vägen, in i smärtan, igenom, och ut, smärtfri?

Efter ett par liter rödbetsjuice spelar det kanske ingen roll? Vad gör väl ont, när man förvandlats till ett troll …

Revelj 06.15. Härligt med små barn. Man slipper sova bort livet.

08.15 började de klättra på väggarna.

Valet mellan lekpark och SATS. Enkelt. Stå på en lekplats och se barnen leka är fruktansvärt tråkigt. Man står där och sjunker långsamt ner genom sandlådan. Kvicksand. Pappa vill inte leka med sand och spade. Pappa har spring i benen. Pappa är egocentrisk.

SATS öppnar 9. Hänger på låset. Milly dyker ner i bollhavet, försvinner helt. Men där kommer hon upp igen. Ser mycket nöjd ut. Max klättrar där man inte ska. Hejdå snälla personalen, åter om 1 tim 30 min.

SATS-barnen. Undrar om de kommer skriva romaner när de blir stora. Nostalgiska återblickar om en uppväxt på gym. Hur solen sakta sänkte sig över bollhavet. Kanske lite statistik i sista kapitlet. Om släktens bästa tider på maran, halvmaran, milen.

Far rusar till rullbandet (bilderbok). Far ämnar fara fram effektivt.

5×2 km i 4 fart. 500 joggvila mellan i 5 fart. 3 km uppvärmning i 5 fart. 1 km nedlöp i 5 fart. Totalt 16 km.

Det var ett tag sedan. Alternativplan var att vika sig efter 3. Man gör ju som man vill. Man är ju en fri människa. Fri att odla sina neuroser. Tvångsföreställningar.

5×2 alltså. Det var lite jobbigt. 2000-ingar är som gummiband som aldrig går av. Man sträcker ut dem, de blir segare och segare, men av går de inte. Bara lite slakare.

Ett bra pass. Mental makover. Sen gick vi och köpte ett ton lördagsgodis. För vidare färd ut i den sägenomspunna Naturen (Gärdet).