Svart Taxi i Harlem

 

I förrgår löpning, i dag Brooklyn, och möte med Nicole Krauss, som skrivit den här:

 

 

Brooklyn, känns lite läskigt. Tänk om man går vilse. Har aldrig varit där förut. Tänkte jag. Men där tänkte jag fel. Sprang ju där i går.

Så om jag springer … kan jag inte gärna gå vilse!

 

---

 

Ja. fy f-n. Ännu en mara att lägga till handlingarna. Det blir nog den sista. Har jag sagt det förut? Säkert 20 gånger.

Det blev en dyr mara. Det var kallt så in i h-vete på morgonen. Klev ut på gatan i korttights, vilket impade på alla utom reseledaren. Hade haft en målbild i sömnen i drömmen. Hade VISUALISERAT värme. Men verkligheten hann snabbt ifatt. Håren på mina ORAKADE ben stod rakt ut. Fick rota upp långtights och en massa tröjor jag hade tänkt jag skulle ha EFTER loppet. 1,2,3,4 lager, och så en plastpåse på det. Frös ändå. Tänkte försöka tänka positivt. Att du fryser betyder att du har för lite underhudsfett, betyder att du är en smal jävel, betyder att du är en lätt jävel, betyder att du är en snabb jävel. Värmde föga.

Och dyrt som sagt. Vid ingången till corallen fick jag veta att det var ungefär 1 km (nästan) till platsen där man skulle lämna in överdragskläderna. Jag skulle hinna frysa ihjäl på vägen tillbaka. Där blev det val och kval. Mina älskade tights. Min älskade ylletröja. Ja det var allt möjligt på kroppen som jag älskade. Som höll värmen. Fick gammal visa i huvet. Du kan ingenting ta med dig dit du går. Nänä, eller dit man springer då. Slängde allt på bron, någon minut innan start. Här talar vi CHARITY. Och guldstjärna i himlen. Flera.

Det lönade sig faktiskt. Gud var god. Knäppte på solen ordentligt när loppet startade. Knäppte på Celsius. Vet inte hur många grader det var, men det var perfekt. Kastade sista undertröjan. Linnelöpning, i blått vackert Studentlinne, fladdrade i friska vindar, luften full av syre.

Knäppte också på kroppen fint. Jesus sade, släng ditt voltaren och spring. Hade käkat voltaren i en vecka för ömmande hälsena. Slutat äta dagen innan loppet. Visst kändes den under loppet, men inte värre än att det gick att springa.

Och man tuffade på. Och tuffade på.  Tänkte att jag inte var riktigt tränad för en mara. Tänkte jag tar det lugnt jag. Tänkte schysst sightseeing, N.Y By Legs. Solsemester i Brooklyn, Queens, Willliamsburg. Howdy folks. Give me five, five, five.

Tiden halvvägs betydligt sämre än den brukade vara. Och benen betydligt piggare än de brukade vara. På First Avenue försvann visserligen låren ett tag. Det gjorde inte ont. De bara liksom domnade bort. Kanske kallvinden? Men det gick bra att springa utan lår också. Fascinerande upplevelse. I Bronx kom de tillbaka. Tungt. Vid 35 km sög jag i mig en fetgel. Smakade vidrigt. Smakade som jag inbillar mig snigelslem smakar. Med vaniljsmak.

Kanske var det ändå den. Kanske var det vittringen av mål. Mot slutet började benen öka takten. Herrejävlars, vad är det som händer? Sista 800 var det pellen i botten. Och Yiiihaiii, jag har gjort det igen. Ännu en mara. Upp med armarna. Se glad ut. Hej alla fotografer. Äntligen är det över. Finished at last.

3.15.04. Min bästa tid i New York. Vete f-n hur det gick till. Var det rödbetsjosen. Var det kylan? Var det något annat? Var det kanske det här?:

 

Krigsmålning! (brorsan tränar djupandning)

 

Pure primal food!!

Tekniska finesser (överkurs)!! (kalibrerad kompression)

Eller Svamp-Bobs stöd?

 

Brorsan persade också, All-over (sa brorsan att jag skulle säga …), 3.34.00. Med 6 minuter.

Alltså, på det hela taget, en alldeles lysande löpardag. Och natt.

