Njo Jok


 

Framme. Träsmak. Blött.

It never rains in southern California. Men det gör det i New York. Men det gör inget. Allt i New York är bra.

– Vilket schysst regn, sa brorsan. Precis som i Sex and the City.

Sen höll vi oss vakna till kl 4 på morgonen (svensk tid). Sen sov vi en liten stund. Sen vaknade vi. Sen blev vi hungriga.

Brorsan håller banan, håller in magen. Ny N.Y.C. mössa. Väntar på att solen ska gå upp.

 

Shop till you drop. Nya solglasögon, ny mössa (annan färg än brorsans). Väntar på att solen ska gå upp.

 

Morgonjogg runt den här pölen. Den som Dustin Hoffman blev jagad runt av en galen nazistisk tandläkare i filmen Marathonmannen.

I Amerika äter man amerikanskt.

Brrrpp!

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det öde landet


 

Det börjar bli öde på redaktionen. Allt fler har emigrerat till Amerika. Till N.Y.C. För att arbeta, för att springa N.Y.C Marathon.

– Jag tyar inte mer, Karl-Oskar (svensk röst efter 3 mil? Claes, Jojje …?)

Åker själv på torsdag. Sörplar rödbetsjos, knaprar diklofenakkalium. Gott, sött, som godis. Rosa piller – rosa panter?

Såna karameller ska man inte springa på, sa Helena, min ultraljudsbombare. Ultraljudet på hälsenan var f ö ingen match, var som någon spelade kastanjetter över hälsenan. Värre när hon satte tummarna i vaden. Kändes som hon försökte göra två vader av en.

– Det är många som börjar gråta här, sa Helena.

– AJAJAAAAAJ, sa jag. Men höll tätt. Man är ju ingen lipsill.

17 km i söndags. Snitta 4.30. Något slags generalrep. Skogsstigar, grus, asfalt. Kändes ganska ok. Få se hur det känns på N.Y betonggator.

Det ordnar sig nog. Klarar man Helenas tummar, klarar man allt.

So, what more to say, than:

 

 

 

American National Marathon 1977


 

Buss idag. 62:an. Kunde ha cyklat. Men åker man buss kan man läsa. Kan man t ex läsa Lars Gustafssons ”I mikroskopet” från 1979. Brottstycken och banaliteter.  Med kapitelrubriker som  ”Släppa ut humlan”, ””Barnen far till badet”, ”Förhållandet till elden”. I den sista slutar herr Gustafsson röka pipa.

I ”American National Marathon 1977” har Gustafsson ställt upp i ett maraton i Galveston i april, just 1977. En blandning av elit, studenter och ”blåbär”. Gustafsson betecknar sig själv som ett blåbär. Gustafsson springer länge och pratar med en trevlig, musikälskande man. Om kammarmusik för privata ensembler. Gesualdo, Telemann. Om andningssvårigheterna för en flöjtist i Bachs triosonata.

När Gustafsson frågar vad mannen sysslar med när han inte springer maraton förklarar mannen att han är närstridsinstruktör hos Marinkåren. Att han tränat Gröna Baskrarna i Vietnam.

Som erfaren instruktör förklarar han för herr Gustafsson att bara fyra procent av befolkningen har verklig talang för att döda. Det tycker han är märkligt.

Gustafsson bryter loppet efter halva. Marinkårsinstruktören knegar vidare.

Och 62:an stannar vid Hantverkargatan. Dags att stiga av.

 

 

Back-Up


 

Bidde ingen löpning igår.

Bidde ingen Keilers park heller. Somnade 21.30. Årsrekord. Drömde underligt. Var på bröllop med sambon. En gammal kompis skulle gifta sig. Vi var inte bjudna. Ändå var vi där. Vi skulle dela kortbyxor i en bröllopsprocession. Det var svårt. Brallorna fastnade i knävecken. Vi hasade fram i snigeltempo. Varsel inför N.Y Marathon?

Vaknade 03.10. Väldigt tyst. Väldigt mörkt ute. Somnade om. Vaknade 06.30 till Mr Bean. Mr Max har blivit flink med fjärrkontrollen.

Idag brukslöpning. Lunchlöpning. Backe i Fredhäll.

Återkommer efter lunch.

Efter lunch. Bidde alltså backe, 5×65 sek. Flåsade friskt. Vidare över Västerbron, kall sol över Riddarfjärden. Det är vackert nu. Tempo längs Söder Mälarstrand, försiktigt över frostfläckar. Inte bryta ben nu. Sen hem. Drygt en timme. Och ja, i långa tights.

Kortbyxor drömmer jag bara om. Så här års.

Keilers park


 

Apropå ny Iphone, den här körde jag på innan jag blev med Mac:

 

Håren går.

Löpning idag: ingen än. Liten detalj kom emellan. Jobbet. Fördjligt.

Fanns mer tid förr. På Remingtons tid.

Idag tittar vi på Keilers park, SVT 22.30.

Frågan är: vad gjorde Mårten K på milen på den tiden?

Kvantfysik


 

Kvantfysikaliskt tillstånd: man känner sig väldigt liten, och vet inte riktigt var man befinner sig.

Tänkte på det på rullbandet idag. Man springer på stället och kommer ingen vart. Precis tvärtemot det kvantfysikaliska tillståndet. Man vet exakt var man befinner sig. Tänkte att jag inte såg särskilt liten ut i spegeln heller. Ingen kvantfysik där inte. Kanske har man vilat hälsenan för mycket. Kanske har man ätit för mycket popcorn. Fastnade för Sopranos i går kväll. Kraftiga killar i den serien. Äter man gärna popcorn med.

Tänkte också på Iphonen. Spotify och SVT Play. Med den där lilla grejen i handen kan man jaga ifatt en enorm massa musik. Och filmer, TV. Allting strålar genom luften och landar i Iphonen. Måste vara bra mycket som strålar genom kroppen också. Hej, där kommer Skavlan med gäster strålande genom bröstkorgen, rakt igenom hjärtat, men hjärtat märker ingenting. Bara dunkar på.

Tänkte att på strålningsnivå är man nere på atomär nivå, och mellan atomerna är det enorma avstånd. Ungefär som avstånden mellan planeterna, stjärnorna i rymden. En kropp, en människa, är således inte särskilt kompakt. För någon liten lirare som bor på en atom, om det nu bor lirare på atomer, inte lätt att veta för en människa, så smått som det är där.  Men för den eventuelle liraren på atomen, en ytterst liten delmängd av en människokropp, måste alltså människokroppen te sig som hela världsrymden. Ja, ni hajar.

Tillvaron är med andra ord uppbyggd som en sådan där rysk docka. Ni vet var ni hörde det först!

Ja, ni hör, det blev ganska långt på rullbandet. Dunka, dunkna, tänka, dunka. Ett pass utan att tänka på tempo. Bara knappa in en nivå, och låta benen rulla.

Det var segt, men samlat.  5km i 5 min, 13km i 4.30, 5km i 4.16, 1km i 4.30, 1km i 4.00, totalt 25 km. Hälsenan inte överdrivet förtjust.

Nästa vecka ska den ultraljudbombas av ultraljudbombaren Helena. Vet inte av vadför slags ultraljud. Kanske Sex Pistols? Bang, bang,bang. Borde hela en haltande hälsena … på kvantfysikalisk nivå.