Kvantfysikaliskt tillstånd: man känner sig väldigt liten, och vet inte riktigt var man befinner sig.
Tänkte på det på rullbandet idag. Man springer på stället och kommer ingen vart. Precis tvärtemot det kvantfysikaliska tillståndet. Man vet exakt var man befinner sig. Tänkte att jag inte såg särskilt liten ut i spegeln heller. Ingen kvantfysik där inte. Kanske har man vilat hälsenan för mycket. Kanske har man ätit för mycket popcorn. Fastnade för Sopranos i går kväll. Kraftiga killar i den serien. Äter man gärna popcorn med.
Tänkte också på Iphonen. Spotify och SVT Play. Med den där lilla grejen i handen kan man jaga ifatt en enorm massa musik. Och filmer, TV. Allting strålar genom luften och landar i Iphonen. Måste vara bra mycket som strålar genom kroppen också. Hej, där kommer Skavlan med gäster strålande genom bröstkorgen, rakt igenom hjärtat, men hjärtat märker ingenting. Bara dunkar på.
Tänkte att på strålningsnivå är man nere på atomär nivå, och mellan atomerna är det enorma avstånd. Ungefär som avstånden mellan planeterna, stjärnorna i rymden. En kropp, en människa, är således inte särskilt kompakt. För någon liten lirare som bor på en atom, om det nu bor lirare på atomer, inte lätt att veta för en människa, så smått som det är där. Men för den eventuelle liraren på atomen, en ytterst liten delmängd av en människokropp, måste alltså människokroppen te sig som hela världsrymden. Ja, ni hajar.
Tillvaron är med andra ord uppbyggd som en sådan där rysk docka. Ni vet var ni hörde det först!
Ja, ni hör, det blev ganska långt på rullbandet. Dunka, dunkna, tänka, dunka. Ett pass utan att tänka på tempo. Bara knappa in en nivå, och låta benen rulla.
Det var segt, men samlat. 5km i 5 min, 13km i 4.30, 5km i 4.16, 1km i 4.30, 1km i 4.00, totalt 25 km. Hälsenan inte överdrivet förtjust.
Nästa vecka ska den ultraljudbombas av ultraljudbombaren Helena. Vet inte av vadför slags ultraljud. Kanske Sex Pistols? Bang, bang,bang. Borde hela en haltande hälsena … på kvantfysikalisk nivå.