Men gör nu som Haile Gebr … , drar mig tillbaka. Vi har mycket gemensamt Haile och jag. Fast jag gör bara en halv Haile. Inga mer maror. Men absolut halvmaror. Kortdistans. 60 m? Det var länge sedan. Hade klassrekordet i gymnasiet, 7.8 sek har jag för mig det var.

Ska bli härligt bli sprinter igen. Bara jag kommer ur sängen.

Och ja, som en liten statistiskt kuriositet, för de som är intresserade av statistisk kuriosa, så hamnade jag på 114 plats i åldersgrupp. Att jämföra med andra löpare, som t e x en Jojje Karlsson, på 128:e och en hrn Åkeson på 125:e.

Men som sagt, bara kuriosa ….

 

---

 

Framme. Träsmak. Blött.

It never rains in southern California. Men det gör det i New York. Men det gör inget. Allt i New York är bra.

– Vilket schysst regn, sa brorsan. Precis som i Sex and the City.

Sen höll vi oss vakna till kl 4 på morgonen (svensk tid). Sen sov vi en liten stund. Sen vaknade vi. Sen blev vi hungriga.

Brorsan håller banan, håller in magen. Ny N.Y.C. mössa. Väntar på att solen ska gå upp.

 

Shop till you drop. Nya solglasögon, ny mössa (annan färg än brorsans). Väntar på att solen ska gå upp.

 

Morgonjogg runt den här pölen. Den som Dustin Hoffman blev jagad runt av en galen nazistisk tandläkare i filmen Marathonmannen.

I Amerika äter man amerikanskt.

Brrrpp!

 

---

 

Det börjar bli öde på redaktionen. Allt fler har emigrerat till Amerika. Till N.Y.C. För att arbeta, för att springa N.Y.C Marathon.

– Jag tyar inte mer, Karl-Oskar (svensk röst efter 3 mil? Claes, Jojje …?)

Åker själv på torsdag. Sörplar rödbetsjos, knaprar diklofenakkalium. Gott, sött, som godis. Rosa piller – rosa panter?

Såna karameller ska man inte springa på, sa Helena, min ultraljudsbombare. Ultraljudet på hälsenan var f ö ingen match, var som någon spelade kastanjetter över hälsenan. Värre när hon satte tummarna i vaden. Kändes som hon försökte göra två vader av en.

– Det är många som börjar gråta här, sa Helena.

– AJAJAAAAAJ, sa jag. Men höll tätt. Man är ju ingen lipsill.

17 km i söndags. Snitta 4.30. Något slags generalrep. Skogsstigar, grus, asfalt. Kändes ganska ok. Få se hur det känns på N.Y betonggator.

Det ordnar sig nog. Klarar man Helenas tummar, klarar man allt.

So, what more to say, than:

 

 

 

---

 

Buss idag. 62:an. Kunde ha cyklat. Men åker man buss kan man läsa. Kan man t ex läsa Lars Gustafssons ”I mikroskopet” från 1979. Brottstycken och banaliteter.  Med kapitelrubriker som  ”Släppa ut humlan”, ””Barnen far till badet”, ”Förhållandet till elden”. I den sista slutar herr Gustafsson röka pipa.

I ”American National Marathon 1977” har Gustafsson ställt upp i ett maraton i Galveston i april, just 1977. En blandning av elit, studenter och ”blåbär”. Gustafsson betecknar sig själv som ett blåbär. Gustafsson springer länge och pratar med en trevlig, musikälskande man. Om kammarmusik för privata ensembler. Gesualdo, Telemann. Om andningssvårigheterna för en flöjtist i Bachs triosonata.

När Gustafsson frågar vad mannen sysslar med när han inte springer maraton förklarar mannen att han är närstridsinstruktör hos Marinkåren. Att han tränat Gröna Baskrarna i Vietnam.

Som erfaren instruktör förklarar han för herr Gustafsson att bara fyra procent av befolkningen har verklig talang för att döda. Det tycker han är märkligt.

Gustafsson bryter loppet efter halva. Marinkårsinstruktören knegar vidare.

Och 62:an stannar vid Hantverkargatan. Dags att stiga av.

 

 

---