Finished in N.Y

Framme. Träsmak. Blött.

It never rains in southern California. Men det gör det i New York. Men det gör inget. Allt i New York är bra.

– Vilket schysst regn, sa brorsan. Precis som i Sex and the City.

Sen höll vi oss vakna till kl 4 på morgonen (svensk tid). Sen sov vi en liten stund. Sen vaknade vi. Sen blev vi hungriga.

Brorsan håller banan, håller in magen. Ny N.Y.C. mössa. Väntar på att solen ska gå upp.

Shop till you drop. Nya solglasögon, ny mössa (annan färg än brorsans). Väntar på att solen ska gå upp.

Morgonjogg runt den här pölen. Den som Dustin Hoffman blev jagad runt av en galen nazistisk tandläkare i filmen Marathonmannen.

I Amerika äter man amerikanskt.

Brrrpp!

Det börjar bli öde på redaktionen. Allt fler har emigrerat till Amerika. Till N.Y.C. För att arbeta, för att springa N.Y.C Marathon.

– Jag tyar inte mer, Karl-Oskar (svensk röst efter 3 mil? Claes, Jojje …?)

Åker själv på torsdag. Sörplar rödbetsjos, knaprar diklofenakkalium. Gott, sött, som godis. Rosa piller – rosa panter?

Såna karameller ska man inte springa på, sa Helena, min ultraljudsbombare. Ultraljudet på hälsenan var f ö ingen match, var som någon spelade kastanjetter över hälsenan. Värre när hon satte tummarna i vaden. Kändes som hon försökte göra två vader av en.

– Det är många som börjar gråta här, sa Helena.

– AJAJAAAAAJ, sa jag. Men höll tätt. Man är ju ingen lipsill.

17 km i söndags. Snitta 4.30. Något slags generalrep. Skogsstigar, grus, asfalt. Kändes ganska ok. Få se hur det känns på N.Y betonggator.

Det ordnar sig nog. Klarar man Helenas tummar, klarar man allt.

So, what more to say, than:

Buss idag. 62:an. Kunde ha cyklat. Men åker man buss kan man läsa. Kan man t ex läsa Lars Gustafssons ”I mikroskopet” från 1979. Brottstycken och banaliteter.  Med kapitelrubriker som  ”Släppa ut humlan”, ””Barnen far till badet”, ”Förhållandet till elden”. I den sista slutar herr Gustafsson röka pipa.

I ”American National Marathon 1977” har Gustafsson ställt upp i ett maraton i Galveston i april, just 1977. En blandning av elit, studenter och ”blåbär”. Gustafsson betecknar sig själv som ett blåbär. Gustafsson springer länge och pratar med en trevlig, musikälskande man. Om kammarmusik för privata ensembler. Gesualdo, Telemann. Om andningssvårigheterna för en flöjtist i Bachs triosonata.

När Gustafsson frågar vad mannen sysslar med när han inte springer maraton förklarar mannen att han är närstridsinstruktör hos Marinkåren. Att han tränat Gröna Baskrarna i Vietnam.

Som erfaren instruktör förklarar han för herr Gustafsson att bara fyra procent av befolkningen har verklig talang för att döda. Det tycker han är märkligt.

Gustafsson bryter loppet efter halva. Marinkårsinstruktören knegar vidare.

Och 62:an stannar vid Hantverkargatan. Dags att stiga av.

Bidde ingen löpning igår.

Bidde ingen Keilers park heller. Somnade 21.30. Årsrekord. Drömde underligt. Var på bröllop med sambon. En gammal kompis skulle gifta sig. Vi var inte bjudna. Ändå var vi där. Vi skulle dela kortbyxor i en bröllopsprocession. Det var svårt. Brallorna fastnade i knävecken. Vi hasade fram i snigeltempo. Varsel inför N.Y Marathon?

Vaknade 03.10. Väldigt tyst. Väldigt mörkt ute. Somnade om. Vaknade 06.30 till Mr Bean. Mr Max har blivit flink med fjärrkontrollen.

Idag brukslöpning. Lunchlöpning. Backe i Fredhäll.

Återkommer efter lunch.

Efter lunch. Bidde alltså backe, 5×65 sek. Flåsade friskt. Vidare över Västerbron, kall sol över Riddarfjärden. Det är vackert nu. Tempo längs Söder Mälarstrand, försiktigt över frostfläckar. Inte bryta ben nu. Sen hem. Drygt en timme. Och ja, i långa tights.

Kortbyxor drömmer jag bara om. Så här års.

Apropå ny Iphone, den här körde jag på innan jag blev med Mac:

Håren går.

Löpning idag: ingen än. Liten detalj kom emellan. Jobbet. Fördjligt.

Fanns mer tid förr. På Remingtons tid.

Idag tittar vi på Keilers park, SVT 22.30.

Frågan är: vad gjorde Mårten K på milen på den tiden?