Apropå ny Iphone, den här körde jag på innan jag blev med Mac:
Håren går.
Löpning idag: ingen än. Liten detalj kom emellan. Jobbet. Fördjligt.
Fanns mer tid förr. På Remingtons tid.
Idag tittar vi på Keilers park, SVT 22.30.
Frågan är: vad gjorde Mårten K på milen på den tiden?
Kvantfysikaliskt tillstånd: man känner sig väldigt liten, och vet inte riktigt var man befinner sig.
Tänkte på det på rullbandet idag. Man springer på stället och kommer ingen vart. Precis tvärtemot det kvantfysikaliska tillståndet. Man vet exakt var man befinner sig. Tänkte att jag inte såg särskilt liten ut i spegeln heller. Ingen kvantfysik där inte. Kanske har man vilat hälsenan för mycket. Kanske har man ätit för mycket popcorn. Fastnade för Sopranos i går kväll. Kraftiga killar i den serien. Äter man gärna popcorn med.
Tänkte också på Iphonen. Spotify och SVT Play. Med den där lilla grejen i handen kan man jaga ifatt en enorm massa musik. Och filmer, TV. Allting strålar genom luften och landar i Iphonen. Måste vara bra mycket som strålar genom kroppen också. Hej, där kommer Skavlan med gäster strålande genom bröstkorgen, rakt igenom hjärtat, men hjärtat märker ingenting. Bara dunkar på.
Tänkte att på strålningsnivå är man nere på atomär nivå, och mellan atomerna är det enorma avstånd. Ungefär som avstånden mellan planeterna, stjärnorna i rymden. En kropp, en människa, är således inte särskilt kompakt. För någon liten lirare som bor på en atom, om det nu bor lirare på atomer, inte lätt att veta för en människa, så smått som det är där. Men för den eventuelle liraren på atomen, en ytterst liten delmängd av en människokropp, måste alltså människokroppen te sig som hela världsrymden. Ja, ni hajar.
Tillvaron är med andra ord uppbyggd som en sådan där rysk docka. Ni vet var ni hörde det först!
Ja, ni hör, det blev ganska långt på rullbandet. Dunka, dunkna, tänka, dunka. Ett pass utan att tänka på tempo. Bara knappa in en nivå, och låta benen rulla.
Det var segt, men samlat. 5km i 5 min, 13km i 4.30, 5km i 4.16, 1km i 4.30, 1km i 4.00, totalt 25 km. Hälsenan inte överdrivet förtjust.
Nästa vecka ska den ultraljudbombas av ultraljudbombaren Helena. Vet inte av vadför slags ultraljud. Kanske Sex Pistols? Bang, bang,bang. Borde hela en haltande hälsena … på kvantfysikalisk nivå.
Kanske med dom här … som stöd?
Sa jag att jag fått en ny Iphone?
En av döttrarna, med Extra Mycket Habegär, tycker en Iphone 4 är helt bortkastad på en … pappa.
Hon ba fatta ju nada!
Antal kommentarer: 1
SuperstrumporSuperkrafterSuperman!
Få se om det funkar, i morgon.
Trevlig helg!
I går innebandy.
Idag ont.
I morgon långpass.
Funderar över vilken årstid det är.
Höst till vänster, vinter till höger?
Kanske klippa av vänster ben på långtightsen?
O höst, årstid för karaktärsfasta.
Det är man ju. Ut i motvind, blöta löv pangpang i fejan, höger hands två ytterfingrar snabbt härligt vita. Streta mot Fredhäll. 5xbacke (5×65 sekunder). Kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men fingrarna tinade upp.
Vidare över Västerbron. O höst, årstid för karaktärsfasta. Skön snedvind genom höger öra, eolsång (eolsång?) under skallbasen. En snorsträng över räcket mot en säker död. Ingen låser hänglås i räcket för en snorsträng. Arma snorsträng. Snart glömd av världen.
Lite osäker status i benen. Både pigga och grubblande i ett och samma. Passet med benböj i förrgår förmodad orsak. Brukar inte benböja särskilt ofta. Förvirrad muskelmassa. Grym träningsvärk på en massa underliga ställen.
Och brorsan fortsätter hinka rödbetsjos. Nu har han köpt stödstrumpor också. Nä, kompressionsstrumpor heter det visst. Stödstrumpor, det är vad morsan, 75, har. En helt annan sak …
Ska vara bra för blodcirkulationen. Ska vara bra när man springer N.Y Marathon, där underlaget är Extra Hårt. Håller vaderna på plats. Håller hoppet uppe. Fanns dock bara neongröna i brorsans storlek. Sista paret.
Nu finns det visst bara ett par neonrosa kvar. För mig.
Young Felicia på kontoret säger att man visar att man är trygg i sin mansroll om man som man springer i ett par knälånga neonrosa kompressionsstrumpor.
Redaktör Larsén minns hur han cyklade i en rosa ledartröja genom någon förort i Australien på 80-talet och blev jagad i bil av ett gäng homofoba Aussies. Men det var ju då det. Och i Australien.
Ska nu fundera ett tag på hur trygg jag är i min mansroll.
Pink kan kanske ge en kanonstart i N.Y, som i Göteborg …
Det är något visst med finska rockoperasångerskor (se förra bloggen).
Lite Valkyria över dem. Lite jävlar anamma. Valkyrior mesar inte över vaknätter. Valkyrior wailar vilt genom vinternatten. Ger alltid järnet, hugg hugg med svärdet, springer duktigt i Valhalla. Glänsande outfit i brons. Kanske inte ett material som andas optimalt. Men det skiter väl en Valkyria i. Valkyrior walks on the Wild Side.
Med andra ord. Det blir lunchlöpning i dag.
Så finns det ju svenska valkyrior också …
